Header

Det finns en hel del i mitt liv just nu, inte bara en sjukdom. Jag kan faktiskt säga rätt ut att dessa saker hjälpt mig till det jag är i dag. Allt som hänt har hänt på rätt tid. jag har träffat människor som vill mig väl och sådana som inte vill mig väl. Men om vi koncentrerar oss på det bra så måste jag nog säga att allt var menat att bli så här.

Äntligen känner jag en tillhörighet till allt, jag känner mig trygg och kan själv besluta hur mitt liv ska se ut, både för bara mig och för min familj det senaste givetvis tillsammans med min man.

Det finns mycket vi människor kan göra för att vi ska må bra oavsett om vi är sjuka eller friska. Vi kan välja att ha ett leende på läpparna och behandla andra med vänlighet och respekt. Att man som människa har negativ ton, är pessimistisk och är arg hela tiden tillför varken dig själv eller den du möter annat än en dålig atmosfär. Om någon kommer in med ett leende på läpparna och pratar glatt medför det glädje, eller hur?

Klaga inte, gå till grund orsaken till ditt klagande. Kan man göra något åt saken? Kan man själv påverka genom att engagera sig och faktiskt lyfta den "klagande" frågan framåt? Många gånger kan man lösa dessa saker genom att själv agera.

I morgon är mitt möte med AF, FK och Kommunen. Det är lite nervigt just nu. Men jag är glad att jag kommit så här långt, vid den här tidpunkten förra året var jag rätt snurrig med min mani och hur trött kroppen började vara efter flera månaders "rusande". Idag sitter jag hemma med min dator och arbetar med mig själv för att jag inte ska kasta mig in i projekt efter projekt som dessutom var på varandra, på sidan av varandra, ja ni fattar. Det är skitsvårt att bara göra en sak åt gången.

Jag ringde min kontakt igår på psyk för att höra om läkaren skickat in mina kompleteringar till FK och fick höra att han varit borta i flera veckor, trist att det ska dra ut på tiden och att dessutom min Adhd utredning drar ut på tiden. Hon hoppades i alla fall på att han är åter i nästa vecka så allt går framåt. Det är så jäkla segt bara. Pyskiatrin är ett utsatt område då det inte satsas nog på det området. Det är dessutom väldigt allvarligt då det är så mycket ungdomar som behöver hjälp av psykiatrin, vi skulle behöva trycka på mer för att få en fungerande psykvård här i Norrbotten.

Det får bli ett lite kortare inlägg idag, då jag ska försöka fixa till lite god middag idag.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Efter senaste inläggen tog jag en liten paus. Det blev väldigt känslosamt och utlämnande men jag är glad att jag skriver om allt, kan både ge andra förståelse men även lättnad för andra som befinner sig i samma sits.

Jag har valt att leva öppet med min/mina diagnoser och är bekväm med det. Visst kan jag känna en vibb av hur folk reagerar på att jag är psykist sjuk. Jag försöker lägga det bakom mig så fort jag bara kan och tänker att det är de som har problemet med mina sjukdommar, inte jag.

Jag blev intervjuad i förra veckan där jag fick berätta om mitt liv och mina tankar kring bipolär sjukdom och psykiska ohälsa om hur jag upplever att samhället reagerar och vad jag själv tänker kring det. Jag pratar i termerna "diagnoserna" då jag utreds för adhd just nu och ligger väl i sluttampen för att få även den diagnosen.

Under de senaste veckorna har jag mått rätt bra, kanske lite hypoman emellan men inget jag inte kunnat kontrollera. Jag kommer upp i ett flow och det blir inte så mycket mer än så. Sen åker jag neråt och just nu ligger jag nog på "mellanläge" det där tråkiga normala ;)

Jag försöker hitta på en del för att krydda till livet en aning så jag slipper det där gråa trista. Jag kan sitta med mina smycken i timmar eller laga mat för att få lite kreativitet och glädje av det. Mina barn aktiverar mig och jag har ett rätt så rikt förenings och politiskt engagemang för tillfället och som håller mig igång.

