Mina tonåringar, Tankar/Privat

Sömnlös. Maktlös. Ont gör det ända in i själen. Jag vill mer än jag är förmögen till helt klart. Ska man bara acceptera det? Mår illa. Ont i kroppen. Allt stängs av tillfälligt. Måste reboota. Vet bara inte hur. Ångest som kväver. Trycker över bröstkorgen. Tårarna bränner hål i ögonlocken men förmår inte att komma ut. Är trött. Slutkörd. Inuti växer kaoset. Paniken.

Jag vill bara att han förstår. Men han gör inte det. Han förstår inte. Jag vet inte hur jag ska nå fram. Jag är maktlös. Han har fått ett val. Och jag är livrädd för att behöva genomföra något jag inte vill. Det är så fruktansvärt svårt. Det gör så ont. Så ont. Men det är ohållbart. Han måste välja nu. Välja vännerna eller oss. Familjen. Och här kommer tårarna. Jag vill inte behöva ringa ett sånt samtal. Jag vill inte.

Jag ber till Gud att jag inte måste tvinga mig till det. Det känns som jag sviker. Hela världen skulle gå under. Snälla låt honom bara förstå. Jag älskar honom så oerhört mycket.

Jag vill radera allt jag skrivit om det här. Allt i hela min blogg som handlar om den här smärtan. Vill ta bort det helt. Som om det aldrig hänt. Bara lämna det bra. Låta alla se vår perfekta familj. Se att jag har kontroll. Att vi är lyckliga. Att det inte finns varken masker eller fasader.

Men jag är inte perfekt. Vi är inte perfekta. Jag är inte maskeringarnas drottning. Jag förlorar.

Jag är livrädd.

Såhär vill jag aldrig känna igen. Detta inlägg är skrivet mitt uppe i allt jobbigt som hände förra våren med sonen. När jag läser igenom allt så blir jag livrädd för att vi ska hamna där igen. Jag hoppas så innerligt att hans prov är negativt och att vi inte måste gå igenom allt detta en gång till. Jag hoppas verkligen.

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Gillar

Kommentarer

Familj & Vänner, Mina tonåringar, Hyllningar - gör någon glad, Pay it forward

Mitt uppe i flyttkaoset blir gubben handikappad! Han vred om knät på fotbollen igår och idag gör det så ont att han knappt kan stödja på benet! Jag vill att han åker till läkaren för att dubbelkolla så inget allvarligt hänt i knät!! Det är ju bara några år sen korsbandet gick i det andra knät och han opererades. Det sitter ju fint nu mitt i flytten... just nu känns det som ren tur att vi redan flyttat alla tunga grejer! Vi får se var läkaren säger, jag tvingar honom att åka dit idag. Bättre att veta än att vänta på att det ska gå över...

Jag fick ett meddelande på facebooks messenger igår som påverkade mig otroligt mycket. Ett meddelande från någon jag inte pratat med på flera år, någon som egentligen är en person jag är bekant med genom en annan som stod mig väldigt nära. Anledningen till att jag valt att vara så öppen som jag är på bloggen är just detta: reaktionen från henne och hur mina skrivna ord påverkade. Jag vill beröra. Jag vill bli berörd. Jag har en röst och jag vill använda den.

”Jag måste bara få dela med mig av mina egna reflektioner och säga att dina inlägg verkligen berörde mig igår! Jag vet inte hur jag halkade in på din blogg, måste varit av det inlägg du delade om att vara mamma och inte vän med sina barn. Började läsa men kände att jag ville ha hela historian, så jag tog med datorn till jobbet och plöjde igenom allt - med väldigt blandade känslor!

Klumpen växte allt eftersom jag läste. Herregud Anna, vilken omtumlande resa som sagt!!
😭❤️ Jag är djupt imponerad av att du reser dig igen och fortsätter kämpa ännu hårdare desto fler smällar du får ta! Älskar att du identifierar dig med fågel Fenix! 🙏🏻

Dina inlägg rörde upp mycket inom mig och ledde till djupa diskussioner kring föräldralivet med båda barnens pappor. Jag berättade et historia och det ni genomlever, samtidigt som jag påtalade att det är NU vi sätter grunden. Vi har en snart sjuåring och en tvååring. Sonen är lätt att slänga in på rummet nu, men desto större han blir desto svårare att hålla fast - uppenbarligen - och det verkar gå fort om dem väl trampat snett. Det är något som skrämt mig länge, ännu mer nu efter din historia, det kom så nära på något sätt. Papporna var med mig till hundra procent och verkar ha tagit till sig av det jag försökt säga miljontals gånger.. så TACK!! TACK Anna, för att du lyfter det här och inte är en av dem som stoppar huvudet i sanden. TACK för att du får andra familjer att reflektera och diskutera sånt man gärna annars skjuter undan. TACK!
🙏🏻
Önskar dig alla lycka i världen med sonen, och med relationen och sorgen kring din egen pappa dessutom. STOR KRAM!!
❤️❤️❤️

Tack du, tack du för att du berörde mig! Tack för dina ord! Tack för att jag får känna att jag har något att ge! Tack verkligen från botten av mitt hjärta!

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Gillar

Kommentarer

Länkar/Utmaningar/Bloggar, Inspo, Mina tonåringar, Diagnoser - vi är npf

Efter mitt inlägg igår om mina tankar på föräldraskap (länk) så kontaktade Jonna Axelsson på expressen mig och ville ställa lite frågor om mina tankar kring inlägget och vad som föranledde att jag skrev som jag gjorde. Det resulterade i en artikel (länk) och jag känner mig riktigt stolt att jag är en stor böld i arslet på mina barn! Jag tror verkligen på att det enda rätta är att aldrig sluta vara en jobbig mamma!!!

Jag tror att många behöver den här peppen, veta att vi är fler och att vi alla behöver stötta varandra!

Puss & Kram Anna

Följ mig gärna på | instagram | ​facebook​

Gillar

Kommentarer