Header
View tracker

Jaha.. då sitter man här igen ...och det här skulle jag postat för ett bra tag sen men bättre sent än aldrig antar jag


Den 5/10 2016 skulle jag ha varit hos läkaren men 1  timme innan jag hade tänkt att åka och jag var på väg in i duschen så ringer det i mobilen.. Typiskt tänkte jag.. säkert en försäljare igen men det var det inte. Det var från vårdcentralen som ville avboka !!! min tid som jag hade den dagen för att läkaren var sjuk. Jag blev lättad men samtidigt lite arg men jag sa aldrig något till henne i telefonen. Jag sa bara att har jag mått illa och haft ont i bröstet i ca 3 månader kan jag säkert vänta ett tag till... Hon hade ingen ny tid att ge mig utan jag får en kallelse när det nu blir. Man jag får nog vänta 1-2 månader på en ny tid i värsta fall och då får man väl se om man överlever (för att överdriva nu alltså) 

Men det som gjorde mig arg var att jag hade blivit inställd att jag skulle dit efter att ha insett att det är ett måste och nu blev det inte av. Jag har varit orolig och knappt sovit på nätterna veckan innan jag skulle ha varit där. Jag har redan problem som det är och det blir värre. Redan nu hör jag en person som jag vet läser min blogg hur hon suckar och skäller framför sin skärm.. och nästa gång som jag pratar med henne kommer hon muttra och skälla ut mig om att jag ska åka till akuten eller kräva en ny tid. 

På sätt och vis har hon rätt på sitt sätt men jag känner också att så länge jag håller mig lugn och inte anstränger mig extremt så kan jag hålla kontroll på saker som händer med mig. Jag kan inte allt.. jag är ingen läkare. Men jag tänker åka om jag känner eller misstänker att det är på väg åt fel håll... annars väntar jag. Min man är inte glad över att jag inte ringde tidigare och vi har haft våra diskussioner om det och jag har ju reagerat som jag brukar... ilska.

Men jag åker berg och dal bana i humöret och jag har nog fyra lägen. (som jag vet just nu) 

Tyst - kan vara väldigt skönt men då rusar tankarna

"skratt" - finns stunder men det beror på vad det gäller 

Gråt - När jag inte orkar vara stark och måste släppa tycket på irritation eller rädsla 

Ilska - Kan vara arg men och/eller använda ilska för att inte visa hur ledsen jag är  

Jag orkar inte vara stark hela tiden.. även jag har dagar som allt bara är skit för att min hälsa på något sätt djävlas med mig . Men jag är också den som många gånger biter ihop för att igen ska veta att jag egentligen inte vill eller har ork men att jag vill hjälpa för att de behöver min hjälp just då. Men jag säger ifrån ibland... Men då är det extermt.

Nu har jag fått en ny tid i början av november men nu är jag mer sådan att det är lika bra att tänka svart. Jag har inte blivit bättre snarare tvärtom och jag har fått frågor om vad som kan vara fel på mig och varför jag är som jag är.. Jag har inget svar på det och jag måste erkänna att jag blir irriterad. Om jag visste vad det var skulle jag väl agera efter det. Jag är trött på allt och trött på att inte vara pigg och kry. Jag har annat som jag skulle behöva göra men som jag nu inte klarar av. Känner mig bara som en last och jag drar mig undan mer och mer. Jag pratar bara ytligt med folk för att jag vill inte släppa in någon inpå mig... jag vågar inte lita på någon igen... så det finns en gräns. 

Det ska dock bli "kul" och se om läkaren verkligen kommer att kolla upp allt eller om det blir standard prover och sen får det vara.. Är det sen något illa varslande så får man se om läkarna kommer tala om hela sanningen för mig. Men gör de inte det och jag får reda på det kommer det ta gud hus i helvete... då kommer det inte bli kul. Men det återstår ju att se. i vilket fall så är det bara för mig att vänta.....igen. Sen får man se om de ringer för att läkaren är sjuk igen och att de inte har någon i back-up den här gången heller. Så jag måste ta reda på vad jag ska göra om det händer... Nästan 4 månader som sjuk och dagarna blir mer och mer orkeslösa där hjärtat pumpar utanför kroppen och lungorna verkar inte ha den kapasitet och ork att jobba som de ska vid ansträngning.

Jag skulle hjälpa till och få in veden och hade en halv säck men jag lät och såg ut som jag burit in 10 fulla säckar helt ensam. Jag såg inte helt klart utan jag blev riktigt yr så att jag förlorade nästan balansen. Jag satte mig i soffan och det tog länge innan det lugnat sig. Jag gömmer mycket av mitt mående för att jag vill inte att andra ska se. Räcker ju mer att jag berättar om det för guds skull.. Jag måste vila för att har ork sen när grabben kommer från skolan för jag vill inte visa och jag vill inte ligga när han kommer. Han må vara 14 år och klara sig själv inom rimliga gränser men jag måste ju ändå vara med och därför sitter jag på kvällarna och längtar efter sängen. 

Jag är trött men ibland kan jag inte sova. Jag ligger vaken och söker svar men det är inte lätt...Tankarna kan gå så fort och jag får nästan hjärtklappning... Jag måste verkligen varva ner men det är det jag redan gjort i mitt sinne med tanken på hur det varit nu på sista tiden... men jag har inte varvat ner inne i skallen.... Där finns allt som jag skulle behöva göra. Jag skulle ha åkt till ELMIA som man har gått och väntat på sen förra året men i år kom jag inte iväg alls. Jag kunde ha åkt ner men jag hade inte styrkan att gå runt som jag brukar.. för att se åka hem...Inte alls kul..så det är något jag våndas över.

Nja... jag kanske skulle sluta svamla så mycket 

well.... C ya​

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Dagarna är inte roliga och jag är ärligt trött på allt som har att göra med sjukdomar. Jag är trött på att vara trött och må värre än skit. Att inte ha ork med saker som jag behöver göra lika så med vad jag vill göra. Äta göra jag inte längre för att jag undviker det och på så sätt mår jag inte lika illa som jag gör om jag äter. Jag tar en glasspinne då och då men det är i princip allt. Så att jag är trött är inte så konstigt för äter man inte blir man trött och det vet jag med. 

Men skiten som jag har i kroppen tar all energi som jag har och jag gillar det inte alls. Jag tycker inte om att vara svag och det känns som att jag fått en tavla på ryggen med min bild i bulls-eye som alla kan kasta allt som går på.. eller något värre än så. Jag vill inte vara en måltavla och skiten jag får ta nu som jag inte har orken att ta hand om nu gör att andra tror att de klarar sig undan.. men det skulle bara veta. Det som får dom att klara sig för alltid är om jag får veta att jag har cancer eller att det är något med hjärtat.. Men är det något annat jag har som går över med medicin... Ja då kommer jag att ta tag i allt när orken kommit tillbaka och jag är bra igen. Men just nu låter jag jag saker bero. Skit samma just nu..

Till lite annat nu... Min pappa av alla människor har skaffat sig Facebook.. han av alla människor som har sagt att FB är ett djävla skit och det är bara si eller så.... men som nu sitter med det själv. Jag skulle messa bror min igår och råkade skicka messet till honom... Såg det när det var för sent.. Så jag ringde honom och berättade i stället... Fan om jag skulle har gjort samma tabbe 2 ggr... hua.. 

I alla fall så fick jag en vänförfrågan som jag inte bekräftat.. Jag vill inte ha min pappa på FB och speciellt inte på min vänlista. Jag känner mer som att det är ett sätt för honom att hålla koll av fel anledning. Jag har mina pappa på några armars avstånd efter vad han har gjort. Vissa saker kan jag bara inte blunda för så är det bara. Sen är det där om att det skulle tiggas ihop pengar för hans skull...  Jag kan förstå att folk kanske vill hjälpa och det är ju bra på sitt sätt men när det sker och sanningen inte kommer fram då är det annat. 

Så idag ringde min pappa och jag tänkte att nu får jag ju höra ett och annat men han skulle verka förvånad att jag visste att han hade FB... Men sen gick samtalet över till det gamla vanliga.. Han... och sen hur det var med mina ungar. Men det roliga är att den här gången lät det annat än vad det gjorda gången före det. Men ibland är det som att han fiskar efter något så han har något att trycka dit på mig sen. så att jag säger inte mycket hur han får köra på med sitt stuk. En vän till mig frågar om jag har sett eller hört något om honom men jag har inte orken att bry mig just nu. 

Nu är jag Prio 1 ! och det är inte ofta jag sätter mig i första hand. Jag brukar komma i sista hand men nu är det min hälsa som står på spel och jag har insett att jag måste till läkaren och det spelar ingen roll hur rädd jag än är.. men jag är skiträdd för vad jag kan få höra. För vad gör jag om jag får höra det värsta? Kämpa? Jag vet ärligt inte om jag har styrkan eller viljan.. men jag vet att min man och son behöver mig här hemma.. De andra har flyttat hemifrån och har sina egna liv. Men det hade varit trevligt att se om man får några barnbarn.. och få vara med när de växer upp.

