Ja då. Första månaden avklarad och vi lever alla tre!

Vem kunde ha anat?

Jag har aldrig varit den som sovit mycket, men detta är ju rent löjligt. Ögonbrynen förfaller, hjärnan lika så, (Jag gar tittat på Pretty little liars och nu Gossip Girl. Straffa mig senare) men jag är inte trött. Jag avgudar denna underbara lilla skrynkeltuss och skulle kunna spendera hela dygnet åt att bara ligga och titta på honom. Yup. Jag är en av DOM mammorna!

Men, nu är det ju också så att det här med att bli mamma innehåller ju också delar som ingen berättar om. Sjävklart ingår ju allt det där med ingen sömn, ont i pattarna, osv osv. Men, sen har man ju den mentala delen också. Man blir så himla osäker och man tappar allt självförtroende man hade emellanåt. Det är frustrerande när man inte vet vad man ska göra och det är svårt att acceptera att ditt barn, precis som du, ibland kan ha en dålig dag. Då de inte kan kommunicera på annat sätt, så skriker de. De skriker och skriker och skriker och ibland kan man inte göra mer än att bara hålla dem nära och vänta på att det slutar.

Neh, det är inte så många som pratar om just den biten.

Sen så känner man sig helt otroligt ensam till och från. Jag har världens bästa man som hjälper till med allt. Han är också världens bästa pappa och tar ansvar med matning, nattnig, blöjor osv osv, plus att han ser till att jag inte blir galen. (han skämmer bort mig varje dag. På riktigt.) Jag är verkligen inte ensam i det här och jag är så vansinnigt tacksam för att jag har honom. Många mammor har inte det stödet jag har från min man så jag tar honom verkligen inte för givet. Peter, du är bäst! På alla sätt och vis! Men, som ny mamma, så blir man väldigt ensam ibland. I början sjunker det verkligen in att hela livet har ändrats och att man inte riktigt kan göra saker lika enkelt som man kunde förr. Och ja, mycket bror på hormoner. Japp. FORTFARANDE! Man tror att man ska bli av med dem när ungen är ute, men ICKE! Nej du, de är kvar och jävlas med dig så länge det bara kan. (Oh the joy!)

Men! Även fast saker och ting är jävligt jobbiga ibland, så är det så jävla värt det. Att se ungen le för första gången? Det blåser bort den där ensamheten direkt. Att se hans ögon faktiskt fokusera på dig på riktigt för första gången, då glömmer man bort all sömn man inte får. Att få krama och pussa på den där lilla minigrisen gör att man glömmer bort hormonerna och att allt känns okej. Han får skrika hur mycket han vill, bara han aldrig tvivlar på hur mycket jag älskar honom. För det går över. Han växer varje dag. Han utvecklas och är mer vaken. Sakta men säkert blir han sin egen människa och allt det jobbiga förlorar stort mot allt det bra och allt det mysiga.

Att bli mamma är det jobbigaste jag någonsin gjort, men det är så jävla värt det och så jävla underbart! Jag är fantamaj starkas i hela världen! Min man är bäst och min son är magisk. Så det så!


Over and out, vänner.


Fridens liljor!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Så. Nu tror jag vi har landat lite och det är dags att uppdatera.

Vad ska man säga egentligen? Allt blev ju inte riktigt som det skulle, men när blir det egentligen det? Så, jag tänkte att jag börjar från början.

Allting var planerat och klart. 27/3 kl 07.00 skulle vi befinna oss på Lunds sjukhus och kl 08.00 så var kejsarsnittet planerat. Hela söndagen förberedde vi oss för dagen. Vi städade, packade det sista och såg till att det fanns mat i frysen. Kan ju säga att det är en helt sjuk känsla att gå runt och vete att just den här dagen ska jag bli någons mamma. Den lilla grodan som har bott i mig i 9 månader ska äntligen få komma ut och jag ska få hålla honom för första gången. Jag var glad. Jag var livrädd. Men så himla redo!

