Oj vad mycket jag tänkt en massa förra veckan. De har varit glädje, på vad jag behöver uträtta, kalas, mat, kock, familj och så vidare. Lyckades bromsa i lördags i alla fall och igår var jag på normal nivå igen. Det är lycka att kunna bromsa när allt går i 1000 km/h.

Idag har jag börjat morgonen med att föra barnen på föris och sedan storhandla. Tyvärr var det fel dag att storhandla på ------->

Tanken var att åka till Finland och handla det sista men jag orkar inte sätta mina fötter utanför dörren mer idag. Jag ska gå igenom lite och skriva ner vad jag ska ta upp med mina läkare i morgon ang. sjukskrivningen mm. Jag hoppas att vädret är bra så det inte blir så svårkört till Haparanda.

Nu på eftermiddagen tappade jag energin helt. Jag har tappat mitt anteckningsblock där mina noteringar om läkarbesöket fanns och har en svårtstartad hjärna idag.

I förra veckan var förresten Våran förening Vilja uppmärksammad på fler än ett ställe. Jättekul att folk börjar se oss och gillar det vi gör.

Om ni vill läsa om vår förening så klicka här: http://www.overtornea.se/globalassets/dokument/kommunledningsforvaltningen/kommunikator/valkommen-till-ota/vilja.pdf


Minnen...

Så himla mysigt när man hittar bilder, brev och en massa annat man kan koppla ihop med sina yngre dagar. Hadde totalt glömt att jag haft kontakter, brevvänner och så vidare i nästan världens alla hörn. Jag har varit aktiv brevskrivare till människor och faktiskt träffat en del av dem. Jag har även sådana jag aldrig träffat men som jag haft kontakt med sedan 90-talet, Rob i från New York är en av dem.

Sen har vi ju mina vänner i turkiet. De flesta av dem bor inte kvar där, utan de bor i Sverige alla som jag vet om. I helgen hittade jag brev och bilder på en av dessa som jag faktiskt inte hört av sen kring 1997-1998. Idag fick vi kontakt. Jättekul att efter 20 år få kontakt igen. Fattar inte att det redan gått 20 år! Jag var ju nyss där och 16 år. Idag är jag 35år och blir 36år om ca 2 veckor.

Finns ett stort glapp i livet för mig. Jag gjorde inget för mig själv. jag utveckade inte mig själv, jag hatade mig och vad jag var. Ännu en sak jag idag förstår bättre. Jag hängde på i ekorrhjulet och trodde livet skulle vara så. jag är glad att allt tog slut och att jag gick vidare. Jag har efter det även en till gång bestämt mig för att gå vidare.

Jag tycker det är enormt svårt att vara mig själv, säga nej, göra det jag vill och uttrycka mig och tycka om mig själv. Det sistnämnda är just nu i fokus, jag mår bättre i huvudet men inte kroppen. Jag hatar mitt skal och jag hatar att inte få till något för att göra något åt det.

Det hjälper inte att bara tänka och säga hur man ska göra. Man behöver motivation och vilja.

Nåväl, livet går vidare och jag hoppas att min läkare kan hjälpa på den fronten.

Det här med musik, hur underbart är det inte? Jag älskar att ha på musiken högt här hemma och sjunga med och dansa. Ensam, när inte någon är hemma. Jag blir på bra humör och musiken får mig att drömma mig bort från allt. En sorts dag drömmande. Känslan är svårslagen. Den sitter djupt i bröstkorgen och när musiken tar slut känns det som att hjärtat slits ut. Kanske inte alla som känner lika djupt som jag, eller?

Filmer kan också kännas så men musik är mer berörande. 

Nu ska jag börja med middagen, blir inte mer avancerat än makaroner och korv. 

Bra, och good! 


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Som rubriken lyder. Har inte skrivit på bloggen igen på över en vecka. Tanken har funnits då jag suttit och funderat och vet vad jag ska skriva men jag vill gärna kunna sitta själv och tyst för att allt ska formuleras rätt. Detta leder då till att allt swipas bort från huvudet till den dagen jag äntligen sätter mig ner för att skriva. Strunt samma, ni får läsa mina sämre texter i stället, varför avslöja sina brillianta ideér? hahaha!

