"Hej enligt mig som har dyxelixi så kan det både kännas skönt men även jobbigt me det för man har ju läs o skriv svåriheter med det men många som kan fråga varför man skriver så mycket fel o de. O då är det för man kan ha det o ibland kan det bli jobbigt när folk frågar helatiden o man svarar dom men då kan man få något dumt svar av dom sen. Men aa man kan få hjälp av andra sen i skolan eller när man ska flytta eller de. O det känns ju jätte skönt.
- Anonym"

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

"Hej, jag lever med ADHD dagligen. Dagar jag har ätit min medicin så är det inga bekymmer, men dagar ja glömmer äta den då tycker folk att jag är jobbig pga att jag blir hyper aktiv. Som t.ex. i skolan så blir jag hemskickad om jag inte har ätit min medicin, och det är jobbigt för mig. Men dagar jag äter min medicin så känner jag mig obekväm men däremot så är jag bra på att prata när jag ätit den. Dock så skulle jag faktiskt vilja bli bemött som alla andra personer utan ADHD och att folk inte ser skillnad på mig och andra.

- Mustafa"

Likes

Comments

"Samtidigt som jag älskar lidandet, så vill jag inget annat än att slippa det. Jag vet precis hur det funkar i det sjuka, det är säkert, jag kontrollerar själv hur det ska sluta. Men samtidigt skrämmer det livet mig, att inte låta någon finnas där, att inte ta hjälp när jag faller djupare än jag planerat, att inte kunna sluta sakada mig, att inte få uppehåll i smärtan, allt det där.
Men det friska livet skrämmer mig mer, där har jag så mycket att förlora. Jag hatar alla jag älskar, dom har så lätt att såra mig, att styra mig, mitt liv läggs i deras händer.
Samtidigt som jag är livrädd för att bli sårad, så längtar jag nästan till nästa gång jag blir otroligt sårad, för då har jag en ursäkt att fly till det sjuka, om så även bara ett litet tag.
När jag går i mörkret kan jag ibland hoppas på att någon ska hoppa på mig och våldta mig eller misshandla mig, så jag skulle få det jag förtjänar, bli skadad fysiskt, precis så som det känns på insidan, då jag längre inte gör det mot mig själv.
Men det är så lockande, att bara på lätta lite på det, släppa lite på det enorma trycket som har sönder mig från insidan. Men jag vet, att en liten skada bara en gång inte skulle hjälpa tillräckligt. Och om jag fortsätter lätta på trycket så skulle jag fastna. Men jag vill inte se dom besvikna blickarna från dom jag älskar, se i deras ögon att jag sårat dom.

Jag vill bara fly, från allt. Aldrig tillåta mig att älska någon igen, inte släppa in någon, bara försvinna. Då kan ingen annan än jag såra mig och jag kan inte såra någon jag älskar.
Jag kan, bokstavligt talat, känna hur det brister i mitt bröst, verkligen slits isär. Men det är en känsla som ingen ser, och ingen verkar förstå. Det är ett vanligt uttryck, "brister i bröstet, jag slits sönder", men ändå verkar ingen riktigt ta det ordagrant.
Den där känslan när det bränner i hela bröstet, det smakar blod i munnen, pulsen går upp och varje hjärtslag känns ett steg närmre till döden, känns som extrem kramp i hela kroppen så man spänner sig, hela kroppen skakar i ett tappert försök att hålla ihop och att kämpa emot smärtan, och dom iskalla ilningana som skjuts in i bröstet fast att det redan känns som att någon hällt glöd över hela bröstet, den enorma tyngden över bröstet så du knappt orkar andas. Den känslan, när man slits sönder från insidan.

Jag kämpar verkligen, allt jag kan. Men jag vet inte längre vad jag kämpar för, och när man inte längre vet vad man kämpar för, hur lång tid tar det då innan man ger upp?