Lilleman hade ju givetvis andra planer.

Klockan 00.44 vaknar jag av att det känns som att en propp släpper. Lagom fundersam går jag till badrummet men bestämmer mig snart att det nog inte var någonting och gick och lade mig igen. Två minuter låg jag still, lilleman sparkade till och sedan kom det. HELVETE vad ont det gjorde! Neh. Så ska det nog inte vara, tänker jag och springer till badrummet igen. Jo, tro fan det. Vattnet har gått.

Skräp.

Med en handduk mellan benen smyger jag in till Peter och petar liv i honom och meddelar lugnt och försiktigt att vattnet har gått. Han har nog ALDRIG kommit upp ur sängen så snabbt. Jag ringer sedan förlossningen som först ber mig att vänta i telefonen för att hon håller på med en grej och sedan meddelar att vi får komma in. Jag trodde att jag skulle ha panik vid detta laget, men jag är helt lugn och sansad. Det enda som är irriterande är att jag fucking läcker! Som ett såll! Inte coolt.

I bilen på väg till förlossningen så pratar jag snabbt med pappa och får återigen värkar. (Vilket suger. Värkar är inte ens kul på skoj.) jag vänder mig till Peter och säger "Fattas bara att det är läkaren **** som har jour i natt..." (läkaren som gett oss alla dåliga besked osv, som vi talat om tidigare.) Men vi skrattar åt tanken. Sådan otur kan vi inte ha, visst?

Mhmm...

Väl inne på förlossningen så blir mina värkar värre. Världens sötaste barnmorskor tar väl hand om oss och jag får bricanyl för att försöka stoppa det hela så att vi kan vänta på det planerade kejsarsnittet. Det funkade inte alls. In kommer barnmorskan på nytt och meddelar att om inte värkarna slutar så blir det akut snitt och att det är läkare **** dom har jouren och då genomför det. "NEJ FÖR HELVETE!" Utbrister både jag och Peter. Självklart är det läkaren som förstört hela min graviditet som har jouren och då kommer bli den som snittar upp min mage och förlöser min son.

Tror ni jag kände mig trygg? Not so much. Skräp. Jävla skräp.

Strax därefter blev det beslutat om akutsnitt och vi blev ivägskickade till operationen. För att göra det hela värre, för att värkar och hat-läkaren är inte nog, så är det en jävla praktikant som ska sätta ryggmärgsbedövning på mig.. I 20 FUCKING MINUTER håller idiotjäveln på och sticker mig på olika ställen i ryggen. Jag är på god väg att döda fanskapet gång på gång som blir irriterad när jag skriker till för att det gör ont. Tillslut får han ringa son chef som kommer in och löser skiten på 30 sekunder. Och sen POFF! Jag känner inte längre mina ben. Good times!

Jag går inte in på detaljer om själva snittet, men kan säga att det är den sjukaste känslan någonsin att känna att någon tycker och drar inuti din kropp, fast samtidigt känner du det inte. Sjuke. Bara sjuke.

05.28 slog klockan och hela vår värld bändes upp och ned i det ögonblicket. Vi hörde honom skrika för första gången och jag har aldrig varit så lycklig. Äntligen var han här! Äntligen var allting över! Äntligen skulle jag få hålla min pojk i mina armar och berätta för honom hur mycket jag älskar honom. 2896 g och 48 cm ren kärlek. Och vilka jävla lungor det är på grabben!

Peter fick sedan följa med barnmorskan och vår lilla Christian ner till vårt rum och jag fick stanna kvar för att bli ihopsydd. På uppvaket senare fick jag veta att jag inte fick åka ner till mitt barn och min man förrän jag kunde böja mina knän. Ni vet scenen i Kill Bill när hon försöker få sina ben att fungera? Precis så var det. 2 h och 30 min höll de mig borta från min familj, men jag slog tydligen rekord i att få igång benen igen. Den biten tog mig bara 45 minuter.