I helgen kraschade jag efter att jag smygande fått mer och mer tyngd på mig, omedvetet från den andres håll. han, alltså min man blev åter varse om hur allt kan rasa på grund av så små saker. Jag tog i alla fall mitt enda knep och la mig och sov. Kände hur ångesten började entra kroppen igen. Jag har varit ångestfri ett tag nu och det är alltid ett bakslag när denna djävulska ångest återkommer. Idag vaknade jag dock mer utvilad och tror att jag parerade denna krasch rätt bra. Sömn är viktigt!

Mycket kretsar just nu om mina funktionshinder. Vad jag ska prata om med min psykiatriker (läkare) och hur min vardag inte fungerar för mig. För den fungerar bättre för resten av familjen men jag sätter alltid mig själv sist. Jag funderar hur jag ska klara mig om jag som nu inte har hjälpmedel eller nån sorts struktur hemma. Jag försöker anpassa mig men det är så svårt att få till nya rutiner och utan handledning är det ännu svårare. Mitt liv står just nu vid ett stopp och väntar på ett ok från psykiatrin för att jag ska kunna fortsätta framåt. Och som vanligt får man vänta, vänta, vänta och vänta. Jag väntar på en läkartid, ett intyg till fk för att kunna fortsätta framåt med mina framtidsplaner, en diagnos för att ha rätt till hjälp i samhället för att kunna leva mitt liv som alla andra. väntar..

Just nu tar jag in rätt mycket information överallt. Det är omedvetet. Jag har svårt att skriva denna text med tex tv:n påslagen trots att det är intressant. En bil som kör förbi på gatan eller att tvättmaskinen går i tvättstugan är också jobbigt. När jag kör bil längre bort blir jag helt utmattad av alla intryck på vägen dit. Smaker är också något jag är känslig för, en liten avvikelse från något som en kryddning känner jag. Helt sjukt egentligen. Jag känner dofter och smaker som ingen annan gör. Min man är långt ifrån detta smaksinne. Jag känner hur människor mår och hur jag ska bemöta dem, kanske är därför jag kommer överens med de flesta, och de jag inte kommer överens med kanske inte accepterar att jag känner deras känslor. Skulle vara skönt att kunna stänga av allt emellanåt, bara inte tänka hela tiden, inte känna hela tiden och inte göra hela tiden. Bara vara. Åka till Bahamas och bara sitta ner på stranden och inte tänka eller göra. Jag skulle bli besviken, för jag skulle inte klara av det och då är resan bortkastad.

Den inre stressen inför jul närmar sig. Förra julen låg jag inlagd på psyk efter en 7 månader lång manisk period. Det var inte så gött. Men nödvändig. Kan fortfarande inte släppa hur man inte kunde lyssna på mig och mina symptom på en bipolär sjukdom. Hur man valde att proppa i mig ännu mera antidepressiva med följden av denna maniska period. Trodde aldrig att man i sverige inte lyssnar på sina patienter och tillsammans utformar vården. Tyvärr blev jag besvärlig och man valde detta som snabbaste utväg. Nåväl, jag är ju här, jag lever, jag tar ansvar och jag vet när jag ska protestera när något är fel!

Mycket av detta har lett mig till min passion, matlagningen. Jag får en sorts trygghet i det. Jag mår så bra när jag får stå där och göra underbara rätter till min familj just nu, mina försökskaniner. Mina barn är inte alltid så förtjusta.

fortsättning följer så småningom, när jag kommer underfund med vad jag skulle skriva om!