Det känns som att jag står ensam genom det här, trots att det finns dom som försöker hålla mig om ryggen. Jag är ensam i ett liv, bland folk som säger att dom älskar mig, alltid ensam i mitt huvud. Hur ska dom kunna älska mig, när inte ens jag vet vem jag är?
Jag är för krävande, behöver alltid mer bekräftelse, men jag kan aldrig ta åt mig. Jag hatar mig själv, så innerligt. Jag beundrar dom för att dom står ut med mig. Jag blir äcklad av mig. Jag avundas personer i min närhet, för när jag blir för mycket så kan dom bara gå, ta en paus, säga upp kontakten, och jag förstår varför dom gör det. Men jag kan inte fly mig själv, jag är fast, utan pauser.
Jag är full av känslor, konstant, skrikandes i mitt huvud, brinnande i mitt bröst. Ångest, lycka, hat, ilska, oro, rädsla, allt samtidigt. Men ändå finns den där känslan av tomhet där, hela tiden, varje sekund. Jag kan inte tänka mig att känna ännu mer, det är redan för mycket, men ändå är det så tomt. Jag är tom. Jag är ingen. Jag är i vägen. Jag är aldrig tillräckligt.

-Emelie "

Likes

Comments

"Att beskriva adhd upplever jag som en svår sak då det är olika hur alla upplever det och hur det visar sig. Men om vi pratar ur min synvinkel så skulle jag säga att adhd inte är något negativt vist kan det utspela sig som en negativ sak när man tillexempel inte kan koncentrera sig på en lektion eller vad någon säger och det beror på att när man har adhd så jobbar hjärnan fortare än andra och vi stänger inte ute det som en människa utan adhd gör. Den bästa förklaringen jag kan ge till hurvida våra hjärnor jobbar gemfört med andras, om du tänker dig ett klassiskt ritat träd med en kvist med löv och en stor trädkrona så är eran tankegång kvisten o löven och våran är hela trädkronan och alla löven. Det är därför vi ibland kan titta på någon som pratar med os men ändå tar vi inte in vad dom säger för att då har våra tankar banat iväg och vi kan tillexempel fokusera på hur dina läppar rör sig när du pratar. Men samtidigt som vi kan ha svårt att koncentrera os kan vi hitta extrem fokus för något som intresserar os och hålla på med det oavbrutet i flera timmar men bryter något våran fokus kan vi behöva avbryta och fortsätta senare. Och eftersom att våra hjärnor jobbar på högvarv är det vanligt att någon med adhd ofta håller på med något tex snurrar en penna mellan fingrarna eller hoppar med benet under bordet och det är inte för att irritera andra vi gör sådana saker utan det är för att då har vi enklare att koncentrera os på någon som pratar eller liknande.

-Tove"

Likes

Comments

"Jag fick diagnosen ADHD när jag var 6 år gammal.
Att leva med ADHD och drag av autism är underbart.
Det som är underbart med att leva med ADHD har ett annorlunda beteende och tänkesätt. Man tänker mer "utvecklat" och finner saker som så kallat "normala" personer gör.
Det svåra med att leva med det är att jag har svårt för att visa känslor och jag kan bli arg för det minsta lilla. Jag har 10 syskon och 3 hundar, hela förra året fanns det inte en ändaste dag då jag inte var arg. Men nu har jag kommit på mitt sätt på hur jag inte ska bli arg. Jag blir sur ofta men det är bara för att barnen inte lyssnar på mig.
En sak som är både bra å dåligt är att jag blir lätt insatt i saker, som t.ex. Om jag håller på med något som jag inte vet hur jag ska fixa så fortsätter jag tills fixat det och hur jag gjorde det.
De första 3 åren efter jag fick diagnosen ADHD fick jag inte den hjälp jag behövde. Det var föränns jag flyttade till hällefors som jag fick hjälp med skolan. (2007). Nu vet alla mina lärare och kompisar om att jag har dessa diagnoser. Mina kompisar bemöter mig som dom alltid har gjort vilket känns skitbra. Mina lärare ger mig all den hjälp som jag behöver. Jag är stolt över att jag har de diagnoser jag har!

