Jag söker inget behöver inget stöd bara ett förstående och acceptans och kanske en tanke om att det inte alltid är som det verkar och att vi måste våga fråga de jobbiga ibland här kommer mitt svar på frågan hur blev det såhär?

------------<\3-----------------
Krossad betong med en mald fluga...

Det krävs mod något jag ej har, jag är inte höjdrädd eller feg, jag kan sova ute om jag hittar ett bra skydd men när det kommer tullen sak så tar det total stopp.

Jag har alltid varit en killtjusare och kanske till och med lite tjejtjusare..
jag har sprungit efter killar på dagis och lågstadiet men i högstadiet och gymnasiet tog det stopp totalstopp. Något krossade mig och min själ.

Idag och sen dess gör jag så att den andre får nog och bara lämnar innan det hinner komma för nära mig, för ingen får komma nära,nära sanningen, för hur skulle det se ut?

Fan va sorligt en tjej på 25 år som inte haft en kille mer än mellan lakanen en natt, då och då.Aldrig upplevt en relation, haft en pojkvän.
Ingen tre årig gymnasieförhållande och ingen första sexual experience med någon kåt tonårskille i högstadiet.
Nej aldrig varit och aldrig lär det bli.

Det är ju inte normalt? Sen när folk byter partners som andra byter underkläder, går ju de att diskutera i ett andra kapitel....


Kärlek är svårt, det är som matte vissa kan lösa ekvationen andra inte, kan de vara för jag var dålig på matte men idag är jag ju bättre jag förstår de mesta och har bra mattebetyg? Varför funkar det inte varför sabbar jag det gång på gång?

Detta är nu min störta lögn ever, försöker nu skriva så sanningsenligt som det går. Allt minns jag inte, förträngt det men i själen och i vardagen sätter det sina spår."För hinder Tanja/Tatiana är inte normal."

Hela min uppväxt mitt liv har jag använt mig av lögner stora som små, försökt ljuga till mig saker som inte stämmer för att skydda mig själv denna har tagit det största priset och hela min framtida kärleksrelation i små bitar. Ett hopp som faller mot hårt underlag, jag vet jag borde gå vidare för det har ju de flesta som varit med om värre saker gjort, men alla kan inte det vissa blir krossade kvar liggandes med skärvor som hugger och ärr som påminner omedvetet om något hela tiden.

Sanningen är att jag har fått panik när detta kommit upp. Inte för att jag inte vill höra och stötta mina vänners romanser, det vill jag verkligen, och jag har ju varit förälskad många gånger själv.
Men det är något som skaver i mig, nått jag hörs viskande i mitt baköra.
En äcklig jävla pojkröst..."taaanjaaa"..

Jag har dejtat och varit förälskad men inte mer än så, för det går inte hur mycket jag än vill. Eller är det jag som inte tagit chansen då jag väl valt att släppa in den lilla kåta jävel?

Jag gör alltid en manöver och väljer att go crazy och även när jag vill så går det inte för då var man själv bara något för stunden en karamell som varade exakt så länge att man hann tycka att det blev lite för sött och spottade ut det sista. Varför har det blivit såhär? Finns svaret? Kanske. Sex och kärlek hör ej ihop i min värld det är två saker som ej gör att ekvationen går jämt ut.

Jag har fått höra hur stark jag är och att jag vet att min uppväxt inte varit den bästa kanske de som gjort det svårare än någonsin att bilda egen familj vara lycklig när det tas ifrån en.Eftersom i min familj är känslor låsta, förbjudna nej men låsta, ingen kramas pussar eller frågar hur en mår. Allt är bara fyrkantigt och överlevnad. Vi är säkert fler i familjen som haft något och har men vi delar inte det med varandra vi går bara vidare inget sägs eller görs men det skadar och gör oss till zombies utan värme.