Likes

Comments

I går satt jag med häftet som så många gånger innan och skulle skriva en "to-do list" slutade med att jag började plocka ihop böcker för att återlämna till bibblan, dansa lite, prata i telefon och en massa annat. Typiskt.
Jag skrev aldrig den listan, och jag försökte organisera och idag kom min vän förbi och frågade vad jag egentligen organiserat. Jadu, en massa, men det syns inte.
Tyvärr är det ju min koncentration som inte är speciellt bra, jag börjar göra något vilket leder till 20 andra olika projekt som jag fastnar för.
Idag var dock min bipolära och adhd sida överens med varandra och jäkla vilken fart jag haft! Energi som jag inte haft på ett bra tag, ingen trötthet och tusen idéer, faktisk inom organisera området. Så jo, nog hade jag rätt om att jag är hypoman nu. Kan bara skratta åt dessa skiftningar, det är så svårt att förstå att man är samma person men med olika perioder. Upp och ner och lite mittemellan.

Jag har under dagen tänkt en massa jag ville skriva om men mitt närminne är som det är, minns inte vad jag kom på. Det är något frustrerande. Kan bero på medicinerna eller själva sjukdomen.

Just denna perioden har jag svårt att sova, allt spinner på och jag hänger på. Är glad att jag inte har så mycket i almanackan den här veckan, annars skulle det gå överstyr.
Jag äter melatonin för att kunna somna och sova. Jag äter en rätt hög dos men det är nödvändigt.
Nu känner jag att det är dags att Nanna. God natt!

Likes

Comments

Som i början på september känner jag nu hur kroppen och själen vaknar till liv, hur glädjen till allt återvänder, hur glad jag är för att jag får igång tvättmaskinen och fixar disken. Hur jag drömmer mig bort och lagar fantastisk mat. Idéer ploppar upp som små tankebollar och det finns inga egentliga hinder för att lyckas utföra det mesta. Så uppenbart hypoman.
I det här läget ska man nog bromsa lite för att inte trilla igen, men då försvinner ju en bit av mig, min passion, min glädje att skapa och sjunka in i min värld av tillfredställelse. Det är det jag behöver, även om jag får betala med en tids depressions period. Så kommer det vara tills livets ände.

Trots allt försöker jag balansera mina aktiviteter och försöker ta det lite lugnare med det som ligger utanför familjen. Jag vill ju allt men får lägga lite stoppmärken ibland.

Livet med maken och tre barn är mitt allt här i livet, det är fruktansvärt tufft emellan och tar verkligen på krafterna, speciellt när man är nere, trött och humöret inte är på topp. Sjukdomen är inte gjord för en småbarnsförälder, men sånt kan man inte välja.
Min sjukdom har alltid funnits där, och slog ut med full kraft för ca 1,5 år sedan. Tack vare antidepressiva mediciner som inte går ihop med bipolär sjukdom, som gör att man hamnar i ett maniskt tillstånd.
Mitt uppe i småbarnslivet med yngsta barnet som var ca 5 månader. Jag har foton från det mesta, men Maias (mellersta barnet) och Alvars (yngsta) första tid är väldigt luddigt. Jag var så utmattad, mådde så dåligt och levde bara för dagen.
Min mamma är min hjälte, hon kom varje dag och hjälpte mig när sonen föddes. Utan henne hade jag inte klarat mig.

Ja, det är ett slit att ens stå upp, det krävs mer styrka än vad friska människor använder, så svag är jag då inte..

Likes

Comments

Det är mycket som händer just nu. Jag är inne i ett flow medan jag ändå är så trött i hjärnan.

Jag är engagerad i föreningar och politiskt aktiv och så har vi familjen och vännerna. jag har blivit introducerad och haft studiebesök till kock utbildningen vilket jag ser framemot att få börja så småningom.

Den största delen som verkligen dränerar mig på energi är vården. Jag har fått vänta på besked, tjata på att min läkare ska kompletera mitt intyg till försäkringskassan, det har bara tagit 8 veckor. Väntar dessutom på adhd utredningen, 6 veckor har passerat då jag väntat på utlåtande på mina skattningsskalor. sen har jag även fått höra om hur osannolikt det är att jag har adhd, av folk runtomkring, jag är ju inte överaktiv eller som en adhd människa är. shit vad outbildade människor är om det är bilden av hur en adhd människa är. Alltså, gör er läxa och kom sen och prata om jag har eller inte har adhd. Det är därför jag utreds för att det finns en misstanke vilket kan leda till en diagnos och att få hjälp i mitt liv. Fast det viktigaste är att jag själv vet, har man svårt att acceptera kan man ju faktiskt aktivt välja att inte tala om sånt för mig, för det får mig att må dåligt, som att det kan känner inte skulle vara värt någonting.