Som ni märker är det lite svårt att hålla sig till en sak fast jag försöker. Jag känner att jag har ingen koll eller struktur på något. Jag önskar att min dotter och hennes M bodde kvar hemma här som stöd för mig och för H. Men samtidigt så känner jag mig egoistisk som vill ha det så för de har ju sitt liv och vem vill bo hemma hur länge som helst? De har ju sin lägenhet, sina vänner osv och vem vill då ha sin mamma där hela tiden??? Inte tror jag att dom vill det. M tycker att han är i vägen och det är han aldrig. Han är en i familjen och är lika mycket värd som alla andra. 

Min dotter hittade den bästa svärsonen, en pärla som log gömd, och det är ingen annan som någonsin kommit i närheten av hans värde. Och det är inte lätt att bli godkänd i den här familjen.. speciellt av mig och min man. Men han kom in första dagen och efter det har han alltid varit med oss. Han är en kille med hjärtat på rätta stället och han tar hand om min dotter och det är det viktigaste för mig.

Skulle vi nu sälja gården och flytta så finns det plats så skulle jag vilja att de flyttade med oss. Men jag vet ju att det är väl något som inte kommer att hända men jag kan ju önska eller hur? Finns det flera hus tillhörande den nya gården så kommer jag nog säkert tilla och be på mina bara knän att de ska flytta med. Men först ska jag klara mig undan skiten jag har nu. Jag har jättestöd av mina man som kollar av lite då och då varenda dag hur det är eller hur jag mår. När han kommer hem ser man i hans ögon att han lider på sitt sätt och är orolig för mig och min hälsa men att han känner sig maktlös. Han säger inte så mycket än att han ser att jag mår inte bra och att det är snart dagen då man ska till läkaren och att det är viktigt att få läkarna att fatta att de måste kolla upp allt och inte bara skicka på alvedon och sen får jag åka hem och vila. 

Jag är livrädd för hur det kommer att gå för alla om det går åt helvete med mig.. Tankarna rusar fram och jag har börjat bli rädd för att sova. Jag kan vara på väg att somna men rycka till och öppna ögonen för att vara säker på att jag fortfarande lever. Till slut somnar jag och sover mer och mer på morgonen och förmiddagen speciellt när H är i skolan.. Helgerna är jag uppe hela tiden men jag är totalt slut i kropp och själ. Ser fram emot att få lägga mig men när jag väl lägger mig är det samma visa igen. 

Min man slipper aldrig undan för jag ligger alltid så att jag har kroppskontakt mer eller mindre hela nätterna. När jag väl somnat efter ha blir utmattad av att inte försöka sova kan jag vakna på småtimmarna i ren panik. Jag har svårt att andas och tårarna rinner medför mina kinder och kliar. Sen ska man lägga sig igen men får svårt att somna om.

Jag vet inte vad jag ska tro att jag har blivit drabbad av men det skrämmer skiten ur mig och jag är rädd att andra ska tro att jag vill ha uppmärksamhet och tycka synd om mig.. Så jag försöker att inte prata om det så mycket. Utan jag skriver av mig här för vad jag vet är det ändå inte många som faktiskt läser min blogg så då klarar jag mig undan på det sättet. Jag tycker att det är lättare att bry mig om alla andra och hjälpa dom och inte mig själv. Jag är inte i mina ögon så viktig person och därför vill jag inte att folk ska tycka synd om mig på något sätt. 

Jag förlitar mig mer på vad jag ser även om jag ser saker jag blir rädd för ska slå in.. Men än så länge har jag inte haft fel i mycket. Vissa saker som jag har sett har inte hänt men jag har talat om för dom som jag vet att det handlar om och på så sätt hoppas jag att det inte kommer att hända. En lite tro att man kan ändra lite på sitt öde någon gång ibland.. men frågan är till vilket pris. Allt man gör eller inte gör har konsekvenser och allt har sitt pris. 

Så snälla... tänk på vad ni gör så att ni får bra konsekvenser av erat handlande så att ni vet om att ni gör gott. Ta hand om era nära och kära.. för en dag kan det vara försent. Jag vet det fast jag tidigare berättat om vad jag har min pappa. Jag vet vad jag gör och jag vet vad det kostar mig. 

Men Jag får leva med det så länge jag lever. Det får ligga på mitt samvete. Vissa saker ska man aldrig låta andra få veta och vissa saker är bättre att berätta men som sagt.. allt har konsekvenser och vad man än väljer att göra måste man vara beredd på att leva med det priset man får betala. Nej jag svamlar bara på. Ska lägga mig ett tag och vila så gott det går... Var rädda om er och ... well... C ya

Likes

Comments

View tracker

"Ta hand om din hälsa och din kropp...." 

visst har man hört det några gånger i sitt liv? 

Har man alltid lyssnat på det och tagit det till sig? 

Jag kan ju inte säga hur det är för alla andras del men för min del har jag hört det så många gånger att jag inte kan räkna antal gånger längre på mina fingrar och tår. Har jag tagit det till mig? Nja.. för en stund kanske men sen är det borta med vinden igen. Jag har inte levt ett hälsosamt liv direkt eller ett rikt liv men det finns så många olika sätt att vara rik på. Det tog ett tag men jag fick till slut en man som verkligen älskade mig och jag fick 4 barn... 

Jag har aldrig haft mycket pengar och jag har aldrig haft allt jag velat ha men jag har haft min hälsa och min familj. Men sen kommer det händelser i livet som gör att man känner sig rånad och/eller sårad på ett djupt plan som man sen inte kan ta sig ur. Såren läker ihop med varet kvar under ytan som väntar på att sippra ut vid det minsta lilla rispa som visar sig. Men hälsan är också lite annat. Det är en stor del av ens liv och mår man inte bra så är det inte lätt att stå emot andra sjukdomar som ligger och ruvar i mörkret.

Min egen hälsa har gått från att vara i mina ögon rätt ok till något som skrämmer mig nå så otroligt mycket att jag inte riktigt vet hur jag ska handskas med det längre. Jag har fått in tankar och rädslan tar över så jag får inget grepp om läget och då är det svårt att se något positivt för varje ny dag som kommer. Jag har en läkartid i oktober och jag vill inte gå dit alls för jag vill inte höra att de hittat eller misstänker något som inte går att fixa. Jag vill inte höra att jag kanske har 6 månader eller kanske 3 år kvar.. Jag vill inte höra... jag vill inte.

Det är inte ofta som jag är rädd för något men just nu skrämmer det här mig. Jag är inte rädd för att dö.. det är jag helt ok med.. tror jag i alla fall. Det jag är rädd för ät att få höra det. Jag vill inte veta... jag vill inte höra. Men det är inte bara jag som drabbas om det skulle vara något... det är min familj.. Jag kommer att lämna min man och mina barn.. Det är som som kommer att få lida mest om det skulle visa sig något med mig som inte går att fixa. Tankarna snurrar runt i en väldig fart och det är svårt att stanna upp och bara vara. Det är en del som måste fixas innan den dagen kommer.. bla vad som kommer att lämnas kvar efter mig. 

Jag vet hur jag vill göra.. men jag vet att det kanske också skapa problem så jag måste tänka mig för innan jag bestämmer mig för hur jag ska göra. Men jag ska inte tänka så egentligen för att man ska inte måla fan på väggen men det är lätt att göra när man sitter i den sitsen som jag gör just nu. Jag är ledsen och arg på mig själv för att jag får allt att låta som att jag är döende men det är jag ju inte... vad jag vet än så länge.

Dagarna rusar förbi men ändå inte. Det är inte så länge kvar till att jag ska till läkaren men det känns som om jag står på en  3 års väntelista och att jag har inte 3 år på mig..Det behöver ju inte vara några problem med mig alls.. utan allt kanske ju finns där pga min rädsla för att lämna alla kvar. Jag är inte lika behövd idag som jag en gång var bland mina barn men en dag kanske någon av dom kommer och får egna familjer och jag vill vara med, jag vill finnas där, jag vill vara behövd. 

Jag vill se mina barn växa upp och bli gamla. Jag vill vara med när de får egna barn någon gång i framtiden. Jag vill leva och bli gammal med min man... jag vill uppleva saker och kunna göra roliga saker igen men som det är nu... är det bara vilja och drömmar... ja jag sa drömmar... jag som inte drömmer längre som jag säkerligen skrivit förr. Men de här senaste månaderna när jag har bara blivit sämre med tiden har fått mig att tänka om... fått mig att inse att det finns saker jag skulle verkligen vilja göra. Men först måste jag till läkaren och inte ge mig förrän jag fått svar på vad som hänt och händer med min kropp.. Varför den inte fungerar längre som den ska göra. Jag måste få allt sånt klart först för att veta vad det är mer jag måste göra.