När något tar all kärlek och krossar den. De som har lyckats gå vidare är de som hittat någon som älskat dem och de kunnat prata ut med älskat med någon som helat dem.inte för mig jag har aldrig varit mig själv. Jag har berättat det på fyllan någon gång i förbifarten men de har säkert gjort att folk tänkt ännu värre" hur kan hon berätta detta, är det sant" varför söker hon inte hjälp" det finns ingen mer hjälp att få. Det går inte att hela mig säger de jag senast pratade med, om jag inte själv kan. Och idag med mina 25 år på nacken är det rätt osannolikt skulle krävas ett mirakel isåfall. Jag har valt att berätta de senaste åren för att de inte bara hänt en gång utan flera men att det som ledde mig till det var en sak och den tänkte jag börja med.

Du var 16 och jag var kär. Jag hade just sagt att jag gillade dig och det krävde mitt mod men jag klarade det, du gav mig nobben.
Samma kväll prövade jag mina underkläder de var i lila färg och jag kände ändå mig rätt nöjd i min nya kropp nu när tonåren börjat och mitt liv bara skulle bli bättre, inga mera gäng från högstadiet som mobbades och bråkade utan nu var det nya killar nya grupperingar och en ny skola. Det skulle bli bra.
Jag stod vid spegeln och en sekund emellan låg jag i mina nya underkläder nerdragen, fasthållen och tafsandes med killhänder över hela mig jag skrattade.. ja skrattade i skräck, de tyckte det var kul och tänkte nog att när jag skrattade så var det mer okej, så varför inte ta fram filmkameran och ha lite fredagsfikat när en naken tjej ligger på golvet fasthållen av fyra tonårspojkar helt hjälplös i en lång mörk korridor utan en jävel som kom till undsättning. När det fått sin hemmagjorda p-rulle och jag visade väl allt minns ej allt blev bara svart, det enda jag idag minns var du, du som tog fram kameran du som sa taaaanhaaa med sen porriga rösten, det var dej jag hade öppnat upp mig för, det var där mitt mod tig sku och mitt hjärta krossades.
Några år efter tog jag tag i en kille lät han förföra mig utan min vilja, inget som jag någonsin velat han var tung vägde säkert över 80 kg och var våldsam helt förjävligt och han skrattade. Mer minns jag inte.
Jag grät inte, varken första eller den andra gången. Jag led i tystnad.
För mig hör inte sex och kärlek ihop, varje gång mina vänner berättat hur härligt det varit i gymnasiet när det inlett ett förhållande hur kåta och våta de varit, har jag bara lett eller inte sagt något, vafan ska man säga kul för dig. Och när de frågat om inte jag ska träffa någon och man svarat något negativt, "vem vill ha mig?" Så har det bara sagt att man varit martyr, men aldrig att det brytt sig eller frågat hur man mår eller frågesatt att en snart 26 åring lyckats med en kille, jo för då har det varit jag som inte kan det spelet ni vet. Men de har nog knappast varit det det var mig mera jag som jävlats med mig själv, krossad och ovärd att älska med en röst som aldrig går bort.

De var nu nästan 10 år sedan detta skedde de två händelserna som jag vill kalla sexuellt övergrepp.

Men visst har mitt liv blivit bättre jag är jävligt stark i mig själv idag och oberoende någon jag kan ta mig igenom det mesta.
Vad har hänt sedan dessa två övergrepp?
Killarna fick ett litet straff från skolan varav jag fick prata med psykolog som var en man och sa " de var nog inte meningen det där kanske du överdriver lite" och filmkameran det var inte meningen när de hade den mot min fasthållna kropp? Inget mer än så hände de började hota mig och jag var tvungen att flytta.

Efter några år flyttade jag till Sverige och byggde upp mig själv
trodde jag men det krävdes många fler år för Well när jag började med teater så var läraren riktigt på mig och tyckte jsg var sexig och bra på att förföra med mitt kroppsspråk( minns ej vad han sa ordagrant) detta sa han till mig på vårt sista utvecklingssamtal när vi slutade och jag satt tyst. Helt jävla tyst, inte igen tänkte jag. Kanske därför jag sedan några år efter allt började ligga runt såg inget sammanband mellan sex å kärlek jag hade ju inte fått sex sedan den gången och nu när jag var äldre och starkare kunde jag göra vad ja ville med min kropp.