På fredag ska jag träffa Försäkringskassan, arbetsförmedlingen och min arbetsgivare för att prata om min framtid. Vi har kommit fram till att mitt arbete som usk inte passar min sjukdom med tanke på stress, skiftarbete, ombytlighet, medicinutdelningar mm.. ja listan fortsätter. Jag har i alla fall bestämt mig att vandra vidare för både min och arbetsgivarens skull, varken jag eller de vill ha mig sjukskriven på en tjänst jag ändå inte kommer komma tillbaka på.

Jag har tänk börja studera i stället, till kock där jag ha andra förutsättningar och valmöjligheter för framtiden. Det är dessutom nummer ett på min favorit sysselsättning och det är ju en bra förutsättning att läsa till kock tycker jag? Jag brinner verkligen för det yrket och älskar att prova mig fram bland smakernas allé. Jag hoppas jag får börja utbildningen så fort som möjligt. jag behöver komma igång med något vettigt för att både mitt psyke och fysiska ska må bra.

Vågorna, topparna och dalarna kommer jag aldrig bli av med oavsett medicin men just nu har jag stora förutsättningar att må bra med en stabiliserande medicinering. Lithium och lamotrigin är grunden för mig. Sen behöver jag jobba med mig själv varenda eviga dag för att ta mig framåt. Jag är glad att jag har en kreativitet som gör att jag knappt kan sitta still i soffan eller ligga i säng hela dagarna. Jag tillåter inte det just nu.

jag försöker få ordning på sömnen nu med hjälp av melatonin och har nu en dos på 10 mg som fungerar hyfsat bra. När jag är som tröttast kan jag klara mig på 7 mg. Jag är glad att jag slipper sömnmediciner som är beroendeframkallande och som innehåller bensodiazepiner. Ett tag kände jag att jag inte kunde sova utan dessa tabletter men som tur var satte läkaren ut dem och in kom då en kraftig dos melatonin.

På tal om det här med folk som inte förstår sig på dessa osynliga sjukdomarna. Det är nog så jobbigt att processa det själv, inom familjen och vetskapen att jag aldrig blir frisk som andra. Saken är att det faktiskt gör oss sjuka starkare, mer drivande och visar att vi kan mer än andra. Jag gör mitt jobb till 150%, inte bara för att andra ska bli nöjda utan för att jag själv vill bli nöjd. jag är den mest kritiska människa jag känner men jag kritiserar aldrig andra som jag kritiserar mig själv.

Jag hoppas jag ska orka och kunna skriva på bloggen lite nu framledes, även med en positivitet.

Bjuder på en manisk bild från i julas när jag var inlagd i Sunderbyn ;) -------->

Likes

Comments

Det känns i hela kroppen. Varenda atom skriker ut i glädje. Det är en underlig känsla när deppen släpper och banar väg för glädjen. Att sätta ord på känslan är omöjlig, men jag gör det bättre nu än förr för då visste jag inte varför allt var som det var. Det är en otrolig lättnad i alla fall då jag har en del som väntar på mig bakom hörnet.

Nästa vecka åker jag ner till Stockholm för att tävla i Årets äggrätt 2017! Jag är en av fem som plockats ut av juryn till finalen, helt fantastiskt!

När jag fick beskedet var jag inställd på att inte åka då jag mådde så dåligt just då och det är ändå rätt dyrt att ta sig dit härifrån Norr. Men tack vare envisa, fantastiska, underbara vänner, familj och bekanta och obekanta kommer jag åka, oavsett hur jag mår den dagen. Dessa människor med Anna Karlsson och Sofie Wiippa Lahti i spetsen ordnade en insamling för att jag skulle kunna ta mig ner till stockholm! Det är en vinst i sig att jag ens tackat ja, ännu större vinst att jag kommer fram och deltar i tävlingen. Är så glad och rörd över responsen jag fått. Så nu försöker jag ladda på bästa sätt och det är ju givetvis att tillaga maten ett par gånger innan avfärd.

Somnade igår redan vid 20, kroppen och knoppen behövde verkligen vilan.