Kommer de fram till vad det är för fel och det går att rätta till ja då är det bara att hoppas att jag har råd med medicinerna så att jag kan bli bättre igen och kunna leva livet som det är tänkt. Jag vet ju i grund och botten vad det är jag borde ha gjort eller göra men jag har aldrig direkt var duktig att lyssna på mig själv. Jag finns där för andra med hjälp och råd... men jag kan inte lyssna på mina egna råd. Det är så djävla dumt rent ut sagt så det finns inte. Man ska lyssna på kroppen... den talar om hur du mår eller om det är något fel.. 

Man ska inte göra som mig... stoppa fingrarna i öronen och lalla på något löjligt sätt och blunda. Man ska lyssna för någon bättre lärare än sin egen kropp och hjärta finns det inte. Men man måste lyssna. Det har tagit ca 2 månader om inte lite mer för mig att inse att jag måste lyssna.. och ja... en halv utskällning från min man..och det var det som fick mig att ringa och beställa tid. De frågade lite snabbt om saker i telefon men som jag slog bort och tänkte inte mer på det förrän min man började prata om vad han är rädd för... och nu ligger jag här... igen... med laptoppen i knät och försöker få ordning på saker. 

Det är inte lätt och tankar virvlar runt mig som löven i en höst storm... det enda jag undrar är... kommer jag vara med på julafton? Jag kan inte heller veta eller gissa vad som händer om jag får ett jobbigt besked.. Jag vill ju inte att de som inte funnits där förr ska börja dyka upp för att jag ev är sjuk eller ännu värre. Duger jag inte innan så duger jag inte sen heller... De ska inte komma och tycka synd om mig och vara min bästa vän för att jag är sjuk.. Sånt hyckleri kan jag inte med. Nej jag får hålla mig till mig själv.. som alltid. Det finns kanske 2 som kommer att finnas där men det kommer att ge mig dåligt samvete för de har sina egna liv, sin framtid att tänka på

Jag har målat fan på väggen och inget skulle göra mig gladare än att få måla över det hela med en lugn och underbar färg som samtidigt utstrålar SEGER. Jag vill ha en fin jul, Jag vill se mina barn växa upp och bli gamla... Jag vill vara med mina ev barnbarn och kanske rent av barnbarns barn... Jag vill sitta gammal med min man och veta att jag är älskad och att jag har levt mitt liv på ett bra sätt.  Att jag alltid har varit behövd. Men väntan är lång och väntan till oktober känns som en evighet.. . men vad kan jag göra... 

Kan bara ta dagen som den kommer och göra det bästa av den i den mån att jag orkar. För orken finns inte där. Energin är slut men jag har inte tid att vara sjuk, jag har inte tid att inte orka.. Jag måste upp varje morgon och finnas där. För att börja en ny dag så länge det går........vi får bara vänta och se vad som händer och tills vidare... well.... C ya​

Likes

Comments

Ingen dag är den andre lik men ändå så är det så i alla fall.. om man inte bortser från saker som händer och sker.

Jag läser saker som inte ens stämmer av vad som blivit sagda till mig och så kommenterar jag om det bla på Facebook.. Det tar inte mågra timmar förrän jag får ett telefonsamtal där jag bir ombedd att ta bort min kommentar för att det ser illa ut för en viss person och dennes situation och när man pratar med denna person så får man höra något helt annat än vad personen i fråga själv sagt till mig.... Döm min förvåning. Jag tog bort kommentaren men sen kommer nästa grej.... Då ska andra ställa upp med bla pengar, (tiggerilagen skulle ha varit insatt) men i stället har det fått namnet Donation. I grund och botten är det tiggeri... och det ser alltså den här personen i fråga ner på likaså är han arg på tiggarna som sitter utanför affärerna och har då bett dom fara och flyga... men nu gäller det denna personen själv och då är det tydligen helt ok... ELLER???

Man får läsa det ena hjärtekrossande efter det andra men den andra sanningen kommer inte fram alls... och jag skulle mer än gärna kunna spilla ut den kannan men jag tänker inte sjunka till den nivän. Räcker med att jag gnäller av mig så här. Att den här personen har det svårt och jobbigt som det står beror på alla andra enligt personen i fråga MEN felet och roten till allt ont ligger inte hos alla andra utan hos personen själv !!! Men det kommer inte fram utan folk luras bakom fasaden och vet inte ens om hälften. Vilket jag gör för jag känner den här personen och har själv varit drabbad av ett och annat som till och med höll på att kosta mig mitt äktenskap och familj.


Men när man pratade om det så fick man bara upp annat i ansiktet. När man sen pratar med denna person ska denna veta allt vad som händer för att denne person "bryr" sig helt plötsligt och talar gärna om vilka fel jag gör och har gjort, vad jag får säga eller inte osv osv. Men i nästan trollslag är handlar allt bara om denna person. Jag ska med handen säga att jag många gånger hållit bort telefonen och gjort annat när det är dags för "dagens avlusning"... ja... precis... som en liten 6 åring som stoppar fingrarna i öronen för att inte höra på vad som sägs.

Skulle jag tala om vad som händer med mig och hur jag verkligen mår just nu skulle det bli förmaning på förmaning... och sen skulle orden komma som jag har hört så många gånger förr..... "du hör vad jag säger" och " det blir som jag säger annars..." Tror verkligen den här personen att jag verkligen vill veta av och vara delaktig efter allt jag fått stått ut med, efter allt skit jag fått tagit för att jag skulle ställa upp och stötta och hjälpa med det lilla jag hade eller är denna person så blåögd och tror att denna kan göra vad som helst och jag sak dansa efter åter igen. Nej tack... nu är det slut... pga av en del av skiten som jag fått tagit har gjort mig sjukare än vad jag kanske annars skulle men sen är det så mycket annat som också hjälpt till så det är inte bara en händelse eller bara en person.

Jag kliver motvilligt upp varje morgon för att ta hand om familjen och hade jag inte haft dom hade jag nog kastat in handduken för länge sen. Jag mår så dåligt med ändå försöker jag att inte visa upp det när jag är bland folk men jag har sedan ett bra tag tillbaka gjort allt för att undvika andra människor utan träffat andra bara när det känns bra för mig. Jag försöker alltid att ställa upp för andra och jag lyssnar och tröstar och stöttar andra utan att kräva något i gengäld.


Jag har blivit utnyttjad pga det med lögner som tack.. Jag ser och hör så mycket mer än vad andra tror men jag håller tyst.. det som sägs till mig håller jag tyst om... Jag håller på mitt egna men den mörka delen av mig... bidar sin tid... jag vet vad jag tycker och tänker om det som jag drabbas av och samtidigt kämpar jag sen med att inte låta den biten få vinna... Men gudarna ska veta att det är hårt och kämpigt men än så länge så håller jag den mörka sidan i schack. Jag vill inte att den mörka sidan ska finnas eller synas för det är inte den jag vill vara.

Men som denna personen i fråga i början av inlägget börjar det se mörkt ut... Kastrullen börjar mer och mer koka och det är bara en fråga om tid innan det kokar över och allt kommer fram i dagens ljus. Och eftersom jag vet hur jag kan vara och bli är det så att jag blir mörkrädd för mig själv. Så jag tog det valet idag att jag kommer att ta avstånd ordentligt från personen i fråga för att jag orkar helt enkelt inte mer nu. Denna person har dödat en stor bit av mig de senaste åren och nu får det vara slut med det!

kommer jag ändå skriva om vad som händer om det händer igen... jo då det gör jag säkert.. Jag måste ha ett bollplank eller vad som helst bara så att jag får ventilera lite eftersom jag känner att jag kan inte tala helt öppet med någon. Jag har dragit öronen åt mig och jag har ingen att anförtro mig åt längre... Jag känner att jag är nästan helt ensam även om jag har andra runt mig..men jag kan inte längre öppna upp som jag kunde förr..Är det synd om mig... ALDRIG... det är inte synd om mig för 5 öre...Jag har bara haft otur i livet.. men det är kanske som jag säg på nätet en gång.

Gud (om man nu tror på sånt) ger bara det hårdaste prövningarna till de starkaste själarna.

men vem vet.. det kanske är så men ibland kan man ändå känna lusten att skrika rakt ut.. " snälla livet .. jag orkar inte mer nu kan du ge mig ett Break någon gång" men sanningen är den att jag kommer nog vara som gladast den dagen jag inte vaknar igen.. Då allt är över. Då är mina prövningar över och jag kommer förhoppningsvis få se varför jag fått leva med allt som jag har gjort och kommer att göra.... då kommer jag veta om allt jag gjort eller inte gjort räcker till för att gå vidare till nästa liv. Jag kan bara hoppas att det blir ett hyfsat liv med färre prövningar... för jag har som sagt fått nog nu.. Men ödet är redan bestämt och jag kan bara hoppas att jag gjort något bra i mitt liv och att någon känner att jag varit en bra vän..men vi får se när den dagen kommer... för vem vet när det blir.. Inte jag i alla fall

well.... C ya

Likes

Comments

Det kommer stunder i ens liv som man verkligen får sig en tankeställare om vad som är viktigt i ens liv men framför allt kommer alla tankar och känslor i kapp med en som man har gjort allt för att springa ifrån eller gömma sig från. Det kan vara vad som helst som triggar det och som en vanlig människa vet man aldrig vad det är...och det är det som har hänt mig nu. Egentligen var det tänkt att jag skulle skriva av mig om något annat men sen kom det förflutna ikapp med mig så jag känner att jag måste få ner lite  på pränt.

