PANAMAKANALEN.

Till Cristobal i Colombia kom vi den 26 oktober. Nu närmade vi oss Panama kanalen och de tre första slussarna i Gatun. Tågloken som drog oss in i slussarna kallas Mulor. Efter dessa tre slussar var vi uppe på 26 meter över havet till Lake Gatun. Gissa att detta var spännande för oss och pappa njöt av att ha oss med!

Panamakanalen stod färdig 1914, var nästan åtta mil lång och hade kostat 27 500 människors liv. Malaria, gula febern och flera jordskred tog många liv. Trollhättans Mekaniska verkstad hade bland annat gjort 236 stycken skruvar till slussarna, de var åtta meter långa och hade en diameter på en och en halv meter och vägde 910 kilo styck. (Häftigt tycker jag!)

Uppe i Gatun sjön (som är en konstgjord sötvattenssjö) blev det liv i luckan på alla ombord, för nu skulle här vaskas och skuras. Underkläder, jeans, skjortor, skor och mattor tvättades och skrubbades rena med Persil. Två brandslangar pumpade upp färskvatten på däck. Det var jätteroligt att spruta vatten på varandra. Det var roligt, ända tills jag spolade vatten ner i stövlarna på en matros. Han blev tvärarg och jag blev rädd, men de andra sa att, ”han var en vresig chilenare och ingenting att bry sig om.” Så sa de till mig ”trilla inte i vattnet, för här vimlar det av sötvattenskrokodiler.” Hu så hemskt, bäst att gå upp på bryggan igen.

På bryggan lånade jag en kikare för nu var djungeln bara ett par meter ifrån båtens reling. Men hur jag än tittade och tittade, så såg jag inte en enda av de fåglar eller djur, som förde ett sådant herrans liv där inne i den täta vegetationen. Med jämna mellanrum sprang jag ner och duschade, för det var vaaaaarmt. Marianne var på väg ner till kylrummet, men där fick hon inte vara!

Nu närmade vi oss den fjärde slussen, Pedro Miguel och då började vi slussa neråt igen. Snart var vi i Lago Mira Flores som slutade i de två sista slussarna för att sedan utmynna i Panama bukten. (Lyfthöjden i Mira Flores, med tidvattnet på StiIla- havssidan, varierar mellan 13 till ca 20 meter vid extremt högvatten.) I Panama bukten låg fartyg från hela världen på redden och väntade på att bli slussade. Vår resa gick vidare till Puna i Ecuador.

Likes

Comments

På resa mot Panama kanalen, oktober 1950.

Vi lämnade Baltimore och nu blåste det bra, ju närmare vi kom Jacksonville ju mer blåste det. I salongen dukade Figaroa (salongsuppassaren) med våta dukar och slingerbrädor runt bordet. De våta dukarna luktade ättika av värmen. Det gjorde ju inte matlusten större! Pappa och förste styrman sprang upp och ner från kommandobryggan till däck för att se till att förtöjningarna höll. Det blåste fortfarande väldigt mycket. Stormen hade gått över Jacksonville med en förödande kraft. Skjulen på kajen var bara pinnved och uppe i staden var fönstren krossade i skyltfönstren. Allting i USA var så mycket MER än i Sverige. Vi låg där ända till den 21: a då vi lämnade vid lunch tid, för vidare resa genom Panama kanalen till Puna, Ecuador.

I Jacksonville fick vi uppleva rasdiskriminering på nära håll. Vi skulle åka in till centrum och tog därför bussen, efterhand som alla sittplatser tog slut reste Marianne och jag oss upp. Vi erbjöd våra platser till två svara damer. De tittade förskräckt på oss och flyttade sig så fort de kunde längst bak i bussen, där de fick stå upp. Vi fattade ingenting, varför ville de inte sitta ner, de var ju gamla? Det var dödstyst i bussen, Marianne och jag blev stående. När vi hade kommit fram till centrum, skulle vi uppsöka en toalett, men då blev vi bortmotade av en svart kvinna som pekade på skylten som visade ”black woman”. Vi hittade de vitas toalett, den låg på framsidan av byggnaden, och där stod det ”white Ladys”! Varför var det så här? Vad visste vi om rasskillnader? Vi hade aldrig pratat om detta, vare sig hemma eller i skolan. Detta var upprörande jag frågade pappa, jag frågade styrman och chiefen , ”varför gjorde de skillnad på svarta och vita människor?” Men de sa att så var det bara i USA och att det var deras problem. Men jag tror att de hade vant sig, för de hade varit för länge i USA.