Jag kommer fram ledes försöka varva lite när jag skriver dvs dagshädelser/veckohändelser med min resa från barn till nu, mest för att få bearbeta en del på det här sättet och genom sjukvärden på ett annat sätt. Här i norrbotten är det väldigt ont om Psykologer, det är långa köer och oftast får man nöja sig med kurator för att kunna handskas med sin nuvarande situation och framtiden. Psykologen är ju den som hjälper att bearbeta det som hänt och kunna lösa upp knutar från förr. Min kontakt sa i vintras att jag inte var redo för att gå till en psykolog, att det var för tidigt. Jag hoppas att det snart kan vara möjligt. Jag är 35 år, har familj och vill verkligen få ordning på allt innan jag blir pensionär. Det tar så mycket tid från barnen och maken att må så här. Jag missar så mycket.

Jag har många svarta hål jag inte minns nu när barnen kommit. Jag har tappat mycket från det Maia var liten, jag minns bara att hon kräktes hela tiden. Jag mådde jättedåligt då och grät och skrek hela tiden.

Ett par månader efter min son föddes triggades en depression igång efter att jag blev anmäld till socialen för att jag inte kunde ta hand om mina barn. Någon människa hade tagit sig friheten att skriva ett anonymt brev där denne beskrev vår "situation" som svår. Att denne inte är någon vi känner förstod vi då denne trodde min man jobbade och tyckte det var så synd om stackars Petra som fick vara ensam med barnen när han pendlade och inte klarade av situationen. Min man gick dock skola då och min mamma var dagligen och hjälpte mig för att underlätta vår situation. Jag mådde verkligen inte bra. Denne människa får leva med vetskapen om att jag vet vem denne är.

Efter det gick jag till läkaren och blev diagnostiserad med depression och fick börja äta anti-depp. Allt vände och gick fort upp och helt plötsligt mådde jag så bra. Min arbetsteurapeut tyckte det var positivt att jag blivit bättre så fort. Men det var tyvärr början på en 7 månader lång manisk period...

forts följer...

Likes

Comments


Det är vår bröllposdag idag. Vi har dock fightas tillsammans i många år innan det. I år är det 20 år sedan vi träffades, ovetandes om vad framtiden skulle ge oss. Jag älskar min man, han är totalt tvärtom än vad jag är. Jag tar stor plats, kämpar högt om orättvisor, är öppen, och förstår inte hur människor kan trycka ner andra människor. tycker jag något är fel så retar jag mig på det tills jag inte kan hålla det inom mig mer. Kan vara en nackdel ibland, men det får jag ta, det är min personlighet. Förstå mig inte fel. Han tänker givetvis likadant men agerar inte på samma sätt, han är mer lugn och tar saker i sin ordning.

Som jag tidigare skrev, orsakar min bipoläritet väldigt mycket negativitet. Men sjukdomen har även en bra sida.

Jag har har periodvis väldigt lätt för att träffa andra människor och umgås. De flesta av mina bästa vänner har jag träffat i samband med min sjukdoms debut och de har varit med mig och min fight på ett sätt jag aldrig skulle ha vågat tänka mig.

Jag är lyckligt lottad att ha så fina vänner. Sen finns även vänner som funnits lång tid vid min sida. Några som sett, vetat och kanske tillochmed undrat om mig och mitt beteende. På högstadiet har jag varit just framåt, tuff, lite hård på ytan för att folk inte skulle få komma allt för nära mig.

Jag blev mobbad och psykist misshandlad av andra i samma ålder. Kanske "normalt" för andra att sånt förekommer men för mig har det satt djupa spår som än idag tyvärr svider och värker. Jag minns en gång på mellanstadiet när en kille slog mig med knuten näve i magen. Jag gömde mig på toaletten resten av dagen och grät. Jag kommer ihåg när man kallade mig fet och hur ful jag var. Det fick jag höra upp i gymnasieålder. "Varför går hon med jackan på? säkert för att dölja hur fet hon är".

