Det var förfärligt att se Rotterdam som låg i ruiner, sönderbombad precis som alla andra europeiska städer. Vi var ju inte det minsta förberedda på vad ett krig kan åstadkomma. Men Sverige var förskonat från detta helvete.

Vi låg en vecka i Rotterdam och lastade skrot från alla sönderbombade hus, skrot som skulle smältas ner i USA.

Resan över Atlanten blev förfärlig. Atlantens skyhöga vågor vältrade sig över oss, de blev höga som berg, brusande och dånande rasade de ner i sina vågdalar. Hainan var som ett valnötsskal i en bubbelpool. Marianne och mamma var så sjösjuka, där de låg förankrade i sina kojer med slingerbräda för. Jag var iallafall på benen, men bra mådde jag inte, jag kände mig fruktansvärt övergiven, för mamma och Marianne kunde jag inte prata med.

En dag kom salongsuppassaren in till Marianne med en hård smörgås med sill på, han sa; "Ät den här så blir du bra från sjösjukan." En annan gång kom han inspringande med en flytväst till henne och sa; "Fartyget sjunker alle man på däck.." Mamma som hade hyttdörren öppen till Mariannes hytt fick en chock. Han fick en utskällning av styrman, men sa att han ville bara att Marianne skulle gå upp. För det mesta satt jag ute på däck i en däckstol med en filt som var stel av salt om mig. Havet var så stort, grått, mörkgrönt, vitt, vilt och skummande. När orkanen tilltog i styrka, fick jag inte sitta där ute. Mina tankar gick ständigt till Liden, hur skulle vi någonsin komma hem igen, för båt tänkte jag aldrig åka mer. När vi närmade oss USA:s kust, lugnade vädret ner sig och mamma och Marianne kunde vara med på måltiderna .

Vi anlände Baltimore den 20 september, där fick mamma ett brev från pappa som han skrivit på sin resa från Chile; "Först vill jag önska er välkomna till USA. Jag förstår att det har varit en mycket svår resa. Jag följer vädret på Atlanten och vad jag kan förstå, skulle den orkan som igår befann sig syd om Bermuda komma i er väg under denna dagens lopp. Hainan är ju en ny och god båt så det är ju inget att direkt vara rädd för men det är ju otrevligt." Vidare skriver pappa; "Väderleksrapporten fick jag nyss och det bådar inget gott för ert vidkommande, vad jag kan se stävar ni rätt in i orkanens center. Ändrar inte Johnsson kurs så får ni nog valsa riktigt, är jag rädd. Enda vägen är att gå tillbaka och sydvart för att undvika den, åtminstone centret. Ja, det var inget vidare nyttsamt." Stackars pappa så orolig han måste ha varit. Varje dag stod han i kontakt med telegrafisten ombord på Hainan.

När Hainan var förtöjd och låg vid kajen stod Marianne och jag beredda, vi tävlade om, vem av oss som var först med att stå på Amerikansk mark. Marianne vann, hon sprang upp till mamma och berättade, jag stod kvar. Ner för landgången kom salongsuppassaren, han skulle gå i land och ringa. Jag frågade om jag fick följa med och det fick jag. Ombord blev det full kalabalik, alla letade efter mig. Mamma trodde jag hade blivit kidnappad, Marianne var den som såg mig sist, hon blev utfrågad utav alla. När vi kom tillbaka igen efter en dryg halvtimma, fick jag en utskällning av en passagerare. Efter det tyckte jag hon var en himla skitkärring som inte hade med mig att göra. (hon var väl omkring 25 år) Marianne gav mig en örfil. Av mamma fick jag en kram.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

”Bort till fjärran land du far, minnet lever ändå kvar, när du kommer åter glädjetårar då vi gråter.”

Det var mina klasskamrater i Skara flickskolan som diktade detta i mitt Poesialbum 1950.