I Jacksonville tog vi ombord bilar, förmodligen av märket Ford. Dessa bilar surrades på främre däck och allt löst som gick att skruvas bort på utsidan av bilarna monterades av. Detta för att ingen skulle komma på tanken att ta det för egen del. Var vi lossade dem vet jag inte. Det var mycket folk som rörde sig ombord i de olika hamnarna, att det stals allt från toalettrullar till annat löst som låg framme det tyckte jag inte var så konstigt. Jag hade ju med egna ögon sett hur fattiga de var. Bara de inte stal våra saker, så var det ok! Det tyckte en nyss fyllda tonåring, som fått sin första klocka. Vi passerade Floridas solbelysta sandstränder och såg i fjärran de Västindiska öarna, det blev varmare och varmare. Pappa sjöng: ”Flickan från Backafall, briggen Tre Bröder kryssar i kväll i Karibiska sjön.” Vi kom till Cristobal den 26 oktober och närmade oss Panama kanalen och de tre första slussarna i kanalen.

Likes

Comments

VÅRT MÖTE MED PAPPA

Efter våra 14 dagar hos farbror William, kom pappa med sitt fartyg m/s Atomena till New York. Hon var ett lastfartyg med hemmahamn i Stockholm och ägd av Nordström & Tuhlin. Atomena hade också ett fåtal passagerarhytter. Atomena var byggt med ett moderna kyllastrum som kyldes med freonkylmaskin.( 10000 Kbf) M/s Atomena och hennes systerfartyg m/s Trivia var chartrade av Chilian Line ett kontrakt på flera år. En del av befälen på Atomena och Trivia hade därför tagit över sina familjer från Sverige till New York. Merparten av besättningen kom från Sydamerika.

Så stod vi där äntligen på kajen för att se Atomena lägga till, mamma, min syster och jag, förväntans fulla och spända. Det var både, roligt och kändes främmande att möta pappa som bar uniform. Det var vi ju inte vana vid att se honom i, men stilig var han! Marianne och jag delade hytt. Nu skulle vi följa med på en resa ner till Chile och vara ombord i två och en halv månad. I Lima hade pappa köpt varsitt armband till oss med våra namn ingraverade. Vi fick också varsin klocka av märket Bulova. Klockan och armbandet har jag fortfarande kvar. Det var min första klocka och jag älskade den.

I pappas dag hytt vimlade det av gubbar det var mäklare, klarerare, tullare och sjömansprästen. Alla med papper som skulle undertecknas. Sjömansprästen hade med sig en ny boklåda. Vi väntade alla på att få vara ensamma med varandra, men mamma och pappa mest!

Med jämna mellanrum var jag där och tjatade om att få en hund. Jag ville så gärna ha en hund, det sprang ju en massa lösa hundar på kajen. Men pappa sa alltid; ”har jag sagt nej - så är det nej.” Varför förklarade han inte att det var helt omöjligt att ha en hund med ombord? Till slut frågade skeppsmäklaren pappa vad jag ville ha. Pappa förklarade och han sa: ”no problems” och så gav han en bunt sedlar till sin chaufför som åkte iväg. Jag trodde jag skulle svimma av lycka. Pappa sa att jag skulle lugna ner mig, men hur skulle jag kunna det. Jag såg ju själv alla pengarna och hörde att han sa ”no problems”. Jag sprang in till mamma och berättade att jag skulle få en hund. Sen sprang jag upp på kommandobryggan, för där hade jag bra utsikt över kajen. Efter en dryg halvtimma var han tillbaka, parkerade bilen, jag höll andan där jag stod på kommandobryggan. Han tog ut en stor kartong. Jag rusade ner till pappas hytt och slog nästan omkull chauffören. Så stod jag där och väntade på att få öppna den stora lådan. Mäklaren sa varsågod och jag slet upp kartongen. I botten på kartongen låg en leksakshund av mjuk teddy. Jag tog upp den och slängde den på gubbarna som satt i soffan och rusade gråtande in till mamma. Pappa kom efter mig och sa att jag var tvungen att komma in och tacka. Det tacket kom inte från hjärtat det kan jag garantera!