Allt sagt och gjort - att få hålla Christian för första gången gjorde allt värt det. Jah hade gått igenom denna graviditet 100 gånger till, så långe resultatet var honom. Han är magisk.

Så.. hur är det att vara någons mamma? Överväldigande. Magiskt. Roligt. Jobbigt. Jag är så jävla trött att jag inte vet vad jag heter. Ibland gråter han så mycket att jag inte vet vad jag ska göra och då gråter jag med honom. Men det är så jävla underbart! Allt det jobbiga är som bortblåst när han ler eller när han klappar på mitt ansikte. När han sover och är så vansinnigt vacker.. Det är inte enkelt att bli förälder, men man lär sig något nytt varje dag. Det är super spännande! Hela tiden! Bebisar är knasiga. Dom kissar och bajsar på dig med ett leende på läpparna. Sedan ger dom dig onda ögat för att du pussat dem på kinden. Allt är så knasigt men så jävla ball samtidigt. Jag hade inte velat byta detta mot något!

Christian Tomas Solo Hedegaard Lundström. Det är namnet på vår son. Och han är verkligen det bästa som har hänt oss.

Och ett plus - jag är inte Tjuckis längre! WOOT!

Tack och bock för denna gång. Fridens liljor!

Likes

Comments

Går det ens att beskriva? Förmodligen inte.

Känslan av att veta att när vi går från vårt hem i morgon kl 06.00, så är det sista gången vi lämnar hemmet på det sättet. För när vi kommer tillbaka så är vi föräldrar. Så vansinnigt överväldigande att det finns inte en möjlighet att sätta ord på den känslan. Här sitter jag och tittar på min superstora mage, ser hur det rör sig och bökar runt där inne, och jag vet att detta är sista hela dagen jag kommer att se ut på detta sättet. Detta är sista hela dagen som jag kommer känna mitt barn röra sig inuti mig. För någon gång i morgon, så kommer han istället att ligga på mitt bröst och jag kommer få titta på honom, på riktigt, för första gången. Jag kommer få hålla honom. Jag kommer få klappa på hands lilla huvud och känna hans värme.

Vårt barn.

Tusen olika tankar rör runt i huvudet på mig men även på Peter just nu. Jag undrar vem han är lik? Vilken ögonfärg kommer han att få? Kommer han skrika det första han gör när de plockar ut honom? Hur kommer jag må när allt detta är klart? Hur vet man hur ofta ungen ska ha mat? Hur? När? Varför? Hur fungerar det? Allting är väldigt läskigt och väldigt spännande på en och samma gång. Kommer jag kunna sova i natt? Nej, det tror jag bestämt inte.

Brad Paisley beskriver det ganska bra.

I remember sayin' I don't care either way
Just as long as he or she is healthy I'm OK
Then the doctor pointed to the corner of the screen
And said, "You see that thing right there, well, you know what that means."

I started wondering who he was gonna be
And I thought, "Heaven, help us if he's anything like me."

He'll probably climb a tree too tall and ride his bike too fast
End up every summer wearing something in a cast
He's gonna throw a ball and break some glass in a window down the street

He's gonna get in trouble oh he's gonna get in fights
I'm gonna lose my temper and some sleep

It's safe to say that
I'm gonna get my pay back
If he's anything like me

I can see him right now, knees all skinned up
With a magnifying glass trying to melt the Tonka truck
Won't he be a sight with his football helmet on
That'll be his first love 'til his first love comes along

He'll get his heart broke by the time he's in his teens
And heaven help him if he's anything like me

He'll probably stay out too late and drive his car too fast
Get a speeding ticket he'll pay for mowing grass
He's gonna get caught skipping class and be grounded for a week

He's gonna get in trouble, we're gonna get in fights
I'm gonna lose my temper and some sleep

