Skrev ju sist att vi skulle ha socmöte, det gick faktiskt förvånansvärt bra vi fick massa beröm allt ifrån att vi är fina med Lo, att vi samarbetar fint och är kärleksfulla mot varann till att vi inte tenderar det minsta åt missbrukshållet ​vi är ovanliga då vi inte tjatar mediciner så fort vi har ont nånstans eller om höjningar på de substanser v har utskrivet.

Däremot blir jag less på deras ständiga betoning på eventuellt framtida missbruk (att vi börjar igen) jag är medveten om faran om de nu skulle inträffa (även om det känns låååångt borta och VET att så inte kommer bli) inga barn ska behöva leva med missbrukande föräldrar runt sig, och jag vet att de menar väl de vet att sjukdomen besitter en sån ofantlig kraft men anser det räcker att säga det EN gång möjligtvis två eller kanske tillochmed tre, men inte hela tiden.

Man kan inte bara komma med hypoteser "tänk om..." man måste ta vara på det bra och bygga runt det, vi skulle aldrig komma undan med det ändå om vi startade igen vi är granskade med lupp.

På tal om att ta vara på det bra så borde socialsekreteraren/barnhandläggaren jag har med de större barnen också ta sig en tankeställare, får man ha en bebis borde man få ha sina stora barn på 10 & 12 också över tex en helg.

Dom är så stora att de förstår hur allt ligger till och borde få vara med sin mamma när det går bra så kan de få skapa lite fina minnen att leva på om det mot förmodan sen skulle gå mindre bra.

Huh det är ett heltag företag att förhålla sig till när det gäller sina egna barn, att det är som det är kan jag aldrig beskylla någon annan än mig själv för men för barnens bästa borde de jobba för att återförena barn och förälder så mycket det bara är möjligt förstår att de kanske aldrig kommer komma hem igen, de har skaffet ett nytt liv där de är och är allt annat än snolltid att bara rycka upp dom och de har det mer än BRA där de är nått annat kan jag inte säga.

Nog om det, det river bara upp massa i mig att prata om.

Helgen har spenderats hemma i Jönköping,  så skönt. Fia (Daniels systerdotter) har åkt 70 mil för att träffa Lo-björnen även Anna va här igår (Daniels lillasyster) och så kikade morsan med gubbe in och tog en kaffe och lämnade dammsugare då de köpt ny, och en kaffemaskin, ni vet en sån där lyxig grej man stoppar i en sån kapsel så brygger den det finns en uppsjö med smarriga smaker.

Idag åker vi tillbaka, så trist!

Hoppas ni alla haft en soft helg 👍

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Har sen ganska lång tid tillbaka haft värk i min handled/leden under tummen (minst 1 år tillbaka) jag tillröd kategorin som helst inte gnäller och är väldigt smärttålig dessutom hittar man egna sätt och stragedier hur man lyfter och rör handen, till slutet för man det bara per automatik.

Daniel har legat på att söka för det och sista tiden har värken blivit värre och värre så sagt och gjort igår ringde jag och idag fick jag tiden hos arbetsterapesten.

Innan jag skulle bege migen ska jag slänga på mig jackan sådär 'smidigt' i farten, knak säger det och jag lyckas (fråga inte hur) vrida handleden, just den onda på nått skumt nästan dubbelvikt sätt så jag fick åka medit värk från helvetet till tanten på vårdcentralen, va ju visserligen rätt dag att skada sig på.

Så nu har jag en stukad handled och inflammation i ledbandet/senan under tummen det hette nått fint på latin men la de inte på minnet.

Nu är jag ute i härliga höstvädret i skogen vid fredriksdal och promenerar med min Björlings och står samtidigt i kö till skatteverket på högtalarna, 24 min förväntad kötid *suck*

Imorgon har vi uppföljningsköter med underbara soc/barnhandläggarna, missuppfatta muggar rätt, känner inget agg pga att jag/vi är satta på utredningshem tvärtom förstår det fullt ut dessutom trivs vi väldigt bra och har bara fått fin kritik, så pass fin att vi slapp ha mappning (ett möte med utredaren på hemmet och fadder där man går igenom det positiva och negativa inför uppföljningsmötena m soc) anledningen är att vi är så jämna, vi har varit likada med Lo hela tiden och finns inget mer att tillägga/reflektera över och sist va det enbart bra grejer att vi tillgodoser lo's behov fint och möter upp henne på rätt sätt,ända negativa va att vi va lite reserverade men det va även positivt då vi skyddade Lo mot smittor från de andra barnen.

