Då har jag dragit på smilbanden igen. Jobbigt när skiftningarna kommer så tätt nu, men jag tror det beror på att den ena medicinen faktiskt fungerar, den som ska förhindra att jag djupdyker i en lång depression.
Nu är det mer jojo, några dagar hit, några dit ⬆️⬇️

Jag har kickat igång lite promenader och lite gym, lagt om maten för femtioelfte gången och hoppas det håller nu.
15-20 kg lyckades min kropp gå upp i vikt. Jag skyller delvis på medicinen, men jag är lika skyldig då jag öppnat munnen och ätit som om det inte kommer en morgondag.
N O G O M D E T❗️

Just idag är jag glad att jag ändå försöker, ett steg fram, två bak och tre fram igen. Oavsett trippar jag baby små steg framåt.
Jag kommer alltid att få leva med svängningarna, men som jag sagt innan tänker jag inte låta det hindra mig, jag ska utnyttja det och så frön överallt och sedan skörda bit för bit tills jag fått mig en hel bukett. Förstår ni?

Nu tänker jag lägga mig så inte mina rutiner rubbas alltför mycket. Sova heter ordet! God natt!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

I tisdags mådde jag så bra, bakade, donade och njöt. En dag då jag fick ideér, inspiration och hade lite framtidsutsikt.

Sen slog det till som en käftsmäll. I går var jag som en urvriden trasa, trött, sov hela dagen och ingen motivation till något.
Idag är det samma och jag bor i sängen just nu.
Jag borde gå ut och promenera och innerst inne vill jag det, men hela kroppen och min hjärna skriker nej!
Hur kan det vara så?
Den här sjukdomen är lömsk, äter upp en inifrån och lämnar en liggandes i spillror tills en dag när energin och livsglädjen är tillbaka.

Pratade med företagshälsovården igår om min tillbakagång till arbete och hon tyckte som läkarna att jag inte ska ha bråttom innan de ger mig klartecken. Svårt att släppa det. Hon gav mig rådet att ta hand om mig, gå till biblioteket, söka lugna platser, ta promenader, gå en kurs på ABF, eller vad som helst för att varva ner.
Inser att jag kanske behöver nån som drar i mig som i princip tvingar mig på sånt. Annars blir det inte..

Tänk om det fanns nån kurs i matlagning, uppläggning eller bakning. Ni vet sån där proffs-kurs, bjuda in någon duktig kock/bagare att få inspiration av. Lätt att jag skulle njuta och ta till allt av det!

Jag försöker pigga upp mig med gårdagens avsnitt av Sveriges mästerkock. Fläskfilé biten hade jag ägt! Finns ingen råvara i världen just nu som jag behärskar bättre. Tänk om jag fått vara där. Det hade varit en utmaning och få visa mig själv vad jag verkligen är ämnad till att göra. En dag! ❤️

Nu vilar jag och hoppas att jag orkar och känner mig bättre i morgon. Har en surdegsgrund som väntar tålmodigt på sin ägare och jag hoppas finna styrka till min nya kärlek surdegsbröd ❤️



Likes

Comments

Har varit lite trött och mosig idag, men samtidigt är det full aktivitet. Inskolning av yngsta barnet på förskola, träff med skötare och boendestödjare och g l ö m s k a.

Jag är åter där var jag tappar tråden, orden, namn..
fotominnet, ni vet där man "ser" var man lagt saker, fungerar inte alls, ett armband är borta sen en vecka tillbaka, något annat oxå som jag glömt..
Fick ännu en gång en påminnelse av skötaren om hur viktigt sömnen är, med medicin om det behövs, för sova behöver jag. Gäspningarna och tröttheten sken igenom mitt smink och mina bortförklaringar. Innan vår träff var klar frågade hon om jag ville stanna och sova på soffan..
Det är även en påminnelse om hur denna sjukdom fungerar.
Kanske lär jag mig snart mina knep, genvägar och hur jag ska parera likt en balettdansös de olika episoderna av sjukdomen. Det kommer, jag lär mig och jag kommer lära mig det med precision.