It's safe to say that
I'm gonna get my pay back
If he's anything like me

He's gonna love me and hate me along the way
Years are gonna fly by I already dread the day

He's gonna hug his momma, he's gonna shake my hand
He's gonna act like he can't wait to leave

But as he drives out
He'll cry his eyes out
If he's anything like me

There's worse folks to be like
Oh, he'll be alright
If he's anything like me

https://www.youtube.com/watch?v=LnPatmJIMmE

Ja... Det är mycket just nu, som ni säkert kan förstå. Vi uppskattar all kärlek och värme som ni ger när ni hör av er. Det betyder så sjukt mycket! Men, vi svarar när vi kan och det känns bra. Det tror jag ni förstår.

Nu ska vi äta lunch, avsluta städningen och sen bara va. Bara jag och Peter. Bara vi två i några få timmar till. Jag och han. Oss. Snart blir vi tre.


Fridens liljor, Kamrater!


Tjuckis signar ut för sista gången.


Likes

Comments

Det där med att uppdatera här har blivit svårt det senaste. Kanske för att det enda jag gör är, basically, att ligga på soffan och kolla serier samtidigt som jag räknar ner dagarna till bebis kommer. 8 dagar kvar. Max 8 jäkla dagar kvar! Sen blir det precis som i Alien och lillkillen bryter sig ut medans jag skriker i terror och läkarna tittar på i skräckblandad förtjusning.

För det är så att kejsarsnitt går till. Eller?

Anywho.

Idag lämnade vi huset och åkte till Emporia. Tydligen är det bra att komma ut ibland och se folk. Med folk menar jag pöbeln som inte är min innersta krets av vänner. Yes, I am awesome, you are not. Blev fet på Espresso house på bagels och sån däringa paj som borde skämmas så jävla god den var. Syndigt. Mycket syndigt. Spenderade sedan alldeles för mycket pengar på Sephora vilket ger en fet ångest samtidigt som en vansinnig livsglädje. Tacka vet jag narcissismen! Hur ska jag annars bli så snygg som jag är egentligen?

Har för övrigt bestämt att jag ska jobba hårt för att bli en MILF när ungen väl är ute. Inget mera plattarsel. Så nu vet ni det också. Uppdaterar närmre om detta när det är dags.

Vad mer? Jo! The Godfather, även kallad skäggapan har varit här och sällskapat mig. Det blev en dag med Dominos och riktiga höjdarfilmer som Deep Blue Sea och Way of the Dragon. Good times were had by all!

För att avsluta det hela för dagen, så ska jag dela med mig om den fantastiska upplevelsen jag hade i hissen. Nedan är taget direkt från fejjan:

"Dagens ros går till världens vackraste kvinna, både på in och utsida (inget skoja. Typ det snyggaste jag sett.) som vi träffade i hissen på vägen ut ur huset. Med världens leende på läpparna var hon tvungen att berätta för mig hur himla vacker jag och min mage är. Helt utan någon som helst anledning egentligen, utan mest för att hon tyckte det. Kan alla snälla vara som henne? Här hade jag en halvrutten dag och med bara ett leende och ett par snälla ord vände hon den helt. Fantastiska människa! Nu ska jag och maken åka till Emporia och jag ska le åt vartenda jävel jag ser! PUSS!"

Där snackar vi fantastisk människa! Jag ska leta upp henne och bjuda henne på bullar. Much lovings!

Nu när jag kan ligga på soffan ännu en dag med gott samvete då jag faktiskt varit utomhus i hela 7 timmar under denna helg (Skönheten och Odjuret i fredags. Fett jävla lyckopiller!) så pangar jag igång ett ordentligt Alien maraton. Jag snackar ALLA Alien filmer, inkluderat den tredje som är prutt, AVP 1&2, Prometheus, och sen, bara för att Rovdjuret. Uppvärmning inför kejsarsnitt och allt. Bäst att vara förberedd på allt, visst?