Jag kom hem en sommar för nått år sedan då jag gick in på en lokal nattklubb, jag kände då en hand mot min ( icke-existerande röv) och blev förvånade varför den jäveln valde nått som knappt går att ta på?
Då kom rösten " taaaaanjasa" och en viskning i mitt öra. Jag vände mig om och visst var det kameramannen han jag hade sagt att jag var kär i, när jag stod iskall med min drink och tittade på honom så var han sliten tidigt hår fula kläder och hade tappat allt det som jag fallit för...Well Well karma is a bitch....var av han öppnade sin käft och sa " gud vad snygg du blivit, wooow" senare förföljde han mig tog på mina bröst och frågade om vi skulle dela taxi. Jag sparkade honom och gick iväg.
Den andre idioten som inte fattade att jag var för ung och absolut inte ville ville ligga med han, har jag bara sett i förbifarten tur är väl det. Han bor väl med fru och barn socialbidrag vem vet?
Vidare då?
Jag har alltid försökt hänga med och berätta hur bra ligg jag har skrytit för mina mina vänner när snackat gått om killar,kukar och hunkar, men någonstans har det skärt i mig.

Visst har jag legat med kanske 6 st men de har inte varit mer än en natt mellan lakanen och de förälskelse jag haft har jag sabbat helt på egen hand och när jag verkligen velat berätta hur jag känt inför någon så har jag svalt orden för jag nu bara vetat att det aldrig skulle bli mera än en för söt utspottad karamell.
Men jag kommer alltid vara den jag är och kommer alltid ha den sidan där jag väljer och det ska ingen ta emot mig mera. För någonstans finns den där killtjusaren kvar.

Tack för ordet. #metoo

Varför jag är som jag är och att jag blivit som jag nu valt att bli.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

De oändliga mörker som suger ner en, alla valmöjlighet som gör att man sitter fast och som att gå i ett bottenlöst träsk och inte komma därifrån, de är mitt liv just nu.

Har så mycket jag behöver just nu, vad enkelt att vore om det inte fanns val iallafall om man kunde välja ett och sedan var det direkt det rätta valet!

Jag orkar inte stå och stampa Ferdinand mer jag rör mig desto längre sjunker jag hopplösheten och ingen livboj har jag som kan rädda mig.

Likes

Comments


Jag ville trivas när jag nu fått lyckan att bli adopterad, men allt som skedde nu förstörde mig. Det i sin tur gjorde att jag vantrivdes och hade svårt att veta vad som var rätt och fel, ingen lärde ju mig där hemma, de kanske trodde att lära sig själv, sen lyckas på vägen helt utan förkunskaper om moral och etik.

Min utveckling skedde i min egen värld jag sakta började granska vuxenvärldens agerande i olika situationer. Kanske det var dör redan det märktes att jag var före min tid? Att jag var ett hot farlig för det lilla samhället eftersom jag var frågvis och såg direkt när de vuxna bara kastade skit omkring sig. Detta kom att bli min kamp mot allt som sedan försökt tysta mig och tryckt ner mig som förståndshandikappad och psykiskt störd med psykologer som aldrig hittat någon störning och inte förstått varför jag blivit dit skickad överhuvudtaget.

Allt detta är pågrund av en manipulerande och sjuk mamma, som gjort allt för att få omvärlden av vara sjuk, alla var sjuka å behövde vård och undersökningar, intyg med mera, medan hon bara var helt perfekt utan fel och brister.

Någonstans där började jag gå längre in i mig själv redan som barn hade jag låtsas vänner istället för utomstående. De blev min trygghet, allt som kunde göra mig galen undvek jag. Som barn vet du inte hur du skall hitta bevis och få ett förtroende och speciellt inte om det är ett litet samhälle där de vuxna styr och de där ryktena är sanningen.