I Tisdags sov jag nästan hela dagen, helt utmattad av allt ringande och slitande. Jag rekommenderar ingen att bli sjuk, varken psykiskt eller fysiskt. Det är en jävla kamp. en kamp mot sjukdomen, för att lära sig allt om den, men även en kamp mot sjukvården som egentligen ska hjälpa mig som patient. Fruktansvärt besviken är jag så det är en av nycklarna till att kunna börja plugga till kock. Och inte har min kontakt ringt mig heller om det jag skrivit här uppe om.

Finns en hel del annat att skriva om, om hur elaka och korrupta människor det finns här där jag bor. Det finns många som öppet motarbetar och får fler att hänga på i mobbingtåget. Hur tusan kan ni leva med er själva? Trampa ner folk för egen vinnings skull, för att få synas och vara störts, bäst och vackrast!? Ni är i mina ögon små, elaka mobbare, sådana som samhället just nu försöker utrota, sådana som oftast faller hårt när de faller.

Hur svårt ska det vara att jobba i samma lag, komma med ideer, bolla med varandra, lyfta varandra, SAMARBETA och lyckas. Det är verkligen lågstadiefasoner ni håller på med! Det är ni som förstör hela våran bygd!!!!

Man tror att man sitter säkert bara för att man har en hög position, men det du, det är jag inte så säker på.

Eller när en högt uppsatt människa, springer naken in på bensinstationer och tror att ingen vet om det. Tyvärr vet hela Övertorneå om det. Det är inte första och troligen inte sista skandalen hen gör. Bra signaler man sänder ut till folket.

Jag måste nog sätta punkt där, för ju mer jag skriver, desto argare blir jag. Jag vill inte bli lika bitter som de jag här uppe skrivit om.



Likes

Comments

Det finns en hel del i mitt liv just nu, inte bara en sjukdom. Jag kan faktiskt säga rätt ut att dessa saker hjälpt mig till det jag är i dag. Allt som hänt har hänt på rätt tid. jag har träffat människor som vill mig väl och sådana som inte vill mig väl. Men om vi koncentrerar oss på det bra så måste jag nog säga att allt var menat att bli så här.

Äntligen känner jag en tillhörighet till allt, jag känner mig trygg och kan själv besluta hur mitt liv ska se ut, både för bara mig och för min familj det senaste givetvis tillsammans med min man.

Det finns mycket vi människor kan göra för att vi ska må bra oavsett om vi är sjuka eller friska. Vi kan välja att ha ett leende på läpparna och behandla andra med vänlighet och respekt. Att man som människa har negativ ton, är pessimistisk och är arg hela tiden tillför varken dig själv eller den du möter annat än en dålig atmosfär. Om någon kommer in med ett leende på läpparna och pratar glatt medför det glädje, eller hur?

Klaga inte, gå till grund orsaken till ditt klagande. Kan man göra något åt saken? Kan man själv påverka genom att engagera sig och faktiskt lyfta den "klagande" frågan framåt? Många gånger kan man lösa dessa saker genom att själv agera.

I morgon är mitt möte med AF, FK och Kommunen. Det är lite nervigt just nu. Men jag är glad att jag kommit så här långt, vid den här tidpunkten förra året var jag rätt snurrig med min mani och hur trött kroppen började vara efter flera månaders "rusande". Idag sitter jag hemma med min dator och arbetar med mig själv för att jag inte ska kasta mig in i projekt efter projekt som dessutom var på varandra, på sidan av varandra, ja ni fattar. Det är skitsvårt att bara göra en sak åt gången.

Jag ringde min kontakt igår på psyk för att höra om läkaren skickat in mina kompleteringar till FK och fick höra att han varit borta i flera veckor, trist att det ska dra ut på tiden och att dessutom min Adhd utredning drar ut på tiden. Hon hoppades i alla fall på att han är åter i nästa vecka så allt går framåt. Det är så jäkla segt bara. Pyskiatrin är ett utsatt område då det inte satsas nog på det området. Det är dessutom väldigt allvarligt då det är så mycket ungdomar som behöver hjälp av psykiatrin, vi skulle behöva trycka på mer för att få en fungerande psykvård här i Norrbotten.