Den tionde maj hade pappa skrivit från Matanzas på Cuba att mamma ska meddela Amerikanska konsulatet i Göteborg om emigrant visum för oss. Pappa hade också varit i kontakt med skeppshandlaren i Havanna som lovade ta reda på vad vi behövde för övriga papper och vaksinationer för Sydamerika; ”Jag räknar med att ni kan åka med Saléns fartyg m/s Selma om en månad.”

Från Philadelphia, drygt en vecka efter, skriver han om alla som skall ta hand om oss när vi kommer. Glöm inte utflyttningsintyg och taxeringsblanketter! Pappa ger råd om inköp av koffertar inför vår resa. Så tycker han att mamma skall hyra ut både sommarstugan och lägenheten. Men det tycker inte mamma! Vidare har han pratat med mamma i telefon och i brevet bannar han henne för att hon pratar för fort, så det var inte mycket han fick ut, utav det samtalet som kostade 47.50 kronor! Men hon skall få 100 dollar när vi kommer fram till USA. ”Jag skriver med hjärtats röda färg, så du förstår att det kommer från hjärtat”; skriver pappa.

Mamma fick mycket att stå i. Vi fick åka till konsulatet i Göteborg två gånger innan pappren var klara, därför han vi inte komma med m/s Selma.

Men den andra september 1950 gick min mamma, min syster Marianne och jag ombord på ett av Ostasiatiska kompaniets fartyg m/s Hainan. Denna gång var det vi som blev av vinkade av mostrar och morbröder på kajen i Göteborg. Av mormor och morfar hade jag fått ett målarskrin i en förtidig 13 års present. Dagen innan var det stort avskeds kaffekalas på Liden, vi kramade om alla släktingar – kramade och grät. Stämningen, där vi satt runt bordet på gräsmattan, var lite högtidlig och spänd, precis så som det alltid kändes när pappa lämnade oss.

M/s Hainan avgick samma dag för färd mot Rotterdam och därefter till USA. Kapten ombord hette Johnsson, pappa och han hade varit kurskamrat i sjökaptensklassen. Pappa skriver till mamma: ”han är en godmodig prick, liten och tjock och välmående.” fort vi lämnade Vingafyr bakom oss bröt stormen loss och varade ända till vi kom till Rotterdam.

I Rotterdam fick vi en fläkt av den stora världen, där var fartyg och folk från alla världens länder. Vi skulle lasta skrot, skrot som kom från allt som var sönderbombat. Det var en förfärlig syn som mötte oss, då vi från hamnen åkte in till Rotterdam. Överallt var det sönderbombade hus. Konstigt nog stod hörnen kvar på många av husen och jag tänkte att de som hade satt sig där hade nog klarat sig! Det var så förfärligt, fasansfullt att se och vi var ju inte det minsta förberedda. En sådan trygg värld Sverige hade varit under kriget. Vi visste nog inte hur lyckliga vi kunde vara som hade klara oss undan detta helvete.

Resan över Atlanten blev förfärlig. Vi gick rätt in i en orkan.

Likes

Comments

Efter krigets slut fick pappa en ”egen” båt, det nybyggda fartyget m/s Atomena som ägdes av Nordström & Thulin. Atomena var en frysbåt som kunde hålla -25 grader och skulle över till USA och gå mellan Nord- och Sydamerika. Mamma, min storasyster och jag fick åka ner till Göteborg och vinka av pappa. Det var Atomenas jungfruresa. Vi fick vara med ombord ut till Vinga fyr, för att sedan följa med lotsbåten tillbaka till Göteborg. Det var spännande, men inte visste vi då att det var början på ett kommande äventyr. Vi vinkade av pappa den 16 juli 1945 (på deras 13 åriga bröllopsdag) och sen sågs vi inte förrän den 10 juni 1947.

Att krama om pappa och inte veta när vi skulle ses igen, var som en tung sten i hjärtat. Mamma och pappas ångest kändes som en aura runt dem båda. Vi pratade inte mycket på hemvägen till Lidköping. Men efter några dagar hemma var det som vanligt igen, bara den förändringen att nu var det mamma som bestämde över oss och hushållskassan.

