Har en jobbig vecka just nu. Känt mig nere, men mest uttråkad tror jag. Som att allt står still. Då tog jag till medicin, eller som min kille vill kalla det, knark. Jag slutade med min dagliga medicin, jag bokade av två besök hos psykologen och har tagit oxy 4 dagar i rad. Till slut konfronterade min kille mig och sa att tillslut kanske jag väljer det över honom och då kommer han lämna mig. Jag tog en dag till. Ingenting jag hade planerat, de bara var där så blev det så att jag tog dem igen. Han ville åka till min lägenhet för att spola ner alla tabletter, men jag lyckades hindra honom. Jag vet inte riktigt varför jag inte ville det. Jag åkte till och med till min lägenhet i smyg när han var upptagen och gömde tabletter i min kudde. Det känns illa. Men jag vill behålla dem till en annan tid, om jag känner att jag behöver dem i framtiden. Detta låter så dåligt, men det är så jag tänker. Jag har inte tagit på två dagar nu, har varit hos min kille 3 dagar i sträck nu tror jag, om inte fyra. Bara för att han vill ha koll och för att jag ska kunna låta bli att ta dem. Dock vet han inte att jag har några i min väska, men jag har faktiskt låtit bli att ta dem.

Likes

Comments

Jag har tänkt på det här ett ganska långt tag nu, att skapa en blogg. Det var aldrig tänkt att vara en vanlig blogg där jag berättar om vad jag gjort idag eller fina bilder på min mat. Nej. Det här var tänkt att vara en blogg där jag, anonymt och ocensurerat, kan uttrycka alla mina tankar om min psykiska sjukdom. Jag är inte här för medlidande, "stackars dig", "krya" eller liknande.

Jag är här min skull, för att kunna öppna upp mig och få ur mig saker, men förhoppningsvis även för din och andras skull. Jag hoppas kunna hjälpa er, ge er stöd, svara på frågor och visa att andra har det som du. Visa att ett bipolärt liv aldrig är ett liv som någon annans, men att det aldrig är slut, det finns alltid hopp. Min sjukdom innebär inte ett slut, bara en förändring.

Likes

Comments