Det får bli ett lite kortare inlägg idag, då jag ska försöka fixa till lite god middag idag.


Likes

Comments

Efter senaste inläggen tog jag en liten paus. Det blev väldigt känslosamt och utlämnande men jag är glad att jag skriver om allt, kan både ge andra förståelse men även lättnad för andra som befinner sig i samma sits.

Jag har valt att leva öppet med min/mina diagnoser och är bekväm med det. Visst kan jag känna en vibb av hur folk reagerar på att jag är psykist sjuk. Jag försöker lägga det bakom mig så fort jag bara kan och tänker att det är de som har problemet med mina sjukdommar, inte jag.

Jag blev intervjuad i förra veckan där jag fick berätta om mitt liv och mina tankar kring bipolär sjukdom och psykiska ohälsa om hur jag upplever att samhället reagerar och vad jag själv tänker kring det. Jag pratar i termerna "diagnoserna" då jag utreds för adhd just nu och ligger väl i sluttampen för att få även den diagnosen.

Under de senaste veckorna har jag mått rätt bra, kanske lite hypoman emellan men inget jag inte kunnat kontrollera. Jag kommer upp i ett flow och det blir inte så mycket mer än så. Sen åker jag neråt och just nu ligger jag nog på "mellanläge" det där tråkiga normala ;)

Jag försöker hitta på en del för att krydda till livet en aning så jag slipper det där gråa trista. Jag kan sitta med mina smycken i timmar eller laga mat för att få lite kreativitet och glädje av det. Mina barn aktiverar mig och jag har ett rätt så rikt förenings och politiskt engagemang för tillfället och som håller mig igång.

På fredag ska jag träffa Försäkringskassan, arbetsförmedlingen och min arbetsgivare för att prata om min framtid. Vi har kommit fram till att mitt arbete som usk inte passar min sjukdom med tanke på stress, skiftarbete, ombytlighet, medicinutdelningar mm.. ja listan fortsätter. Jag har i alla fall bestämt mig att vandra vidare för både min och arbetsgivarens skull, varken jag eller de vill ha mig sjukskriven på en tjänst jag ändå inte kommer komma tillbaka på.

Jag har tänk börja studera i stället, till kock där jag ha andra förutsättningar och valmöjligheter för framtiden. Det är dessutom nummer ett på min favorit sysselsättning och det är ju en bra förutsättning att läsa till kock tycker jag? Jag brinner verkligen för det yrket och älskar att prova mig fram bland smakernas allé. Jag hoppas jag får börja utbildningen så fort som möjligt. jag behöver komma igång med något vettigt för att både mitt psyke och fysiska ska må bra.

Vågorna, topparna och dalarna kommer jag aldrig bli av med oavsett medicin men just nu har jag stora förutsättningar att må bra med en stabiliserande medicinering. Lithium och lamotrigin är grunden för mig. Sen behöver jag jobba med mig själv varenda eviga dag för att ta mig framåt. Jag är glad att jag har en kreativitet som gör att jag knappt kan sitta still i soffan eller ligga i säng hela dagarna. Jag tillåter inte det just nu.

jag försöker få ordning på sömnen nu med hjälp av melatonin och har nu en dos på 10 mg som fungerar hyfsat bra. När jag är som tröttast kan jag klara mig på 7 mg. Jag är glad att jag slipper sömnmediciner som är beroendeframkallande och som innehåller bensodiazepiner. Ett tag kände jag att jag inte kunde sova utan dessa tabletter men som tur var satte läkaren ut dem och in kom då en kraftig dos melatonin.

