View tracker

"När jag va 12 år gammal råkade jag ut för en sak som jag inte ens önskar min värsta fiende..
Mina föräldrar visste ingenting då jag inte vågade berätta för dom , va ju rädd att dom skulle tro att jag bara hitta på..
som tur är så flyttade vi 5 månader efter händelsen och jag kände mig lugn och trygg igen.
MEN en inom familjen utsatte mig för sexuella grepp i över 1 år .. ingen märkte nått , åter igen så vågade jag inte berätta , som sagt jag va ju bara 12 år..
När jag närmade mig 14-15 år , så kände jag ett stort hat och besvikelse i min kropp , jag ville självskada mig , jag ville dö , jag skolkade från skolan, jag sket i exakt allt.. Rektorn på skolan blev orolig och bestämde sig för att ringa en kurator, fick en tid , gick dit , va lite blyg i början men kände förtroende för han jag prata med. Jag öppna mig mer och mer för varje gång jag va där , jag fick göra massa olika tester och "lukttester" med det menas att han säger en sak , till exp "tobak" och det påminns då om han som utsatte mig i 1 år för att han rökte pipa. Meningen med det testet är att man ska skapa en liten panik/oro o kroppen.
Utifrån det så vet dom om man ska bli diagnoserad eller inte.
Jag fick då diagnosen posttramatisk stressyndrom.
Som med andra ord handlar om man har vart med om nått dramatisk i sitt liv.
(Berättade ALLT för mina föräldrar sen när jag blev 18 år)
Det är MYCKET mer jag skulle kunna skriva men har ingen ork.
Du för mer ön gärna ställa frågor till mig som jag kan svara på , har inget emot att prata om det och har haft föreläsningar om det 🙂

- Therese"

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

"Jag har ADHD! Och att vara tjej och ha diagnos & vara mål medveten men låg koncentration låga betyg i teori och ligger på B-A betyg i praktiska ämnen.
Största förtvivlan jag hade för ca 9månader sen va när min gympa lärare sa men Carro du som är grym på de praktiska hur kan du inte lägga lika mycket energi på det praktiska som teorin du skulle va en toppen elev då. Jag började grina & sprang ifrån men innan jag sprang sa jag "men ursäkta, jag sitter dag in dag ut & försöker göra teorin men informationen fastar inte. Kan du inte be dom andra bli bra på de praktkska istället då & sikta på ett A"
Har även blivit bemött att inte berätta för mina lärare då dom inte "behöver" veta tkr min mentor. Fick diagnosen 1åre i gymnasie nu går jag sista året. Har gått hos psykolog ca6år.

Plugga har aldrig vart min starka sida, ger lätt upp sätter mig med mobilen elr sticker iväg till kompisar! Men när väl proven är får jag trotts allt godkänt och gör alla proven på skolan muntligt!
Jag tog medecin innan men grinade så mycke av den. Så slutat med medecin & kör mitt egna rece!
Min familj förstår inte så mycke, är mest min bror som kan komma å fråga varför jag är ledsen m.m! Min pappa är en sådan som vill dölja det hela, mamma kan säga nått ibland, vi har aldrig pratat om min diagnos i familjen! Men har en Kontaktperson som är helt fkn amazin!!!
Fick bra hjälp innan av psykologen, men nu sen jag fyllde 18 har det vart trögt. Och mår även mkt sämre pga kompisrelationer som brister.
Den hjäälp från psykologen är enbart massa prat prat & prat.

- Caroline"

