Efter vad jag nästan skulle kalla ett "nervous breakdown" sitter jag hemma hos mamma utanför Västerås. Försöker tänka ut en plan. Nästa steg. Planet hem igen till London går på fredag.


Jag älskar London, staden är helt fantastisk och den är mitt hem mer än någon annanstans. Men jag börjar bli trött. Trött bara. Trött på att konstant vara fattig fastän jag har ett väldigt bra jobb och jobbar mer än heltid. Trött på att varken ha tid eller pengar till någonting annat än att åka fram och tillbaka mellan kontoret och mitt hem, fastän jag älskar att befinna mig på båda platserna. Det handlar om att ha möjligheten att göra någonting annat.


Har haft lite ångest på sista tiden då jag i Sverige hade ett fantastiskt bra jobb med otroligt bra lön, bodde tillsammans med en fantastisk pojkvän som jag älskar och avgudar tills min sista dag men som jag valde att lämna för ett mer spännande liv i England. Vi lovade att alltid finnas för varandra även om vi inte at the end of the day var "meant to be" men fick veta idag att så kommer inte vara fallet och jag står nu utan min bästa vän. Det suger. Det suger så jävla mycket. Men jag respekterar givetvis hans beslut. Han har hittat en ny tjej, som jag hoppas älskar honom mer än vad han förtjänar. Fan om hon inte älskar honom. Då jävlar. Det gör mig så arg att hon inte tycker det är okej för oss att ha kontakt men samtidigt förstår jag. Vem fan skulle vilja att ens nyfunna pojkvän har kontakt med tjejen han bott tillsammans med i 5 år, varit tillsammans med i 6 och känt i +10? Jag förstår ju. Jag är ju inte dum.


Nej vi får väl se vart fan detta leder. Men det blir ju minst 1,5 år till i London. Kanske Brexit kastar ut mig eller så beger jag mig väl vidare på nya äventyr. Den som lever får se. Usch så deppigt det lät. Nåväl.

Likes

Comments