På tal om det här med folk som inte förstår sig på dessa osynliga sjukdomarna. Det är nog så jobbigt att processa det själv, inom familjen och vetskapen att jag aldrig blir frisk som andra. Saken är att det faktiskt gör oss sjuka starkare, mer drivande och visar att vi kan mer än andra. Jag gör mitt jobb till 150%, inte bara för att andra ska bli nöjda utan för att jag själv vill bli nöjd. jag är den mest kritiska människa jag känner men jag kritiserar aldrig andra som jag kritiserar mig själv.

Jag hoppas jag ska orka och kunna skriva på bloggen lite nu framledes, även med en positivitet.

Bjuder på en manisk bild från i julas när jag var inlagd i Sunderbyn ;) -------->

Likes

Comments

Det känns i hela kroppen. Varenda atom skriker ut i glädje. Det är en underlig känsla när deppen släpper och banar väg för glädjen. Att sätta ord på känslan är omöjlig, men jag gör det bättre nu än förr för då visste jag inte varför allt var som det var. Det är en otrolig lättnad i alla fall då jag har en del som väntar på mig bakom hörnet.

Nästa vecka åker jag ner till Stockholm för att tävla i Årets äggrätt 2017! Jag är en av fem som plockats ut av juryn till finalen, helt fantastiskt!

När jag fick beskedet var jag inställd på att inte åka då jag mådde så dåligt just då och det är ändå rätt dyrt att ta sig dit härifrån Norr. Men tack vare envisa, fantastiska, underbara vänner, familj och bekanta och obekanta kommer jag åka, oavsett hur jag mår den dagen. Dessa människor med Anna Karlsson och Sofie Wiippa Lahti i spetsen ordnade en insamling för att jag skulle kunna ta mig ner till stockholm! Det är en vinst i sig att jag ens tackat ja, ännu större vinst att jag kommer fram och deltar i tävlingen. Är så glad och rörd över responsen jag fått. Så nu försöker jag ladda på bästa sätt och det är ju givetvis att tillaga maten ett par gånger innan avfärd.

Somnade igår redan vid 20, kroppen och knoppen behövde verkligen vilan.

Jag kommer fram ledes försöka varva lite när jag skriver dvs dagshädelser/veckohändelser med min resa från barn till nu, mest för att få bearbeta en del på det här sättet och genom sjukvärden på ett annat sätt. Här i norrbotten är det väldigt ont om Psykologer, det är långa köer och oftast får man nöja sig med kurator för att kunna handskas med sin nuvarande situation och framtiden. Psykologen är ju den som hjälper att bearbeta det som hänt och kunna lösa upp knutar från förr. Min kontakt sa i vintras att jag inte var redo för att gå till en psykolog, att det var för tidigt. Jag hoppas att det snart kan vara möjligt. Jag är 35 år, har familj och vill verkligen få ordning på allt innan jag blir pensionär. Det tar så mycket tid från barnen och maken att må så här. Jag missar så mycket.

Jag har många svarta hål jag inte minns nu när barnen kommit. Jag har tappat mycket från det Maia var liten, jag minns bara att hon kräktes hela tiden. Jag mådde jättedåligt då och grät och skrek hela tiden.

Ett par månader efter min son föddes triggades en depression igång efter att jag blev anmäld till socialen för att jag inte kunde ta hand om mina barn. Någon människa hade tagit sig friheten att skriva ett anonymt brev där denne beskrev vår "situation" som svår. Att denne inte är någon vi känner förstod vi då denne trodde min man jobbade och tyckte det var så synd om stackars Petra som fick vara ensam med barnen när han pendlade och inte klarade av situationen. Min man gick dock skola då och min mamma var dagligen och hjälpte mig för att underlätta vår situation. Jag mådde verkligen inte bra. Denne människa får leva med vetskapen om att jag vet vem denne är.

Efter det gick jag till läkaren och blev diagnostiserad med depression och fick börja äta anti-depp. Allt vände och gick fort upp och helt plötsligt mådde jag så bra. Min arbetsteurapeut tyckte det var positivt att jag blivit bättre så fort. Men det var tyvärr början på en 7 månader lång manisk period...

forts följer...