En gång i tiden hade jag allt... en man som älskade mig och en vän i alla väder.. Vad det än var som hände hade jag alltid dom...men sen en dag så kom allt på glid och efter det var kunde det aldrig mer bli som förr... Jag var då som jag var och är fortfarande om jag kommer in i situationer som det var då och jag sa och gjorde saker och framför allt val då som kom att ändra mitt liv totalt.... Jag blev Kall och hård och jag for åt strupen. Jag sa saker som inte var så bra men sanna då... men idag...

Hade jag vetat då vad jag vet idag hade jag nog försökt behålla min värdighet och gått min väg men för första gången i mitt liv ville jag kämpa för att behålla det jag hade men det kostade mig hårt eftersom jag valde en annan väg. I dag efter lite upp och ner har vi äntligen det bra trots att jag ständigt är tjurig och retar mig på saker mer eller mindre hela tiden.. utan att ens veta varför. Jag brukar vara den som kämpar i ett förhållande och är inte rädd att kasta in handduken när jag har fått nog. 

Fast det fick jag med lära mig på den hårda vägen... mitt ex finns det många historier som jag skulle kunna berätta om men jag ska vara snäll just nu och låta bli. Inte för hans skull för han kan hoppa och brinna för allt i världen i mina ögon men det är en annan historia. De som verkligen känner mig vet precis vad jag menar så de vet också att jag säger som det är för att ljuga är inte min grej... lika bra att hålla sig till sanningen direkt. 

Men i alla fall för att återgå till det som hände då så förlorade jag min bästa vän och fast jag var så arg näst intill hatisk, besviken och ledsen.. så sörjde jag också på ett sådant djup att jag blev allt annat än mig själv bra länge. Jag hade ända stöd för jag hade ju kidsen men speciellt en  fanns där hela tiden. en som lyssnade och som jag kunde bolla med. Åren gick och man höll väl ögonen uppe och likaså garden... för vad visste jag... det kunde hända igen. 

Men till slut var det jag som bröt tystnaden för jag hitta änglar som jag visste så väl att den förlorade vännen/systern samlade på... och på så sätt började vi sakta prata igen. Och sen fick man veta att hälsan kanske inte var den bästa men jag kände mer och mer ett skyddande behov att hålla reda på vad som hände. Men samtidigt slogs jag med minnen och känslor som gick mig att minnas som om det var igår men jag kände någonstans att jag hade ändå fått distans till det hela så jag kunde hantera det så mycket bättre nu än vad jag gjorde då.

Idag pratar vi då och då men vi har också lättat lite men jag sörjer det jag visste att vi en gång hade för jag hade velat haft det kvar nu med. Men vi är i början på något som kan gå vägen om bara inte livet ska sätta ut flera hinder på vägen. Jag förlorade henne en gång förr och kan göra det när som helst igen och med handen på hjärtat vet jag faktiskt inte om jag är redo för det. Jag har sett mig själv dö ensam flera gånger och har lyckats komma fram till att en del av gångerna är det kopplat till vissa händelser där en del av mig har dött och jag har varit ensam om att få sköta om och bearbeta allt som hänt. Jag är inte redo att vara ensam... jag vill inte.. jag kan inte vara den som står ensam kvar...

Jag förlorade en för ca 10 år sen och ska nu förlora en gång till...? Jag vet att det finns en mening med allt som händer men jag vill veta varför nu... inte den sekunden så det är min tur att lämna jordelivet... för att resa vidare till nästa äventyr. Och nej... jag tror inte på Gud i överhuvudtaget... det och profeterna och annat är bara något som någon kom på när det satt och sket i sanden... men jag vet att det finns ett liv efter detta... Det finns ingen himmel eller ett helvete...som det förespråkas . Men det finns ett liv efter detta.. man måste bara ta sig igenom de prövningar men blir tilldelade för att sen ta med sig det till nästa platå.

Kanske jag kommer att få träffa de jag håller av mest då... för jag undrar många gånger vem eller vilka som kommer att möta mig när den stunden kommer..Men som sagt... jag är inte redo än... det kan hända när som helst men jag vet också att den här personen ger aldrig upp.. hon fightas som en hel arme i en enda kropp... Det är ett pågående krig och jag har nog aldrig stött på en sådan enormt stark person som denna i hela mitt liv. Hon är den som kan se alla världens färger i ett kolsvart rum och ändå le och skratta och framför allt leva livet til fullo. Så därför är jag tacksam att jag någonstans fortfarande är en del av dennes liv. 

Hur kommer mitt liv se ut sen..när jag inte längre har denne att prata med som man gör nu? Jag personligen hoppas att denne och min vän som dog alldeles för tidigt kommer till mig och sätter sig på varsin sida om mig på trappan till altanen och dricker te och pratar med mig så jag får veta vad som händer och hur de har det. Men det får bara inte hända nu... kanske om några år men inte nu.... jag är inte redo. 

Jag vet att jag låter väldigt egoistisk just nu och pratar bara om vad jag vill eller inte vill... Den andre som lever och kämpar har så mycket annat som kräver så mycket mer än vad jag har att göra med. En dag kanske jag kan vara det bollplank jag en gång var men på nya villkor. Jag vill vara en del av dennes värld och jag vill vara den som lyssnar och stöttar som jag en gång var... Jag kanske kan bli det igen trots nya villkor.. vem vet... får se vad som händer.

När jag ligger i sängen med laptoppen i knät och skriver kommer det mycket sorg fram men jag minns också alla galenskaper man varit med om... folk som flinat och skrattat åt alla dumheter som man gjort tillsammans eller råkat ut för... dansat i bilen som fått andra bilförare som kommit upp bakom oss att skratta och vinkat tilbaka när vi vinkat osv. Det har varit så mycket skratt och det är det som jag saknat mest... Jag minns en gång när denne var uppe hos mig och hälsade på ...så skulle jag då vara snäll och ligga i soffan tillsammans med denne fast naturligtvis på varsin del.. vad trodde ni?! 

I vilket fall så låg vi där huvud mot huvud och pratade.. eller viskade var det väl mer.. men i alla fall så hade vi skitkul och vi åkte på stans skrattanfall som inte gick och hejda... Försöka med att ha ett skrattanfall och vara tvungen att kväva det för att inte resten av huset skulle vakna.(min man och 4 barn) Vi tryckte ner ansiktena i kuddarna och försökte sluta, vi kunde inte titta på varann för då var det kört och inte blev det bättre när  någon släpper väder i sömnen som lät som en gammal fiskebåt.. Om någon lite äldre läser så vet ni precis vad jag pratar om..är det yngre... Googla. Nej förr var det så mycket tokigheter som hände och så här ibland undrar jag fortfarande hur vi klarade oss från att bli utslängda från ställen..och det är just våra glada dagar jag saknar mest.. När allt var bra. 

Men sen kommer stunden då allt ställs på sin spets och man tvingas ta en extra titt på sig själv och fråga sig själv om möjligheten kommer att man kan förlåta den andre. Jag kan förlåta mycket men vissa saker går bara inte. Jag kommer alltid vaka vaksam men idag kan jag ge människor en andra chans men det är inte ofta. Beror på vem det är och vad som har hänt. Men också situationen spelar in..och där är jag nu. Jag kan inte förlåta men det är ju också bara en enda så jag är villig att få ett nytt kompisplan på nya villkor som jag sa tidigare för att nu står allt och väger på lånad tid... Jag har redan förlorat mycket som det är och jag vill inte förlora mer.. det räcker nu..för i slutändan kommer jag stå ensam kvar. Med bara minnen och ouppklarade känslor som arvgods.. och det räcker.. så länge det är glada och positiva somjag ärver. 

När den dagen kommer då det är dags att vandra vidare vill jag inte ha en massa "tänk om" eller "varför sjorde jag inte si eller så" "om jag bara.." De är nog det värsta man kan ha efter att man står där ensam kvar. Men jag har redan haft dom några gånger och jag frågar mig själv om jag gjorde rätt då med att göra och bli som den jag blev eller om det hade varit bättre för alla andra om jag hade blundat och bara gått min väg. Låta saker hända. Det var ju allt annat än bra efter det och jag visade mitt hat rätt öppet. Och det lustiga är att jag är inte sådan som person egentligen. 