Fridens liljor, Kamrater!

Likes

Comments

Säm.

Trots förkylning och en borttappat röst, så sitter jag här i solskenet med en bra känsla i bröstet. Det var längesedan allt kändes såhär rätt, på något sätt. Utsikten är fantastiskt, det enda ljud som hörs är det från sjön och träden, samt de små små djur som bor här runt omkring. Jag har en bebis i magen som just nu håller på och lever rövare. Och även fast han sparkar på revben, bäcken eller blåsa, så känns allt bra. Han mår bra. Jag mår bra. Peter mår bra. Allt faller liksom på plats.

Igår var vi på läkarbesöket som förmodligen ändrade allt. Det var tänkt att de skulle vända på grabben, då han uppenbarligen inte vill göra det själv. Jag var rädd, förbannad och trött. De hade ju för fan sagt i flera veckor att man inte vänder på bebisar som är för små enligt deras mått! Men självfallet så kommer ännu en läkare in, som vi aldrig träffat innan, och säger att "Joh! Klart vi gör! Risken är bara att de vänder sig tillbaka igen."

Hmpfh..

Överrumplad ännu en gång, så protesterade jag inte där och då, utan vi åkte hem och igår inväntade vi samtal från förlossningen om när vi skulle komma in och vända på grabben. Ju mer jag tänkte på det, ju argare blev jag. Jag tänkte att "nu får det fan vara nog! Hur mycket ska vi behöva stå ut med?! Varken jag eller grabben orkar mer. Nepp. Jag vägrar." Och det var precis vad jag sa till dem på förlossningen också.

Vi ifrågasatte om de läst min journal och all den skit vi gått igenom, och barnmorskan där tittade på oss med sympati och förståelse och sa "Ja, någonstans måste det faktiskt vara stop." Och mer var det inte med det. Lång historia kort - in kommer en väldigt bestämd dansk läkare och ifrågasätter mitt beslut om att inre vända. Jag och Peter förklarar på nytt och hennes svar blir "Ja, det är ju inte så mycket att diskutera. Jag förstår er. Jag ska se över vilka tider det finns för kejsarsnitt." Sagt och gjort.

För förta gången på väldigt länge, så fick vi personal som lyssnade på oss. Vi fick träffa människor, och inte robotar som tyvärr måste tänka på var enda krona som en patient kostar. För första gången på länge kände vi oss hörda. Och detta är anledningen att, trots förkylning och ingen röst, jag mår så bra idag. Jag, mitt te i solen, och min lilla tyrann som växer i min mage.

Den 27/3 så kommer vi, som senast, äntligen få träffa dig. Om 17 ynka dagar är detta över och tyrannen kan påbörja sitt världsherravälde. 17 dagar, sen är jag någons mamma på riktigt.

Så skål på er kamrater och förbered er väl. 17 dagar går fort.

Fridens liljor!

Likes

Comments

På den senaste tiden har jag varit alldeles för trött för att orka skriva någonting. Eller, neh. Jag har orkat skriva, men varit alldeles för seg i huvudet för att kunna formulera mig. Så istället har jag ätit chokladbollar och kollat på Bones. Måste säga att jag är ganska imponerad av denna serie, då jag inte blivit förbannad och trött på den förrän s10. Och det brukar verkligen inte hända.

Anywho. Det där med att vara gravid börjar bli lagom tjatigt nu. Förverkar från helvetet och smidig som ett kassavalv. good times! På onsdag är det dags för läkarbesök igen och då ska de beslutas om vändning eller kejsarsnitt. Just nu struntar jag i vilket. Vill bara att Baby Solo ska komma ut. Vi är redo.

Har för övrigt varit ute på äventyr hela helgen, vilket är imponerande. Fest på fredagen, Bio på lördagen och Sci-fi mässa idag. Vi såg Logan i går och jag är fortfarande helt jävla tagen. Det går inte riktigt att beskriva med ord. Men helvete vad dom har lyckats. Kommer att vara i chocktillstånd i månader framöver. Well played, Marvel. Well played! Mitt råd? Se den.