Vägen till Posten kunde Marianne och jag gå i sömnen. Inte för att jag var en flitig brevskrivare, men Marianne var något bättre. Mamma var tvungen att hålla reda på vilken dag och var Atomena befann sig. Göteborgs Handels och Sjöfartstidning hade en sida, där alla svenska fartygs destinationer stod. Pappa skickade adresserna till de olika hamnarna de skulle till, men det var ju omöjligt att säga exakt datum. Ibland blev det ändrade order. Mamma hade god kontakt med rederiet och de hjälpte till på bästa sätt. Hon skrev och buntade tidningar det var Nautisk Tidskrift, Handelstidningen och några andra tidskrifter. När vi kom till posten sa postfröken; ”Kommer er pappa aldrig hem?” Hon fick alltid samma svar; ” Nä, det dröjer.” Pappa bannade oss för att vi inte skrev till honom, enda ursäkten var att jag inte kunde stava. Bokstäverna blev ibland huller om buller. Det var inte roligt att alltid få höra det från pappa. I skolan var det lika illa, de rödfärgade bockarna i kanten på mina uppsatsböcker ville jag helst gömma.

Ibland var det roligt att vara sjömansbarn och det var när det kom paket från USA. Det var inte ofta men det hände och då var det spännande. Det var kaffe, apelsiner och konserver. Men ett stort paket kommer jag så väl ihåg. En ljusblå flossad morgonrock, den var till mig, en röd mockajacka med fransar, den var till Marianne. Men morgonrocken var för stor till mig och jackan var för liten till Marianne, så vi bytte. Pappa hade anlitat en dam på konsulatet i New York att handla till oss. Paketet innehöll också tyger i amerikans bommull, skotskt rutigt nylontyg och nylonunderklänningar med spets. Det var fest. Mamma anlitade tant Gun som ofta sydde till oss. Vi fick nya klänningar och det skotskrutiga tyget blev till varsin klockad kjol. Men underklänningarna med spets var bäst.

Dagarna gick, födelsedagar och jular firades utan vår pappa. Men så kom den dagen när pappa åter kom hem. Då var det fest och förväntningar och släktkalas. Det var sommar och vi bodde i sommarstugan på Liden. Marianne och jag fick varsitt silverhalsband och armband från Chile.

När vi vinkade av pappa 1945 var Marianne tio år och jag skulle fylla åtta. Det är mycket som händer i ett barns liv under två år. Pappa hade svårt att förstå att vi hade förändrats. Han ville ta kommandot hemma också, men han hade en stark kvinna som motspelare. Därför var grälen ofta och ljudliga. För det mesta handlade det om ekonomin, pappa var ekonomisk, mamma var precis tvärt om.

Den sommaren fick jag min första Pippi Långstrump bok, jag läste och skrattade så jag ramlade ur sängen.

Vi åkte till Fjällbacka till farmor och farfar, de hade ett stort hus och strandstugor. Underbara Fjällbacka på den tiden. Farmor kokade våra krabbor som vi metat. Krabborna hade vi med oss, när vi åkte ut med pappas segelbåt Lotta, till någon holme och badade. Vi var en hel familj ända till mitten av oktober. Pappas semester var slut och han flög till New Orleans i mitten av oktober 1947 och kom hem igen den 23 november 1948.

Likes

Comments

TELEGRAM: Tage kom hem Ingrid sjuk.

Pappa befann sig på andra sidan jordklotet, någon stans utefter Sydamerikas västkust, när han fick radiotelegrammet. Mamma låg på lasarettet i Lidköping, för brusten blindtarm som senare blev bukhinneinflammation. Marianne och jag fick bo på Liden hos mormor och morfar. En dag när vi kom hem från skolan, kom vår kusin emot oss och sa: ”Er mamma kommer att dö, för det har jag hört att de säger där inne. Gå inte in för de ber till Gud för henne.” Hjärtat höll på att stanna. Vi slängde våra cyklar och rusade in. Mormor försäkrade för oss att det inte var sant. Men vi såg, på alla som var där, att det var sant!