PÅ VÄG NER GENOM PANAMAKANALEN.

Vi lämnade New York den tionde oktober 1950. Mamma, Marianne och jag var uppe på kommandobryggan för att se hela Manhattan från vattnet och vinka till Frihetsgudinnan. Vi anlände Baltimore som var vår första hamn på denna spännande resa tidigt på morgonen den 14 oktober och lämnade samma dag. Just denna dag blev jag så enormt firad, och undra på det! Jag fyllde ju 13 år! Jag fick det efterlängtade kastspöet av mamma och pappa och av mormor och morfar hade jag i förskott fått ett målarskrin. Telegrafisten, farbror Ingvar, gav mig fem dollar. (För dessa dollar köpte jag senare rullskridskor.) Farbror Tore som var chief (maskinchef) och förste styrman, farbror Inge, hade varit i land och handlat varsin prydnadsdocka till mig. Den ena dockan var klädd som en spanjorska och hade en lång röd klänning med svarta spetsar och mantilj och den andra hade en holländsk ljusblå klänning. Dockorna kunde man montera på en speldosa som spelade la Paloma. Kastspöet som jag så länge hade önskat mig blev en stor besvikelse. Det var ett fint snidat metspö, det var, vad det var! Jag stod på däck och försökte kasta med det, men det gick inte. Fisken nappade, nästan innan kroken hade kommit ner i vattnet. Det vimlade av kattfisk som ingen ville ha förutom katten – om jag ändå hade haft en katt!

Likes

Comments


Efter denna stormiga överresa anlände vi till Baltimore den 20 september 1950. Samma dag vi anländ blev vi skjutsade till Commissioner of Immigration and Naturalization, för att registrera oss. Här blev vi fotograferade och fick ett inplastat ide kort med födelsedata, samt också dagen när vi anlände till USA och ett registreringsnummer.

Vi var bokade på ett tåg till New York, Marianne blev sjuk i halsfluss med hög feber. Men trots mammas oro för Marianne och delvis för mig, (som redan i det nya landet hade förorsakat en sådan uppståndelse ombord på m/s Hainan) var det bara att för mamma att bita ihop. Vi satt på ett tåg med främmande människor, på ett tåg som susade i väg med vindens hastighet. Med bara vår skolengelska i bagaget. Marianne hade läst engelska i tre år och jag i ett år. Här pratade de amerikanska med dialekt! Apropå bagage, vem tog hand om det? Mamma hade ju packat i stora koffertar, sommar och vinterkläder, jul och påskpynt, linne, dukar och allt annat som var bra att ha med sig. Vid närmare eftertanke så var det naturligtvis pappa som hade ordnat allt. Breven hade ju gått i skytteltrafik hem till mamma innan vi lämnade Sverige.

När vi kom fram till Central station i New York blev vi mötta av en god vän till pappa. Han körde oss till S:t George hotell och där blev vi placerade i en svit med tre rum och stort badrum. En lyx som vi bara sett på film. Det var kväll och en läkare kom upp och undersökte Marianne, hon fick medicin och blev ordinerad glass! Var detta himmelriket, det kunde man ju fråga sig? Men tro inte att jag fick smaka; ”Är det du eller jag som är sjuk,” sa Marianne. Det var då, men sen blev hon tvärtom!

Efter en stund knackade det på dörren och in kom två kypare bärande på ett långt bord med stor duk över. Vad var detta? De tog bort duken och hokuspokus så var det ett dukat middagsbord till oss. Vi stod där bara, tysta och förstummade. Vad det var för mat - det kommer jag inte ihåg. Det man inte minns är så mycket större än det man minns. Tittade vi ut genom fönstren låg hela Manhattan under oss i ett hav av belysning. Vi hade varit i Stockholm och sett en del neon skyltar och tyckte att det var mycket bilar överallt. Men detta var mer än vi kunde ta in! Hela Manhattan var ju som ett enda fyrverkeri och långt där nere på gatan, pilade bilar i flera filer förbi.

När Marianne blev bättre kom pappas kusin farbror William och hämtade oss. Han hade fru och två små barn och en cockerspaniel. De bodde i en villa, strax utanför New York, ute på S:t Albans. Vi skulle bo hos dem, medans vi väntade på att pappa skulle anlände till New York.