Sci-fi mässan var underhållande som vanligt. Vi har kommit överens om att vi är sånna däringa nördar som skrattar åt andra nördar, vilket är väldigt underhållande. Sen kommer jag aldrig förstå vad fucking Vikingar har att göra med Sci-Fi. Inget alls, typ. Gå ut och lek i skogen med er, för fan! Ta era pinnar någon annanstans. Här leker vi med lightsabers och magi!

Sen fick jag träffa Jabba the Hutt. Jabba the Tutt blev väldigt glad. Vem är vem, dock?



Likes

Comments

Livet. Så himla upp och ned. Hela tiden. Att jag och alla andra inte får whiplashskador av mina humörsvängningar är ett jävla mirakel.

Jag är trött. Sjukligt trött. Men det märks i alla fall att det börjar närma sig. Veka 36 nu och jag tror att ungen är lika otålig som vi är. Hur nice är det att simma runt i sitt eget kiss, liksom?

Senaste kontrollen gick bra. Givetvis hade barnmorskorna rätt och bebis är betydligt mycket större än vad de först mätte och trodde. Doktor "Det här ser ju inte så bra ut" kommer att åka på en fet lusing när detta är över i form av en anmälan. Varför? Jo, för att INGEN ska behöva gå igenom det vi gått igenom. Önskar inte ens min värsta fiende denna jävla terror som denna läkare har utsatt oss för.

Men nog om det!

Idag är en bra dag. Och jag tänkte dela med mig av ett HELT FANTASTISKT mejl som kommit in till kundtjänst under min frånvaro:

"Hej Kundtjänst.

Sitter vid min dator och tittar på er hemsida då jag tänkte genomföra min första beställning hos er. Dock saknar min dator internetuppkoppling, så jag kan inte genomföra beställningen. Jag har aldrig beställt något från internet och att man måste ha uppkoppling för att slutföra är helt nytt för mig."

Är du på fucking RIKTIGT?! HUR kan man vara så här dum?! Du sitter vid din DATOR och tittar på HEMSIDAN via en WEBBLÄSARE! HUR kom du dit utan internetuppkoppling?! HUR hittade du mejladressen?! HUR KUNDE DU MEJLA?! These are the things i need to know!

Vissa borde verkligen inte få föröka sig.

Anyways - Här är en bra låt.


Fridens.


Likes

Comments

En sån dag. Så jävla förbannad och arg på allt, fantamaj!

Solen skiner in genom fönstret: Tjoho! Tänker man vanligtvis. Inte idag. Gå och dö, soljävel och sluta blänka på min tv.

Meddelande från någon random man inte pratat med på flera år: KUL! Tänker man vanligtvis. Inte idag. LÅT MIG VA, ditt J**** H******! Jag har inte tid med dig! (Det där var överdrivet dramatiskt. Men vad jag tänkte skriva var mycket värre)

Inte ens chokladbollar kan göra mig på bra humör. Japp. SÅ ILLA är det.

Nej, kanske inte riktigt. Men ändå.

De senaste dagarna, vet inte hur många, har jag vaknat 01.00 och 03.20. VARJE NATT. När jag väl vaknat 03.20, på klockslaget, så kan jag inte somna om igen. Jag ligger då vaken från 03 jävla 20 till i alla fall 05.45 och blir förbannad på att jag inte kan sova. Som att bli förbannad på något sätt skulle hjälpa mig att somna om? NEH, det gör det inte. Snarare tvärtom. Och när jag tänker på det blir jag ännu mer förbannad! Den onda cirkeln. (Classic movie, btw. Go see it) Så nu är jag trött och förbannad, på absolut ingenting. Och kaffet är kallt.

