Header
View tracker

Postad i: Att vara anhörig

Dom dagarna hon är i sin egna lilla bubbla kan jag känna att hon inte ser mig eller vill veta av mig. Jag får knappt röra henne såsom att ge henne en kram utan att hon tycker det är jobbigt eller vill knappt prata med mig. Det är ganska jobbigt eftersom jag gärna vill krama henne eller försöka prata med henne. När hon väl är hemma sitter hon med sin telefon nästan hela tiden, kollar på film, pysslar hemma eller gör något helt annat. Självklart är det bra att hon har saker att pyssla med hela tiden när hon mår så dåligt men det är som att jag inte finns ibland och de är det jag tycker mest är jobbigast.

Vid många av dessa tillfällen då hon är i sin egna bubbla så känns det som att hennes vänner går före mig. Det går jätte bra att prata med dom och umgås med dom som om det vore den dagen hon mår bra fast hon egentligen inte gör det. Jag begär inte jag att hon ska bete sig som att hon mår bra hela tiden när jag finns i närheten, det är absolut inte så jag menar. När hon har träffat sina vänner eller pratat med dom glatt och jag dyker upp blir hon helt annan och går tillbaka till sin bubbla och vill inte prata eller "se" mig. Likaså är det bör hennes familj kommer, dock så förstår jag det. Det är hennes familj och familjen kommer alltid först. Min egna familj kommer först också och även fast jag och hon bor ihop och lever ihop betyder inte det att hon alltid ska komma först. Jag har svårt att ta in detta med att jag inte syns eller hörs ibland men samtidigt vet jag att det finns en orsak till det.

Bland allt detta så finns det små livstecken från henne även fast hon inte mår bra och att det känns som att hennes vänner går före mig. Vissa gånger på morgonen och kvällar kan hon ligga med huvudet i mitt knä medans jag drar fingrarna i hennes hår. Vi kan prata om hur våra dagar har varit eller om massa annat mellan himmel och jord.

Blicka framåt istället för bakåt!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Postad i: Att vara anhörig

Vissa dagar känner man sig helt otillräcklig. Man står där och ser ut som ett frågetecken och bara trampar fötter men man kan inte göra något. Det är en jobbig känsla för jag vill ju vara där och hjälpa henne hela tiden! Spelar ingen roll om hon är på jobbet, i stallet eller hemma. Jag vill vara där och se till att hon mår bra, orkar göra saker och är glad. Den här jäkla sjukdomen står i min väg för att jag ska kunna ta hand om min käraste.
Det känns som att jag kan göra mera än det jag redan gör, men jag vet att jag kan inte göra så mycket mera än det jag redan gör för henne. Jag försöker ta hand om henne så gott som det går, likaså att jag försöker ta hand om vårt älskade hem och katterna. Är jag inte och jobbar på mitt riktiga jobb så är det massa jobb hemma eller i stallet. Man blir trött ibland men ändå gör man allt man kan för att en annan person ska kunna må bra. Det är sällan jag stannar till och frågar hur jag själv mår, utan jag bara fortsätter kämpa för att min sambo ska må bättre och att det ska bli så bra som möjligt hemma.

Likes

Comments

View tracker

Postad i: Att vara anhörig

Dessa dåliga dagar man önskar inte fanns finns där hela tiden och det är aldrig roligt att se eller uppleva tycker jag. Det jag har fått uppleva hittills är kanske vardagsmat för er andra som har en anhörig som lider av bipolär? Men en sak är säker, det är inte lätt ibland och man försöker sitt yttersta för att göra saker och ting bättre men ändå vet man att det inte riktigt går. Vissa dagar går det upp och ner hela tiden, ibland håller det i sig flera dagar innan det blir något bättre. Jag blundar ibland när jag vet att hon har en dålig dag. Det är för att man ibland vill göra saker och ting bättre och låtsas att allt är som vanligt. Dock så vet båda hon och jag att den här dagen inte är en vanlig dag. Vissa dagar går snabbt och vissa mycket långsamt. 