- Adrian"

Likes

Comments

"Jag har diagnoserna Autism och ADHD.
Livet är inte så enkelt det ser ut för mig att va. Känslorna är starkare, tankar som går in och ut genom huvet HELA tiden. Blir missförstådd av folk konstant. Skulle vilja att folk fick lite mer insyn i diagnosen men verkar va lättare sagt än gjort. Jobb och skolan funkar helt okej så länge det går som planerat. Brister något i min egna planering man skapar i huvudet så brister allt. Samma sak i privatlivet. Kan ha en plan i huvet om något. Går något fel kan det bli svårt att anpassa sig. Livet för mig blir väldigt fyrkantigt då vissa ändringar kan va svåra att anpassa sig vid så allt hålls väldigt fyrkantigt. Som jag sa förut känslor är väldigt starka, men även kopplade till tankar. Så en tanke kan leda till ett känslomässigt sammanbrott. Och allt detta leder till att jag sällan pratar om känslor och tankar, då man ständigt försöker tänka efter så inte man uttrycker sig fel, vilket är alldeles för påfrestande. Man känner sig även udda. För man känner att man passar in i en grupp men ändå inte.

Skulle vilja att folk kanske läser lite mer och försöker förstå hur det är med diagnoser. Kanske kurser på jobb eller något liknande.


- Daniel"

Likes

Comments

"När jag va 12 år gammal råkade jag ut för en sak som jag inte ens önskar min värsta fiende..
Mina föräldrar visste ingenting då jag inte vågade berätta för dom , va ju rädd att dom skulle tro att jag bara hitta på..
som tur är så flyttade vi 5 månader efter händelsen och jag kände mig lugn och trygg igen.
MEN en inom familjen utsatte mig för sexuella grepp i över 1 år .. ingen märkte nått , åter igen så vågade jag inte berätta , som sagt jag va ju bara 12 år..
När jag närmade mig 14-15 år , så kände jag ett stort hat och besvikelse i min kropp , jag ville självskada mig , jag ville dö , jag skolkade från skolan, jag sket i exakt allt.. Rektorn på skolan blev orolig och bestämde sig för att ringa en kurator, fick en tid , gick dit , va lite blyg i början men kände förtroende för han jag prata med. Jag öppna mig mer och mer för varje gång jag va där , jag fick göra massa olika tester och "lukttester" med det menas att han säger en sak , till exp "tobak" och det påminns då om han som utsatte mig i 1 år för att han rökte pipa. Meningen med det testet är att man ska skapa en liten panik/oro o kroppen.
Utifrån det så vet dom om man ska bli diagnoserad eller inte.
Jag fick då diagnosen posttramatisk stressyndrom.
Som med andra ord handlar om man har vart med om nått dramatisk i sitt liv.
(Berättade ALLT för mina föräldrar sen när jag blev 18 år)
Det är MYCKET mer jag skulle kunna skriva men har ingen ork.
Du för mer ön gärna ställa frågor till mig som jag kan svara på , har inget emot att prata om det och har haft föreläsningar om det 🙂

- Therese"

Likes

Comments

"Jag har ADHD! Och att vara tjej och ha diagnos & vara mål medveten men låg koncentration låga betyg i teori och ligger på B-A betyg i praktiska ämnen.
Största förtvivlan jag hade för ca 9månader sen va när min gympa lärare sa men Carro du som är grym på de praktiska hur kan du inte lägga lika mycket energi på det praktiska som teorin du skulle va en toppen elev då. Jag började grina & sprang ifrån men innan jag sprang sa jag "men ursäkta, jag sitter dag in dag ut & försöker göra teorin men informationen fastar inte. Kan du inte be dom andra bli bra på de praktkska istället då & sikta på ett A"
Har även blivit bemött att inte berätta för mina lärare då dom inte "behöver" veta tkr min mentor. Fick diagnosen 1åre i gymnasie nu går jag sista året. Har gått hos psykolog ca6år.

Plugga har aldrig vart min starka sida, ger lätt upp sätter mig med mobilen elr sticker iväg till kompisar! Men när väl proven är får jag trotts allt godkänt och gör alla proven på skolan muntligt!
Jag tog medecin innan men grinade så mycke av den. Så slutat med medecin & kör mitt egna rece!
Min familj förstår inte så mycke, är mest min bror som kan komma å fråga varför jag är ledsen m.m! Min pappa är en sådan som vill dölja det hela, mamma kan säga nått ibland, vi har aldrig pratat om min diagnos i familjen! Men har en Kontaktperson som är helt fkn amazin!!!
Fick bra hjälp innan av psykologen, men nu sen jag fyllde 18 har det vart trögt. Och mår även mkt sämre pga kompisrelationer som brister.
Den hjäälp från psykologen är enbart massa prat prat & prat.