Så det borde ju kännas bra då tänker ni men våren ena handläggare på soc är så nitisk och har total okunskap om missbrukan så trotroligt dokumenterad drogfritt i ett år och fina referenser från fredriksdal så känns det som vi aldrig kommer bli fria från dom, ändå va det vårt förslag att åka hit.

Nåja, inte vara negativ i förväg den som lever får se! Uppdatering om det imorgon!

Likes

Comments

Är ute och går medet lillbjörn och funderar febrilt på vad man kan skriva om idag, är helt urblåst i hjärman idag och har fulländad skrivtorka.

Är skönt med promenader jag brukar rensa hjärmkontoret då och få inspiration till det mesta.

Idag är det inte så. Återkommer bara till hur bisarrt mitt liv va för lite mer än ett år sen, jag levde för dagen allt va bara en ända jakt på nästa fix (händerna såg ut som två boxningshandskar)

Fick jag i mig mat va det bara ett plus i kanten, jag va bostadslös och bodde runt lite varstans där det fanns värme och sovplats. Allt handlade om droger,mediciner/piller,substanser överlag

Minns så väl när jag satt på Sofiahuset och pratade om att jag vill säga upp min del av kontraktet hakarp/gula huset och ha en vanlig lägenhet då sa hon "tyvärr så är det uteslutett ingen vill ha dig som hyresgäst och ska vi vara realistiska huruvida du kommer bli drogfri så är det ju ingenting vi längre tror och det bästa är att vi tar och sätter ett lvm emellanåt för att hålla dig vid liv"

Med den kommentaren i mitt bakhuvud så la jag i princip av att bry mig, jag tog vad jag kom över dog jag så dog jag slutade existera för anhåriga blev omöjlig att få tag på.

Slutade leva gjorde jag flera år tidigare jag överlevde bara.

Men då nådde jag botten totalt men tror nånstans (kan låta hårt för dom som har anhöriga i missbruk) att man måste nå botten för att börja ta sig uppåt igen, såvida man överlever så långt då. Det är min bittra erfarenhet iallafall.

Men det tar tid att nå toppen och tålamod är ett måste. Jag är inte färdig än på långa vägar. Är på väldigt god bit och tänker inte se mig om för saknar det inte det minstatt, jag va egentligen färdig i det livet för några år sen men hade inte riktigt hittat kraften.

Men när jag efter lång tids överungande tog modet att skiljas så växte drivet jag skulle fanimej inte överge mina barn mer. Såg hur de växte och kom mer och ner till ro inte sina nya familjer och jag stod kvar på samma plats, och mitt i allt så träffade jag en person med ungefär samma dystra erfarenheter, samma sjukdom (missbruk) samma synsätt på livet, samma åsikter, samma tankegång och en längtan efter "svenssonlivet" och det sa klick vid första ögonkastet och jag va såld.

Det konstiga är att vi rört oss i samma kretsar,har mängder gemensamma vänner och bekanta har tagit samma droger ändå har vi aldrig sett innan.

Vi bestämde oss ganska tidigt in i förhållandet för att vi ville vidganska våra vyer och se nått annat en pundarkvart, droger och de där äckliga sprutorna så vi gav oss in i den kampen och så fick vi veta att vi väntade barn , vi blev överväldigande av lycka! Kan låta oansvarigt eftersom vi va utan boende och inne i en kamp mot missbruk och kriminalitet men det skulle bara gå.

Och efter massa kämpande så gick det vi skaffade lägenhet (och den har vi verkligen kämpat för) vi tog oss igenom rättegångar och fick ordning på mediciner.

