Familj & Vänner, Inspo, Mina tonåringar, Diagnoser - vi är npf, Jobb

Vi fick nog. Efter allt tjat. Efter alla tjafs och försök till att han ska ta tag i det själv. På eget bevåg. Det där med eget ansvar. Vi satte oss ner och skrev på hans cv igår. Vi skrev ett personligt brev. Tillsammans. Vi pratade och skrev. Kom fram till något helt fantastiskt. Han har talang. Visst har jag hjälpt honom. Lite. Men han har verkligen talang. Han kan. Men har varit nervös. Det är ju första gången. Nervositeten skapar total tilt i huvudet. Allt stannar. Han har ord men inga meningar formas. Så nu gjorde vi det tillsammans. Och allt bara flödade. Hans personliga brev är det bästa jag någonsin sett. Som en sång.

Idag tog jag med mig honom till kontoret. För koncentrationens skull. Han tog min laptop och började söka. Jag sa klicka i Stockholms län, sommarjobb och arbete utan krav på erfarenhet - sen söker du ALLT! Från första till sista. Och han började skriva. Skicka filer. Skriva och ansöka. Nu har han 3 intervjuer inbokade. 2 redan i morgon, varav ett han verkligen vill ha. Sen är ett inbokat på söndag som han också verkligen verkligen hoppas på.

Vem kan säga nej till det bästa personliga brevet genom tiderna?! Inte någon faktiskt. Jag är så stolt!

Efter allt jobbigt senaste tiden behövde han få känna att han kan. Självförtroendet stärktes och självkänslan sköt i höjden! Så bra jobbat. Han har gjort mycket korkat, hamnat i situationer han inte skapat själv. Vänner som inte är bra. Som drar ner honom. Han väljer med hjärtat. Det har jag skrivit tidigare. Han har nu växt. Tagit ansvar. Nu kan han äntligen bli sin egen människa. Ta eget ansvar. Styra själv. Göra sånt som hans ”vänner” inte gör. Han tog action och fick något avklarat.

Jag är verkligen stolt! Han tog steget mot ett friare liv!

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Gillar

Kommentarer

Länkar/Utmaningar/Bloggar, Inspo, Familj & Vänner, Jobb

Jag blev tillfrågad av en nära vän om jag ville fota på ett bröllop i helgen. Det visade sig vara någon jag känner som ska gifta sig. Eller känner och känner kan man kanske inte riktigt påstå. Vi har pratat under flera år genom våra sociala medier och snackat om att träffas flera gånger eftersom vi ändå har gemensamma vänner osv. Det har dock aldrig blivit av. Så när jag nu blev tillfrågad om att fota på deras bröllop i helgen tackade jag ja, tänk att första gången vi ska träffas på riktigt utan en skärm mellan oss så blir det alltså på hennes bröllop. Det kanske var ment to be så att säga. När vi väl träffades kändes det som att vi känt varandra i evigheter. Som om vi umgåtts redan. Som om vi var vänner. Väldigt avslappnat och välkomnande. Dom var superfina. Fina fina Lillan, ni hittar hennes blogg <<< här >>>

Så vackert par! All lycka och välgång till er!

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Gillar

Kommentarer

Familj & Vänner, Jobb, Ellie 2-3 år, Min lifestory

Nu är det länge sen. Jag gick in på instagram första gången på vad som känns som en evighet och såg att det är 5 dagar sen jag ens publicerat något. Jag har inte ens funderat på det förens nu, idag. Och vad är anledningen? Jag har så sjukt jobbigt med ryggen och är konstant trött. Det gör liksom ont hela tiden. Inte ont så pass att jag måste äta smärtstillande hela tiden men tillräckligt för att hela jag ska slås ut mentalt. Jag klarar av att åka till jobbet, jobba och åka hem igen sen sover jag. Är så dränerad på energi just nu att inget annat finns.

Jag fick ryggskott för drygt två veckor sen och har liksom inte varit mig själv riktigt sen dess. Det brukar gå över efter några dagar men denna gång sitter det i. Jag kanske inte riktigt hjälpte till när jag vägrade missa min första aw med nya jobbet som innehöll både dricka, god mat och både bowling, shuffleboard och golf... jag borde stannat hemma. Jag missade inte heller firandet av min kära svägerska dagen efter. Inte heller missade jag en av mina närmsta väninnors födelsedag. Jag borde nog ha tagit det lite lugnare. Men jag tänkte att ju mer jag höll mig i rörelse kanske jag skulle blivit lite bättre. För man ska ju röra sig. Inte sluta leva liksom...

Just nu känner jag mest att jag behöver tänka på att ta det lugnt. Jobba måste jag för just nu är det bara jag som är inne på kontoret på min avdelning på förmiddagen. Med andra ord - jag måste dit, kan inte bli sjuk. Men allt annat får stå åt sidan ett tag. Vi ska umgås med familjen i helgen och jag bara hoppas att jag blir bra till eventet nästa helg. Men det spelar iofs ingen roll för det är ett avkopplande spa-event så överansträngning är jag inte orolig för åtminstone.

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Gillar

Kommentarer