Många kommer säkert tycka jag är helt störd nu men då är personerna i fråga varmt välkomna att tycka det. I april förra året så träffade jag en person som vände mitt liv upp och ned, en bevarande känsla som aldrig försvann. De bästa som hänt mitt då 19 åriga liv.
Det vände fort. Till ett helvete vi båda upplevt. Mer än ett år i misär, innan jag ville vända min depression till något positivt. Det handlade inte om att gråta mig till sömns eller lyssna på sorgliga låtar i slutet. Det var så mycket mer, så mycket värre. Träffade någon jag trodde kunde hjälpa mig ifrån sorgen, som jag trodde ville mitt bästa, som jag trodde kunde göra mig lycklig. Innan jag insåg att det inte gick, att personen inte kunde ta mig till en annan dimension. Jag var för sårad. För mycket i behov utav hjälp och klarhet från mitt förflutna.
Svart på vitt fick jag på köpet, rakt i ansiktet personens rätta jag, och ångrar varenda sekund av det, som jag litade på en idiot. Medan sekunderna tickade, och jag inte såg och jag valde bort personen som jag träffade första gången på Medborgarplatsen april 2016, som är den enda som fått mig känna mig som jag gjorde, personen som älskade mig mer än allt annat och bara ville ha mig där som sin.
Som aldrig menade något illa, det blev bara så jävla fel. Man ska aldrig sluta kämpa för den man älskar, det finns alltid något sätt. Vill att ni aldrig ska ge upp. Aldrig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Okej tror min kropp börjar inse verkligheten och anpassa sig efter den nu. Hur mycket jag än saknar så glömmer jag lite för varje dag som går, inte glömmer så, jag minns ju vart hans födelsemärken sitter och hans gångstil men jag glömmer hur det är att leva i tvåsamhet eftersom min kropp ställer in sig på att det en ensamhet som gäller nu. Sakta men säkert inser jag nog att jag inte kan vänta på att han ska komma tillbaka i hopp om att allt ska bli som jag vill. Hur mycket jag än vill, så sker detta automatiskt. Jag minns hans lukt, hans mjukhet, skratt, tårar och personlighet så klart och kommer aldrig att glömma men kroppen ställer in sig på att detta är ett val han har gjort utav en anledning och hur mycket jag än vill ha mer så har han insett problematiken och tyckte inte det var värt att kämpa för oss längre. Detta är självklart en lite skräckförtjusande blandning av förändring, men det innebär ju att jag kan stå själv på mina egna ben. Vilket är en bekräftelse på att jag kommer klara en av de värsta psykiska smärtor jag upplevt. Jag kommer bli stark ensam, även om han lyfte mig till skyarna.

Likes

Comments

Den prestationsångesten jag har kan ibland skrämma iväg mig själv. Vad händer om jag misslyckas? Igår gjorde jag det. Jag ville ge det bästa av mig själv och det mesta utav min tid energi och kärlek till honom men det togs inte emot. Det var inte tillräckligt, jag skulle ha gjort mer. Det värsta är väl att det var pågrund utav mig själv så jag har bara mig själv att skylla. Den första tanken på morgonen tillägnandes så klart honom, precis som vanligt. Jag skickade ett sms. Jag var glad, och skrev fina saker. Allting tar en vändning på eftermiddagen då jag får dåligt samvete över någonting gammalt jag gjort, vilket inte kändes varken relevant eller viktigt just igår. Han är ju mitt fokus och min nummer ett, varje dag. Samtidigt hade jag tagit mig ner på stan för att köpa kort och glitterpenna för att formulera mig så fint jag bara kunde i mitt kort. Inte ens presenten fick jag chansen att ge. Det gör så ont i mig när jag försöker mitt yttersta, och gör mitt bästa, men det kommer inte fram. Antingen ger jag för lite eller så misslyckas jag totalt med mitt budskap. Eller kanske båda. Jag vet inte vad som känns jobbigast. Men att vilja ge hela världen till någon som inte kanske vill ta emot den, det är en frustrerande och väldigt sårbar känsla. Jag kräver inte mycket och jag begär ingenting men när jag försöker, för att jag vill, och för att jag värderar personen så högt, då blir allting väldigt ångestladdat. Kvällen slutade i ren misär känns det som, och timmarna denna natt har inte blivit många. Vet inte hur många gånger jag ska be om ursäkt, eller vad jag kan göra för att det ska bli bra. Och vetskapen att jag inte gjort tillräckligt och att jag gjort honom arg, det är en ångest som hela tiden finns i mitt huvud.
Förlåt om jag förstörde din födelsedag, när allt jag ville var att du skulle känna dig lycklig.. du förtjänar det bästa. Så snälla, välj det bästa och någon som kan uppfylla det du begär.

Likes

Comments

Jag har så mycket inom mig. Frustration och sorg. Så mycket att säga men vet inte ens till vem.

Likes

Comments

Nu tror jag att jag har fått träningsverk i hjärtat igen. Minns en gång när åkte in för attack och de tog EKG, hjärtat hade jobbat så hårt att jag hade fått träningsverk. Det gör så ont. En smärta som inte går att beskriva. Förnedringen, ensamheten, lämnad ensam själv kvar, helt ensam. Ångesten stiger och kroppen skakar. Ingenting kan dämpa det psykiska. Men det är okej. Det kommer gå över. En dag är man stark igen, och alla spöken har lämnat kroppen. Inte idag eller imorgon men någon dag har man klarat sig.