Boendestödjaren och jag gick igenom min dag och la upp allt det basala till allt jag ska pyssla med under dagarna.
För antingen klarar jag inget, bara sitter och stirrar och kan inte bestämma mig var jag ska börja för allt är ett kaos, eller så börjar jag smått men det hela sprider sig som en löpeld och tillslut har jag påbörjat 10 projekt och får inget avslutat. Det sistnämnda har pågått måååånga många år. Det första börjar komma mer och mer de senaste åren då hjärnan sakta brinner av bit för bit.

Jag läste att när en människa blir utbränd eller får ett utmattningssyndrom tar det två år för hjärnan att till fullo återhämta sig. Det senaste året har jag svängt kraftigt med utmattning i flera omgångar. Räknade att det är en rehabilitering på ca 6-10 år innan min hjärna skulle vara helt återställd, ibland känns det lite overkligt och man rycker på axlarna och skämtar bort det. Ibland inser man allvaret, jag ska ändå leva länge till, är det i alla fall meningen.

..Men ändå fattar inte hjärnan att den ska ge sig, inga kommandon i världen kan stoppa mina tankar och har jag bestämt mig för något så ska det genomföras. Kosta vad det kosta vill.

Klart. Slut.


Likes

Comments

Som rubriken lyder. Allt på en och samma gång. Lite för energisk nu och känner att sömnen nog är långt ifrån i natt.
Vilken tunn linje det är mellan stadierna med medicin. 50 mg mer av seroquel och jag är trött och dåsig i flera dagar. 50 mg mindre och jag går på högvarv.
Nåväl, ska träffa min skötare på tisdag och får utvärdera det hela då.

Försöker hitta lite mer balans med maten igen och gjorde endel matlådor idag. På em slog sötsuget till och därmed kört att försöka vara utan godis.
Varför är det så svårt nu!? 😱

Barnen har denna vecka varit utan sina plattor helt, dels för att de var så beroende av dem och dels för att få en lugnare miljö här hemma.
På bara några dagar har ljudnivån och det extrema trotsandet blivit totalomvänt.
Inga plattor på ett bra tag framöver här alltså!

Funderar mycket över de senaste 10 åren i mitt liv. försöker komma ihåg hur jag varit och ser nu i efterhand hur jag mått och levt, och att det faktiskt har ett "namn", alltså mitt leverne.

Kan till och med gå tillbaka ner mot lågstadiet och ev till förskoleålder och minnas vissa saker som varit lite annorlunda.
Jag har alltid undrat varför folk inte förstått saker som jag förstått, det borde vara för att jag tänker ur flera perspektiv, mera spritt ut mina tankar på hur saken ska vara. Medan de andra kanske bara sett det hela från en sida.
Jag har alltid haft koll på allt. Allt ifrån mina egna saker (trots oordning) har till och med haft koll på andras saker och vetat exakt var allt förvaras och haft minnesbilder på var saker varit senast.
Men nu är det inte så, inte stundtals iafl. Mitt minne sviker, hittar inte saker och glömmer till och med bort att jag lagar mat.
Tidigare hittade jag allt i kaoset, nu gör jag inte ens det.
Ibland fattar hjärnan allt och ingenting går fel. Ett flow som får hjärnan att gå på högvarv och prestera så mycket den bara kan. Stoppknappen har jag efterlyst i flera år, innan jag ens börjat fundera på vad som var "fel" på mig.
Jag kanske, kanske börjar komma den närmre nu, när jag börjar kunna följa mina skov och kan bromsa i tid med mediciner.