Det första vi blev bjudna på var majskolvar. Ett stort fat med guldgula, glänsande majskolvar stod framdukat på bordet. Vi såg frågande ut, för sådan mat hade vi varken sett eller smakat tidigare. Det tråkiga var att ingen av oss, då tyckte om det. Stackars tant Marion hon trodde att vi skulle tycka lika mycket om majskolvar som pappa gjorde. Mamma blev nog lika generad som tant Marion. ”Tant å tant” hon var nog inte äldre än drygt 30 år

Farbror William gav Marianne och mig var sinn dollar att göra slut på. Vilken lycka! Vi gick till köpcentret och det första vi köpte var en bananasplit. Det var olika sorters glass, det var vispgrädde, banan, chokladsås och skivade jordgubbar. Något så gott hade vi väl aldrig smakat tidigare och ändå fick vi pengar över! Vi köpte godis, choklad, serietidningar och tillsist varsin stor Ananas och tro det eller inte, vi hade ändå inte lyckats göra slut på fem kronor som dollarn stod i då. Vilket härligt land det var!

En dag kom tant Anna Lisa och hämtade oss, hon skulle ta oss med ut i affärer. Hennes man var förste styrman ombord på m/s Atomena. Tant Anna Lisa hade med sig sina tre vilda barn. Barbro var äldst och två år yngre än jag, de hade cowboys byxor (jeans) på sig och rutiga skjortor. Det var bara ett måste att ha, så det blev Marianne och jag också utrustade med.

Nu kände vi oss verkligen integrerade, men jag hade ett problem, jag lärde mig aldrig att tycka om Coca-Cola.

I väntan på att pappa (som vi inte hade sett på 15 månader) skulle anlända till New York, lekte jag med deras cockerspaniel som jag så gärna ville bada, men trots mitt tjat blev det blankt nej. Hunden behövde bada, det tyckte åtminstone jag, för den var jätte smutsig. Hur kom mamma och tant Marion överens, de kände ju inte varandra? Det var stort av henne att öppna sitt hem för oss. Vi bodde hos dem i omkring 14 dagar. Men jag tror att mamma tog över matlagningen, hon var verkligen en stjärna i köket.

>Bild 1 visar: Mamma, Marianne och jag lämnar hamnen i Göteborg med M/S Hainan den 2 september 1950

Bild 2 visar: Mitt id´e kort ungefär som dagens Greencard

Likes

Comments

Det var förfärligt att se Rotterdam som låg i ruiner, sönderbombad precis som alla andra europeiska städer. Vi var ju inte det minsta förberedda på vad ett krig kan åstadkomma. Men Sverige var förskonat från detta helvete.

Vi låg en vecka i Rotterdam och lastade skrot från alla sönderbombade hus, skrot som skulle smältas ner i USA.

Resan över Atlanten blev förfärlig. Atlantens skyhöga vågor vältrade sig över oss, de blev höga som berg, brusande och dånande rasade de ner i sina vågdalar. Hainan var som ett valnötsskal i en bubbelpool. Marianne och mamma var så sjösjuka, där de låg förankrade i sina kojer med slingerbräda för. Jag var iallafall på benen, men bra mådde jag inte, jag kände mig fruktansvärt övergiven, för mamma och Marianne kunde jag inte prata med.

En dag kom salongsuppassaren in till Marianne med en hård smörgås med sill på, han sa; "Ät den här så blir du bra från sjösjukan." En annan gång kom han inspringande med en flytväst till henne och sa; "Fartyget sjunker alle man på däck.." Mamma som hade hyttdörren öppen till Mariannes hytt fick en chock. Han fick en utskällning av styrman, men sa att han ville bara att Marianne skulle gå upp. För det mesta satt jag ute på däck i en däckstol med en filt som var stel av salt om mig. Havet var så stort, grått, mörkgrönt, vitt, vilt och skummande. När orkanen tilltog i styrka, fick jag inte sitta där ute. Mina tankar gick ständigt till Liden, hur skulle vi någonsin komma hem igen, för båt tänkte jag aldrig åka mer. När vi närmade oss USA:s kust, lugnade vädret ner sig och mamma och Marianne kunde vara med på måltiderna .

