Familj & Vänner, Tankar/Privat, Min lifestory, Hyllningar - gör någon glad

Idag har jag och alla 3 barnen firat min älskade på hans dag. Fars dag. Vi åt gott och efter middagen dukade vi upp med ost och kex samt lite blandat från charken. Och såklart vindruvor, oliver och allt sånt där. W är nyopererad sen i torsdags för korsbandet. Fotbollsspelare you know... det är andra knät denna gång. Men likväl så är det positivt och han kommer antagligen att kunna vara tillbaka inom något år. Well, well nog om det, jag är så tacksam att jag träffat en man som verkligen är närvarande och engagerad i barnens och i mitt liv.

Jag är speciellt tacksam att han finns i mina tidigare barns liv och inte bara i sin egen dotters liv. Jag är tacksam att han VILL vara en del av barnens liv. Varför är jag tacksam när det borde vara en självklarhet kanske ni undrar? Jo för att det inte är så självklart för alla. Mina pojkar har ingen närvarande pappa. Dom har saknat en fadersfigur hela sitt liv. Jag är tacksam för att han finns för dom, jag tycker även att det är otroligt viktigt att belysa den tacksamheten ofta för han är verkligen värd det. Det finns många som av någon outgrundlig anledning väljer att inte finnas i sina barns liv vilket jag finner helt oförklarligt. Hur kan man INTE vilja vara en del av sina barns vardag? Det finns många bonusföräldrar som inte alls tar till sig sin partners barn.

Jag är så otroligt tacksam för att alla mina 3 barn har en pappa som bryr sig och gör allt för att dom ska vara trygga, jag älskar dig William för att du är bäst! Världens bästa pappa!

Pojkarna har inte nämnt sin biologiska pappa en gång. Inte en gång. Dom har inte bett att få ringa. Inte heller att skicka sms. Ingenting. Jag har inte heller nämnt honom eller frågat om dom vill. Jag vill inte starta något i dom. Vill inte skapa känslan av att dom måste. Så jag låter det bero. Han ringde inte på deras födelsedagar i år. Faktiskt knappt något år. Varför ska dom jaga honom när han bara är intresserad för att försöka komma åt mig?! Jag är så glad och tacksam för att mina pojkar har William lika mycket som ellie. Det är så fint. Obeskrivligt.

Min pappa då? Mina pappor kanske det borde stå. För jag har 2. Det har jag haft hela mitt liv. Min biologiska pappa valde nämligen att knarka bort största delen av min uppväxt. Min mamma träffade min andra pappa när jag bara var 3 och sen dess har jag åtminstone haft en trygghet. Jag är dock glad att pappa blev nykter och fanns de första 12 åren av mina pojkars liv, min biologiska pappa har gett dom mycket. Han har även givit MIG otroligt mycket under sin nyktra tid. Det är jag honom evigt tacksam för. Men han har villat bort sig i drogerna igen. Och det smärtar. Oerhört. Eftersom jag valt att kapa banden till honom helt sen i februari i år har jag inte heller firat honom idag. Med blandade känslor. För det känns. Det gör ont. Och jag vet inte om det är rätt. Men det är ett beslut jag vill hålla fast vid. Jag kommer inte skriva. Inte ringa. Ingenting. Även om det gör ont. För jag tog ett beslut och jag måste hålla det löftet till både mig själv, mina barn och till honom. För hans skull. Han måste veta vad han förlorar på riktigt. Han måste känna det. Det är viktigt för hans beslut om tillfrisknande.

Min andra pappa då. Vi har haft våra duster genom åren. Många intensiva och långdragna duster. Han har fått ta ganska mycket skit. Sådär som en bonus ofta får göra. ”Du är inte min pappa” osv... han har aldrig försökt ta min pappas plats. Allt han velat är att vara min trygga punkt. Få förknippas med det stabila i min ändå så instabila tillvaro under uppväxten. Det lyckades han med. Jag vet att jag kan lita på honom. Jag vet vart jag har honom. Jag älskar honom för att han stod ut med all skit han fick ta pga mig. En del av det berättigat men mycket pga av exempelvis min biologiska far. Min bonus är minst lika mycket min pappa som min biologiska. Min bonus firade jag! Han har alltid funnits och kommer alltid finnas.

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Gillar

Kommentarer

Familj & Vänner, Länkar/Utmaningar/Bloggar, Inspo, Hyllningar - gör någon glad, Bloggevent

Det är verkligen helt fantastiskt att få åka iväg och träffa nya människor på event. Det är som att åka bort och umgås med ett gäng brudar och bara ha supermysigt! Det känns så kul att träffa nya människor och såna man träffat innan på det här sättet. Goodiebags osv är bara en kul bisak. Tänk er typ 10 tjejer som kanske sett varandra på sin höjd ett par ggr innan, kanske har man sett deras flöde på instagram eller läst nån bloggpost... nu ska vi träffas och ha en mysig helg helt spontant. Det är så man hittar nya människor att släppa in och skapa häftiga minnen med.

Det ska bli så kul att träffa alla, sista platsen är tillsatt nu vad jag förstått. Ser fram emot detta som en tok! Tack Sofia för du gör detta!

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Gillar

Kommentarer

Inspo, Tankar/Privat, Diagnoser - vi är npf, Min lifestory, Hyllningar - gör någon glad

Tänk vad olika vi är ändå. Varje människa unik! Det får vi bevis för hela tiden. Jag läste igenom en blogg nyss som ägs av en av världens finaste människor @saraabrahamsson - såklart! Såg att hon äntligen uppdaterat igen och så läste jag alla inlägg hon skrivit sedan nystarten. Många gånger dök det upp ”jag pausar när jag mår dåligt för jag tenderar att skriva alldeles för mycket och för öppet för att sedan ångra mig” inte de exakta orden men det är vad hon menar och jag förstår henne. Själv är jag tvärt om.

Jag önskar ibland eller ganska ofta att jag kunde skriva hur mycket som helst om allt som är bra, fint och underbart istället för precis tvärt om. För sån är jag. Jag skriver hur mycket som helst för jag pratar inte. Jag pratar aldrig. Kan va öppen och berätta saker men jag pratar aldrig på riktigt med någon. Det kan jag sakna ibland. Dessutom kan jag bli så orealistisk och impulsiv när mina känslor tar överhanden, vilket ofta resulterar i dåliga beslut fattade i ren panik - så blir det när jag inte kan kanalisera mina känslor. På bloggen skriver får jag möjligheten att sätta ord på känslorna och bearbeta dom genom att läsa det jag själv skriver om och om igen. Jag får på så sätt en bättre bild av situationer och mig själv och kan då ta mer genomtänkta beslut för att komma vidare.

Det är inte alltid uppskattat av mina nära och kära. Jag vet. Men jag behöver det här och självklart försöker jag alltid att poängtera att det är mina känslor och mina upplevelser av alla prövningar livet utsätter mig för - inte den faktiska sanningen. Min sanning är inte lika med din sanning. Det här är mitt och jag behöver få dela med mig på just det här sättet för att ens ge mig själv en chans att andas när det är svårt.

Visst önskar jag att jag kunde prata med någon. Bolla och få perspektiv. Men det går inte. Jag har försökt. Jag har försökt i många år på många olika sätt. Jag har aldrig lyckats annat än i skrift. Det är heller inte nog för mig att bara skriva, som dagbok exempelvis, jag måste få utomståendes reflektioner och stöd, annars ger det mig ingenting. Visst är det väl lustigt ändå? Att vi är så olika men ändå så lika... Vilken tur att vi alla finns så ni som läser faktiskt hittar det ni önskar?!

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Gillar

Kommentarer