Jag ska avsluta för ikväll för mina tankar lär ju flyga omkring och jag kommer säkert ha en miljon saker att skriva om annars.
God natt
❤️




Likes

Comments

5:20 ringde klockan i morse. Yrvaken men ändå vaknade jag till rätt fort. En vän ringde och smsa mig för att jag inte skulle försova mig från läkarbesöket.
Ett viktigt möte då jag varit så trött de senaste veckorna, tack vare medicinerna.
Fick rådet att dra ner liiite på de senaste medicinerna jag fick dagen innan julafton. Samtidigt pågår en doshöjning på lamotrigin vilket vi skulle sikta på och hoppas ska vara rätt för mig och min situation.
Förhoppningen är att jag ska vara vaken mer än 2-3 timmar per dag framledes.

När vi var framme i Kalix missade jag säga till Chaffören att jag skulle kliva av vid sjukhuset och ides inte säga till heller.. Så jag fick en frisk promenad vilket kändes bra i kroppen. Ska sikta på att återuppta gymmet framöver då jag fick så mycket mer energi av promenaden.

Kommer skala av allt nu och bara tänka på de basala nödvändigheterna framöver. Kaoset kommer aldrig ta slut om jag inte strukturerar, finner rutin och tänker på mig, mitt liv och kropp.
Sen kommer jag skrida till verket och börja övervinna det jag vill och kan.
Som jag tidigare skrev har jag en plan B i bakfickan.

Saker och ting börjar sakta falla på plats. Jag behöver emellertid mer tid för att få sörja allt som hänt och händer runt mig.
En rehabilitering, acceptans av min sjukdom.
Det kan verka att jag är helt ok med allt men det är mycket yta och allt jag skriver och pratar om som rör min bipolära sjukdom och psykiska ohälsa är väldigt jobbigt att ta blotta.
Men jag tror på att om jag delar med mig så hjälper det mig framåt och eventuellt kan det hjälpa någon annan att våga prata om sin sjukdom. Psykisk ohälsa finns överallt, vem som helst kan drabbas. Låt oss hjälpa varandra till ett bra liv!
❤️

Likes

Comments

2016 kommer jag minnas som ett av mina svåraste år.

Det som hände i början på året där någon roade sig med att såra mig djupt in i själen så hela min värld rasade, eller när jag gick in i en depression som i själva verket var en episod i min bipolära sjukdom. När jag skulle prov jobba efter alla år hemma som föräldraledig i höstas och såg fram emot att kunna jobba helger, men när jag kom hem sista dagen rasade allt i veckor.

Eller i midsommar då allt var perfekt, myggkampen pågick, en hel vecka i Levi.
Denna hypermani episod tog ett slut efter jag i veckor förberedde mig för audition till Sveriges mästerkock i Umeå. Jag var supernöjd över att jag tog mig dit och att jag genomförde det, men min kropp sa stopp. Självklart kom den där depressionen därefter då jag gått in för den helgen i 180 km/h.

Jag sörjer detta året där jag inte ens minns när mina barn gjort framsteg, allt är ett hemskt kaos. När jag sovit bort episoder eller tvärtom varit för snabb för alla i min omgivning.

Jag lämnar inga löften för nästa år för jag har egentligen inga. Jag strävar efter att må bra och minnas allt som händer runt mig. Kunna ta en dag i taget utan att tänka på näst kommande dagar.
Jag önskar mig lugn och ro i kropp och knopp
💫



Likes

Comments

2017 kommer jag försöka bearbeta allt, försöka hitta mig själv och ge mer tid till barnen när jag återhämtat mig.

Det är en oerhört lång och komplicerad väg som jag har framför mig med mycket sorg, styrka, glädje och tårar. Allt ska sammanfogas till ett liv i balans.
Det är lättare sagt än gjort inser jag när jag funderar på det en stund..
Det kommer krävas viljestyrka i motgångar och kämpaglöd när det känns att jag bara vill ge upp.

Jag tänker på alla de gånger jag mått dåligt pga min sociala fobi, mina panikångestattacker på affären, på Ikea där händerna nästan gett vika så jag nästan tappat min matbricka på det hårda golvet.
På hur mina drömmar kanske inte skulle kunna bli verklighet då jag känner mig stundtals hindrad på grund av mina symptomer som när jag darrar trots att det inte syns utåt.