Pappa var förtvivlad, han skickade telegram; ”Försöker ringa i kväll kl. 21.00.” I Sverige var det befälhavarstrejk, därför skickades det inte ut någon ersättare för pappa. I brevet från Panamakanalen den tredje maj skriver pappa till oss; ”Jag förmodar att ni bor hos mormor och morfar!” Han ber oss vara hjälpsamma och skötsamma. Så skriver han också att vi skall vara försiktiga när vi cyklar till skolan. Regnar det så får ni ta bussen. Så hjälplös han måste ha känt sig så långt hemifrån.”Min älskade lilla Ingrid” skriver han till mamma från Panamakanalen. Han förstår att det är mycket allvarligt och hela brevet andas ångest och djup ensamhet. Pappa undertecknar också med ”du vet även att mina tankar ständigt är hos dig. Pussar och kramar från en förtvivlad Tage.”

I kortfattade telegram från Liden, fick pappa veta hur det stod till med mamma. Men jag minns att vi fick prata med honom en gång via radiotelefon. Då kunde mormor meddela att krisen var över för mamma. Mormor sa att de hade blivit bönhörda. Läkarna hade gett upp hoppet, de sa att det var ett mirakel som hade hänt!

Min skola låg inte långt ifrån lasarettet, på frukostrasten åt jag så fort jag kunde i matbespisningen. Sen rusade jag över skolgård förbi skolsköterskans hus och in på lasarettets område. Öppnade den stora dörren, rusade upp för stentrapporna och stod utanför dubbeldörrarna till salarna. I någon av dessa rum låg mamma, men var? Syster Valborg fick syn på mig och sa: ”Det är ingen besöks tid nu”. Men när hon såg mina tårar, tog hon mig i handen och vi gick in till mamma. Jag var nio år.

Min lilla mamma. Det var så skrämmande att se henne. Hon lyfte handen från täcket och så log hon mot mig. Syster Valborg sade att jag fick komma upp till mamma när jag ville. Många frukostraster sprang jag upp till mamma och stod bara och tittade på henne. När hon hade blivit bättre, frågade jag om jag kunde få köpa en boll; ”Ta två kronor ur min portmonnä” sa hon. Två enkronor låg i min hårt knutna hand, när jag sprang fram till torget och in till Albin Anderssons leksaksaffär. För två kronor blev en gul, blank boll min, den var som solen själv. Nu måste jag springa tillbaka till skolan. Jag genade gångvägen utefter Lidan ”älven”. Jag kastade bollen högt upp i luften och fånga den, gång på gång, min gula solboll. Den kändes förtrollad. Men plötsligt snubblade jag och bollen studsade ner i älven. Jag skrek; ”min boll, min fina nya boll!” Tårarna rann ner för mina kinder. En stor pojke kom springande fram till mig och sa; ”Jag hämtar bollen åt dig”. Han hoppade ner i en eka och rodde efter bollen. Det var på den tiden, då man varken behövde låsa vare sig cyklar, båtar eller dörrar. Men, min fina, gula solboll hade krackelerat i färgen och glansen var borta.

På min tredje examensdag, kom min moster och morbror från Skara för att vara med. Senare berättade de för mig att jag hela tiden satt och tittade ut genom fönstret som hade utsikt mot lasarettet. Det var kanske därför, som fröken inte gav mig några frågor! På examensdagen var klassrummet blomsterprytt, varje bänk hade sin lilla bukett av vårblommor och på tavlan hade fröken skrivit SOMMARLOV.

Pappa kom hem till midsommar, då hade han varit ifrån sin familj i 23 månader.