Vi anlände Baltimore den 20 september, där fick mamma ett brev från pappa som han skrivit på sin resa från Chile; "Först vill jag önska er välkomna till USA. Jag förstår att det har varit en mycket svår resa. Jag följer vädret på Atlanten och vad jag kan förstå, skulle den orkan som igår befann sig syd om Bermuda komma i er väg under denna dagens lopp. Hainan är ju en ny och god båt så det är ju inget att direkt vara rädd för men det är ju otrevligt." Vidare skriver pappa; "Väderleksrapporten fick jag nyss och det bådar inget gott för ert vidkommande, vad jag kan se stävar ni rätt in i orkanens center. Ändrar inte Johnsson kurs så får ni nog valsa riktigt, är jag rädd. Enda vägen är att gå tillbaka och sydvart för att undvika den, åtminstone centret. Ja, det var inget vidare nyttsamt." Stackars pappa så orolig han måste ha varit. Varje dag stod han i kontakt med telegrafisten ombord på Hainan.

När Hainan var förtöjd och låg vid kajen stod Marianne och jag beredda, vi tävlade om, vem av oss som var först med att stå på Amerikansk mark. Marianne vann, hon sprang upp till mamma och berättade, jag stod kvar. Ner för landgången kom salongsuppassaren, han skulle gå i land och ringa. Jag frågade om jag fick följa med och det fick jag. Ombord blev det full kalabalik, alla letade efter mig. Mamma trodde jag hade blivit kidnappad, Marianne var den som såg mig sist, hon blev utfrågad utav alla. När vi kom tillbaka igen efter en dryg halvtimma, fick jag en utskällning av en passagerare. Efter det tyckte jag hon var en himla skitkärring som inte hade med mig att göra. (hon var väl omkring 25 år) Marianne gav mig en örfil. Av mamma fick jag en kram.

Likes

Comments

”Bort till fjärran land du far, minnet lever ändå kvar, när du kommer åter glädjetårar då vi gråter.”

Det var mina klasskamrater i Skara flickskolan som diktade detta i mitt Poesialbum 1950.

Den tionde maj hade pappa skrivit från Matanzas på Cuba att mamma ska meddela Amerikanska konsulatet i Göteborg om emigrant visum för oss. Pappa hade också varit i kontakt med skeppshandlaren i Havanna som lovade ta reda på vad vi behövde för övriga papper och vaksinationer för Sydamerika; ”Jag räknar med att ni kan åka med Saléns fartyg m/s Selma om en månad.”

Från Philadelphia, drygt en vecka efter, skriver han om alla som skall ta hand om oss när vi kommer. Glöm inte utflyttningsintyg och taxeringsblanketter! Pappa ger råd om inköp av koffertar inför vår resa. Så tycker han att mamma skall hyra ut både sommarstugan och lägenheten. Men det tycker inte mamma! Vidare har han pratat med mamma i telefon och i brevet bannar han henne för att hon pratar för fort, så det var inte mycket han fick ut, utav det samtalet som kostade 47.50 kronor! Men hon skall få 100 dollar när vi kommer fram till USA. ”Jag skriver med hjärtats röda färg, så du förstår att det kommer från hjärtat”; skriver pappa.

Mamma fick mycket att stå i. Vi fick åka till konsulatet i Göteborg två gånger innan pappren var klara, därför han vi inte komma med m/s Selma.

Men den andra september 1950 gick min mamma, min syster Marianne och jag ombord på ett av Ostasiatiska kompaniets fartyg m/s Hainan. Denna gång var det vi som blev av vinkade av mostrar och morbröder på kajen i Göteborg. Av mormor och morfar hade jag fått ett målarskrin i en förtidig 13 års present. Dagen innan var det stort avskeds kaffekalas på Liden, vi kramade om alla släktingar – kramade och grät. Stämningen, där vi satt runt bordet på gräsmattan, var lite högtidlig och spänd, precis så som det alltid kändes när pappa lämnade oss.

M/s Hainan avgick samma dag för färd mot Rotterdam och därefter till USA. Kapten ombord hette Johnsson, pappa och han hade varit kurskamrat i sjökaptensklassen. Pappa skriver till mamma: ”han är en godmodig prick, liten och tjock och välmående.” fort vi lämnade Vingafyr bakom oss bröt stormen loss och varade ända till vi kom till Rotterdam.