Jag vill utbilda mig till kock, bagare, konditor eller något inom Smyckestillverkning, jag vill synas men inte höras allt för högt,
bara i bland då jag är så högt bland molnen där jag söker bekräftelse.

Jag brinner för allt jag gör, med enorm koncentration och en pedant människa där jag älskar att beblanda mig med likasinnade medmänniskor med stora drömmar om framtiden.
Tills jag rasar..
Allt blir svart, jag är trött, sliten och vill ingenting. Alla ljud är fruktansvärt höga i mina öron, det liksom ekar på högsta volym i hjärnan. Kan även hända när jag är där uppe, när jag inte får göra saker ifred.
Ibland vill jag bara vara själv, ensam. Bara för att höra tankarna dansa i takt med mitt hjärta som dunkar.

Nästa år blir nog bättre. Förhoppningen är så. Och skulle det bli sämre så vet ni var era kramar behövs ❤️

Likes

Comments

Diagrammet visar mina höga och låga episoder, en app värd att ladda ner för att kunna följa och hitta vändningarna i tid för att kunna behandla innan det går för långt, Appen heter moodtrack.
Idag vet jag inte riktigt vad som triggar igång mina manier eller depressions episoder, jag vet inte vad jag ska tolka som varnings signaler. Eller en viss hum har jag men inte exakt, vilket är något jag behöver börja följa och skriva upp för att kunna stoppa mig i tid.

Jag kan minnas tillbaka till högstadiet då jag hade mycket låga perioder då jag lyssnade på musik och var sorgsen och förstod inte varför. Eller när jag var överlycklig, varför var inte de andra lika glada?
Jag har aldrig bekymrat mig över problem, de löser sig ändå har min filosofi varit i perioder. Andra perioder har det varit katastrof, inget löser sig och deppen är ett faktum.
Eller hur kär jag var i personer och mådde dåligt då jag inte ville eller vågade visa mina häftiga känslor för personen.

Mina känslor åker ofta berg och dalbana, väldigt sällan är jag i balans, i alla fall inte under 2016, då jag blev insatt på anti depressiva och trots mina egna vädjan att det inte hjälper eller blir bättre, snarare tvärtom, allt eskalerade istället. Tyvärr lyssnade inte den doktorn på mig och inte heller nästkommande.
Den tredje läkaren däremot förstod mig, såg hur jag mådde och satte in åtgärder. När man är sjuk i bipolär sjukdom blandas oftast vanlig depression ihop med den depressiva perioden i bipolär sjukdom, och behandlingen är olika. Vid bipolär sjukdom kan vanliga antidepressiva vara en trigger och förödande för nya maniska episoder, därför är det väldigt viktigt att skilja på dessa sjukdomar.
Det är en jobbig situation när doktorerna inte vill lyssna på patienten som i mitt fall, bad jag att få utredas för bipolär och adhd redan från första besöket (varför jag bokade en tid till hc överhuvud taget). Och under hela perioden jag åt antidepressiva försökte jag förklara att det inte hjälper. En doktor är ju till för att hjälpa patienten i samförstånd för att kunna hitta rätt behandling tillsammans med patienten, inte för att bevisa att hen har rätt i sak och köra över sin patient. Det kan bli så fel.

Nu är jag i alla fall på rätt spår, förhoppningen är att medicinerna ska stabilisera mig så småningom.

❤️

Likes

Comments

Är väldigt trött idag, jag snubblar på orden och det går sakta när jag pratar, ibland försöker hjärnan göra ett språng men orden formar sig fel när de kommer ur munnen, som ett sluddrande.
Har valt att inte köra bil för tillfället då medicinerna gör mig så ur gängorna, en säkerhetsåtgärd helt enkelt.

Träffade personliga ombudet idag och fick med mig lite info om vad hon kan hjälpa mig med framledes. Just nu vet jag det mesta men det kan snabbt bli ändringar och då känner jag henne redan.