Nu lever vi i visionen som kändes långt borta av småbarnsåren, blöjbyten och vaknatt nätter men vi är ett sånt sjuhelvetes brad team jag ljuger inte när jag säger att vi knappt aldrig bråkar vi komuniversitet på ett fint och respektfullt sätt, vi äger inte varann utan är fria människor givetvis med (sund) svartsjuka, skillnaden åsikter och irritatinte ibland men man väljer sina strider.

Vi är verkligen som gjorda för varann och jag kunde inte fått någon bättre.

Han är den bästa pappan man kan tänka sig han tar 50procent av allt med sin dotter. Sin lilla juvel. Han Är så förälskad i henne och det är så fint att se.

Vi försöker inte se problem utan hitta lösningar, vi avlastar varann när den ena är trött och vi tar vara på varann istället för att gnabbas. Är Det nått så tar vi det direkt så slipper det bli nått av det..

u låter jag som en sån där trist jävla bloggare som har de perfekta livet men det är nästan perfekt och tänker njuta så länge det varar sen har jag mina hjärnspöken som är tunga att tänka på tex mina andra 3 fina barn.

Sånt gör ont, och oförlåtligt men ibland måste även jag få leva kan inte förändra det förflutna bara göra framtiden mycket bättre och ge min minsta det liv hon förtjänar!


Likes

Comments

På nått sätt är det ganska skönt att vara äldre säger äldre då order gammalr så relativ beroende på åldern på den som läser.

Att ha lite erfarenhet när det tex kommer till att bli mamma (jag har ju gjort det 3 gr innan) det ger en lite kött på benen, jag struntar i andras goda råd om jag inte är beredd att hålla med (annars är bra råd alltid välkommet man blir aldrig fullärd) jag gör vad som är bäst enligt mig för mitt barn, så får andra göra det dom tycker är bäst för sina. Jag sitter inte på nån barnteater med en 5 månaders bebis för att bevisa att jag aktivera mitt barn, jag får Heller inte dåligt samvete för att jag varit "tråkig" en dag. Vi njuter varje dag av varan lilla bebis och det är sant, vi gullar och gosar och försöker stimulera och lära henne saker anpassade efter hennes ringa ålder.

En annan sak som är skönt är att man med åldern lär sig acceptera den man trots allt är. Både bilringarna kring magen och egenskaper som att man har en mun som ständigt pratar och att man är föga förvirrad och glömsk. Låt det vara så då och finn strategier att leva med det istället för att ständigt leva i ett försök till förändring.

En annan sak är att man lagt en slags acceptans kring hur lever blev, det går inte förändra ändå. Försök försonas med saker du inte styrde som tex din barndom och ge tillåtelse att förösta det du själv strulat till Annars kör du fast. Jag har förlåtit det mesta förutom att jag strulade till det med mina barn det är fortfarande en process jag lever med men jag kan se att jag lärde av mina misstag och aldrig gör om samman utan ger Lo allt de jag efter lång tids objektivt studerande och tänkande önskar jag gett mina andra tre barn och blir en betydligt lugnare och harmoniskare mamma till Lo men även till dom i den mån jag får chansen till.

Med ålder blir man bara coolare. Man tar livet lite med en klackspark.

Min kamp mot ständig livslångt ångest är så gott som besegrad,har sällan ångest eller jag har det men inte i den grad som innan och bara det i sig är en seger. Jag känner mig föga ödmjuk inför livet och tar inte glädjen för givet,

Jag har ju fått hjälp med myrket av detta av min bästa vän,sambo,trolovade och livskamrat. Fick kyssa många grodor innan jag tilslut fann min prins men det va det värt, han ger mig ett inre lugn. Kan tyvkas klyschigt men mitt liv är nästan en saga. Jag har inte mycket pengar, inget slott och ser absolut inte ut som nån prinsessa men jag har en familj och kärlek massa massa kärlek det räcker för mig. Att gå runt med sin jämlike i en mysig bebisbubbla och få dela såväl föräldraskap som tankar och funderingar är nytt för mig och jag älskar det.

Så att åldras är inte nödvändigtvis bara dåligt :)

Likes

Comments

Så var det dags igen, för att blogga. Kan helt enkelt inte låta bli!!

Så here we gool

Likes

Comments