Jag mår illa bara jag tänker på hur elaka människor det finns. Dessa är barn/ungdomar som mobbar andra barn och ungdomar.

Tack vare mycket av denna psykiska misshandel och andra tråkiga händelser blev jag aldrig klar med gymnasiet. Jag orkade inte då ämnena jag skulle läsa inte intresserade mig alls. Det var teroretiska kurser och det fungerade inte.

Jag började jobba och började inom LSS och jobbade som Personlig assistent. I 13 år jobbade jag som det, rutinmässigt, ensam och kunde styra lite av arbetsuppgifterna.

Sen blev det omplacering och tre barn. 17 år efter gymnasiet sitter jag här med denna sjukdom, vet inte var allt ska bära, hur jag ska klara av att hantera allt och vilka möjligheter jag kommer få. MEN jag har familj, vänner, bekanta, människor och barn som stöttar mig! Ni är alla vädra guld i mina ögon!


Likes

Comments

Det är ett tag sen jag skrev i min blogg. Det var på vintern, och jag mådde väl som sämst då.

Våren kom och lithium sattes in och plötsligt kändes allt mer stabilt. En uppbyggnad av styrkan i mitt psyke påbörjades medan jag lade det fysiska välbefinnandet åt sidan då den tenderat att stressa mig. jag klättrade högre och mådde jättebra med mindre hypomani som inte förstör eller får allt att rasa... så fort i alla fall.

I skrivande stund har jag varit nere i nån vecka. Jag har svårt med sömnen och gråtattackerna varvas med panikångest och nått leende emellan. Jag hamnar i konflikter med familj och hör hur folk pratar och förminskar min sjukdom bakom min rygg. Jag är åter sjukskriven 100% för att jag fick panikångest och djupdök igen.

Jag har svårt att förklara, men när jag är nere och hamnar i depression känns det som att jag inte kan något, jag kan inte föra mig normalt med människor, drar mig undan och går till och med och handlar sent på kvällen för att slippa träffa på nån som vill prata. Jag får bilder och scenarion i huvudet som "talar om" för mig hur jag ska tänka och får katastrofscenarion som spelas upp i huvudet, det går ibland till och med så långt att jag intalar mig själv att alla mår sämre med mig i deras liv. Givetvis är det inte så i verkligheten, men så är det för mig.

Allt det här orsakar mig och människor omkring mig stort besvär. Att aldrig kunna leva normalt är oerhört tragiskt och ledsamt. Det är nu ca 1 år sedan jag fick min bipolära diagnos och jag är fortfarande ny diagnostiserad med kognitiva, psykiska vardagliga problem.

Jag har hjälpmedel för att klara vissa moment i min vardag som tex tyngdtäcke för att känna trygghet och få bättre kvalité på sömnen. Jag väntar på en sorts "timer" som ska hjälpa mig med att bedöma hur mycket tid jag har i min vardag för att inte komma försent, för att hejda mig till att lägga ner mycket tid på en sak så jag blir dränerad på energi.

Jag har försökt med scheman för att få min vardag att fungera, som frustrerande nog inte fungerade. Jag har en stor whiteboard tavla där jag veckovis skriver in aktiviteter, matsedel, vilken vecka det är och datum. Jag har påminnelse på när jag ska ta min medicin (som ska tas med 12 timmars intervall) som jag ändå missar.

Mitt korttidsminne fungerar inte. Ibland skakar jag så mycket p.g.a medicinerna. För att kunna sova äter jag tre olika sorters sömnmediciner (inte alla samtidigt) Jag har börjat få psoriasis av lithiumet, är jämt törstig och har alltid med en vattenflaska på 1 liter, glömmer jag den får jag panik.

Jag klarar inte stress, förändringar, ljud. Jag blir förvirrad, och hetsäter. Jag är otrygg och blir misstänksam. Jag är utmattad.

När jag är hypomanisk/manisk är jag tvärt om. Jag älskar livet, älskar att prata med folk, känner att jag kan allt, driver sakfrågor och känner mig intelligent. Skillnaden är enorm. Att må så bra är få förunnat, att känna livets lycka på en bubblande, flygande nivå som aldrig vill ta slut är så underbart.. Men det tar slut.. oftast i en ravin.