Likes

Comments

View tracker

"Livet med borderline är på gott och ont.
Det är sällan någon förstår att man kan vara lycklig en dag och ligga i ren ångest och kämpa med att inte ta sitt liv Många tror även att borderline är som pms, vilket är en stor förolämpning och underdrift av vad vi kämpar med dagligen. Många tror även att man aldrig kan lita på en med borderline, men jag kan garantera att om man ger trygghet och förståelse till personen med borderline, så kommer den personen att vara den som ALLTID ställer upp, oavsett situation.
Jag har genomgått terapi för borderline (DBT) och har genom den lärt mig att hantera stora delar av diagnosen. Men det många inte förstår är att borderline innebär att du känner allt mycket starkare än andra, inte som adhd där man bara reagerar starkare. Humörsvängningarna kommer utan förvarning och man vet sällan varför man känner som man gör.
Det är även svårt att hålla relationer då man helt plötsligt ändrar uppfattning av en person, det krävs mycket förståelse och tålamod från en person för att kunna hålla relationen.
Självskadebeteende är även ett faktum. Inte nödvändigtvis i form av att skära sig.
Första gången jag skar mig var jag elva, men jag började skada mig redan som sexåring. Jag nöp mig, bet, slog huvudet i väggen, försökte klippa bort fett från min kropp och satte mig i situationer där jag visste att jag skulle fara illa.
Vilket leder vidare till min PTSD. Jag mådde väldigt dåligt när jag var 13-14. Jag hittade en kille som sade att han blev kär i mig. Jag gick in i ett förhållande med honom och ett litet tag innan jag fyllde fjorton så våldtog han mig, första gången. Förhållandet varade i fyra månader innan han dumpade mig. Jag hade även en pappa som mådde dåligt när jag var yngre, så han tog till flaskan och kunde bli väldigt arg när han drack.
Med påföljd att jag nu i vuxna livet fortfarande inte klarar av att män skriker eller höjer rösten utan att paniken kryper på och jag är åtta år igen. Många tror även här att man överdriver och att man själv bör förstå att man inte är utsatt för hot, men rädslan är så stark att man hamnar tillbaka i just den händelsen att man får överlevnadsinstinkten aktiverad för att klara sig undan.
Min ocd har blivit bättre med åren, men även där är det brist på kunskap. Många förstår inte att det finns ocd i olika former, räkna, tvätta händerna, lägga saker i ordning och så vidare, Jag behövde tvätta mig på ett överdrivet sätt och mitt liv kretsade runt siffran tre, saker skulle göras tre gånger, jag tänkte på tre och var fast i det mönstret. Det folk måste förstå är att även där ligger det en stor rädsla och ångest för att inte kunna göra det man tror sig måste utföra. När jag skulle tvätta händerna stod folk och stirrade på mig och ifrågasatte mitt beteende, vilket i sin tur ökar ångesten och man känner sig ännu sämre än man redan gjort. Jag finner det väldigt respektlöst att ifrågasätta främmandes beteende och tycker att folk ska visa respekt till andras privatliv, även om man inte förstår.

- Emelie"

Likes

Comments

"Jag har sen många År haft riktigt svårt för att träffa en mängd med folk , men för ca 1 år sen blev det ännu värre.
Kunde inte gå till affären , som ligger knappt 5 min från mig , kunde inte gå ut med mina hundar , kunde inte ens gå ut och hämta posten.. Folk fick göra saker och ting åt mig för jag inte klarade av att göra det själv. Nått som jag stör mig otroligt på är när folk säger "samla mod bara och gå ut" men det är inte så enkelt som vissa tror att det är ... bara tanken på att gå ut får mig till att börja svettas , hårda och onda hjärtklappning , huvudvärk och svimningar .. MEN för ca 6 månader sen började jag ta kontakt med en psykolog via telefonen , därav har jag mer och mer lärt mig att kunna ta steget med att gå ut , jag klarar att gå till affären , men går direkt när dom öppnar för att slippa alla folk , jag klarar att gå ut med mina hundar och hämta posten.
Jag har lång väg kvar men med bra stöttning och självförtroende vet jag att jag klarar det! 🙂
- Therese"

Likes

Comments

Ännu en otroligt beskrivande text jag fått skickad till mig. De första tre raderna säger nog mest. Det är exakt därför jag startat denna blogg. För att det är helt omöjligt för utomstående, de som inte har diagnoser, att förstå. De med diagnoser behöver inte ha samma diagnos/er för att förstå varandra på ett sätt som utomstående aldrig kan göra. Det blir en viss känsla som utvecklas. En ömsesidig förståelse och respekt så att säga.
Oförstådda förstår varandra så att säga.