Men det är därför jag fått Bitch på nacken.. för jag är en.. när man kliver mig på tårna. och jag är en haj som väntar på rätt tillfälle att attackera från ingenstans hur länge det än tar... jag vet bara att när jag ser mitt tillfälle så kommer jag med rasande fart. Men det är inte den jag vill vara så jag gör allt för att inte komma i sådana situationer utan jag försöker gå min väg innan skiten brakar loss. Så länge inget händer så är jag faktiskt en bra människa enligt många andra. Jag är omtänksam, jag lyssnar och jag är pålitlig och mycket mer.. men jag ser inte det själv. 

Jag ser mig som en ängel med stora svarta trasiga vingar som fortfarande efter 44 år inte vet vart man hör hemma eller vad man har för betydelse för världen runt om mig. Jag står fast vid det jag tycker och tänker och säger.. Jag kan formulera mig klumpigt och fel ibland när jag försöker säga eller skriva men och jag få väldigt många mot mig som tycker jag är dum osv när jag kommenterar tex ett inlägg på fejjan eller något annat. Jag ifrågasätter mycket för att jag tycker något är så urbota. Jag skriver när jag tycker att det är något som är bra. Min blogg blir inte läst av många men vad gör väl det..Av de som läser kanske en del håller med medans andra inte gör det men det är fritt... alla tycker olika. En del kanske blir hjälpta vad vet jag... en del kanske pustar ut och får känslan att "det är inte bara jag" 



ta vara på den tiden man har kvar 

för imorgon kan det vara för sent



Ta en extra titt och värdera vad som är viktigt för dig så att du kan leva vidare med dina val du har gjort eller kommer att göra. Ta en extra titt på din omgivning och försök göra den till en bättre på alla sätt du kan.. det kommer att betala sig på sikt 

förstör inte för andra för att du är utanför eller är arg för du kommer att få betala ett högre pris än vad du personligen och själsligen har råd med. 

Livet kostar men frågan är hur mycket du själv är villig att betala. Ibland får man bjuda till lite extra om något ska bli bra.. frågan är bara den... Är DU villig att ta den kostnaden

återstår att se.... well C ya​

Likes

Comments

som vanligt är det kväll eller rättare sagt natt när man ligger på plitar ihop sitt blogginlägg och jag tror att det här är nog det fjärde försöket för det andra har jag raderat efter att ha börjat skriva men fått lägga ifrån mig mig för att jag har varit tvungen att göra annat. Sen när man kommer tillbaka sätter man sig och läser igenom vad man börjat skriva och inser att man tappat tråden i tankarna. Då är det inte ens värt att fortsätta skriva när man inte kommer tillbaka till de tankar man hade då.

I alla fall har det hänt lite men som jag inte kan skriva om än för att jag vill inte vara den som talar om saker. Det ska de som det gäller få göra först men det kommer att komma så småningom... men inte nu utan jag återkommer om det sen.

Sista veckan och sen startar skolan igen... och jag ser inte framemot det alls... Jag vill inte kliva upp tidigt på morgonen... jag är trött som det är ändå. Jag får inte sova om nätterna så när jag väl somnar av ren utmattning så vill jag sova och inte höra larmet gå. Men jag tror att grabben på sätt och vis ser fram emot skolan för att ha något annat att göra om dagarna även om han på ett annat sätt inte alls vill gå dit. Får se hur det går det här läsåret.. Men jag tror att han kommer att klara sig rätt bra men jag vet att musiken och gympan borde tas bort helt för hans del...för han fixar inte det. Får se vad som händer i år.

Jag då? Ja vad ska man säga om mig.... blir väl att gå till sjukgymnasten och betala 100:- för att bara sitta och prata. Jag kommer inte ens ihåg vad vi pratat om när jag kommer ut till bilen igen. Men det är nog för att jag inte är intresserad eftersom jag inte tycker att det leder till något produktivt. Det kostar bara mig pengar som jag inte har. 

Så nu under sommaren har jag funderat ibland om det ens är värt att gå dit i överhuvudtaget. Jag menar hur ska det hjälpa mig att bli bättre när jag redan vet hur min kropp funkar med trasiga muskler och leder som inte heller lyder utan bara djävlas med mig hela tiden. Sommaren brukar vara min favorit tid med värme och sol. Jag brukar sitta i solen med svarta kläder och låta kroppen bli varm. Det är det som känns skönast för mig men den här sommaren pajjade mitt knä så varje dag hela sommaren är det som att knät glider åt sidan eller vill hoppa åt fel häll när man går så nu haltar jag mer än vad jag går. 

Jag försöker att ignorera det och göra det jag ska göra och lite till men det smärtar till och jag har gått i golvet några gånger och tappat det jag har haft i händerna när det har hänt. Men jag har inte sagt något om det förrän nu. Jag har bara sagt att jag har ont men inget mer. jag vill inte att andra ska sitta och tycka synd om mig så därför har jag varit tyst. Fast de gånger kidsen varit hemma har jag varit tacksam för då har jag kunnat be om lite hjälp att göra det största och tyngsta grejerna som jag annars inte skulle ha klarat av. 

Man får göra sitt bästa varje dag och kämpa vidare. Men samtidigt önskar jag att läkarna kunde försöka hitta vad felen sitter för det är det ag vill veta. Jag vet redan att jag inte kommer ut på jobb men läkarna tittar bara på mina värden och konstaterar att de ser bra rätt bra ut och sen gör de inget mer. Jag försöker att få sjukpension men tror inte det kommer att hända eftersom jag har annat som ligger emot mig. Så hur mitt liv kommer att se ut i framtiden vet inte jag alls. Men det kommer nog se ut som det gör nu... fast enda skillnaden är att jag kommer inte ha en enda krona inkommande till mig i inkomst. Så frågan är hur jag ska göra. Skaffa ett jobb skriker många nu och tycker att jag är en idiotmen sanningen är den att jag inte kan för kroppens skull. Alla kan söka jobb det är ju sant men att söka ett jobb och inte kunna sköta det  hur mycket man än vill är en annan femma.

Och det är det som är mitt dilemma. Jag skulle behöva något så att min kropp håller fast det kanske molar varje dag men ett sådant jobb finns inte. inte vad jag vet i alla fall. Jag skulle kunna vara dagmatte till hundar för jag har hundvana till en viss stor del och jag bor på landet och det är ju också toppen... men... eftersom det är en bit utanför stan är det inte optimalt att åka för att lämna hunden om man inte har vägarna förbi så att säga. Och min man är inte den som gärna vill ha hund heller.

Jag skulle gärna ha en hund om jag bara hade haft råd.Många tror ju att det inte kostar mer än hundmat varje månad men det är så mycket mer. Bara hunden kostar mycket pengar beroende på ras och uppfödare  och med vild gissning kan det nog kosta från 3 000:- och upp mot 20 000:- men det är som sagt en vild gissning eftersom jag inte vet. Men sen kommer försäkringen, mat, veterinär osv...så det kan dra iväg väldig bra. Sen är det ju så att det finns dom som säljer sina hundar för allergi eller ändrade livsförhållanden och andra saker med. Och sen har vi dom som vill ha fodervärd och det kan ju vara lite olika. Det gäller att läsa på ordentligt och prata ingående med respektive ägare så att man kommer överens och att det finns papper på vad som är sagt om åtaganden och andra krav.

men när det kommer till jobb som JOBB... då är det ju annat.. Men visst fan önskar jag att jag kunde hänga av mig skiten som jag dras med sedan 25 år tillbaka och jobba som en normal vettig människa... Att vara den man vill vara som gör rätt för sig. Det är många gånger som jag önskar att jag hade haft ett annat läge eller liv.. Ett liv utan problem och krämpor. Det skulle ju vara rena himmelriket,

Nä dags att stänga ner och försöka sova... C ya​

Likes

Comments

Minnen väcks så lätt när man väl börjar tänka efter och prata med någon... och det hände mig. Anna som jag träffade för första gången när jag var 5 år kom till mig med sambo och vovve... Det var så skönt att träffa henne igen öga mot öga. Vi har inte setts på 28 år... fy vad tiden har runnit iväg. Det kändes som om vi alltid hade träffats och pratat och de här 28 åren inte ens existerade. 

Visst pratade man och frågade lite om familjer som är brukligt när man inte vet så mycket men ändå.. den där känslan har man inte många gånger. Det var ju inte kul när de skulle åka heller... för jag hade nog velat ha några dagar att bara vara på och prata. Men det kanske kommer men inte just den här gången. Men vi ska försöka bli bättre på att hålla kontaken och jag ska se till att försöka åka upp till henne under den delen av året som det inte finns någon snö... Jag tycker inte om snö eller köra i skiten och jag hoppas att när de gör en tripp neråt nästa gång så kan de stanna ett tag. 