Det är en vågskål att balansera för att hitta den rätta linjen. Somliga som medicinerar med lithium slutar emellan för att få känna den där lyckan, euforin och speeden. Oftast med tragisk utgång. Jag vill inte vara en av dem. Jag tampas ibland med tanken av att testa vara utan för att få känna den känslan, få energi som i julas när jag bakade och fejade. Fast det slutade rätt illa den gången, räv gifter till mediciner och inläggning på psyk. Fast det var inte så farligt att vara där, det var ju för att bli hjälpt jag behövdes läggas in.

Nog om det! Jag har blottat en del av mina sorger och besvär och samtidigt mina lyckokänslor. Jag hoppas att det hjälper någon att kunna känna igen sig och att man faktiskt inte är ensam. Jag har alltid känt mig speciell och annorlunda. Att jag nog tänker annorlunda, att jag ser saker på ett annat sätt. out of the box. Jag är kreativ, uppfinningsrik, drivande, envis. jag är inte en pappersvändare eller elektriker, not my thing at all!

Jag har en vilja. Jag har ett mål som jag vill uppnå. Jag kämpar varje dag med att ta mig närmre mitt mål. Jag möter motstånd, från andra och från mig själv, men jag försöker ta mig förbi dessa problem. För jag är övertygad att jag kan och klarar det jag vill framledes.

Visst vet ni att jag vill bli kock? Jag vill arbeta med mat och arbeta fram rätter ingen annan skådat. Jag vill få vind i mina segel för att våga ta steget in i något helt nytt men som är så bekant för mig. För det är ju det där steget in, det är svårt, det är ångestladdat, jag är rädd för att jag ska göra fel. Jag vill inte misslyckas.

Jag tvivlar ofta på mig själv, eller nja, alltid givetvis. Är det här rätt? Jag kan nog inte. Ge mig inte det ansvaret, och så fortsätter det. Jag ser mig inte ens som chef över mig själv. Dåligt självförtroende så jag måste till och med mobba mig själv.

Jag tror att jag ska sätta stopp nu. Det är mycket negativa tankar jag har om allt, tror dock att det är bra att de kommer ut och man får ventilera allt.



Likes

Comments

Då har jag dragit på smilbanden igen. Jobbigt när skiftningarna kommer så tätt nu, men jag tror det beror på att den ena medicinen faktiskt fungerar, den som ska förhindra att jag djupdyker i en lång depression.
Nu är det mer jojo, några dagar hit, några dit ⬆️⬇️

Jag har kickat igång lite promenader och lite gym, lagt om maten för femtioelfte gången och hoppas det håller nu.
15-20 kg lyckades min kropp gå upp i vikt. Jag skyller delvis på medicinen, men jag är lika skyldig då jag öppnat munnen och ätit som om det inte kommer en morgondag.
N O G O M D E T❗️

Just idag är jag glad att jag ändå försöker, ett steg fram, två bak och tre fram igen. Oavsett trippar jag baby små steg framåt.
Jag kommer alltid att få leva med svängningarna, men som jag sagt innan tänker jag inte låta det hindra mig, jag ska utnyttja det och så frön överallt och sedan skörda bit för bit tills jag fått mig en hel bukett. Förstår ni?

Nu tänker jag lägga mig så inte mina rutiner rubbas alltför mycket. Sova heter ordet! God natt!

Likes

Comments

I tisdags mådde jag så bra, bakade, donade och njöt. En dag då jag fick ideér, inspiration och hade lite framtidsutsikt.

Sen slog det till som en käftsmäll. I går var jag som en urvriden trasa, trött, sov hela dagen och ingen motivation till något.
Idag är det samma och jag bor i sängen just nu.
Jag borde gå ut och promenera och innerst inne vill jag det, men hela kroppen och min hjärna skriker nej!
Hur kan det vara så?
Den här sjukdomen är lömsk, äter upp en inifrån och lämnar en liggandes i spillror tills en dag när energin och livsglädjen är tillbaka.