Likes

Comments

Jag ligger i sängen och gråter medan jag läser "Jag är inte perfekt, tyvärr" av Michela Forni. Helvete vad ont man kan ha ibland, det är som att man bryter något och smärtan bara växer i kroppen men man kan inte gipsa hjärtat man kan bara låta tiden laga det. Men hur hittar man lusten till att laga ett hjärta man vill att någon ska ha tagit hand om?

Likes

Comments

Men den vidriga biten av misslyckande är total och ingenting är vackert med dom känslorna. Mardrömmarna varje natt, rädslan, skräcken. Tänk att se personen i någon annans famn. Otillräckligheten och skuldkänslorna över att det aldrig höll, över att det aldrig funkade eller över att inte ha slitit sig loss från den tunna tråden. Ens sämsta sidor är det som man ser och det är sidor hos en själv man kanske inte ens trodde fanns?
Att förälska sig i någon är att befinna sig i en av de mest utsatta och sårbara positioner man kan vara i. Man känner att allting kretsar kring personen man är kär i, man vill veta nästa gång man ska ses, analyserar varenda konversation och värderar varje form av fysisk kontakt. Man blir på något sätt besatt, för man vill så gärna, mer än allt, få den andra att känna samma sak. Men samtidigt så vet man att man inte är där, inte tillsammans. Och man kommer kanske aldrig vara där i sängen bredvid varandra igen som att hela världen försvunnit och det enda som existerar är ni två. Men känslan av besatthet kanske försvinner, när du sliter dig loss från den tunna tråden. Men det är svårt för Du tror inte att någonting övervinner er två och det ni två kulle kunna ha.

Likes

Comments

Jag grät. Och jag grät. Och jag tänkte och min mage värkte och mitt hjärta sved och min hjärna ballade typ ut. Ingen. Jävla. Kontroll. Det gjorde ont. Men det går över. Det gör det alltid.

Vi ligger i sängen och ska sova, Alva skriver långs kärlekssms till sin pojkvän och jag stirrar mest upp i taket. Blir avundsjuk på henne, men är så glad för hennes skull så ger henne den lyckan och allt annat bra i världen. Vet ju att någon dag kommer jag också få så fina sms av någon som tycker om mig så mycket. 

Idag kom jag och Alva fram till Bali, jag älskar det här stället. Trots att vi endast sätt landet i mörker en så länge så är det helt fantastiskt. Varma vindar, fuktighet, härliga människor, god mat och goda drinkar. Är så otroligt glad och lättad över att vi är framme. Och hur bra dessa veckor kommer att vara för mig. Hotellet vi bor på nu är så fint. Vi blev uppgraderade till en svit istället för vanligt rum när vi checkade in så vi kunde fått plats typ 10 pers i den här lägenheten/hotellrummet. Imorgon ska vi upp tidigt för god frukost och sedan ska vi till dreamland beach och Single Fin. Googla vetja, eller följ mig på Instagram @ bianciss eller se allting på Snapchat @ Biancanilsson

Vi ligger sju timmar före så dags att sova efter det här omtumlande dygnet. ❤️

Likes

Comments

Jag bara ligger här i sängen och du ligger så långt bort. Inga andetag i min nacke, ingen hand runt bröstet, inte ens ditt lår snuddar vid mitt. Det enda jag hör är dina andetag, djupa. Du sover utan kudde, på rygg, och snart kommer jag behöva säga till för du andas så högt att du nästan snarkar.
Jag ligger här bredvid dig för kanske sista gången i mitt liv och jag tänker på allt vi två aldrig kommer att uppleva tillsammans. Jag hade så gärna velat ge dig något du aldrig tidigare haft, eller varit med om. Någonting som skulle vara så otroligt, häpnadsväckande vackert. Det bästa av två världar, jag skulle velat att du hamnade i den, en gång bara, men tillsammans med mig. Att jag tog dig dit, där ingenting liknade någonting annat. Men nu ligger du här, så långt bort, för kanske sista gången i livet och du sover. Vi delar fortfarande vår gemenskap och ett liv i en värld tillsammans, du och jag. Men det teamworket vi haft har vi kanske delat för sista gången nu. Och jag bara ligger bredvid med ryggen emot och tänker på det jag velat ge, men dina djupare andetag var för nära och nu måste jag säga till dig för att du nästan börjat snarka. För sista gången, Gos, kan du snälla lägga dig på sidan

Likes

Comments

Mitt allt och min allra bästa vän

Har inte så mycket att skriva här. Jag är ganska tom. Tänker mycket för mig själv men har svårt att berätta det för någon, eller skriva det här, det är bara för mig själv. Egentligen så väljer jag inte att inte berätta vad jag känner, jag har bara svårt. Det har tagit stopp. Jag har ältat för mycket. Var med mina två närmsta vänner ikväll och de satte sina perspektiv på saker och ting, och jag behövde verkligen höra det dom hade att säga mig. Ens egen lycka är väl viktigare än alla andras, har bara svårt att förstå det för vill alltid att alla i min närhet ska känna att de får allting det goda serverat på silverfat, genom hela livet.
Imorgon åker jag äntligen, som jag har väntar. Är så extremt lycklig över att slippa varenda människa i det här landet, kommer sakna vissa, men det kommer också visa sig vilka man ska hålla lite närmare för evigt och vad i livet man kan släppa. Ska se till min egen lycka hela resan, och jag längtar efter att få känna mig stark i mig själv. Att inte vara beroende av någon som gör mig glad, eller som fyller mina tomma stunder utan at faktiskt få vara med mig själv och känna harmoni. Oboeroende av någon som ger mig glädje för att slippa ångest eller tanken av att jag inte ska finnas mer vid någon sida. Ska aldrig låta mig själv plågas igen så som jag plågas, aldrig. Jag ska jobba den här resan, vill känna mig stark i mig själv.

Likes

Comments