Det kan vara en måndag, det kan vara en tisdag eller så kan det vara en onsdag. Det spelar ingen roll vilken veckodag det är men ingen är dess lik. På morgonen hör jag hennes klocka ringa strax efter sju och det är dags för henne att gå upp och göra sig i ordning till jobbet, men denna gång trycker hon på snooze knappen. Nio minuter går och jag hör klockan åter igen men återigen trycker hon på snooze utan att jag vet av det. Jag frågar henne om hon inte ska gå upp men till svar får jag bara att hon snart ska gå upp. -Älskling, du blir sen till jobbet om du inte kliver upp nu. Hon sätter sig upp ur sängen väldigt sakta och sitter på kanten en stund och bara kollar på inget alls, i den stunden fattar jag att det här är ingen bra dag för henne. Jag frågar hur hon mår, frågar om jag kan göra något, i stort sett vad som helst bara för att hon ska må bättre. Men jag kan inte göra så mycket mer en att bara finnas där för henne och eventuellt köra henne till jobbet så hon kommer i tid. När hon väl kommer hem ligger hon i soffan helt utslagen och orkar inte göra något alls. Möjligtvis åka till stallet och försöka ta sig ut och skritta en stund med hennes älskade häst. När jag väl kommer hem då hon har dessa dagar så ligger hon i soffan och kollar på en film eller en serie. Jag försöker prata med henne, frågar hur hennes dag har varit eller frågar hur hon mår men hon är inte alls pratglad utan vill bara vara utan prat och gosande. Den gången man märker att hon vaknar lite till liv är när vi går och lägger oss, då brukar hon gosa in sig i mig och börjar prata lite och frågar hur jag har haft det eller hur min dag har varit. 

Det jag berättade om nu är bara en av alla dåliga dagar som kan förekomma men det finns så mycket mer att berätta om. Vad har du att dela med dig av?

Likes

Comments

Postad i: Att vara anhörig

Jag är inte perfekt, verkligen inte, men jag är ändå stolt över mig själv! Jag har lyckats göra saker som jag själv inte trodde jag kunde men jag gjorde det och lyckades. Man får helt enkelt tro på sig själv hur svårt det en är.
För ett par år sedan idrottade jag på elitnivå och jag var var väldigt duktig, så duktig att jag spelade i ungdomslandslaget där jag va med och vann NM och även juniorlandslaget då vi spelade VM i Austin, Texas. Jag vet att många personer runt omkring trodde på mig och visste att jag kunde gå väldigt långt men sen kom dagen jag började tappa intresset och när fick jobb tog det helt stopp. Men jag är inte bitter för det, jag har ett underbart hem med personen jag älskar så mycket med två katter och en häst.

Mina brister är många och en del av er där ute kan komma och känna igen sig med det jag kommer dela med mig av.
Till att börja med har jag aldrig haft ett riktigt seriöst förhållande förens till nu. Jag och min sambo har varit tillsammans i nästan 1,5 år och det har hittills varit en otrolig resa med massa tårar och skratt. Allt började så vackert tills jag satte ringen på hennes finger, då förändrades jag väldigt drastiskt till den svartsjuka personen som jag trodde inte fanns. Jag var så svartsjuk att allt höll på och spricka mellan mig och henne. Men trots det och resten av alla svackor vi har haft så har vi hållit oss på fötter och kämpat vidare fast det har varit riktigt jobbigt och tufft.
När vi flyttade ihop så var jag lat, plocka inte undan efter mig, diskade inte, städade inte osv osv. Jag har världens vackraste vid min sida som stod ut med mig, men en dag brast det men inte ändrade jag på mig bara för det. Jag fick nya chanser hela tiden som jag inte tog vara på, utan jag slängde dom i sjön.
Innan jag träffade min sambo så hade jag skulder för att jag levde i "lyx" som jag inte hade råd med. Idag har jag fortfarande skulder och det är ända upp till öronen men jag lever fortfarande, har ett bra och roligt jobb, har värdens bästa sambo och två katter. Vi har så vi går runt månad för månad men det är lite jobbigt ibland. Trots detta så gör jag mitt bästa av situationen och kämpar mig vidare till en bättre ekonomi.
Jag har inte varit den personen som jag borde vara, utan jag var någon helt annan. Det är ledsamt att säga men jag har sårat den jag älskar mest och jag är verkligen inte stolt över det. Jag hade helt enkelt inte riktigt hittat mig själv och det har jag fortfarande inte gjort helt och hållet men jag är på god väg dit. Det är en lång väg att gå men jag vet att jag kommer klara det förr eller senare.