- Caroline"

Likes

Comments

"Livet med borderline är på gott och ont.
Det är sällan någon förstår att man kan vara lycklig en dag och ligga i ren ångest och kämpa med att inte ta sitt liv Många tror även att borderline är som pms, vilket är en stor förolämpning och underdrift av vad vi kämpar med dagligen. Många tror även att man aldrig kan lita på en med borderline, men jag kan garantera att om man ger trygghet och förståelse till personen med borderline, så kommer den personen att vara den som ALLTID ställer upp, oavsett situation.
Jag har genomgått terapi för borderline (DBT) och har genom den lärt mig att hantera stora delar av diagnosen. Men det många inte förstår är att borderline innebär att du känner allt mycket starkare än andra, inte som adhd där man bara reagerar starkare. Humörsvängningarna kommer utan förvarning och man vet sällan varför man känner som man gör.
Det är även svårt att hålla relationer då man helt plötsligt ändrar uppfattning av en person, det krävs mycket förståelse och tålamod från en person för att kunna hålla relationen.
Självskadebeteende är även ett faktum. Inte nödvändigtvis i form av att skära sig.
Första gången jag skar mig var jag elva, men jag började skada mig redan som sexåring. Jag nöp mig, bet, slog huvudet i väggen, försökte klippa bort fett från min kropp och satte mig i situationer där jag visste att jag skulle fara illa.
Vilket leder vidare till min PTSD. Jag mådde väldigt dåligt när jag var 13-14. Jag hittade en kille som sade att han blev kär i mig. Jag gick in i ett förhållande med honom och ett litet tag innan jag fyllde fjorton så våldtog han mig, första gången. Förhållandet varade i fyra månader innan han dumpade mig. Jag hade även en pappa som mådde dåligt när jag var yngre, så han tog till flaskan och kunde bli väldigt arg när han drack.
Med påföljd att jag nu i vuxna livet fortfarande inte klarar av att män skriker eller höjer rösten utan att paniken kryper på och jag är åtta år igen. Många tror även här att man överdriver och att man själv bör förstå att man inte är utsatt för hot, men rädslan är så stark att man hamnar tillbaka i just den händelsen att man får överlevnadsinstinkten aktiverad för att klara sig undan.
Min ocd har blivit bättre med åren, men även där är det brist på kunskap. Många förstår inte att det finns ocd i olika former, räkna, tvätta händerna, lägga saker i ordning och så vidare, Jag behövde tvätta mig på ett överdrivet sätt och mitt liv kretsade runt siffran tre, saker skulle göras tre gånger, jag tänkte på tre och var fast i det mönstret. Det folk måste förstå är att även där ligger det en stor rädsla och ångest för att inte kunna göra det man tror sig måste utföra. När jag skulle tvätta händerna stod folk och stirrade på mig och ifrågasatte mitt beteende, vilket i sin tur ökar ångesten och man känner sig ännu sämre än man redan gjort. Jag finner det väldigt respektlöst att ifrågasätta främmandes beteende och tycker att folk ska visa respekt till andras privatliv, även om man inte förstår.

- Emelie"

Likes

Comments

"Jag har sen många År haft riktigt svårt för att träffa en mängd med folk , men för ca 1 år sen blev det ännu värre.
Kunde inte gå till affären , som ligger knappt 5 min från mig , kunde inte gå ut med mina hundar , kunde inte ens gå ut och hämta posten.. Folk fick göra saker och ting åt mig för jag inte klarade av att göra det själv. Nått som jag stör mig otroligt på är när folk säger "samla mod bara och gå ut" men det är inte så enkelt som vissa tror att det är ... bara tanken på att gå ut får mig till att börja svettas , hårda och onda hjärtklappning , huvudvärk och svimningar .. MEN för ca 6 månader sen började jag ta kontakt med en psykolog via telefonen , därav har jag mer och mer lärt mig att kunna ta steget med att gå ut , jag klarar att gå till affären , men går direkt när dom öppnar för att slippa alla folk , jag klarar att gå ut med mina hundar och hämta posten.
Jag har lång väg kvar men med bra stöttning och självförtroende vet jag att jag klarar det! 🙂
- Therese"

Likes

Comments