Men vi får se vad som händer. Vi konstaterade i alla fall att jag hade lite mer koll på namnen på en del men det var nog inte mer än så.... ingen av oss har ju kontakt med de gamla klasskamraterna men det verkade som att hon inte heller led så mycket av det. Jag gör det inte i alla fall.... men så var jag ju den minst populära i klassen så det är ju inte så otippat. 

Men visst skulle det vara kul att veta var alla är och vad de gör men om det har varit eller om det skulle bli en återträff tror jag inte att jag ens skulle bli bjuden och jag vet inte om jag skulle ha gått. Jag skäms lite för mycket för mitt utseende och att jag saknar vissa saker. Det är ju det som gör att jag drar mig för att träffa nytt folk... För jag vet aldrig vad det ska tycka eller tro. Men nu när Anna och jag har fått kontakt igen vill jag verkligen försöka behålla den.

Strax efter att de åkte bestämde Henrik och jag att vi skulle åka till Fabriken. jag blev förvånad själv men sagt och gjort... hade jag bara varit mindre i kroppen och kunnat haft mindre storlekar så hade jag nog kanske kunnat köpa där. Problemet är bara att jag tycker att de har tantkläder... och det gillar jag inte. En del kläder är rätt så snygga men sen kostar det lite väl mycket ibland. Det är priser som man ser på Vera Moda och Gina Tricot... och sådana ställen... men Fabriken är inte en sådan butikskedja så jag är inte glad att de sätter överpriser på sina varor. 

Det håller inte jättelänge heller alla gånger så kvaiteten är väl inte den allra bästa. Det har mycket och det är ju positivt ändå... och visst går det att göra klipp OM man bara håller lite koll.  Så även om det finns en nakdelar så finns det positva delar med... och så är det med allt.... Det är inte alla gånger som de dyra kläderna eller skorna är bättre än den billigare som många tror. Det är många som tror att bara för att man köper en tröja som kostar 499:- så är den bättre än en tröja för 99:- Jag är en sådan som totalvägrar att betala dyra pengar utan jag jagar varenda gång som jag är ute och det är också på sätt som jag kunnat knäppa många på näsan när mina grejer hållt bättre än det som kompisen har köpt dyrt.

I vilket fall så kom vi hem sen och efter maten skulle vi kolla korna... och det blev ju jättekul det med... På sista betet gick vi och kollade och kollade.... mörket sänkte sig och vi hittade 4 av 5 kor... den sista fick vi leta efter i säkert 2 timmar och vi kunde inte hitta henne.. Så vi åkte hem och sa att man får se om man hittar henne imorgon. Men herrarna tog traktorn och det tog inte lång stund... sen hittade de 5:e kon... Då stog hon så hon såg oss säkert med vi kunde inte se henne. I alla fall var det skönt att hon blev hittad så att man fick veta att hon mådde bra för det är det viktigaste. 

Så jag undrar vad hon egentligen tänkte om oss där vi gick och gick och letade och letade... Hon har säkert skitkul. Så hon går där ute och betar och är med sina kompisar och skiter nog totalt i att vi gått och letat. Så priset jag fick betala för att leta efter kon är ett bultande knä och lite ont i foten efter att trampat lite snett.. Men det tar jag alla dagar i veckan...så länge jag vet att djuren har det bra. 

Så nu sitter jag här i sängen... igen.... mitt i natten... igen... och skriver mitt andra blogginlägg för dagen och har bestämt mig för att vila fötter och ben på värmedynan... för att sen har en date med kudden och titta på insidan av ögonlocken... Imorgon kommer sotaren och jag har inte gjort ett skit än... Men jag ska gå upp tidigt i morgon och ta hand om allt... Efter det ska jag hämta V som jag ska ha i några dagar för att hjälpa E som är överhopad... Det är skönt att kunna ställa upp och hjälpa någon som man vet är tacksam. en dag kanske jag behöver hjälp... vem vet. 

Nä... släng er i väggen nu så ses vi snart.... C ya​

Likes

Comments

Hmm nu var det ett tag sen igen..men nu är inlägget här i alla fall.... bättre sent än aldrig säger man väl ?

I vilket fall är det en del grejer som har hänt som fått mig att reagera.

Det är skiten som bönder i det det här fallet får stå ut med från Djurens Rätt och från veganer och vegetarianer där hoten haglar in på bönder runt om i landet. De har fått för sig att alla bönder är djurplågare och det ena efter det andra.

De fattar inte att mer delen av bönderna verkligen värnar om att djuren ska ha de ska ha ett bra liv.. bra mat... bra sovplatser osv... till och med jag är lite avis ibland på djuren för att jag tycker de har har bättre service än vad jag har. Ok de måste stå ut med att mjölkas men man ser att de tycker det är skönt att bli mjölkade när det spänner i juvret.

Även om de hade kalvar så hade de haft för mycket mjölk kvar så därför får kalvarna sitt först och efter det får bonden resten. Men sen kommer hoten och många är så man blir mörkrädd över vad folk tar sig till.

De gör direkta hot mot bonden och deras familj. De hotar med att våldta deras barn och så mycket annat. Bönderna försöker försvara sig men vågar inte snart lämna sina gårdar obevakade och de vågar snart inte låta sin röster bli hörda om det inte går att göra det anonymt... allt för att skydda sin familj, sina djur och sin gård.

Man ser ladugårdar brinner mer och mer och ibland händer det att jag funderar om de är anlagda av just de som går för långt eller om det är något gammalt som bara gick sönder.

Man vet ju inte eftersom man inte får veta allt. Men OM det är folk som anlägger bränderna där bondgården brinner ner och djuren dör då hoppas jag att det blir en häxjakt på dessa personer. Många av de som hotar har djur själva och vad är skillnaden mellan bonddjur och husdjur?

Alla gör väl allt för att djuren ska ha det bra och få den vård de behöver för att må bra eller hur så varför ska de bråka? Jo det ligger i tiden... TIDEN just nu är att veganer och vegatarianer.. inte alla men många tycker att just deras "gräs"värld är den enda och den rätta att leva.

Och visst det kan köttätarna också tycka... men faktum är ju att alla väljer ju själva men man behöver ju ha av allt för att kroppen ska må som bäst . Man behöver ha från alla delar av kostcirkeln men det får man ju inte om man avstår från en del av den eller hur?

Visst marknaden försöker ju anpassa sig till alla delar men jag undrar vad som händer i deras kroppar... De säger att de mår bra och är friska och det är dom säkert men kroppen måste ju sakna en del som de måste tillföra på ett eller annat sätt eller?

Men sen är de ändå beroende av bönder som ska förse dom med mat. De pratas om att alla bönder oavsett om de har djur eller inte ska sluta upp och stå i enad front för det här måste få ett slut. Det måste bli ett slut på detta hotande och alla bråk osv.

Jag förstår att alla vill göra sin röst hörd men en del dömer de svenska bönderna för något som bönder utomlands gör... De tar inte reda på fakta, de tar inte tiden för att åka ut till bonden för att verkligen se verkligheten.

De ser inte när korna som ett exempel går ute och betar men sen känner att det börjar spänna i juvret.

De hör inte korna råma när de ser bonden komma gående och de ser inte hur korna själva vill gå in och bli mjölkade.

De ser inte lättnaden i deras ögon när trycket släpper och de ser inte när korna visar bonden hur mycket de älskar dom.

De ser inte banden som finns mellan en ko och bonden.

De ser inte hur man gosar och de ser inte att kon förstår allt man säger eller berättar för dom...

De ser inte när korna lägger sig ner på gummimattan som är gjorda för att de ska ligga skönt.

De hör inte ljuden som korna gör när de mår så bra. De ser inte när korna lägger ner huvudet och sluter sina ögon för att sova.

De ser inte all den kärlek och omvårdnad korna och kalvarna får.

De ser bara sånt som inte stämmer... visst det finns rötägg inom alla områden.. inget område är perfekt. Bonden gör allt för sina djur men det finns undantag, men bonden gör det för att det är inte ett jobb... det är en livsstil. Visst säljer man mjölken för att få betalt men bonden får inte betalt för det bonden gör.

Och pengarna som blir för mjölken används för djuren. Det är kostnader runt om som en del ser som en självklarhet. Och ja det finns dom bönder som tar ut en stor lön till sig själva och åker på semester osv... men det finns faktiskt dom bönder som tar ut knappa 3000:-/ månad i lön och aldrig tar en semester dag.

Bönderna sköter om djuren även om de själva är sjuka. Det finns inte i många bönders ögon att man ligger inne och sjukanmäler sig för att man har feber eller är lite förkyld osv. De går upp och tar alvedon.

De sätter på sig kläderna och overallen. Sätter ner fötterna i stövlarna och går ner till korna för de ska få mat och omvårdnad, för att de behöver mjölkas för att inte få mastit eller andra sjukdommar osv.

