Inspo, Tankar/Privat, Ellie 2-3 år, Träning/Fitness

Ja fy fasiken vad det är jobbigt. Jag har väldigt mörka tankar om att sätta mig på den där förbaskade cykeln. Jag vill verkligen inte, allt går emot mig men JAG går emot allt min hjärna säger och kropp känner för att hindra mig att må bra - så jag är riktigt grym! Jag känner mig verkligen lyckad när jag väl kommer fram. Det får ta den tid det tar, jag känner ingen press. I 2 dagar har jag cyklat till och från jobbet med stopp hos dagmamman för att hämta och lämna Ellie. Det är en ganska jobbig omväg pga att det i princip bara är uppförsbackar hela vägen. Dagmamman bor på en höjd nämligen.

Idag stannade jag säkert 20 minuter när jag hämtade Ellie och pratade för jag verkligen inte kände för att cykla hela långa vägen hem. Det är drygt en mil enkel väg, så jag cyklar alltså ungefär 2 mil varje dag nu. Jag är fast besluten att få igång mitt flås och gå ner i vikt nu, bli mer uthållig och må bättre. Hålla mig friskare. Det finns bara fördelar med att hålla igång. Frisk luft och bättre kondition har ingen dött av! Dessutom älskar Ellie att cykla med mig. Hon jublar högt när farten ökar. Ju snabbare desto högre glädjetjut!

Jag har även beställt hem en regnponcho till Ellie som passar till cykelsitsen. Jag måste köpa en ordentlig sån till mig själv med. Jag vill inte hindras av väder och ha ursäkter till att skita i att cykla så det är ett nödvändigt ont. Jag vill inte komma dyngsur till jobbet heller och bli sjuk pga det.

Jag behöver fixa hem min andra cykel från en kompis med för denna är verkligen obekväm och låg i styret. Det gör ont att cykla på den och jag sitter inte bra. Jag har höjt styret så mycket jag kan, höjt den fruktansvärda sadeln och ändå sitter jag kasst. Självklart bidrar det till att jag inte alls gillar det. Nu har vi ju cykelhållare till bilen, även om den är på lån. Vi kan passa på att åka förbi för att hämta den andra cykeln hos min kompis när vi är i närheten nästa gång. Hoppas den bli bekvämare och gör vägen roligare (och kanske lite enklare).

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Gillar

Kommentarer

Familj & Vänner, Inspo, Mina tonåringar, Diagnoser - vi är npf, Jobb

Vi fick nog. Efter allt tjat. Efter alla tjafs och försök till att han ska ta tag i det själv. På eget bevåg. Det där med eget ansvar. Vi satte oss ner och skrev på hans cv igår. Vi skrev ett personligt brev. Tillsammans. Vi pratade och skrev. Kom fram till något helt fantastiskt. Han har talang. Visst har jag hjälpt honom. Lite. Men han har verkligen talang. Han kan. Men har varit nervös. Det är ju första gången. Nervositeten skapar total tilt i huvudet. Allt stannar. Han har ord men inga meningar formas. Så nu gjorde vi det tillsammans. Och allt bara flödade. Hans personliga brev är det bästa jag någonsin sett. Som en sång.

Idag tog jag med mig honom till kontoret. För koncentrationens skull. Han tog min laptop och började söka. Jag sa klicka i Stockholms län, sommarjobb och arbete utan krav på erfarenhet - sen söker du ALLT! Från första till sista. Och han började skriva. Skicka filer. Skriva och ansöka. Nu har han 3 intervjuer inbokade. 2 redan i morgon, varav ett han verkligen vill ha. Sen är ett inbokat på söndag som han också verkligen verkligen hoppas på.

Vem kan säga nej till det bästa personliga brevet genom tiderna?! Inte någon faktiskt. Jag är så stolt!

Efter allt jobbigt senaste tiden behövde han få känna att han kan. Självförtroendet stärktes och självkänslan sköt i höjden! Så bra jobbat. Han har gjort mycket korkat, hamnat i situationer han inte skapat själv. Vänner som inte är bra. Som drar ner honom. Han väljer med hjärtat. Det har jag skrivit tidigare. Han har nu växt. Tagit ansvar. Nu kan han äntligen bli sin egen människa. Ta eget ansvar. Styra själv. Göra sånt som hans ”vänner” inte gör. Han tog action och fick något avklarat.

Jag är verkligen stolt! Han tog steget mot ett friare liv!

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Gillar

Kommentarer

Länkar/Utmaningar/Bloggar, Inspo, Familj & Vänner, Jobb

Jag blev tillfrågad av en nära vän om jag ville fota på ett bröllop i helgen. Det visade sig vara någon jag känner som ska gifta sig. Eller känner och känner kan man kanske inte riktigt påstå. Vi har pratat under flera år genom våra sociala medier och snackat om att träffas flera gånger eftersom vi ändå har gemensamma vänner osv. Det har dock aldrig blivit av. Så när jag nu blev tillfrågad om att fota på deras bröllop i helgen tackade jag ja, tänk att första gången vi ska träffas på riktigt utan en skärm mellan oss så blir det alltså på hennes bröllop. Det kanske var ment to be så att säga. När vi väl träffades kändes det som att vi känt varandra i evigheter. Som om vi umgåtts redan. Som om vi var vänner. Väldigt avslappnat och välkomnande. Dom var superfina. Fina fina Lillan, ni hittar hennes blogg <<< här >>>

Så vackert par! All lycka och välgång till er!

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Gillar

Kommentarer