Idag är jag bitter och jävligt grisk. MEN, någonting som är väldigt gott är stekt kyckling. Och blandsaft.

En annan sak som också gör mig helt jävla tokig: När man är så sniken att man utnyttjar systemet, på t.ex. ett gammalt jobb/vän/kollega eller liknande, för att få vad man vill ha. Skäms. Bara skäms. Så gör man inte. Inte okej. Lyckas du endast för att du utnyttjar andra, så har du inte förtjänat det och kan då ge dig fasen på att det kommer bita dig i arslet i slutändan. (I made a funny). Sammarbeta, beta om hjälp, lyssna och lär och framförallt kämpa! Håll dig ärlig, så ska du se att saker och ting kommer att bli mycket bättre och lättare. I annat fall, så kommer jag och alla andra skratta hysteriskt när det skiter sig.


Dagens visdomsord från en med ett humör som en gravid kobra.

Ta hand om er! Fridens liljor.

Likes

Comments

De senaste dagarna har livet varit rätt så bra. Inte mö att klaga på. Jag menar, solen har varit framme, kaffet har varit gott, läkarna har varit snälla för ovanlighetens skull och jag har inte varit deppig. Inte mycket i alla fall.

Och idag finns det faktiskt ingenting att klaga på. Helgen har varit ganska magisk. Det är bevisat att jag och Peter har en fantastisk grupp människor omkring oss och det gör mig, som vanligtvis är ganska sur, helt varm inombords. Igår blev vi överraskade med en babyshower för liten Baby Solo och det är helt vansinnigt hur mycket kärlek och tid dess människor lagt ner på att göra detta för oss. Ord räcker liksom inte till. Men all kärlek till er och tack för alla fina presenter. Ni är fantastiska och vi är så vansinnigt tacksamma för att ha er i vårt liv!

In other news:

På torsdag är det dags att träffa läkarna igen och mäta bebis. De kommer då förmodligen ta beslut om de vågar vända honom eller om det blir kejsarsnitt. Good times were had by all! Har för övrigt haft tre barnmorskor som känt och klämt på magen och alla tre säger att det inte finns en chans att bebis är så liten som som läkarna säger. Så det ska bli grymt intressant att se om det blir tredje gången läkarna har haft fel när ungen väl kommer ut. Tredje gången gillt, visst?

Har inte så mycket mer att säga just nu. Återkommer när jag är tillbaka i mitt vanliga, småsura stadie.

Tills dess - Fridens Liljor.

Likes

Comments

Trött. Frustrerad. Orolig. Ledsen. Trött igen. Glad! Rädd. Harmonisk. Frustrerad. Rädd. Orolig. Ännu mera orolig. Lugn. Trött. Frustrerad. Mardrömmar. Trött. Glad!

Dag ut och dag in. Vecka ut och vecka in. Månad efter månad. 47 dagar kvar, och det känns som 10 evigheter. Jag älskar mitt barn så mycket att ord inte räcker till att beskriva och jag har inte ens fått träffa honom ännu. Jag älskar honom så mycket att det gör ont. Jag älskar honom så mycket att rädslan för att någonting ska gå fel är helt överväldigande vissa dagar. Jag kan liksom inte andas.

Varför har det blivit så?

Jag kan inte hjälpa att tro att jag inte hade mått så här om det inte varit pga av alla läkare och deras tvetydiga besked om saker som är fel för att sedan ta tillbaka detta och meddela att allt är bra, för att sedan ändra sig gång på gång på gång. Allt går från en dödsdom till regnbågar och solsken, inte bara en gång, utan två, och det har tagit sönder mig helt och hållet.

Hade jag känt mig annorlunda, hade jag varit lugnare utan alla dessa besked? Hade dom de bättre förr när dom inte kunde kolla upp allting in i minsta detalj när det helt enkelt var att bara vara gravid? Resten fick man hantera senare! Ja och nej. Tekniken är underbar! Så himla skönt att kunna veta om någonting är fel eller inte! Men, ska man använda tekniken så ska man använda den rätt.