I dagens läge har jag börjat hitta mig själv och är inte den personen jag var förut. Jag är inte alls lika svartsjuk som förut, jag hjälper till hemma med det mesta och jag är den personen som min sambo kan vända sig till. Det har varit en lång resa på så kort tid men vi har tillsammans klarat oss igenom detta och vi bara fortsätter framåt.
Som sagt så är ingen perfekt.

Winners never quit and quitters never win!

Likes

Comments

Om man misstänker att man har BPD så bör man söka vårt på antingen vårdcentralen eller en psykiatrisk mottagning. Om du är orolig för någon i din närhet ska göra illa sig själv eller någon annan så bör du kontakta en psykiatrisk akutmottagning. Jag kommer lämna lite kontaktuppgifter nedan som man kan vända sig till vid olika situationer.

Första steget på läkarmottagningen är att du får berätta hur du mår, förklara olika symptom som du upplevt. Läkaren gör även en bedömning på hur ditt kroppsspråk och ditt beteende är om det finns misstanke om akut sjukdom. Det finns ingen medicinsk bedömning på hur vida du är sjuk eller inte, utan bedömningen görs av läkaren och baseras på symptom, kroppsspråk, beteende osv. Ibland kan man även få lämna blodprover för att utesluta kroppsliga sjukdomar.
Oftast får man som patient också fylla i ett skattningsformulär. Ett formulär där du svarar på frågor kring hur du mår, lever, vad du gör osv. Man fyller oftast i svar på en skala mellan 1 - 10, eller 1 - 5. Den kommer bedömningen också baseras på. Läkarna brukar vela ha en anhörig till patienten med när formuläret fylls i, då man som anhörig ofta ser och hör sådant som patienten själv inte tänker på. Den sammanlagda bilden läkaren får används för att ställa en diagnos.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------​​

Behandlingen av sjukdomen är inte alltid enkel. Man brukar oftast behandla med en kombination av antidepressiva mediciner och stämningsstabiliserande mediciner för att motverka depressionerna. Sen kan man även ibland få något mot ångest eller sömnbesvär om man är i en manisk period. Vid maniska perioder kan man även behandlas med "rogivande" mediciner.
Mediciner och psykoterapi kan fungera så pass bra att du slipper bli sjuk igen men det är ändå viktigt att lära känna sig själv och sin sjukdom så pass att man kan känna av när man är påväg ner i depression eller upp i en mani igen så man kan gå in med behandling i tidigt stadie.

För att skydda sig mot återfall behövs:
Förebyggande behandling och läkemedel, kunskap om tecken på återfall, stöd av närstående och andra i omgivningen, en förmåga att kunna kommunicera och lösa problem samt en god kontakt med din behandlare/läkare.

Den förebyggande behandlingen ska vara skräddarsydd efter just dig, din sjukdomstyp och dina behov. Man får helt enkelt komma fram till något som passar med sin behandlare. Ibland kan man vara tvungen att prova flera olika mediciner i olika doser innan man hittar rätt. De vanligaste läkemedlen är stämningsstabiliserande, men man kan även få mediciner som även används mot epilepsi då det innehåller liknande ämnen. T.ex på medicinsorter är Litium, Lamotrigin och Karbamzepin.
Ibland kan man även få vård på sjukhus för sin BPD. T.ex om du går in i en riktigt djup depression när du inte orkar äta, ta hand om din hygien eller liknande. Elbehandling är också ett sätt man kan behandlas via. Låter betydligt hemskare än du är. Du blir sövd en stund, ibland inlagd på sjukhuset men oftast så åker du dit, är där några timmar och åker hem när behandlingen är klar.
Psykopedagogik är en behandling som hjälper dig att förstå och förhålla dig till din sjukdom. Om du har BPD själv eller en anhörig med BPD kan det vara väldigt bra att gå på psykopedagogiken bara för att lära dig att hantera sjukdomen, symptom och annat som rör BPD.