Likes

Comments


Det är vår bröllposdag idag. Vi har dock fightas tillsammans i många år innan det. I år är det 20 år sedan vi träffades, ovetandes om vad framtiden skulle ge oss. Jag älskar min man, han är totalt tvärtom än vad jag är. Jag tar stor plats, kämpar högt om orättvisor, är öppen, och förstår inte hur människor kan trycka ner andra människor. tycker jag något är fel så retar jag mig på det tills jag inte kan hålla det inom mig mer. Kan vara en nackdel ibland, men det får jag ta, det är min personlighet. Förstå mig inte fel. Han tänker givetvis likadant men agerar inte på samma sätt, han är mer lugn och tar saker i sin ordning.

Som jag tidigare skrev, orsakar min bipoläritet väldigt mycket negativitet. Men sjukdomen har även en bra sida.

Jag har har periodvis väldigt lätt för att träffa andra människor och umgås. De flesta av mina bästa vänner har jag träffat i samband med min sjukdoms debut och de har varit med mig och min fight på ett sätt jag aldrig skulle ha vågat tänka mig.

Jag är lyckligt lottad att ha så fina vänner. Sen finns även vänner som funnits lång tid vid min sida. Några som sett, vetat och kanske tillochmed undrat om mig och mitt beteende. På högstadiet har jag varit just framåt, tuff, lite hård på ytan för att folk inte skulle få komma allt för nära mig.

Jag blev mobbad och psykist misshandlad av andra i samma ålder. Kanske "normalt" för andra att sånt förekommer men för mig har det satt djupa spår som än idag tyvärr svider och värker. Jag minns en gång på mellanstadiet när en kille slog mig med knuten näve i magen. Jag gömde mig på toaletten resten av dagen och grät. Jag kommer ihåg när man kallade mig fet och hur ful jag var. Det fick jag höra upp i gymnasieålder. "Varför går hon med jackan på? säkert för att dölja hur fet hon är".

Jag mår illa bara jag tänker på hur elaka människor det finns. Dessa är barn/ungdomar som mobbar andra barn och ungdomar.

Tack vare mycket av denna psykiska misshandel och andra tråkiga händelser blev jag aldrig klar med gymnasiet. Jag orkade inte då ämnena jag skulle läsa inte intresserade mig alls. Det var teroretiska kurser och det fungerade inte.

Jag började jobba och började inom LSS och jobbade som Personlig assistent. I 13 år jobbade jag som det, rutinmässigt, ensam och kunde styra lite av arbetsuppgifterna.

Sen blev det omplacering och tre barn. 17 år efter gymnasiet sitter jag här med denna sjukdom, vet inte var allt ska bära, hur jag ska klara av att hantera allt och vilka möjligheter jag kommer få. MEN jag har familj, vänner, bekanta, människor och barn som stöttar mig! Ni är alla vädra guld i mina ögon!


Likes

Comments

Det är ett tag sen jag skrev i min blogg. Det var på vintern, och jag mådde väl som sämst då.

Våren kom och lithium sattes in och plötsligt kändes allt mer stabilt. En uppbyggnad av styrkan i mitt psyke påbörjades medan jag lade det fysiska välbefinnandet åt sidan då den tenderat att stressa mig. jag klättrade högre och mådde jättebra med mindre hypomani som inte förstör eller får allt att rasa... så fort i alla fall.

I skrivande stund har jag varit nere i nån vecka. Jag har svårt med sömnen och gråtattackerna varvas med panikångest och nått leende emellan. Jag hamnar i konflikter med familj och hör hur folk pratar och förminskar min sjukdom bakom min rygg. Jag är åter sjukskriven 100% för att jag fick panikångest och djupdök igen.

Jag har svårt att förklara, men när jag är nere och hamnar i depression känns det som att jag inte kan något, jag kan inte föra mig normalt med människor, drar mig undan och går till och med och handlar sent på kvällen för att slippa träffa på nån som vill prata. Jag får bilder och scenarion i huvudet som "talar om" för mig hur jag ska tänka och får katastrofscenarion som spelas upp i huvudet, det går ibland till och med så långt att jag intalar mig själv att alla mår sämre med mig i deras liv. Givetvis är det inte så i verkligheten, men så är det för mig.