I Rotterdam fick vi en fläkt av den stora världen, där var fartyg och folk från alla världens länder. Vi skulle lasta skrot, skrot som kom från allt som var sönderbombat. Det var en förfärlig syn som mötte oss, då vi från hamnen åkte in till Rotterdam. Överallt var det sönderbombade hus. Konstigt nog stod hörnen kvar på många av husen och jag tänkte att de som hade satt sig där hade nog klarat sig! Det var så förfärligt, fasansfullt att se och vi var ju inte det minsta förberedda. En sådan trygg värld Sverige hade varit under kriget. Vi visste nog inte hur lyckliga vi kunde vara som hade klara oss undan detta helvete.

Resan över Atlanten blev förfärlig. Vi gick rätt in i en orkan.

Likes

Comments

Efter krigets slut fick pappa en ”egen” båt, det nybyggda fartyget m/s Atomena som ägdes av Nordström & Thulin. Atomena var en frysbåt som kunde hålla -25 grader och skulle över till USA och gå mellan Nord- och Sydamerika. Mamma, min storasyster och jag fick åka ner till Göteborg och vinka av pappa. Det var Atomenas jungfruresa. Vi fick vara med ombord ut till Vinga fyr, för att sedan följa med lotsbåten tillbaka till Göteborg. Det var spännande, men inte visste vi då att det var början på ett kommande äventyr. Vi vinkade av pappa den 16 juli 1945 (på deras 13 åriga bröllopsdag) och sen sågs vi inte förrän den 10 juni 1947.

Att krama om pappa och inte veta när vi skulle ses igen, var som en tung sten i hjärtat. Mamma och pappas ångest kändes som en aura runt dem båda. Vi pratade inte mycket på hemvägen till Lidköping. Men efter några dagar hemma var det som vanligt igen, bara den förändringen att nu var det mamma som bestämde över oss och hushållskassan.

Vägen till Posten kunde Marianne och jag gå i sömnen. Inte för att jag var en flitig brevskrivare, men Marianne var något bättre. Mamma var tvungen att hålla reda på vilken dag och var Atomena befann sig. Göteborgs Handels och Sjöfartstidning hade en sida, där alla svenska fartygs destinationer stod. Pappa skickade adresserna till de olika hamnarna de skulle till, men det var ju omöjligt att säga exakt datum. Ibland blev det ändrade order. Mamma hade god kontakt med rederiet och de hjälpte till på bästa sätt. Hon skrev och buntade tidningar det var Nautisk Tidskrift, Handelstidningen och några andra tidskrifter. När vi kom till posten sa postfröken; ”Kommer er pappa aldrig hem?” Hon fick alltid samma svar; ” Nä, det dröjer.” Pappa bannade oss för att vi inte skrev till honom, enda ursäkten var att jag inte kunde stava. Bokstäverna blev ibland huller om buller. Det var inte roligt att alltid få höra det från pappa. I skolan var det lika illa, de rödfärgade bockarna i kanten på mina uppsatsböcker ville jag helst gömma.

Ibland var det roligt att vara sjömansbarn och det var när det kom paket från USA. Det var inte ofta men det hände och då var det spännande. Det var kaffe, apelsiner och konserver. Men ett stort paket kommer jag så väl ihåg. En ljusblå flossad morgonrock, den var till mig, en röd mockajacka med fransar, den var till Marianne. Men morgonrocken var för stor till mig och jackan var för liten till Marianne, så vi bytte. Pappa hade anlitat en dam på konsulatet i New York att handla till oss. Paketet innehöll också tyger i amerikans bommull, skotskt rutigt nylontyg och nylonunderklänningar med spets. Det var fest. Mamma anlitade tant Gun som ofta sydde till oss. Vi fick nya klänningar och det skotskrutiga tyget blev till varsin klockad kjol. Men underklänningarna med spets var bäst.

Dagarna gick, födelsedagar och jular firades utan vår pappa. Men så kom den dagen när pappa åter kom hem. Då var det fest och förväntningar och släktkalas. Det var sommar och vi bodde i sommarstugan på Liden. Marianne och jag fick varsitt silverhalsband och armband från Chile.

När vi vinkade av pappa 1945 var Marianne tio år och jag skulle fylla åtta. Det är mycket som händer i ett barns liv under två år. Pappa hade svårt att förstå att vi hade förändrats. Han ville ta kommandot hemma också, men han hade en stark kvinna som motspelare. Därför var grälen ofta och ljudliga. För det mesta handlade det om ekonomin, pappa var ekonomisk, mamma var precis tvärt om.