Likes

Comments

Postad i: Livet med BPD

​Det absolut bästa jag vet är att sitta på hästryggen, känna vinden i ansiktet och håret, känna mig som ett med min häst. Det känns som om ingenting kan stoppa oss, som om ingenting någonsin kan vara ivägen för mig. Det känns som om ingenting ont i hela världen kan komma åt mig. Jag och min häst, längst kilometerlånga gräsvägar i harmonisk galopp, vi mot världen. Oövervinnerliga. 
Att komma ut i hagen till en häst som kommer i full galopp när man ropar på henne, en häst som gosar in sin varma mule i min famn och verkligen visar mig att hon vet att jag är hennes. Att känna hennes varma andedräkt mot min kind när hon kör fram huvudet och ska pussas. Den blicken hon ger mig när hon ser mig komma gåendes i hagen eller in i stallet, den blicken och söta gnäggningen man får när man kommer med mathinken. Den hängande underläppen som hon får när hon slappnar av och sover i stallgången när jag borstar på henne eller klipper hennes man. Jag blir alltid alldeles varm i kroppen. Så glad. Känner mig så älskad. ​​
​​
Det absolut bästa jag vet är att komma hem till två katter som kollar på mig som om jag vore hela deras värld. Dom spinner, ska stångas mot mina händer. Kryper upp i mitt knä, sover i min säng med mig hela nätterna och väcker mig på morgonen när dom tycker det är dags för frukost. Dom välter blomkrukor, hänger i gardiner, äter på mina tår, försöker fånga mina fingrar, ligger på tangentbordet på datorn, sitter i vägen för tvn och sprider kattsand i hela hemmet. Men dom gör mig så glad, så tacksam. Dom ger mig en hemmakänsla, en känsla av att alltid vara älskad och värdefull. 

Det absolut bästa jag vet är att se min sambo komma gåendes inne på köpcentrumet, eller inklivandes genom ytterdörren. Hur han lägger armarna om mig och säger att han älskar mig. Hur han städar, tvättar, diskar och grejar hemma utan att jag behöver påminna honom hela tiden. Hur han är med mig genom eld och vatten, även om vi är osams om något. Hur han hela tiden frågar hur jag mår och verkligen bryr sig om mig, ser på mig när han behövs och när jag vill vara ifred. 
Min sambo är min klippa. Mitt allt. Min luft. Han får mig att gå igenom allt. Även om vi har haft det väldigt svajigt och motigt så får han mig att vela leva en dag till. Han får mig att vela ha ett hopp om en framtid med barn, hus, kanske till och med en hästgård med massa djur. Han får mig att vela fortsätta kämpa. Han får mig att vela LEVA. 

              -----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När jag går ner i en depression så är allt som jag tycker är det absolut bästa i hela världen inte det bästa längre. Ingenting är så kul som det brukar vara, ingenting får mig att känna mig älskad. Ingenting får mig att må helt okej. Jag är en sådan BPD-människa som ofta har blandepisoder. Maniska symptom och depressiva symptom samtidigt. Jag känner mig deprimerad, ledsen, tom, värdelös, orkeslös. Samtidigt som jag vill så himla mycket, jag försöker. Jag håller ordning hemma, jag kämpar med jobbet och jag vill så otroligt mycket med min häst. Jag är energisk och har så mycket kreativitet och ideér i huvudet - som jag sedan inte orkar med. 
När jag blir manisk, så är det som om allt annat än mig och mina mål/drömmar flyter iväg. Det som inte rör mig och dit jag vill flyter i skymundan. Flyter iväg bort i horisonten på en trasig flotte som sedan sjunker för att jag glömmer att underhålla flotten. Relationer, bekantskaper, möjligheter, sådant som jag inte tycker att jag behöver just då men som jag egentligen behöver. I verkliga livet behöver jag det - men i min lilla maniska bubbla betyder det ingenting. 

