Ellie 1,5 - 2 år, Ellie 0-3 månader, Graviditeten med Ellie (bf april 2016), Förlossningsberättelse

Herregud har det verkligen gått två år? Redan?! Det känns som jag inte hänger med, men gör man egentligen någonsin det? Dom är små en kort tid i livet och tiden bara rusar fram som en fors. Det är svårt att hänga med, svårt idag att minnas hur liten hon var. Även om det ”bara” är två år sen. Jag väntade och väntade i något som kändes som en evighet på att hon skulle komma. Hon var beräknad den 19/4 2016 men tittade inte ut förens tidig morgon den 25:e. Närmare bestämt kl 04.07. Här kan ni läsa om hela långa väntan i ett marathon lägg från då länk. Jag har några inlägg om förlossningen under fliken Förlossningsberättelse också.

Hittade uppdateringar på facebook som rör mig till tårar. Från 5 cm till födsel på knappt 40 min var liksom lite magstarkt. Men ack sååå fantastiskt när det väl var över!

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Gillar

Kommentarer

Familj & Vänner, Mina tonåringar, Förlossningsberättelse

Kl 10.20 för 15 år sedan föddes en liten plutt. 2 veckor innan bf och en oförberedd mamma.

Det hela började med att jag kände lite molande värk i magen och ryggen men inget alarmerande. Ringde till förlossningen i Sundsvall för att höra vad dom hade för råd. Eftersom det bara var 18 månader sen storebror föddes ville dom att jag skulle komma in för kontroll så vi packade och åkte. Hade med oss både storebror och farbrors familj eftersom vi tänkte att det bara var en koll men när vi började närma oss sjukhuset slog smärtan till och vi fick gasa på ordentligt.

Väl inne på förlossningen la jag mig på britsen för att mäta ctg men dom hann knappt på med banden innan vi insåg att pojken var på väg ut, snabbt in på ett förlossningsrum och upp i sängen. Ett par krystningar senare kom han som ett riktigt skott. Min lille plutt. Han har alltid haft bråttom.

Jag kommer aldrig någonsin glömma den upplevelsen. Det var skräckblandad förtjusning då jag fick en chock eftersom jag absolut inte tänkt föda barn den dagen. Han skulle ju komma den 4:e augusti. Men här är han idag, 15 år senare, min unge. Vacker som få och med ett hjärta av guld. Älskade Antonio - mitt allt!

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Gillar

Kommentarer

Ellie 9-12 månader, Länkar/Utmaningar/Bloggar, Ellie 0-3 månader, Förlossningsberättelse, Mina tonåringar

Joråsåatte @frecklesnstuff har fortfarande igång sin 20-dagars utmaning med en fråga varje dag. Idag är nr 5 och handlar om förlossningen. Så hon frågade mig och denna gång tänker jag dela med mig av alla mina förlossningar. För jag har gjort detta 3 gånger.

#1 Andzelo 2001-01-24

Det är så länge sen. Faktiskt 16 år sen. Mitt minne är inte som det var. Jag har inte skrivit ner det någonstans. Faktiskt borde jag be om journalen när jag tänker efter.

Jag var i vecka 40 (39+ någonting) han var beräknad 29/1. Men redan tidigt på morgonen den 24/1 eller om det var under natten startade värkarna. Jag visste att det var värkar eftersom jag inte haft en känning eller krämpa under hela graviditeten. Det molade och tryckte på, spände och gjorde ont. När jag ringde förlossningen på morgonen tyckte dom att vi kunde komma in på koll. När vi kom dit sattes ett ctg vilket visade att värkarna startat så dom undersökte mig och vi fick stanna.

Jag minns att vi var på förlossningen totalt 6 timmar innan han föddes (kl 17.39) vilket måste betyda att vi kom in runt kl 12.
Jag som hade tänkt att jag skulle föda utan smärtlindring - kaxig som jag var - upptäckte ganska snart att jag underskattat smärtan och bad om epidural. Det läskigaste var att behöva ligga på sidan blixt stilla utan att spänna mig under värlarbetet för att dom inte skulle sticka fel. Men den sattes och allt gick bra. Efter det kände jag INGENTING. Det var underbart. Jag vilade, åt, gick runt på sjukhuset och sen sov jag. Barnmorskorna kom in med jämna mellanrum för att känna och fråga hur jag hade det. Varje gång svarade jag lika glad - hur bra som helst, jag känner ingenting! Bästa bedövningen i världen.

Sista gången dom kom in så låg jag på sidan i sängen och pratade med Goran (pojkarnas pappa), dom ville känna på mig och lyfte på täcket - då blev det bråttom - han var nämligen på väg ut. Huvudet var precis innanför öppningen och jag hade inte känt ens ett tryck. Så upp med mig i halvsittandes, dags att börja krysta. 3 gånger var allt som behövdes och både jag och barnmorskan fick känna på magen för att veta när jag hade en krystvärk.

Älskade lilla knytet var så liten och så fin. 3110 gram och 49 lång. Bara kärlek. Jag fick höra att det var nog den enklaste första förlossningen dom varit med om, jag måste vara gjord för att föda barn, sa dom.

#2 Antonio 2002-07-24

Jag kommer aldrig aldrig glömma när Antonio kom. 11 dagar före bf får jag lite molvärk i magen. Eftersom jag hört att det kan gå fortare andra gången och speciellt om barnen kommer tätt så ringde jag förlossningen för att fråga om råd. Det gjorde inte ont men spände o drog så dom ville att jag skulle komma in på kontroll. Kl 9.00 den 24:e juli 2002 åker vi till Sundsvalls BB. Under resan blir det intensivare. Det gör ONT. Ont som i J Ä V L I G T ont!

Så vi skyndar på.

När vi kommer fram efter ca 30 min vill dom koppla på ctg men jag har så ont så ber dom kolla mig. Sagt och gjort det blev rum direkt. Jag har aldrig skrikit så mycket i mitt liv. Jag fick panik när jag förstod att han var på väg ut. Det var inte tal om smärtstillande eller stöd. Han skulle ut. Jag minns ingenting annat än att jag skrek och krystade sen var han ute. Född kl 10.20. Han vägde 2990 gram och var 47 cm lång. Ren perfektion.

Trots en panikartad förlossning och att jag var i chock så måste jag ändå säga jag har aldrig mått så bra som efter den förlossningen. Där och då bestämde jag mig att blir det fler barn ska jag göra allt som står i min makt för att klara av en helt naturlig förlossning.

#3 Ellie 2016-04-25

Graviditeten med Ellie var en enda lång pina. Jag mådde inte alls bra och hade förväntat mig att hon skulle komma långt innan bf. Jag var tvärsäker. Men nej. Dom säger att man VET när man ska åka in - jag håller inte med. Jag blev lurad fler än en gång. Och ledsen. Uppgiven. Ellies förlossning har jag skrivit ned här.

Det finns även en länk i det inlägget med ett bloggmaraton från bf (19/4) till förlossning (25/4). En enda stor uppgiven längtan efter vår lilla tjej. Lillasyster.

Är det någon som också vill svara på utmaningen så glöm inte tagga @frecklesnstuff

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Gillar

Kommentarer