De kämpar varje dag och har inte "lyxen" att göra som stadsbor eller asfaltsåkarna som jag kallar dom ibland. Ligga inne och tycka synd om sig över hur sjuka de är. De har kanske ingen där hemma som kan göra maten och sätta fram på bordet utan de får göra allt själva.

Stadsbon har allt runt om sig och de kan säkert kalla på en familjemedlem som ska hjälpa dom så de får mat eller omvårdnad. Sätta en bonde i stan skulle vara som en semester men de skulle bli så rastlösa och klättra på väggarna.

Men sätt en stadsbo i en ladugård och sköta allt en bonde ska göra varje dag hela året så skulle de inte klara en dag ens.. De skulle klaga på att det var jobbigt och skitigt, det är tungt och kroppen värker.... felen skulle hagla in och de skulle trolige ge upp ganska fort.

Men som en bonde kan man inte bara ge upp och sätta sig i ett hörn och gråta. De måste göras! Djuren är PRIO 1 !!! Om man har tur är man inne mellan midnatt och halv 2 halv 3 om sommaren och sen ska man upp till kl 5 på morgonen igen... räkna ut hur mycket sömn det bli och hur många timmars jobb en bonde kan få göra om dagarna för att djuren ska ha det bra men att de svenska folket ska få bra och närproducerad mat på sina bord.

Man kan prata om detta i evigheter och det finns så mycket att säga men skulle jag skriva allt skulle det bli alltför mycket och det skulle man inte orka med men snälla... tänk lite mer på vad bönderna gör för att du ska ha mat på bordet oavsett du är köttälskare eller vegan/vegetarian.... Inget kommer av sig själv till butikerna där alla förväntar sig att det ska finnas.

Tänk också på att utan bönderna stannar sverige och om det blir krig så finns det mat kanske för en vecka... men vad ska man göra sen...? Omvärden kommer inte att komma till våran hjälp och vi kommer inte att kunna sätta den maten vi är vana vid på bordet.


Så värna om de svenska bönderna i stället och visa dom uppskattning istället för att klaga och kasta skit på dom...


Det finns inte ens 5000 bönder kvar idag och det minskar hela tiden.. Snart är de svenska bönderna borta helt och ska du då lita på omvärden att de ska jobba arslet av sig för att du ska ha mat på bordet som framställs på mycket sämre villkor än vad de svenska bönderna har så... varsågod.

Föredra köttet och annat från omvärlden fyllda med antibiotika och andra gifter än de svenska köttet som är så mycket mer kontrollerat och har mer krav på sig för att vara så bra som möjligt för dig som vill ha mat på bordet

Det är upp till dig.... well... C ya

Likes

Comments

Jag skulle ha skickat ut denna​ för länge sen men nu kommer den 


Jag vet inte hur du är och hur du ställer dig till när okända människor lägger ut en tråd på FB ang skänkes. Jag menar inte att du har något att skänka utan jag syftar på dom som frågar efter om någon har en eller flera saker att skänka. Jag är en av dom som en gång i tiden var alldeles för stolt eller vad man ska kalla det för att fråga men jag har med tiden insett att det finns faktiskt ingen skam alls att fråga. 

Visst vill man gärna ha betalt men ibland blir ju ens saker inte ens sålda utan då har man 2 val..tycker man... man håller på dom för att försöka vid ett senare tillfälle eller så åker skiten på tippen. Men det finns ju faktiskt ett val till... Skänk bort det för det finns alltid någon som mer än gladeligen tar emot det för att försöka få ett hem att se ut som ett hem. Men jag kanske har lite dubbelmoral också i den frågan eller så är jag bara dum men de som sitter på feta löner varje månad kan ju tyckas att de behöver inte ha saker till skänkes. 

Men de är ju faktiskt bara människor de med men jag ser ju hellre att de som verkligen har behov av sakerna går före. Men sen vet man ju inte heller hur deras liv ser ut. Bara för att man har en fet lön betyder det inte att man har gott ställt... Jag kommer in i den kategorin som inget har ... men jag har haft saker som jag inte haft någon användning för som jag antingen har sålt men jag har givit bort väldigt mycket för att jag vill ge vidare till andra när andra har gett mig saker. En vänlig handling föder en ny vänlig handling osv osv... För idag lever vi i ett slit och släng samhälle och jag för min del kan visst se saker som jag verkligen vill ha men som jag inte har råd med men uppskattar saker eller möbler som är äldre. 

Allt blir ju till vad man gör det. Idag är alla inne på att man måste ha ett hem med nya möbler och det ska se ut som det gör i bland annat inredningstidningar. Man vill ha ett hem som man kan visa upp och där med öka sin status. Yeah sure... säger många... jag är inte sån.... Nej kanske inte alla men erkänn att du dömer personerna lite efter hur de lever och hur de bor?! För det är enkelt. Jag kan ärligt säga att ibland skäms jag för att jag inte har råd att köpa allt som jag vill... Personligen tror jag att jag aldrig har köpt helt nya möbler helst själv. 

Jag har gjort det tillsammans med min man men det har ändå inte varit jag som betalat utan det har han gjort. Jag kan må jättedåligt över det många gånger så jag sitter med mitt och när man fått släppa tanken om att man skäms kommer känslan över att jag är tacksam över det jag har... det finns dom inte ens har det jag har fast det inte är det allra snyggaste. Nu på sista tiden har jag lagt ner mycket energi för att hjälpa min dotter och hennes kille så att de ska få ett hem att börja bo i. Jag har lyckats lite och det är en början i alla fall.. sen kan de alltid börja byta ut del för det varefter ekonomin hittar sin plats. Men det som är tacksamt är att de är tacksamma för den hjälp de får och ingen av dom kommer från ett pimpnett hem vad jag vet om... Ja dottern vet jag ju naturligtvis. 

Jag drog iväg med min dotter när hon var hemma sist  så vi fick komma och titta på lite som togs tacksamt emot. Sen när man väl kom hem satt dotter och jag lite sen började vi med mat och till slut var vi 4 stycken som gjorde lite här och där och vips var maten på spisen. Sen på eftermiddagen mätte vi bilen och konstaterade att jag kan nog få in lite i bilen så vi kan hämta senare . Jag har flyttat undan lite saker här hemma och ställt fram lite andra och rummet ska fixas till lite så att stora rummet kan få bli som det är ämnat för att vara. 

Jag är tacksam för att jag kan få hjälp av M att bära saker då jag inte vet om jag håller men jag gör mitt bästa och jag måste säga att jag är lite fundersam över hur hemmet kommer att se ut sen. Men jag önskar bara att jag hade lite mer lull lull och lite mera stora växter i plast för det är det enda som överlever mig för jag har inga gröna fingrar så plastblommor passar mig fint. Men hade jag bara råd skulle jag gå en raid på tex IKEA och köpa alla möbler som jag verkligen vill ha. Men jag har inte 30 000:- så det är rätt kört. 

Att lägga på konto är väl också ett alternativ men det är inte det bästa alternativet... men det är lockande...Men skulle jag genomföra det skulle jag se till att det lilla jag har kan kanske få komma till nytta för det finns kanske andra som behöver det. Så tänk på det ni med att få det sålt är ju positvit men ibland  värmer det lite mer om man kan hjälpa någon annan till en liten bättre tillvaro. 

Det är så många därute som inte vågar fråga för att de är rädda för var andra ska tycka.. Så är det någon som vill köpa och det inte handlar om extrema pengar... erbjud dom att de kan få lite för jag tror att det slåt högre än något annat. Men ett sådant val är givetsvis upp till var och en.. och inget är varken rätt eller fel. Men kom ihåg ... en god gärning föder oftast en ny.. och jag för min del öppnar hellre mitt hjärta och hjälpa andra än att stänga allt om mig och ha skygglapparna på... Tänk på saken.... well..... C ya


Likes

Comments

​Hey guess what.... 

jag sitter och skriver igen när det nästan är natt.. ovanligt va? Men jag ska inte klaga.. eller jo det ska jag göra lite.... Sovrummet är näst intill kallt och det gillar jag inte. Fönstret står öppet och stänger jag det kommer bara min man att öppna det igen så det är ingen idé att göra något. Så jag får snällt lägga mig i en kall säng. Men ikväll får jag i alla fall varmt sällskap...min värmedyna och ett glas med Thai latte... så helt illa kanske det inte är. 

Så var går dagen tankar då...? Nja jag har ingen riktig kläm på det så jag får se vad det bär iväg. Vad har hänt då? Nja... till helgen kommer dottern och hennes kille äntligen hem om så bara över helgen och de har med sig mysige lille V fast han är inte så liten... han har blivit en stor kille så det var nog lite dumt att säga liten.. Jag bad de komma för att de skulle få andas ut en aning och slappna av men också för att jag vet att H så gärna vill träffa dom. Jag har lite planerat med dottern så vi får se hur mycket vi hinner med. Men jag hoppas att det blir bra i slutändan. 

