Header

I onsdags opererades jag på Karolinska i Solna igen. Plastikmottagningen två våningar upp.
Jag hade efter läkningen av mastektomi fått två hudupphöjningar i mitten, något som är väldigt vanligt vid denna typ av ingrepp.

Klockan 08.30 fick jag byta om till en operationsrock. Jag placerad på en bår och blev ritad på.
Kirurgen och sköterskan satte i lokalbedövning som är exakt samma preparat som används hos tandläkaren för övrigt. Lokalbedövningen förs in i operationsområdet med en lång, smal och böjd nål. Ser ut som en krok. Bedövningen var inte särskilt behaglig men överkomlig. Den bet inte så bra i ärrvävnaden så jag fick maximal dosering innan och under själva operationen.

Följande kan upplevas som obehaglig läsning

När bedövningen testats genom att sticka hål i huden med en pincett och ingen stickande känsla uppstår så kunde kirurgen påbörja operationen. Jag kände att hon skar men jag kände ingen smärta. På vissa ställen högg det till och då fick mer bedövning ges, då det inte ska kännas alls.
Jag låg och pratade med sköterskan men då och då kom kirurgen ner på muskelvävnad och det var bland det obehagligaste jag någonsin känt. Det kändes som att hon var nere på skelettet och skrapade med en slö sax och det lät precis likadant också. Det kändes en del.

I slutet av operationen brände hon blodkärlen med en liten brännare. Det sprakade till och luktade bränt. Ganska skum upplevelse det också. Det drog liksom i kärlen och blev ganska varmt i bröstkorgen.

Slutligen syddes alltsammans igen och det kändes ingenting alls. Det tog dock cirka 15 minuter då det var väldigt många små och tunna stygn. Just för att det inte ska bli någon upphöjning eller flik.

Nu är jag tillbaka på jobbet och ska inte lyfta eller anstränga mig. Det stramar och kliar mycket men det gör inte särskilt ont. Vanlig alvedon funkar prima att lindra med.


Till dig som ska göra en korrigering efter mastektomi på samma vis som jag gjorde - Det är överkomligt. Det är ingenting mot hur mastektomin var och det går ganska fort. 1 timme tog det för mig!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments


Du smakar så salt med en bitter eftersmak. Jag känner exakt på tungan vart du är och du stannar kvar länge. Jag biter mig i kinden och precis som alltid går det hål i huden. Tänk att den är så ömtålig just där.
Järnet hjälper mot sältan och äntligen är du borta. Så... Varför är du ännu kvar?


Likes

Comments

Jag är så trött. Det var en hektisk inspelningshelg där varje cell används för kreativt skapande. Jag tänkte att jag skulle få sova rejält efter helgen och återställa mig, men så under natten till söndag insjuknade Kevin.

Klockan 02:00 väcker han mig med klagan över smärta i ryggen, mellan skulderbladen. Jag gav honom två alvedon och en ipren men smärtan gick inte över utan förvärrades. Spred sig till bröstkorgen. Jag frågade om han hade känt något i armarna och när svaret blev "Ja" så ringde vi 1177. Inget snack om saken - Bara att åka in akut.

Nu är det tredje natten på sjukhuset för hans del och här hemma är det tyst och... tomt.
Stretar på som vanligt men det är inte samma sak. Rutinen om vilken mat vi äta ikväll och avsaknadet av det bekanta ljudet av duschen som slås på vid den här tiden börjar smyga sig på.

Jag är på sjukhuset både innan och efter jobbet. Några timmar sitter vi i rum 5 och tittar på Lyxfällan. Sedan måste jag åka och varje gång jag går där ifrån kan jag aldrig vara riktigt säker på hur han mår nästa gång vi ses. Hjärtrytmen rör sig olika. När jag ser slagen på den uppkopplade skärmen tänker jag på hur skört hjärtat är. Hur kroppen stängs ner om det skulle få för sig att sluta slå.

Nu är vi inte där men vi har heller inte en fast orsak till den plötsliga hjärtsvikten. Var det testosteronet? En infektion? Bröstbandet? Medfött?
Imorgon åker han till Eskilstunas sjukhus för ytterligare kontroller och jag hoppas innerligt att tystnaden här hemma bryts snart av ljudet från hans röst.


Likes

Comments

Imorgon smäller det. Ja, eller förhoppningsvis inte. Det är filminspelningsdag. Det var några veckor sedan vi körde sist.
En månad kanske till och med? Jag är orolig, men det är jag alltid innan en inspelning. Kommer vi att hinna? Kommer alla som ska vara på plats att dyka upp? Av erfarenhet dyker det alltid (Och då menar jag verkligen ALLTID) upp problem som man inte har räknat med. Och så givetvis problem som man HAR räknat med.
Problemlösning är definitivt en filmskapares ess i rockärmen. Något att dra fram när en lampa går, ett batteri är trasigt, mickar frasar och hela teamet ligger i fosterställning. Jo, det har jag faktiskt gjort på en inspelning. Legat i fosterställning och samlat kraft som runnit ut. Ändå är vi på't igen och ska attackera. Som en katt som inte kan låta bli getingen i fönstret.