Pratade med företagshälsovården igår om min tillbakagång till arbete och hon tyckte som läkarna att jag inte ska ha bråttom innan de ger mig klartecken. Svårt att släppa det. Hon gav mig rådet att ta hand om mig, gå till biblioteket, söka lugna platser, ta promenader, gå en kurs på ABF, eller vad som helst för att varva ner.
Inser att jag kanske behöver nån som drar i mig som i princip tvingar mig på sånt. Annars blir det inte..

Tänk om det fanns nån kurs i matlagning, uppläggning eller bakning. Ni vet sån där proffs-kurs, bjuda in någon duktig kock/bagare att få inspiration av. Lätt att jag skulle njuta och ta till allt av det!

Jag försöker pigga upp mig med gårdagens avsnitt av Sveriges mästerkock. Fläskfilé biten hade jag ägt! Finns ingen råvara i världen just nu som jag behärskar bättre. Tänk om jag fått vara där. Det hade varit en utmaning och få visa mig själv vad jag verkligen är ämnad till att göra. En dag! ❤️

Nu vilar jag och hoppas att jag orkar och känner mig bättre i morgon. Har en surdegsgrund som väntar tålmodigt på sin ägare och jag hoppas finna styrka till min nya kärlek surdegsbröd ❤️



Likes

Comments

Har varit lite trött och mosig idag, men samtidigt är det full aktivitet. Inskolning av yngsta barnet på förskola, träff med skötare och boendestödjare och g l ö m s k a.

Jag är åter där var jag tappar tråden, orden, namn..
fotominnet, ni vet där man "ser" var man lagt saker, fungerar inte alls, ett armband är borta sen en vecka tillbaka, något annat oxå som jag glömt..
Fick ännu en gång en påminnelse av skötaren om hur viktigt sömnen är, med medicin om det behövs, för sova behöver jag. Gäspningarna och tröttheten sken igenom mitt smink och mina bortförklaringar. Innan vår träff var klar frågade hon om jag ville stanna och sova på soffan..
Det är även en påminnelse om hur denna sjukdom fungerar.
Kanske lär jag mig snart mina knep, genvägar och hur jag ska parera likt en balettdansös de olika episoderna av sjukdomen. Det kommer, jag lär mig och jag kommer lära mig det med precision.

Boendestödjaren och jag gick igenom min dag och la upp allt det basala till allt jag ska pyssla med under dagarna.
För antingen klarar jag inget, bara sitter och stirrar och kan inte bestämma mig var jag ska börja för allt är ett kaos, eller så börjar jag smått men det hela sprider sig som en löpeld och tillslut har jag påbörjat 10 projekt och får inget avslutat. Det sistnämnda har pågått måååånga många år. Det första börjar komma mer och mer de senaste åren då hjärnan sakta brinner av bit för bit.

Jag läste att när en människa blir utbränd eller får ett utmattningssyndrom tar det två år för hjärnan att till fullo återhämta sig. Det senaste året har jag svängt kraftigt med utmattning i flera omgångar. Räknade att det är en rehabilitering på ca 6-10 år innan min hjärna skulle vara helt återställd, ibland känns det lite overkligt och man rycker på axlarna och skämtar bort det. Ibland inser man allvaret, jag ska ändå leva länge till, är det i alla fall meningen.

..Men ändå fattar inte hjärnan att den ska ge sig, inga kommandon i världen kan stoppa mina tankar och har jag bestämt mig för något så ska det genomföras. Kosta vad det kosta vill.

Klart. Slut.


Likes

Comments

Som rubriken lyder. Allt på en och samma gång. Lite för energisk nu och känner att sömnen nog är långt ifrån i natt.
Vilken tunn linje det är mellan stadierna med medicin. 50 mg mer av seroquel och jag är trött och dåsig i flera dagar. 50 mg mindre och jag går på högvarv.
Nåväl, ska träffa min skötare på tisdag och får utvärdera det hela då.

