Jag kan inte förklara hur det känns, att bli så totalt befriad från alla farhågor.
Att få känna att någon faktiskt förstår vad som händer i min hjärna, och inte dömer mig för det.

Jag blev inte alls skrattad åt,
Mina problem var inte alls löjliga eller för små för att räknas.

Jag räknas!

När jag ringde Psykisk Hälsa så var jag helt säker på att det skulle gå åt helvete.
Det mesta jag försöker mig på nu för tiden speglas av mitt mående, och går således helt åt skogen.
Och det här är liksom ändstationen för mitt ångesttåg.
Finns det ingen som möter mig här så är mitt liv över.

Jag får prata med en varm och vänlig man, som ställer precis de frågor som behövs för att jag ska kunna förklara min situation. Inga konstigheter.
Fan vad märkligt.
Det var som om han hade träffat mig, och visste precis vad han skulle fråga efter och bemöta mig.

Han ställer några frågor om min familj, om det finns någon som uppvisar samma typ av beteendemönster osv, för att sen tala om att det är vanligt att en förälder (eller båda) delar samma mönster som man själv gör.

Han undrar om jag själv har några funderingar kring vad det är som får mig att må dåligt, och om jag googlat mycket kring detta.

Jag förklarar att jag vill gå in i det här med öppet sinne, men att jag såklart har mina funderingar kring vad det faktiskt är som pågår. Att jag har en vän som stöttat mig genom den här kontakten för att hon också antar att det finns någon problematik i grunden.

Återigen får jag höra att det är vanligt, men att det är bra att jag inte har med mig för många självdiagnostiseringar.

Mannen säger att det är självklart att jag ska få en tid, men att det kanpga vårdkön, men just nu så kan jag överleva på det faktum att jag faktiskt spelar roll. Att jag räknas.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Nu har jag gått och dragit på det här länge nog.

Det blev inget mer samtal till Psykisk Hälsa i november.

Jag orkade helt enkelt inte, det fanns inget hopp kvar om att det skulle dyka upp någon energi till det heller.

Men någonstans finns ändå hoppet om det där timjobbet, en gnutta ljus i en annars fruktansvärt mörk tillvaro.

Jag kan inte börja jobba, och inte ha ordning på mig själv. Då kommer jag bara hamna i utmattningsträsket igen.

Sitter här med numret framför mig och sväljer intensivt samtidigt som jag gnuggar mina svettiga händer mot varandra.
Varför ska det här vara så svårt?
Rädslorna jag har uppräknade i mitt huvud om allt som kan gå fel med det här samtalet, att jag ska bli missförstådd eller helt enkelt utskrattad för mina mesiga "problem".
Att jag bara hittar på.

Jag förstår att de inte kommer att skratta åt mig, men det känns ändå så verkligt jobbigt att jag faktiskt överväger att bara försvinna istället för att ringa.

Men det funkar inte så.
Man kan inte bara försvinna och hoppas att allt löser sig.

Min tillvaro har blivit allt mycket sämre sedan jag körde huvudet i sanden.
Ekonomiskt
Känslomässigt
Samlevnaden
Ensamheten
Tomheten

Jag vill inte ha det såhär!

Likes

Comments

​Jag måste få det här gjort..

Jag har redan startat och nu är det lika bra att fortsätta!

- Hej och välkommen till ******** Vårdcentral, vad vill du ha hjälp med?

- Hej, jag skulle behöva få prata med någon, jag mår inte bra.


PANG!
Där var den.
Min största sanning.
Min innersta kärna utspottad i en telefonlur.

- Då ska du få numret till Psykisk Hälsa, ett ögonblick.

Tar numret från den vänliga kvinnan i luren, och intalar mig själv att jag kommer klara av ett samtal till idag. Jag fixar detta!


När jag ringer Psykisk Hälsa så får jag ett röstmeddelande som svar.
Jag var en timme försen med mitt samtal, och får lämna ett meddelande om jag vill.


Jag känner hur min hjärna stänger ner, kroppen blir alldeles loj och jag inser att jag nått gränsen för vad jag klarar av på en dag.

Likes

Comments

Känslan av att äntligen kunna lyfta den där förbannade telefonluren och faktiskt ringa det där samtalet som kan vara avgörande för mig, vilket rus.
Hjärtat slår som om det inte fanns någon morgondag, och så här levande har jag inte känt mig på flera månader!

- Hej och välkommen till ******* Vårdcentral, vad kan jag hjälpa dig med?

- Hej... (paus) Jag behöver få prata med någon.

För den som aldrig upplevt ångest eller självförakt, kan inte förstå hur svår den här meningen är att få fram.
Hur den fylls med betydelse som man inte vet om man är värd att ta del av, och hur den suger ur all energi man har i kroppen.

- Du tillhör tyvärr inte den här vårdcentralen, du är skriven på ******** så ring dit istället. Nu vet jag inte hur deras system fungerar, men ring dit och kolla först.


Världen rasar.
Här har jag suttit i en timme och väntat på att de ska ringa tillbaka, och svaret jag får är att de inte har någon hjälp till mig.
Ångesten ligger som ett tjock täcke och återigen måste jag samla kraft för att kunna ringa ytterligare en gång idag...

Kommer jag någonsin kunna få något sådant här gjort, utan att känna mig helt slut som människa?

Likes

Comments

Det finns ingen återvändo.

Jag måste ringa Vårdcentralen och få prata med någon, vem som helst egentligen.
Det kan inte vara möjligt att en människa ska behöva gå omkring i ett konstant vakuum och försöka fungera som en vanlig människa samtidigt.

Kroppen har på något vis gett upp, och jag vet inte längre vart mitt Jag finns.

Jag ringer nu..

Likes

Comments

Typ av dag: Dålig
Väder: Mulet med inslag av regn
Plats: Lidköping
​​
​✖ Det känns inte riktigt som att jag lever.
✖ Jag känner mig tom.
✖ Har svårt att känna empati/glädje.
✖ Svårt att fokusera och få något gjort.

Att vakna idag var motigt.

jag kände mig tung och ville varken öppna ögonen eller behöva ta tag i dagen.
Alla ljud gjorde ont i öronen men det gick inte att undvika dem.
Förstod på en gång att det inte skulle gå åt ett bra håll, men försökte verkligen att göra det bästa av det sämsta.

Fick frukost på sängen och gick ut med hunden, men kunde fortfarande inte vakna till.
Åkte ut en sväng med en vän och pratade lite, men känner mig fortfarande tom inuti.
Jag hör hur jag pratar och försöker hålla ihop samtalet, men tappar tråden och far iväg och pratar helt plötsligt om helt andra saker än vad jag hade tänkt säga från början.

Jag tycker inte om att känna såhär, tom med en smygande känsla av bitterhet.

Inser att det är viktigt att jag få en tid till en läkare snart, och jag väntar på att de ska ringa upp så snart det finns en ledig tid.
Tills dess får jag försöka styra upp det som går och acceptera att resten får vänta.

Likes

Comments