Tänkte att jag nu skulle ta mig i kragen och berätta vad som hände när vi förlorade vår älskade och efterlängtade lilla Alma.

Alma var beräknad att komma ut den 29/9, vid den tidpunkten visste vi inte att det var en liten Alma som bökade rundor där inne för vi hade inte tagit reda på könet. Dagarna gick och jag försökte komma på vartenda litet knep så att jag skulle kunna vräka ungen så jag skulle kunna få bebismysa, varför kunde inte pyret fatta att det skulle bli mysigare på utsidan? I alla fall, dagarna masade sig framåt, de sista dagarna kändes längre än hela graviditeten... Men sen helt plötsligt var det den 12/10 och jag skulle på det absolut sista besöket hos min barnmorska! Jag var helt överlycklig. Äntligen så skulle vi få ett datum som vi skulle få bli igångsatta. Var helt uppspelt över detta så tänkte inte så mycket på att jag inte hade känt en enda rörelse sedan kl 23 kvällen innan. Jag skuttade iväg till barnmorskan, eller skuttade är väl att ta i... vaggade är kanske ett bättre ord ;)

Väl inne hos barnmorskan så pratade vi mest om att ungen inte hade velat komma ut än och att vi skulle få en tid till förlossningen, den 14/10 skulle vi åka in för då hade jag gått över 14 dagar. I slutet av besöket så skulle vi bara mäta magen, känna hur Alma var placerad och lyssna på hjärtljuden. De två första punkterna gick ju bra, Alma låg långt ner och var fixerad så det var toppen. Sen skulle hon lyssna på hjärtljud.... men hittar inga... Hon försökte länge och tillslut så kallade hon in sin kollega som också försökte länge länge med att hitta hjärtljuden. De hittade inga... Just då kände jag ingen större panik, försökte bara intala mig att hon hade vänt på sig så det var därför de inte hittade några hjärtljud. Jag fick följa med kollegan in på hennes rum och ringa till Filip(min sambo) medan min barnmorska ringde in till förlossningen för att förvarna att vi skulle komma in.

Filip kom och hämtade mig hos barnmorskan, har aldrig sett honom så sammanbiten. Förlossningen ligger ca 2 mil därifrån jag gick hos barnmorskan. Men den vägen har aldrig känts så lång som den gjorde då. Trotts att Fille körde alldeles för fort... Försökte intala både honom och mig själv att allt är lugnt och att vi kommer att få se ett litet pickande hjärta på det stundande ultraljudet. Men blev allt mer stressad över att hon inte rörde sig där inne... försökte "väcka" henne under hela resan till förlossningen utan resultat...

När vi kom in till förlossningen så blir vi mötta av en barnmorska och en förlossningsläkare. Vi blir invisade i ett rum... rum 7 om jag inte minns fel... Fick lägga mig på britsen så skulle de ta CTG på bebisen. Men de letade länge länge med den lilla dosan utan att hitta något hjärtljud... men så tillslut så hörs det en plus i rummet, jag och Fille hinner knappt andas ut innan barnmorskan beklagar sig över att det nog var min puls hon hittade... då började jag inse vart detta skulle sluta... men förlossningsläkaren började med ultraljudet och hon letade länge och sa att hon bara skulle ta en titt innan hon började kolla på hjärtat... men det tog inte någon längre tid innan hon tittade på mig och sa att tyvärr så slår inte hjärtat... det var som att falla rakt ner i ett stort svart hål.... jag grät och grät och grät... och jag hörde hur Filip också började gråta...


Usch... nu droppar tårarna på tangentbordet, får fortsätta att skriva om detta en annan dag för nu tar det stopp. Hjärnan stänger lixom av på något sätt, det är väl kroppens sätt att skydda sig själv på något sätt.

Hoppas ni har haft en bra dag!!

Kram M

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Avslutar dagen på bästa och värsta sätt, ett besök hos min lilla Alma. Som jag saknar dig hjärtat!💔

Likes

Comments

Vaknade idag och kände bara NEJ!! Inte dag till utan Alma... Nedräkningen till jul är inte alls så mysig som den brukar vara för det fattas en bit av mig.
Men bestämde mig för att ta dagen som den kommer. Körde in till stan en sväng och fixade lite julklappar, skönt att få en del färdiga men där är ju några kvar 😅
När jag kom hem så kom där ett väldigt sug efter att baka så fick ju ta tillfället i akt och baka lite, fick bli saffransbullar med vaniljfyllning. Det är terapi att få jobba med händerna, ja även att få hugga in på ny-och hemmabakta bullar är ju helt magiskt!
Men nu ska jag flänga iväg på luciaövning och på vägen hem så ska jag se till så att allt lyser och är fint uppe hos vår lilla juvel.
Ha det bäst!
Kram M

Likes

Comments

Hej!
Detta är första blogginlägget jag skriver på flera år. Hade blogg när jag var 13-14 år men hur seriöst var det på en skala 1-10?😂
Men sedan Alma föddes så har jag haft ett behov att skriva av mig och så kom jag på tanken att varför inte låta andra få del av mina tankar? För vi är många som har förlorat våra barn och jag tycker att man pratar om det för lite.
Så för att dela med mig av vårat liv och hur vi tar oss framåt trots sorg och ilska så har jag bestämt mig för att blogga.
Hoppas ni finner det intressant och vill följa mig och mina tankar.

Kram M

Likes

Comments