Header

I lördags åkte vi från Frame 2017 med 4 priser för vår film SPELAR ROLL. En rejäl klapp på axeln för alla inblandade.

BÄSTA FILM
BÄSTA KLIPP
BÄSTA MUSIK
HEDERSPRIS

Jag säger "Släng dig i väggen" till en person som hävdat att hen var avgörande för att förra filmen vi tävlade med också vann, och som tog mitt manuspris och stack.
Nu laddar vi till SM som sker i Trollhättan. Det var så otroligt roligt att vara där förra året och det ska bli ännu roligare i år. Vilka som åker har vi inte beslutat ännu men vi hoppas på 4 platser som vanligt, om inte fler vill följa med och betala sina biljetter själva.

Idag är det måndag och jag jobbar på MOGAI om några timmar. Vi ska planera ett levande Cluedo på Perrongen lagom till Halloween. Fantastisk roligt och ett projekt helt i min smak. Förutom det så satt jag alldeles fridfullt igår morgon och skrev i ett block. Då *POFF* så kom en filmidé till mig som jag verkligen väntat på. Jag har försökt krysta fram något riktigt bra en lång tid men inte nått hela vägen. Det gjorde jag igår. Jag har kläckt en idé som självaste Tim Burton skulle kunnat legat bakom. Men nu är det jag och vi - ProudPictures.
Kim, jag, Kevin och Emilié satt på ett café hela dagen igår och skissade. Jag börjar alltid filmprocessen med att skriva ner allt jag vet om filmen och sedan komplettera med frågor som måste tas reda på. "Vad är reglerna i den här världen? Hur ser regimen ut? Relationerna?". När allting är glasklart börjar vi jobba på karaktärer.

Jag och Kim är olika skribenter och människor. Han är mycket politiskt kunnig, samhällsvetare och duktig på logik. Jag har ett öga för detaljer, design, twistar och kreativitet. Det vi gör i vår manusprocess är att vi delar upp berättelsen. Kim utformar samhället med allt från hierarkin till normer. Under tiden börjar jag skapa skalet till karaktärerna. Vi träffas och petar i alltsammans, rör om, och när vi känner oss nöjda med resultatet går vi vidare till själva berättelsen. Även om storyn är det som kommer först, skriver vi den alltid sist. Det är nämligen svårt att skriva en story på en plats vi inte känner till. Vi måste lära oss den först.
Om vi arbetar med stora världar bygger vi den i papper. Det kommer vi att göra med den här filmen. Jag som författare tycker att det är mycket enklare att skapa trovärdighet om tidigt kan se vart karaktärerna kan befinna sig.
När vi har ett manus som gått mellan oss fram och tillbaka skickar vi det vidare till teamet och ibland också människor som vi tror kan ha en tanke om det. Manus är inget att stressa fram, det är en grund och förstör hela filmen om det är bristfälligt.

Den här filmen har ingen deadline. Vi vill jobba med den länge. Vi söker också massor av statister, skådespelare och lite praktikanter till filmteamet. Slänger ut en krok.











Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Katrineholms första Pride har varit. Som arrangör paradade jag i fronten, skrek i en megafon och var backad av över tusen människor. Det har varit en livsuppgradering att planera stadens första Pride-firande. En erfarenhet som är väldigt svårslagen. En enorm lärdom.
Nu ställer jag in siktet på film. 70 procent film kan man säga. Frame är nästa lördag och jag kan inte förstå att det har gått ett helt år sedan vi blygsamt tassade ner för biosalongens trappa och tog emot pris efter pris. Nu är vi hungriga, mer energiska och peppade. "Spelar roll" måste komma någon vart. Inte kan väl den tina bort utan att ha fått en plats i åskådarens hjärta? Den kommer upp på Youtube snart. Ja, efter 20 maj. Då tycker jag att du ska gå in och kika på den. Jag är säker på att den kan få dig att känna en rad av känslor.

ProudPictures Youtube

Där ligger för övrigt lite annat smått och gott från oss. Vår allra första film till exempel, några beställningsjobb.

För mig är det fortfarande lite overkligt att jag i så många år sagt att jag vill göra film, och nu står vi här och producerar. Är det nu man ska klämma till med något cheesy som... "Följ alltid dina drömmar och tro på dig själv"?


Likes

Comments

I onsdags opererades jag på Karolinska i Solna igen. Plastikmottagningen två våningar upp.
Jag hade efter läkningen av mastektomi fått två hudupphöjningar i mitten, något som är väldigt vanligt vid denna typ av ingrepp.

Klockan 08.30 fick jag byta om till en operationsrock. Jag placerad på en bår och blev ritad på.
Kirurgen och sköterskan satte i lokalbedövning som är exakt samma preparat som används hos tandläkaren för övrigt. Lokalbedövningen förs in i operationsområdet med en lång, smal och böjd nål. Ser ut som en krok. Bedövningen var inte särskilt behaglig men överkomlig. Den bet inte så bra i ärrvävnaden så jag fick maximal dosering innan och under själva operationen.

Följande kan upplevas som obehaglig läsning

När bedövningen testats genom att sticka hål i huden med en pincett och ingen stickande känsla uppstår så kunde kirurgen påbörja operationen. Jag kände att hon skar men jag kände ingen smärta. På vissa ställen högg det till och då fick mer bedövning ges, då det inte ska kännas alls.
Jag låg och pratade med sköterskan men då och då kom kirurgen ner på muskelvävnad och det var bland det obehagligaste jag någonsin känt. Det kändes som att hon var nere på skelettet och skrapade med en slö sax och det lät precis likadant också. Det kändes en del.