De tre sakerna jag nämnde ovan, det jag älskar mest i hela världen. Det är dom tre sakerna som får mig att märka när jag är påväg neråt eller uppåt. Jag har lärt mig att känna av mig själv, känna av min omgivning och de 4 individerna som jag håller kärast på jorden. 
En viktig del av sjukdomen är att känna sig själv. Känna sina perioder, känna sina symptom, sitt beteende och sin omgivning. Lär dig känna av allt det - så kommer du ha en större chans att sätta stopp för dig själv och dina symptom innan du sänker din flotte. 

/Bipolär







Likes

Comments

Postad i: Fakta om BPD

​Olika former av BPD finns det såklart också. Sjukdomen bryter ut olika och grundar sig olika hos olika personer. Den kan även förändras med tiden. Om depressionen varvas med kraftiga manier (oftast psykotiska) så kallas tillståndet för Bipolär Typ 1. Om depressionerna istället varvas med de s.k hypomanierna som jag nämnde tidigare (basic fact, del 1) så kallas det för Bipolär sjukdom typ 2. 
En del personer har mer maniska perioder, vissa mer deprimerade. Andra har även s.k blandepisoder där man har symptom från båda perioderna samtidigt. Hur länge perioderna sitter i är helt olika. Vissa gånger sitter det i några dagar, andra flera månader/år. Vissa med BPD har humörsvängningar hela tiden och vissa kan upplevas som symptomfria mellan perioderna. Sjukdomen bryter oftast ut i en depression. Ibland även flera depressioner. Det kan vara svårt att avgöra om man helt enkelt är deprimerad eller om man har BPD. 

Bipolär typ 1: 
Den mest kända varianten av sjukdomen. Den vanligaste förekommande. Kallas även manodepressiv sjukdom. Typ 1 innebär att du får kraftiga variationer av både maniska och depressiva perioder. Båda perioderna är farliga och innebär ofta att man får svårt att klara sig helt ensam. Vid mani är det extra vanligt att man kan behöva få vård på sjukhus. Om man får en kraftig mani kan man helt enkelt bli så himla uppvarvad så man tappar omdömet helt om omvärlden. Man kan även bli aggressiv, och vid en svår depression kan man få självmordstankar. 
I vissa fall, kan det behövas tvångsvård. Men det är bara om man skadar sig själv eller andra, samt om man inte inser att man är sjuk själv. Sjukdomen bryter oftast ut i tonåren och det är större chans att få sjukdomen om du har en nära släkting med BPD. 

Bipolär typ 2: 
Många som får återkommande depressioner får också dom s.k hypomanierna. Vilket är lindrigare symptom på en mani. Symptomen blir då ökad glädje, skämtsamhet, kreativitet osv som ofta är svårt att uppfatta som en sjukdom eftersom personen som uppvisar detta verkar må bra. Depressionsbehandling fungerar inte på den typen av manier, så därför är det viktigt att kartlägga perioderna även om det känns som om livet är on top. 

Sjukdomen kan förändras ibland, så man får något som kallas för "rapid cycling" Det står för snabba pendlingar, vilket innebär att du pendlar ovanligt fort mellan mani och depression. Man brukar säga att pendlar man mer än 4 gånger per år så har man "rapid cycling". 
Ibland kan svängningarna även gå ännu snabbare, och det kan vara väldigt svårt att urskilja Bipolär sjukdom, Borderline och ADHD från varandra vid de tillfällena. För att diagnosen och behandlingen ska bli korrekt måste därför alla symptom utredas väldigt noga. 
Ungefär en tredjedel av alla med BPD lider av blandepisoder (som jag nämnde ovan) med både maniska och depressiva symptom samtidigt. Man kan till exempel vara manisk, men samtidigt uppleva hopplöshet. Man kan också vara deprimerad men ändå uppleva kreativitet och överaktivitet. 




Likes

Comments

Postad i: Quotes

Likes

Comments