Likes

Comments

ANDRA VÄRLDSKRIGET. Såtenäs flygflottilj F7.

Pappa berättade att de under krigsåren, gick i konvoj från Sverige till USA. Många handelsfartyg avgick samtidigt och hade beskydd av krigsfartyg. Sent 1939 blev de uppbringade av engelsmännen och fick gå till Kirkwall i Skottland där de blev liggande i 14 dagar, därefter fick de gå till Edinburgh. ”Vi hade kontraband i lasten - som låg längst ner i lastrummen. Vi kom loss, utan att behöva lossa, och fick fortsätta in till Göteborg;” skriver pappa.

Pappa blev inkallad och stationerad ute vid Vinga, där ute kontrollerades de fartyg som var på väg in till Göteborg. Han gick iland 1942 och sökte in på Statens Hydrologiska anstalt och läste till meteorolog. Därefter fick pappa en tjänst på Såtenäs flygflottilj F7. Vi fick flytta från Liden till Såtenäs. Vi kom från Lidens tysta oas - till en annan verklighet. Stora fula, gråa hus med många lägenheter. En trist kaserngård, med män i uniformer och flygplan som dånande över våra huvuden och inte en blomma så långt ögat kunde se. Någon tid därefter stod 40 nya hus i Villastaden färdiga och fick vi flytta in i ett eget litet hus. Tre rum och kök med källare på Busstorpsvägen 7, tomten var på 1200m2 och kostade 53,50 i månaden. Dessa 40 hus byggdes i den kallaste vinter 1942 och tog bara 150 dagar att bygga.

En dag kom pappa hem och berättade för mamma att nästa tisdags eftermiddag, ville några av de högsta officerarnas fruar komma på visit! (De brukade bjuda hem sig själva, till de underordnades familjer, för att inspektera!) Mamma putsade, fejade och bakade. De kom säkert med en hög svansföring! Synade och smakade av det som bjöds. Utlåtandet var; ”Det var ett rart och prydligt hem.” Jag ser dem framför mig, i sina blommiga viskosklänningar och den lilla hatten på sned på det ondulerade håret. Senare pratade mamma och jag ofta om detta besök.

Marianne började i skolan i Tun och fick många kamrater. Jag var ensam. Från att ha bott på Liden med alla kusiner blev detta någonting så ensamt, så det har etsat sig fast i minnet. Jag vågade inte gå utanför tomten, jag hade verkligen ”tappat min papperslapp.” Men ibland, på lördag eftermiddag, tog vi bussen som gick till Lidköping och gick av vid Toftabäcken och gick hem till Liden. Då var jag så lycklig!

Ett plan ”störtade” på ängen utanför huset, jag satt på gräsmatta och lekte med en nallebjörn. Mamma kom utspringande och höll i mig. Någon minut efter kom det fordon från flottiljen. Det var ett engelskt plan som började brinna strax efteråt. De två piloterna hoppade ut ur planet och jag blev så rädd, tur att mamma var där hos mig. De hade bruna skinnkläder och huva och stora glasögon.

Vi fick ha vår pappa hemma i tre år. Jag fick sitta på pakethållaren på pappas cykel och var med honom på hans arbete. Där fick jag en väderleks ballong med mig hem. Pappa var med mig till mitt första tandläkarbesök i Grästorp, av tandläkaren fick jag en karamell! Han var med mig till min första skoldag i Tun, dit åkte vi buss.

När kriget var slut, blev pappa anställd av Nordström & Tuhlin och gick ut som kapten på deras nybyggda båt m/s Atomena. Han var borta i 23 månader. ”BITTERT;” skriver mamma.

Likes

Comments

Någon vecka innan jag skulle komma till världen, åkte mamma från Liden till Göteborg för att packa och städa ur lägenheten de hade på Åvägen. Flyttlasset gick till Lidens Handelsträdgård, till det nybyggda hus som morfar hade låtit bygga. Som jag tidigare berättat, kom pappa tur och retur för att titta på sin nyföda dotter och krama om mamma och Marianne. På kvällen avgick m/s Korsholm från Göteborg till olika hamnar i USA. Efter sex månader var pappa tillbaka på fyra dagars besök.