I slutet av operationen brände hon blodkärlen med en liten brännare. Det sprakade till och luktade bränt. Ganska skum upplevelse det också. Det drog liksom i kärlen och blev ganska varmt i bröstkorgen.

Slutligen syddes alltsammans igen och det kändes ingenting alls. Det tog dock cirka 15 minuter då det var väldigt många små och tunna stygn. Just för att det inte ska bli någon upphöjning eller flik.

Nu är jag tillbaka på jobbet och ska inte lyfta eller anstränga mig. Det stramar och kliar mycket men det gör inte särskilt ont. Vanlig alvedon funkar prima att lindra med.


Till dig som ska göra en korrigering efter mastektomi på samma vis som jag gjorde - Det är överkomligt. Det är ingenting mot hur mastektomin var och det går ganska fort. 1 timme tog det för mig!


Likes

Comments


Du smakar så salt med en bitter eftersmak. Jag känner exakt på tungan vart du är och du stannar kvar länge. Jag biter mig i kinden och precis som alltid går det hål i huden. Tänk att den är så ömtålig just där.
Järnet hjälper mot sältan och äntligen är du borta. Så... Varför är du ännu kvar?


Likes

Comments

Jag är så trött. Det var en hektisk inspelningshelg där varje cell används för kreativt skapande. Jag tänkte att jag skulle få sova rejält efter helgen och återställa mig, men så under natten till söndag insjuknade Kevin.

Klockan 02:00 väcker han mig med klagan över smärta i ryggen, mellan skulderbladen. Jag gav honom två alvedon och en ipren men smärtan gick inte över utan förvärrades. Spred sig till bröstkorgen. Jag frågade om han hade känt något i armarna och när svaret blev "Ja" så ringde vi 1177. Inget snack om saken - Bara att åka in akut.

Nu är det tredje natten på sjukhuset för hans del och här hemma är det tyst och... tomt.
Stretar på som vanligt men det är inte samma sak. Rutinen om vilken mat vi äta ikväll och avsaknadet av det bekanta ljudet av duschen som slås på vid den här tiden börjar smyga sig på.

Jag är på sjukhuset både innan och efter jobbet. Några timmar sitter vi i rum 5 och tittar på Lyxfällan. Sedan måste jag åka och varje gång jag går där ifrån kan jag aldrig vara riktigt säker på hur han mår nästa gång vi ses. Hjärtrytmen rör sig olika. När jag ser slagen på den uppkopplade skärmen tänker jag på hur skört hjärtat är. Hur kroppen stängs ner om det skulle få för sig att sluta slå.

Nu är vi inte där men vi har heller inte en fast orsak till den plötsliga hjärtsvikten. Var det testosteronet? En infektion? Bröstbandet? Medfött?
Imorgon åker han till Eskilstunas sjukhus för ytterligare kontroller och jag hoppas innerligt att tystnaden här hemma bryts snart av ljudet från hans röst.


Likes

Comments

Imorgon smäller det. Ja, eller förhoppningsvis inte. Det är filminspelningsdag. Det var några veckor sedan vi körde sist.
En månad kanske till och med? Jag är orolig, men det är jag alltid innan en inspelning. Kommer vi att hinna? Kommer alla som ska vara på plats att dyka upp? Av erfarenhet dyker det alltid (Och då menar jag verkligen ALLTID) upp problem som man inte har räknat med. Och så givetvis problem som man HAR räknat med.
Problemlösning är definitivt en filmskapares ess i rockärmen. Något att dra fram när en lampa går, ett batteri är trasigt, mickar frasar och hela teamet ligger i fosterställning. Jo, det har jag faktiskt gjort på en inspelning. Legat i fosterställning och samlat kraft som runnit ut. Ändå är vi på't igen och ska attackera. Som en katt som inte kan låta bli getingen i fönstret.

Det är ju så roligt och det blir ju så bra. När jag ligger där på golvet efter 9 timmars "ACTION"-skrik så visualiserar jag hur hela teamet sitter i varsin biostol och ser öppningen av vår film. VÅR film. Alltsammans började med en tanke, min tanke.
"Hur skulle det egentligen se ut om en icke-binär person skulle hamna i konflikt med en binär grabb, och om alltsammans dessutom var en musikal?". Nu står de framför mig, karaktärerna. Det är nästan det bästa med en film. Att se sin karaktär framför sig, tala och agera. Jag har levt med mina karaktärer i flera månader och det känns lite som att träffa en avlägsen onlinevän.

Hur coolt är inte det?


(Bild från filmen)

Likes

Comments



Vågig och vågad, så mycket glitter i en blick
"Titta på ljuset, det är äkta, inget trick"
Svävande och inspirerad, lättimponerad
vackert naturlig, inte prydligt möblerad
Behjälplig och omtyckt, finns där i något svart?
Jag vill ha flera timmar, får endast en kvart
Alltid på väg, en fladdrande halsduk
Svävande likt dig, och minst lika mjuk
En fantasi om hur en osämja med dig kan se ut
målar med tankar från början till slut
men ty där finns inget material att lägga samman
Du är mer än en glöd, du är flamman


Likes

Comments