Allt det här orsakar mig och människor omkring mig stort besvär. Att aldrig kunna leva normalt är oerhört tragiskt och ledsamt. Det är nu ca 1 år sedan jag fick min bipolära diagnos och jag är fortfarande ny diagnostiserad med kognitiva, psykiska vardagliga problem.

Jag har hjälpmedel för att klara vissa moment i min vardag som tex tyngdtäcke för att känna trygghet och få bättre kvalité på sömnen. Jag väntar på en sorts "timer" som ska hjälpa mig med att bedöma hur mycket tid jag har i min vardag för att inte komma försent, för att hejda mig till att lägga ner mycket tid på en sak så jag blir dränerad på energi.

Jag har försökt med scheman för att få min vardag att fungera, som frustrerande nog inte fungerade. Jag har en stor whiteboard tavla där jag veckovis skriver in aktiviteter, matsedel, vilken vecka det är och datum. Jag har påminnelse på när jag ska ta min medicin (som ska tas med 12 timmars intervall) som jag ändå missar.

Mitt korttidsminne fungerar inte. Ibland skakar jag så mycket p.g.a medicinerna. För att kunna sova äter jag tre olika sorters sömnmediciner (inte alla samtidigt) Jag har börjat få psoriasis av lithiumet, är jämt törstig och har alltid med en vattenflaska på 1 liter, glömmer jag den får jag panik.

Jag klarar inte stress, förändringar, ljud. Jag blir förvirrad, och hetsäter. Jag är otrygg och blir misstänksam. Jag är utmattad.

När jag är hypomanisk/manisk är jag tvärt om. Jag älskar livet, älskar att prata med folk, känner att jag kan allt, driver sakfrågor och känner mig intelligent. Skillnaden är enorm. Att må så bra är få förunnat, att känna livets lycka på en bubblande, flygande nivå som aldrig vill ta slut är så underbart.. Men det tar slut.. oftast i en ravin.

Det är en vågskål att balansera för att hitta den rätta linjen. Somliga som medicinerar med lithium slutar emellan för att få känna den där lyckan, euforin och speeden. Oftast med tragisk utgång. Jag vill inte vara en av dem. Jag tampas ibland med tanken av att testa vara utan för att få känna den känslan, få energi som i julas när jag bakade och fejade. Fast det slutade rätt illa den gången, räv gifter till mediciner och inläggning på psyk. Fast det var inte så farligt att vara där, det var ju för att bli hjälpt jag behövdes läggas in.

Nog om det! Jag har blottat en del av mina sorger och besvär och samtidigt mina lyckokänslor. Jag hoppas att det hjälper någon att kunna känna igen sig och att man faktiskt inte är ensam. Jag har alltid känt mig speciell och annorlunda. Att jag nog tänker annorlunda, att jag ser saker på ett annat sätt. out of the box. Jag är kreativ, uppfinningsrik, drivande, envis. jag är inte en pappersvändare eller elektriker, not my thing at all!

Jag har en vilja. Jag har ett mål som jag vill uppnå. Jag kämpar varje dag med att ta mig närmre mitt mål. Jag möter motstånd, från andra och från mig själv, men jag försöker ta mig förbi dessa problem. För jag är övertygad att jag kan och klarar det jag vill framledes.

Visst vet ni att jag vill bli kock? Jag vill arbeta med mat och arbeta fram rätter ingen annan skådat. Jag vill få vind i mina segel för att våga ta steget in i något helt nytt men som är så bekant för mig. För det är ju det där steget in, det är svårt, det är ångestladdat, jag är rädd för att jag ska göra fel. Jag vill inte misslyckas.

Jag tvivlar ofta på mig själv, eller nja, alltid givetvis. Är det här rätt? Jag kan nog inte. Ge mig inte det ansvaret, och så fortsätter det. Jag ser mig inte ens som chef över mig själv. Dåligt självförtroende så jag måste till och med mobba mig själv.

Jag tror att jag ska sätta stopp nu. Det är mycket negativa tankar jag har om allt, tror dock att det är bra att de kommer ut och man får ventilera allt.



Likes

Comments