När en läkare säger att "det här ser inte bra ut. Detta, detta, detta och detta är förmodligen fel och ni borde nog ansöka till socialstyrelsen om att avsluta graviditeten, för säkerhets skull", så är det inte så konstigt att man tror det värsta. Det är det enda man hör. Allt kommer gå åt helvete. Man spenderar sedan flera dagar med att vara helt förstörd, väntar på fler tester, och när man kommer tillbaka till samma läkare så är man livrädd. När samma läkare då, som sagt att flera saker är fel och att ungen förmodligen inte kommer klara sig, helt plötsligt ändrar sig, och meddelar att alltid ser bra ut och att det inte är något fel, så tro fan att man blir knäpp! HUR i helvete kunde hon så säkert säga att så många saker var fel från början, när hon inte var säker på sin sak? Gissade hon bara? Såg hon någonting som kunde tyda på detta och sedan slängde ur sig det bara för att? FÅR man göra så som läkare? Måste man inte vara säker på sin sak INNAN man slänger ur sig sådana saker? För jag kan tänka att ska man säga sånt, så får man vara säker. Visar det sig att man har fel, så har man MYCKET att stå till svar för.

Jag är förbannad på denna läkare. Peter är förbannad. Min barnmorska är också förbannad! Mina föräldrar är förbannade och de vänner jag har som jobbar inom vården har förklarat att nej, som hon gjort får hon inte göra. Vet hon ingenting säkert, så skulle hon hålla käft och väntat tills hon faktiskt visste mer. Men nu gjorde hon inte det.

Och vart lämnar det mig?

Det lämnar mig som ett jävla vrak. Mitt huvud orkade inte mer och de fick då sjukskriva mig fram till bf. På grund av detta, så kan jag alltså inte jobba. Vissa dagar har jag inte ens lust att gå utanför dörren. Varför? Jo, för att när jag är still känner jag bebis mycket bättre än vad jag gör om jag är ute och rör mig. Tacka fan för att mina polare och min man har tålamod med mig för jag är fan inte mycket skoj just nu.

Men självklart har jag bra dagar också! Idag är en väldigt bra dag om man jämför med igår. Jag har frivilligt gått upp ur sängen, ätit frulle, borstat tänderna och även gått ett varm runt huset för att solen är ute. Det är en sjuk jävla seger för min del och känns ganska bra! Det är bara att hoppas och kämpa för att i morgon också ska bli en bra dag. Jag tycker jag förtjänar det. Jag tycker att min man förtjänar det.

Vad vill jag egentligen ha sagt med detta? Jag vet inte. Mest terapi för mig själv, egentligen, att få skriva av mig. Men mest av allt så hoppas jag innerligt att INGEN av mina vänner eller ovänner ska behöva gå igenom en sådan här graviditet. Jag hoppas att ingen behöver gå igenom det vi gjort med denna läkare. Det är meningen att man ska få stöd från sina läkare. Man skabbige behöva känna ångest varje gång man ska dit. Eller? Kommer jag våga gå igenom en graviditet till efter detta? Tveksamt. Även fast jag mår bra kroppsligt mestadels, så mår jag inte bra i huvudet.

Nu är det bara 7 veckor kvar, och bebis kan i stort sätt titta ut när som helst. Jag längtar efter honom. Vi längtar efter honom. Vi är redo.

Anyway, det är så det ser ut. Alla graviditeter är inte en dans på rosor. Min är verkligen inte det.

Nu ska jag äta chokladbollar och sätta mig i fönstret med en bok. Det gäller att vara glad för det lilla, visst? Peter. Peter gör mig glad. Alltid. Peter får mig att le alla dagar. Önskar att alla fick ha någon som honom i sitt liv. Tack för ditt tålamod, skatt.

Fridens liljor.

Likes

Comments