"Det är extremt svårt för personer utan diagnos att ens förstå minsta bit av hur livet med diagos är oavsett kunskapen dom får om den jag har personligen hört flera gånger vi förstår hur det är och vissa saker är inte alltid lätt men det är rent skit, dom förstår inget och hade inte klarat en dag med de kaos som personer har pga olika diagnoser, har även hört på flera möten och från personer man har snackat med några veckor / månader som påstår att dom känner en även det är falskt den personen dom känner är den som vi har valt att visa för dom och inget annat det tar väldigt lång tid att lära känner dessa personer för att dom ofta saknar tillit för andra personer utanför närmsta vänner och familj. har också testat på flera olika ställen och frågat personer utan diagnos om dom vet ifall det finns någon som har det vilket ingen har vetat men man har själv kunnat gå rakt fram till dom och plocka ut 90% av personerna som har de bara efter en liten stund därför är det även mycket information som inte kommer fram till bland annat när det gäller jobb och annat för att dom blir stämplade direkt utöver det är de otroligt mycket särbehandling mot personer med diagnos har pratat med några som både har blivit nekade körkort och liknande saker. så sent som förra veckan snackade jag med en vars största dröm va att gå bli militär hon hade klarat alla tester men när de kom ut att hon hade diagnos så blev det avslag direkt man blir så trött på att det hela tiden blir annan behandling bara för en diagnos och finns så mycket mer om det men hinner inte skriva mer idag
- Anonym"

Likes

Comments

"Jag är skit känslig mot ljud om jag sitter pch håller på med nått kan inte konsentrera mig om det är massa andra i samma rum måste vara i en grupp medett mindre antal personer för att jag ska kunna förstå och ta indet jag lär mig är det enstörre grupp så blir jag ofokusera och kan inte ta in det folk säger det blir som att huvudet blir som en tom bubbla som inte koplar nått. Så är det typ på mig med min add och adhden

- Björne"

Likes

Comments

"Jag lever med en diagnos som heter bipolär sjukdom. Jag tycker folk har svårt för att förstå, även om jag själv inte alltid förstår hur jag tänker och varför jag gör som jag gör så har andra personer ofta väldigt svårt att förstå att man är annorlunda och att man i vissa fall bör tänka extra på vad man säger o hur jag då uppfattar saker o ting. Vården är ett helvete så jag gick med detta i 6 månader och fick utskrivet medicin av en läkare som aldrig hade träffat mig, hon bokade telefontider men ringde aldrig osv. Hon träffade mig sen 1 gång och jag förklarade för henne att jag inte ville gå på tabletter längre då jag tyckte att det blev för mycket att hålla reda på med förnya medicin, hämta ut de och hålla koll på de då jag gick på 4 eller 5 olika tabletter. Istället för att lyssna på mig och trappa ut mina tabletter valde hon bara att byta och skrev ut någon annan sort istället utan några fler besök så hon kunde inte se hur tabletterna påverkade mig.
Inte många vet om att jag har denna diagnos för de gånger jag berättat det har folk reagerat starkt och sett mig som en sjuk person och det är inte så jag vill att folk ska se på mig eller ens jag se på mig själv. Människor har lätt för att vända diagnosen mot en, skulle man göra något annorlunda får man gärna höra att det är pga ens diagnos eller om man missat tabletter eller kanske ska söka hjälp.
Jobbiga kommentarer som mer sänker än höjer en.

- Madde "

Likes

Comments

"Jag tror att folk endast tar klaustrofobi som att vara rädd att bli instängd i ett rum/ litet utrymme.
Jag själv fick kl. tack vare att jag blev instäng av en person, hen lät mig inte göra saker utan att hen visste exakt vad med vem, tack vare hen utvecklade jag den typen som folk relaterar till.
Personligen tycker jag att jag blir bemött på ett bra sätt när jag nämner hur jag mår och känner när det kommer till utrymmen, men det är svårare att förklara för andra hur det känns med vissa människor.
Hur skulle jag vilja bli bemött? - Genom att människor tar det på allvar och inte tror att det är något man hittar på för uppmärksamhet 🙂

-Matilda"

Likes

Comments

"Att leva med det i början så blev det en ganska mörk bild av skolåren i helhet, asså typ sen hjälpen man fick var lite kränkande för kanske i skolan så gick man i 9an för exempel fick man hjälp som att man vore i 2an. Men efteråt så lär man sig leva med det och då blir det bättre...
Skulle egentligen ba vilja bli bemött som alla andra blir, med kanske lite extra hjälp 🙂

-Berdy"

Likes

Comments

"Jag har adhd, och jag minns hur mycket jag skämdes över att ha det. Det tog mig ungefär 6 månader för mig att ens våga säga det till mina vänner och andra.
För jag va rädd om att bli utanför, att dem skulle tycka att jag va dum, efterbliven osv.
Nu när jag är äldre så har jag liksom accepterat det, adhdn är en sån stor del utav mig, och jag kommer aldrig kunna ta bort den om man säger 😅
-Anonym"

Likes

Comments