Ikväll somnade barnen rätt bra, det var längesedan vi haft så här lugnt en kväll, men då har inte äldsta flickan sovit middag alls. Sover hon på dagen kan man räkna med att man får kämpa hela kvällen med henne och hennes sömn och tillslut är man så trött i huvudet själv. Det har jag saknat, att man kan sitta själv i tystnad och bara vara.
Att få dansa med sina tankar och lugnt sortera alla bitar på rätt plats, inte gå och sova med ett kaos i huvudet.
Sov föresten väldigt bra förra natten, utan insomningstabletter (förutom melatonin då) men då gör seroquelen att jag somnar bra.

Försöker att inte sörja allt för mycket att jag har en bipolär sjukdom, även om det är allvarligt så kan jag skämta om det (för tillfället) och jag försöker verkligen utnyttja de bra tillfällena till något gott. Jag har ett enormt driv och klarar det mesta jag åtar mig, speciellt om någon ber mig.
Just nu har jag en plan om framtiden i mitt huvud och ger mig inte innan jag förverkligat den planen/drömmen.
Det kommer dock inte inom närmsta framtiden så jag håller det lite för mig själv ännu.

Tänk att jag skulle hinna bli 35 innan jag fick svaret på vad jag tyckt är fel. Att jag försökt förstå mig själv, varför jag är annorlunda. Varför jag alltid gjort allt halvfärdigt och tappat intresset efter ett tag och varför jag pendlat mellan högt och lågt.
Det känns skönt med svar. Det känns bra trots att jag har en livslång resa av kämpande emot mig.

Min man och jag har kämpat länge tillsammans och klarar vi detta tillsammans är vi nog menade tillsammans. Det är inte lätt att leva med mig alla gånger som gör ett vackert stilla hav till en orkan med full storm, respekt och kärlek till honom men även alla mina vänner som förstår mig och står kvar❤️

Likes

Comments

För mycket intryck och ljud gör mig så trött, och så klart medicinerna, en trötthet som kan liknas en dålig bakfylla.

Min behandlare kontaktade mig idag för att höra hur allt går då hon sett att varit inlagd dagen innan jul. Skönt att hon stämmer av en gång i veckan för allt kan förändras så fort, vi kommer hålla kontakten även nästa vecka efter jag träffat min doktor i Kalix.

Är dessutom väldigt irriterad på allt och alla just nu. Minsta lilla fel gör mig arg eller ledsen. En biverkning som förhoppningsvis går över snart.

I morgon ska jag träffa ett personligt ombud för att se om jag kan ha nån hjälp av en sådan. Lite kort vad denne gör är att hen hjälper mig med myndighetskontakter som tex vård och försäkringskassan. Det kan vara nog så jobbigt att hålla reda på allt, ännu mindre om man inte vet vad man har för rättigheter, så det ser jag framemot.

Det har även hänt en del positiva förändringar till att väga upp mot allt negativt. Jag kan sitta still i soffan och göra en sak i taget och sålla bort sådant som inte är så viktigt just vid det tillfället. Funderar på testa läsa en bok, har inte kunnat göra det på evigheter pga koncentrationssvårigheterna.
Att lyssna på musik är en sak som gör att jag kan stänga av ett tag när det blivit för mycket.
Det är en stor förändring tack vare medicinen.

Jag har många gånger funderat på varför jag är som jag är, hur det kommer sig att jag hamnar i både konflikter med människor men att jag även kommer så bra överens med andra.
Nu när jag fått ett namn på sjukdomen som jag har börjar allt falla på plats. Ännu återstår att se vilken bipolär sjukdom jag har och om jag har någon annan sjukdom, som jag själv misstänker.
Mer om det någon annan gång. Det blir för mycket att ta in tänker jag, om allt ska ut på en och samma gång, blir ett kaos.

Kram ❤️

Likes

Comments