Den sommaren fick jag min första Pippi Långstrump bok, jag läste och skrattade så jag ramlade ur sängen.

Vi åkte till Fjällbacka till farmor och farfar, de hade ett stort hus och strandstugor. Underbara Fjällbacka på den tiden. Farmor kokade våra krabbor som vi metat. Krabborna hade vi med oss, när vi åkte ut med pappas segelbåt Lotta, till någon holme och badade. Vi var en hel familj ända till mitten av oktober. Pappas semester var slut och han flög till New Orleans i mitten av oktober 1947 och kom hem igen den 23 november 1948.

Likes

Comments

TELEGRAM: Tage kom hem Ingrid sjuk.

Pappa befann sig på andra sidan jordklotet, någon stans utefter Sydamerikas västkust, när han fick radiotelegrammet. Mamma låg på lasarettet i Lidköping, för brusten blindtarm som senare blev bukhinneinflammation. Marianne och jag fick bo på Liden hos mormor och morfar. En dag när vi kom hem från skolan, kom vår kusin emot oss och sa: ”Er mamma kommer att dö, för det har jag hört att de säger där inne. Gå inte in för de ber till Gud för henne.” Hjärtat höll på att stanna. Vi slängde våra cyklar och rusade in. Mormor försäkrade för oss att det inte var sant. Men vi såg, på alla som var där, att det var sant!

Pappa var förtvivlad, han skickade telegram; ”Försöker ringa i kväll kl. 21.00.” I Sverige var det befälhavarstrejk, därför skickades det inte ut någon ersättare för pappa. I brevet från Panamakanalen den tredje maj skriver pappa till oss; ”Jag förmodar att ni bor hos mormor och morfar!” Han ber oss vara hjälpsamma och skötsamma. Så skriver han också att vi skall vara försiktiga när vi cyklar till skolan. Regnar det så får ni ta bussen. Så hjälplös han måste ha känt sig så långt hemifrån.”Min älskade lilla Ingrid” skriver han till mamma från Panamakanalen. Han förstår att det är mycket allvarligt och hela brevet andas ångest och djup ensamhet. Pappa undertecknar också med ”du vet även att mina tankar ständigt är hos dig. Pussar och kramar från en förtvivlad Tage.”

I kortfattade telegram från Liden, fick pappa veta hur det stod till med mamma. Men jag minns att vi fick prata med honom en gång via radiotelefon. Då kunde mormor meddela att krisen var över för mamma. Mormor sa att de hade blivit bönhörda. Läkarna hade gett upp hoppet, de sa att det var ett mirakel som hade hänt!

Min skola låg inte långt ifrån lasarettet, på frukostrasten åt jag så fort jag kunde i matbespisningen. Sen rusade jag över skolgård förbi skolsköterskans hus och in på lasarettets område. Öppnade den stora dörren, rusade upp för stentrapporna och stod utanför dubbeldörrarna till salarna. I någon av dessa rum låg mamma, men var? Syster Valborg fick syn på mig och sa: ”Det är ingen besöks tid nu”. Men när hon såg mina tårar, tog hon mig i handen och vi gick in till mamma. Jag var nio år.

Min lilla mamma. Det var så skrämmande att se henne. Hon lyfte handen från täcket och så log hon mot mig. Syster Valborg sade att jag fick komma upp till mamma när jag ville. Många frukostraster sprang jag upp till mamma och stod bara och tittade på henne. När hon hade blivit bättre, frågade jag om jag kunde få köpa en boll; ”Ta två kronor ur min portmonnä” sa hon. Två enkronor låg i min hårt knutna hand, när jag sprang fram till torget och in till Albin Anderssons leksaksaffär. För två kronor blev en gul, blank boll min, den var som solen själv. Nu måste jag springa tillbaka till skolan. Jag genade gångvägen utefter Lidan ”älven”. Jag kastade bollen högt upp i luften och fånga den, gång på gång, min gula solboll. Den kändes förtrollad. Men plötsligt snubblade jag och bollen studsade ner i älven. Jag skrek; ”min boll, min fina nya boll!” Tårarna rann ner för mina kinder. En stor pojke kom springande fram till mig och sa; ”Jag hämtar bollen åt dig”. Han hoppade ner i en eka och rodde efter bollen. Det var på den tiden, då man varken behövde låsa vare sig cyklar, båtar eller dörrar. Men, min fina, gula solboll hade krackelerat i färgen och glansen var borta.