Gubben min och jag fortsätter att hitta tillbaka och på sätt och vis har vi blivit starkare och jag hoppas att det förblir så. Det är mysigt nu mera när han kommer spontant och kramar om en osv. Det känns nästan så där som det gör i de romantiska filmerna så att man förlorar lite av sig själv och verkligheten tills det är dags att vakna upp igen. På kvällarna håller han om mig på ett sånt sätt som får mig att känna mig trygg och så sover jag rätt gott tills jag vaknar igen av att kroppen gör ont.. men men... 

Men mycket av mina tankar går till en annan person som har det väldigt jobbigt. En som har åkt ich och ut som en jojo på lasarettet för div hälsoproblem. Det är oroande att veta vad som väntar och jag känner ofta att jag borde vara där men istället är jag på mitt håll. Men jag känner i alla fall ett sting, du vet ett sånt där som svider till men inte riktigt går över. I alla fall.. så känner jag ibland att valet jag gjorde en gång i tiden kanske inte var rätt val i alla fall men å andra sidan kanske det var rätt val... då.... Jag är inte alls så säker på vad som var rätt eller fel då  eller vad som är rätt eller fel idag. Allt jag vet är att det känns som om jag står med varsin fot i varsin rävsax. 

Jag vet inte vilken som kommer att slå igen först. Den som gör att jag kommer att ångra mig livet ut eller den som får mig att göra något som jag ev kommer att få ångra mig sen... men jag vet att det mesta är rädslan inom mig som spökar. Jag tänker hela tiden att jag hinner med det imorgon... Men en vacker dag kommer det vara för sent... men jag vill inte välja fel. jag vill inte välja fel som får mig att ångra mig så att jag ska en sak till i skallen tills den dagen då jag går vidare. men hur vet jag att jag kommer att göra fel val... eller kanske rätt val?? Åh jag önskar att jag kunde se in i framtiden så jag fick se hur allt slutar... på så sätt så skulle jag slippa alla tvivlande kval eller skuldkänslor. 

Allt jag vet att jag har så svårt att släppa vissa saker och händelser i mitt liv och tro mig... det är en del. Det hinner hända mycket på 30 år.... tro mig. Jag vill glömma och förlåta... jag vill det verkligen.. men....MEN jag kan inte. Så fort jag försöker så sitter det någon/något där och hamrar in skiten i minnet igen och öppnar alla såren i hjärtat. Hur jag än försöker så vinner den sidan varenda gång. Det är som att jag kan inte förmå mig att släppa taget och glömma eller förlåta för den delen. Just den biten hos mig är en bit jag inte tycker om. När man väl har sårat mig så finns det oftast ingen väg tillbaka. Men det är här jag säger emot mig själv. För jag har en på nära håll som sårat mig i det allra innersta men ändå finns kvar nära mig. Allt för att jag har andra planer... så jag bider min tid. Jag låter ju hemsk och iskall...!! men vet ni vad... det är precis vad jag kan vara. Men det är inte den jag VILL vara... men det kommer naturligt för jag har alltid varit sådan...Vad ska jag ta mig till.... ??

Jag gjorde en sån där rolig grej på fejjan för det sas att jag var 27% ond eller något sådant. Jag delade inte den för det jag läste var så enormt klockrent när det kommer till mig att jag helt enkelt bara stängde ner sidan och gick vidare. Att det ska vara så svårt att ta saker ibland... visserligen vad det här en skämtgrej men att det blev så klockrent på mig tog rätt illa på mig. Alla männsikor har en mörk sida men det är upp til var och en att avgöra om man ska visa den sidan eller inte. Jag kan inte säga vad som är rätt eller fel.. Allt hänger på den enskilda människan. Varför sitter jag då och skriver om min ibland även om det bara är på ytan? Jo så simpelt att jag måste för min egna skull. Jag vill att andra som kanske läser/följer/ känner mig ska ha rätt bild av mig. En bild som de har för att de gjort en egen uppfattning av mig. Men om det är något de inte förstår så har jag på sätt och vis visat att det här är jag men det är på ett annat sätt som jag vill vara på så det är därför jag försöker gömma den andra sidan av mig.

Men tyvärr så dömmer de flesta mig pga av utseendet så därför jag ingen chans.. men är det verkligen min förslust? Jag menar bara att jag försöker bara visa upp den person som jag vill vara och hålla tillbaka den andra men ändå tala om att den finns. För som jag ser det så den som dömmer en människa pga utseendet.. kan ju missa en fantastisk person som finns inuti. 

Om man tar och gör ett test...

2 tjejer står och pratar... Den ena är snygg och har moderiktiga kläder i stl 36/38 och har bröst och arsel som är sexiga som fan. Den andre är mullig/fet och drar allt från stl48-64. Kroppen är alltså stor och brösten hänger ner till magen men göms i en b-h för att ha lite form under kläderna.... 


Vilken söker du kontakt med?


 Väldigt många eller rättare sagt rättar sig efter den smala tjejen och gör nästan allt för att få hennes uppmärksamhet medans de vänder ryggen till tjej nr 2. de ser ner på henne med avsky och äckel i ögonen. Utan att ens tänka 2 gånger så är tjej nr 2 ute helt ur leken... hon går sin väg och ingen märker något. Och skulle de märka något så följer glopord över att att hon ska göra si eller så eller så följer de henne med blicken som ofta är fylld med äckel. 

När ska folk förstå att det spelar inte någon roll hur man ser ut? Är det verkligen utsidan som ska avgöra om en människa är vänlig eller totalt dum i huvudet? När ska folk få in i skallen att fast man är supersmal eller fet så är man lika värd och att faktiskt alla har känslor som blir sårade? Vem har rätt att säga att den smala människan är den som är normal? Alla är väl för fan normala... för vad är normalt? Är det verkligen så som man bli inpräntad via media och tidningar att man är inget värd om man inte är smal? Till och med läkarna ser ju ner på de som är större i kroppen och rackar ner och säger att du behöver banta osv. Vem fan gav dom rätt att göra det? Sen lovprisar de med att de smala är den som lever hälsosamt osv. 

MAN ÄR INTE MER VÄRD SOM MÄNNISKA BARA FÖR ATT MAN ÄR SMAL...

Ja ja... här sitter jag och träter bara för att jag är fet och tycker synd om mig... Glöm det direkt om du fått för dig det... Jag är jag och jag ser ut som jag gör.... Duger inte det i dina ögon så dra .. jag tänker inte jaga efter dig och be dig stanna som vän. Jag skriver som jag gör för att det är så många där ute som får lida varje dag, som inte knappt vågar sig ut. När de måste till affären vågar de knappt ta en liten chokladbit för att de är rädda att gå de där blickarna eller höra viskningar bakom ryggen.... De har lika stor rätt dom att äta precis vad de vill... och göra vad de vill... alla andra får ju det så varför får inte de storvuxna det? Jo för i mångas ögon är de äckliga och onormala. Allt man vill är att bli accepterad för den man är inte för hur man ser ut. 

I skolan är det samma sak som händer i vuxenvärlden.... och därför han man så mycket mobbing som man inte kommer åt. Man pratar med eleverna i fråga i bästa fall men sen då? Vad händer sen? Jo.... cirkusen är igång igen och ibland blir den värre. Skolan måste börja ta sitt ansvar och se till att få stopp på allt. Jaja det är lätt att säga men inte att göra. Men tänk er vad som händer.... De pratar och sen som är mobbad drar sig undan, stannar hemma osv osv.... och vems är felet? Jo FÖRÄLDRANA... tänka sig.... vad konstigt va?  Jag menar det är säkert föräldrarnas fel att ens barn är mobbad och mår dåligt så de vill inte gå tillbaka till skolan???? Nä skolan idag tar inte sitt ansvar utan lägger över allt på föräldrarna. När sen föräldrarna tar tag i saken men vänta.... Då är det FEL??!!! Men hur fan ska man göra då? Varför ska alltid de som blir mobbade ge plats åt svinen som mobbar??? För det är ju så det är idag. Det hela är så sjukt... Straffa de som mobbar istället....Stäng av dom i en vecka varenda gång som de mobbar. Anmäl direkt. Sköter de inte sig får de inga betyg. får de inga betyg får de svårt i livet. Ja men nu sitter en del och säger att vänta nu... alla har rätt att gå i skolan!!! JA PRECIS...... ALLA HAR RÄTT ATT GÅ I SKOLAN!!! Istället för att motarbeta varandra så arbeta tillsammans och hitta ett sätt redan tidigit i skolan att ingen är mer värd än någon annan!!!

Nä nu börjar jag elda upp mig och känslorna svallar... så jag tar ett avbrott... men tänk på hur du ser på den andra människan... Du kan missa en fantastisk fin människa om du dömmer den efter kroppen och utseendet... Well.... C ya

Likes

Comments