Det är ju så roligt och det blir ju så bra. När jag ligger där på golvet efter 9 timmars "ACTION"-skrik så visualiserar jag hur hela teamet sitter i varsin biostol och ser öppningen av vår film. VÅR film. Alltsammans började med en tanke, min tanke.
"Hur skulle det egentligen se ut om en icke-binär person skulle hamna i konflikt med en binär grabb, och om alltsammans dessutom var en musikal?". Nu står de framför mig, karaktärerna. Det är nästan det bästa med en film. Att se sin karaktär framför sig, tala och agera. Jag har levt med mina karaktärer i flera månader och det känns lite som att träffa en avlägsen onlinevän.

Hur coolt är inte det?


(Bild från filmen)

Likes

Comments



Vågig och vågad, så mycket glitter i en blick
"Titta på ljuset, det är äkta, inget trick"
Svävande och inspirerad, lättimponerad
vackert naturlig, inte prydligt möblerad
Behjälplig och omtyckt, finns där i något svart?
Jag vill ha flera timmar, får endast en kvart
Alltid på väg, en fladdrande halsduk
Svävande likt dig, och minst lika mjuk
En fantasi om hur en osämja med dig kan se ut
målar med tankar från början till slut
men ty där finns inget material att lägga samman
Du är mer än en glöd, du är flamman


Likes

Comments

Visst är det härligt med sol. Här skiner den upp ett gult gräs och gruset som slängts ut över vägarna efter gårdagens vinter. Igår vinterkängor, idag converse. Mars är en sådan shady månad. Har givetvis dragit på mig en ganska lindrig förkylning men det var väl knappast en överraskning.
Idag är jag på jobbet och det känns som en ganska bra jobblördag. Lite folk som droppat förbi, drejning senare och så har jag precis lagt på luren efter lite snack med vår filmcoach TD. Han förklarade det här med banners och varför man använder dessa på biofilm. Fick en mall och lade in den över "Spelar roll", blev himla snyggt. Så lyckosamt att ha fått TD till coach! Vi arbetar i Premier pro och från en kille som redigerat i Vegas är det mycket att lära om, men det är det värt.


Likes

Comments

Jag är en lyckligt lottad person. Ord som annars varit svåra att skriva. År 2016 var tufft, en prövning. Jag slet och slet men kom ingenstans.
Aldrig kommer jag glömma vantrivseln på Bring Citymail. Hur jag var en skugga som smög längst väggarna. Hur jag blev mindre och mindre för varje arbetstillfälle men blundade hårt och kämpade för att bli en av de snabbaste postmännen. Allt för att bli någon på terminalen. När frågan kom om någon postman kunde slänga sig i bilen och åka till Södertälje eller Järna räckte jag upp handen. Jag kommer aldrig glömma den snöiga, blöta och regnpiskande dagen då jag fick dela en mopedrunda på cykel med flera dagars gammal post som blivit över på grund av personalbrist. En superlång runda i Södertälje med en av de längsta uppförsbackar jag skådat (Den vid badhuset Sydpoolen).
Jag trampade och trampade men tyngden på cykeln var så stark att när jag mot all förmodan hoppade av i mitten av backen, kunde jag inte få upp cykeln på stödet. Lådorna vägde för mycket. Jag bar upp låda för låda och ställde i slutet på uppförsbacken men jag var så trött. Så slut. Så färdig med Bring. Iskalla händer och säkert 5-6 timmar på cykeln. Chefen på Södertäljes kontor ringer "Du kan komma tillbaka nu, du har trots allt en mopedrunda på cykel". Jag ville visa att jag var värd att skickas, så jag cyklade klart.
När jag åkte tillbaka till mitt vanliga kontor förväntade jag mig en fråga hur det hade gått. Kanske en klapp på axeln. Ingenting. Inte ett hej. Då gav jag upp. I alla fall var det kändes som just då, men nu i efterhand har jag förstått att det var precis tvärtom. Jag gav inte upp, jag påbörjade någonting nytt. Jag klev ut från Bring med lite värdighet i behåll och satsade helhjärtat på Ungkulturhuset Perrongen i stället.

Det är på mitt kontor som jag skriver den här texten. Jag har en tekopp bredvid mig och om trettio minuter öppnar vi för kvällen. I helgen bodde jag här tillsammans med mitt älskade filmteam och några av våra skådespelare. Jag har, på viss arbetstid, fått filma material till vår nästa kortfilm och fått med mig många unga människor från Perrongens verksamhet. En av de två huvudrollerna var dessutom en kollega, en vän.

Jag drömde om en arbetsplats där jag kunde hälsa och bli hälsad på. Där jag aldrig skulle ha ont i magen eller behöva bli talad över huvudet på.
Jag är en lyckligt lottad person och det här jobbet att gett mig möjligheten att komma ännu närmare min dröm att äga ett eget filmbolag. Det har också gett tillbaka mitt självförtroende och förmågan att knyta nya kontakter. I sommar anordnar vi Pride i Katrineholm tillsammans och jag får ta del av unga människors noveller och böcker i min skrivgrupp.
Lära ut, lära och växa.











Likes

Comments