Försöker hitta lite mer balans med maten igen och gjorde endel matlådor idag. På em slog sötsuget till och därmed kört att försöka vara utan godis.
Varför är det så svårt nu!? 😱

Barnen har denna vecka varit utan sina plattor helt, dels för att de var så beroende av dem och dels för att få en lugnare miljö här hemma.
På bara några dagar har ljudnivån och det extrema trotsandet blivit totalomvänt.
Inga plattor på ett bra tag framöver här alltså!

Funderar mycket över de senaste 10 åren i mitt liv. försöker komma ihåg hur jag varit och ser nu i efterhand hur jag mått och levt, och att det faktiskt har ett "namn", alltså mitt leverne.

Kan till och med gå tillbaka ner mot lågstadiet och ev till förskoleålder och minnas vissa saker som varit lite annorlunda.
Jag har alltid undrat varför folk inte förstått saker som jag förstått, det borde vara för att jag tänker ur flera perspektiv, mera spritt ut mina tankar på hur saken ska vara. Medan de andra kanske bara sett det hela från en sida.
Jag har alltid haft koll på allt. Allt ifrån mina egna saker (trots oordning) har till och med haft koll på andras saker och vetat exakt var allt förvaras och haft minnesbilder på var saker varit senast.
Men nu är det inte så, inte stundtals iafl. Mitt minne sviker, hittar inte saker och glömmer till och med bort att jag lagar mat.
Tidigare hittade jag allt i kaoset, nu gör jag inte ens det.
Ibland fattar hjärnan allt och ingenting går fel. Ett flow som får hjärnan att gå på högvarv och prestera så mycket den bara kan. Stoppknappen har jag efterlyst i flera år, innan jag ens börjat fundera på vad som var "fel" på mig.
Jag kanske, kanske börjar komma den närmre nu, när jag börjar kunna följa mina skov och kan bromsa i tid med mediciner.

Jag ska avsluta för ikväll för mina tankar lär ju flyga omkring och jag kommer säkert ha en miljon saker att skriva om annars.
God natt
❤️




Likes

Comments

5:20 ringde klockan i morse. Yrvaken men ändå vaknade jag till rätt fort. En vän ringde och smsa mig för att jag inte skulle försova mig från läkarbesöket.
Ett viktigt möte då jag varit så trött de senaste veckorna, tack vare medicinerna.
Fick rådet att dra ner liiite på de senaste medicinerna jag fick dagen innan julafton. Samtidigt pågår en doshöjning på lamotrigin vilket vi skulle sikta på och hoppas ska vara rätt för mig och min situation.
Förhoppningen är att jag ska vara vaken mer än 2-3 timmar per dag framledes.

När vi var framme i Kalix missade jag säga till Chaffören att jag skulle kliva av vid sjukhuset och ides inte säga till heller.. Så jag fick en frisk promenad vilket kändes bra i kroppen. Ska sikta på att återuppta gymmet framöver då jag fick så mycket mer energi av promenaden.

Kommer skala av allt nu och bara tänka på de basala nödvändigheterna framöver. Kaoset kommer aldrig ta slut om jag inte strukturerar, finner rutin och tänker på mig, mitt liv och kropp.
Sen kommer jag skrida till verket och börja övervinna det jag vill och kan.
Som jag tidigare skrev har jag en plan B i bakfickan.

Saker och ting börjar sakta falla på plats. Jag behöver emellertid mer tid för att få sörja allt som hänt och händer runt mig.
En rehabilitering, acceptans av min sjukdom.
Det kan verka att jag är helt ok med allt men det är mycket yta och allt jag skriver och pratar om som rör min bipolära sjukdom och psykiska ohälsa är väldigt jobbigt att ta blotta.
Men jag tror på att om jag delar med mig så hjälper det mig framåt och eventuellt kan det hjälpa någon annan att våga prata om sin sjukdom. Psykisk ohälsa finns överallt, vem som helst kan drabbas. Låt oss hjälpa varandra till ett bra liv!
❤️

Likes

Comments