Men nu måste jag skriva och berätta om Lidens Handelsträdgård, för snart är allt borta. Mormor och morfars hus står kvar och där bodde också min morbror Stellan med sin familj, likaså min morbror Martins hus. Men mammas älskade sommarstuga är borta. Eken - den stora mäktiga eken, som står just vid gränsen till landsvägen, den kan väl ändå ingen komma på tanken att såga ner. På Lidens mark står nu över trettio villor och fler lär det bli om något år. Ingen av mina kusiners barn har velat driva det vidare, det är ju fullt förståligt.

Likes

Comments

Liden låg i en lång uppförsbacke, strax norr om Lidköping, med närkontakt till Kinneviken (Vänern)

Här odlades det allt vad som gick att odla av grönsaker, rotsaker, bär och frukter. Från sparris till vindruvor. Breda och praktfulla var planteringarna som kantade gången ut till landsvägen. Rosor av alla de sorter, alla sommarens blommor och buskar. Rabatterna runt gräsmattorna var en fröjd för ögat. Dill, lök, persilja ja, allt stod i spikraka led i de långa landen. Inte ett ogräs så långt ögat kunde nå, det hade små flinka barnhänder rensat bort. I stallet stod två hästar, kor och grisar. Det fans höns, gäss, kalkoner och även kaniner (under kriget.) Vid eken stod bikuporna uppradade. På uthuset satt påfågeln och hans fru och skrek sitt gälla skrik över Liden. Det var en turistattraktion, en annan sådan var det nya bevattningssystemet, som slungade ut vattnet över landen i ett rörsystem. Där vattnet togs från Vänern. Bussen som passerade Liden från Lidköping saktade in, för alla passagerare vill titta på nymodigheten. Två gånger i veckan stod de på torget i Lidköping. Lidens affär i staden, var välfylld av varor från trädgården. Allt detta slit nästan från solens uppgång till dess nedgång under årets ljusa månader bevittnade den stora eken vid vägen. På vintern skulle allt skötas om, binda bastmattor, laga fönster i drivbänkarna och växthusen. Alla sticklingar alla frön som skulle förgros, ja arbetet tog aldrig slut.

För mig var Liden ett paradis, det var min trygghet, där fanns mormor och morfar, morbröder, mostrar och alla kusiner. Här firades alla jular och nyårshelger, alla släkt- och födelsedagskalas, middagsbjudningar, barndop, bröllop, konfirmationer ja allt som hör livet till fans inom Lidens gränser. Vi var tre kusiner som var födda samma år, det var Lilian och Birgitta som såg dagens ljus med bara en dags mellanrum och sen kom jag en dryg månad efter. Lilians syster Anita föddes 16 månader senare – hon fick också hänga med på alla lekar, upptåg och tokigheter som vi hade för oss. Mormor och morfar hade fem barn och sammanlagt 20 barnbarn. Jag kan fortfarande förnimma dofterna från Liden, som det doftade av alla blommor, buskar, fruktträd som stod i blom. Torglasset som lastades kvällen före torgdagen stod färdigt på gårdsplanen. Där doftade det precis så äkta av allt vad Liden hade skördat, ingenting var besprutat. Jag saknar Liden, ända in i själen saknar jag Liden. Men är så tacksam att jag fått vara en del av detta paradis på jorden.

Bild 1: Mormor och morfars hus med gången ut till vägen.

Bild 2:Gången upp från växthusen till mormors och morfars hus.

Likes

Comments

Svenska Amerika Linjen

Min pappa var anställd i Aktiebolaget Broströms Linjeagentur från 1928 till 1940. Det var Svenska Ostasiatiska kompaniet, Svenska Amerika Mexiko linjen och flera andra av deras rederier.