På min tredje examensdag, kom min moster och morbror från Skara för att vara med. Senare berättade de för mig att jag hela tiden satt och tittade ut genom fönstret som hade utsikt mot lasarettet. Det var kanske därför, som fröken inte gav mig några frågor! På examensdagen var klassrummet blomsterprytt, varje bänk hade sin lilla bukett av vårblommor och på tavlan hade fröken skrivit SOMMARLOV.

Pappa kom hem till midsommar, då hade han varit ifrån sin familj i 23 månader.

Likes

Comments

ANDRA VÄRLDSKRIGET. Såtenäs flygflottilj F7.

Pappa berättade att de under krigsåren, gick i konvoj från Sverige till USA. Många handelsfartyg avgick samtidigt och hade beskydd av krigsfartyg. Sent 1939 blev de uppbringade av engelsmännen och fick gå till Kirkwall i Skottland där de blev liggande i 14 dagar, därefter fick de gå till Edinburgh. ”Vi hade kontraband i lasten - som låg längst ner i lastrummen. Vi kom loss, utan att behöva lossa, och fick fortsätta in till Göteborg;” skriver pappa.

Pappa blev inkallad och stationerad ute vid Vinga, där ute kontrollerades de fartyg som var på väg in till Göteborg. Han gick iland 1942 och sökte in på Statens Hydrologiska anstalt och läste till meteorolog. Därefter fick pappa en tjänst på Såtenäs flygflottilj F7. Vi fick flytta från Liden till Såtenäs. Vi kom från Lidens tysta oas - till en annan verklighet. Stora fula, gråa hus med många lägenheter. En trist kaserngård, med män i uniformer och flygplan som dånande över våra huvuden och inte en blomma så långt ögat kunde se. Någon tid därefter stod 40 nya hus i Villastaden färdiga och fick vi flytta in i ett eget litet hus. Tre rum och kök med källare på Busstorpsvägen 7, tomten var på 1200m2 och kostade 53,50 i månaden. Dessa 40 hus byggdes i den kallaste vinter 1942 och tog bara 150 dagar att bygga.

En dag kom pappa hem och berättade för mamma att nästa tisdags eftermiddag, ville några av de högsta officerarnas fruar komma på visit! (De brukade bjuda hem sig själva, till de underordnades familjer, för att inspektera!) Mamma putsade, fejade och bakade. De kom säkert med en hög svansföring! Synade och smakade av det som bjöds. Utlåtandet var; ”Det var ett rart och prydligt hem.” Jag ser dem framför mig, i sina blommiga viskosklänningar och den lilla hatten på sned på det ondulerade håret. Senare pratade mamma och jag ofta om detta besök.

Marianne började i skolan i Tun och fick många kamrater. Jag var ensam. Från att ha bott på Liden med alla kusiner blev detta någonting så ensamt, så det har etsat sig fast i minnet. Jag vågade inte gå utanför tomten, jag hade verkligen ”tappat min papperslapp.” Men ibland, på lördag eftermiddag, tog vi bussen som gick till Lidköping och gick av vid Toftabäcken och gick hem till Liden. Då var jag så lycklig!

Ett plan ”störtade” på ängen utanför huset, jag satt på gräsmatta och lekte med en nallebjörn. Mamma kom utspringande och höll i mig. Någon minut efter kom det fordon från flottiljen. Det var ett engelskt plan som började brinna strax efteråt. De två piloterna hoppade ut ur planet och jag blev så rädd, tur att mamma var där hos mig. De hade bruna skinnkläder och huva och stora glasögon.

Vi fick ha vår pappa hemma i tre år. Jag fick sitta på pakethållaren på pappas cykel och var med honom på hans arbete. Där fick jag en väderleks ballong med mig hem. Pappa var med mig till mitt första tandläkarbesök i Grästorp, av tandläkaren fick jag en karamell! Han var med mig till min första skoldag i Tun, dit åkte vi buss.

När kriget var slut, blev pappa anställd av Nordström & Tuhlin och gick ut som kapten på deras nybyggda båt m/s Atomena. Han var borta i 23 månader. ”BITTERT;” skriver mamma.

Likes

Comments