När mamma och pappa gifte sig i juli 1932 fick han semester i två månader, men å andra sidan hade han bara varit hemma sammanlagt några veckor på två år. När dessa två månader var över, var det åter ett smärtsamt farväl. Från 1933 till 1939 års slut hade pappa varit ute på 16 långresor. Från Göteborg, Medlehavet, USA, Canada, Mexiko, Kontinenthamnar. På sex och ett halvt år såg de sammanlagt varandra något mer än fyra månader.

När min syster Marianne föddes den 22 februari 1935, var pappa någonstans på Medelhavet ombord på m/s Gripsholm. Radiotelegrammet löd: En flicka - Ingrid. I svarstelegrammet stod det: Tack, Tage. Två och en halv månad hade gått, innan pappa såg Marianne för första gången. Den femte maj, som var en söndag, skulle Marianne döpas. Tidigt på morgonen, samma dag, anlände m/s Gripsholm till Göteborg, pappa tog tåget hem till Lidköping och fick vara med om sin förstföddas dop. När jag föddes den 14 oktober 1937, anlände de till Göteborg på morgonen. Samma sak - Pappa tog tåget till Lidköping kramade om mamma på BB, tittade på mig sen tog han tåget tillbaka. De skulle lämna samma kväll för USA. Men efter fem och en halv månad var han hemma igen - i fyra dagar! På dessa år var han hemma två jular, men inga nyårsaftnar, min tre års dag, mammas 28 års dag och en midsommar. Lillasyster Helena som föddes den 18 juni 1953, såg pappa för första gången då hon var sex månader. Den gången var Marianne med ombord på en resa runt Medelhavets hamnar. Pappa fick telegrammet sent på kvällen. När han berättade nyheten för Marianne sa ha: ”Det blev en flicka – det är inget att göra åt.”

Från varje hamn skrev pappa långa kärleksbrev, för det mesta hade han brev där som väntade på honom från mamma. Ibland hettade det till. Det hände då och då, när pappa hade fått någon rad från mamma som inte passade, eller kanske det var svar på tal, från tidigare brev från honom? ”Han var man och hans ord gällde det skulle hon ha klart för sig, särskilt när han kom hem. Ingrid, skriver han, du får bestämma när inte jag är hemma. Men skall inte mannen få bestämma i sitt eget hem, då det är han som drar försorg om dem?” Undra på att mamma reagerade, men kanske, förmodligen inte lika mycket som jag gör idag, när jag läser dessa rader. Hur många brev det än skrivs, mellan två personer, så är min övertygelse om att ingen kan lära känna varandra genom brev. Det skrivna ordet är ingen dialog mellan två människor. Veckor har gått emellan läst och svar. Kommer man ens ihåg vad man skrev?

Män på sjön umgicks hela dagarna med män. De diskuterade naturligtvis kvinnor och blev väl aldrig emot sagda. Sjömanshustrurna däremot var ensamma, nu tänker jag på mamma (och mig). Första tiden av deras äktenskap bodde de i Göteborg. Mamma kände säg fruktansvärt ensam, därför flyttade de hem till min mormor och morfar på Lidens handelsträdgård i Lidköping. Men hösten 1935 flyttade de tillbaka till Göteborg. Där satt mamma i en lägenhet med Marianne och hade till uppgift att ta hand om Marianne och skriva brev till Pappa. Jag vet att de inte varken hade radio eller telefon. Kvällarna och helgerna var värst. HON VAR ENSAM. Det var inte så konstigt att de då flyttade tillbaka till Liden innan jag föddes. Morfar hade låtit bygga ett nytt hus med två lägenheter på Liden. Min morbror och hans familj bodde på nedre plan och vi flyttade in en trappa upp. Mamma sa en gång till mig att detta var den lyckligaste tiden i hennes liv. Det förstår jag, för Liden var ett paradis, men det får jag berätta om en annan gång

Likes

Comments