Allt som kunde såra mig försökte jag undvik iallafall till en början, sedan började jag ta lite risker testa vad som var rött och fel, jag måste eftersom ingen där hemma sa något fick jag chansa, tillslut blev jag ett problembarn, precis vad min mamma ville se för nu kunde hon söka den tröst hon alltid velat ha, folk skall känna med henne. Jag va bara ett helvete för henne.

Med en mamma som var så rädd för vad omgivningen skulle tycka om att hon adopterat, behövde hon totalkontroll för att kunna leva.
Genom att sprida lögner om personer i familjen släkten och det drog ner oss och gjorde att det blev jobbigt att leva och klara av sociala sammanhang för inte bara mig och min bror även andra i vår familj.

Visst har jag haft svårt att hänga med i skolan med det handlade mera om min rastlöshet och min utvecklande konstnärssjäl. Tyckte jag nått var tråkigt struntade jag i det och det gjorde ju såklart att jag hamnade efter och fick gå stöd för att kunna få betyg inget med min kunskapsnivå att göra.
Än idag tycker jag saker ärt tåliga och lägger ingen energi på det och det innefattar tyvärr enkel problem eftersom man måste vissa saker.
Jobb,fyrkantiga jävla skitjobb med bittra kollegor, inget jag lägger vikt på. Än idag är det något man fått höra i från den hålan man kommer från
"Tänk på ryktena, om du säger upp dig kommer ryktena hå och då kommer du aldrig lyckas" Bullsjiiit!!!! Fyrkantiga människor utan glöd och passion. Stackare.

Men tillbaka till min berättelse om min barndom och att skapa vänner.

Med facit på hand utan några problem med grammatik och lyrik så återigen var hemmamiljö för jobbig för att få lugn och ro till studier, alltid bråk och ingen som hade kunskapen för det pedagogiska lärandet som jag behövde som mest när jag var barn.

Så har tyvärr många adoptivbarn det som kom till Norden under slutet av 80 och i början av 90 talet, föräldrar som inte har kunskap och inte riktigt förstår ansvaret med ett barn och att de krävs kunskap om livet och inte bara för att man skall fylla sina egna föreställande om en kärnfamilj.

Många var skadade, av att de kände sig misslyckande när de inte kunde få egna barn.eftersom då sprack bilden av den lyckliga familjen.
Tycker att de borde göras sinnesundersökning och lämplighetstester med kunskapsprov eftersom det skadar barnen om de inte får utveckling från rätt källor. Ibland kan jag tänka vad jag kunde fått men man är väl glad att man ej behöver gå på gatan även om det vore mer av en livserfarenhet än vad jag mellan de fyra väggarna.

Jag trivdes aldrig med omgivningen och kände redan mig annorlunda, redan nu började märka skillnaden, "lika barn leka bäst".

Min första vän var en äldre tjej som även hon blivit adopterad från Ryssland. Tydligen kände min adoptivmamma hennes adoptivmamma och tyckte vi skulle hitta varandra.

Vi blev faktiskt bra vänner. Vi lekte i många år, alla former av knasiga lekar, mest skapade vi egna lekar.
Det fanns en förståelse mellan oss två och vår situation, som de andra barnen inte förstod och inte behövde förstå.

I skolan var jag konstig jag hade svårt att även hör förstå rätt och fel men var inte elak och bråkade sällan utan fick faktiskt oftast rätt och folk blev förvånade att jag hade rätt i olika frågor.
Men det var inte bara till min fördel att kunna konstiga saker. Det hotade även de fina barnen på skolgården. För vem var jag? En lite lantistjej utan klass och stil som var stor i käften och sa saker rakt ut utan att tänka.

Tillslut blev man ett offer för folk som tyckte de var ok att mobba andra och där blev en indragen och fick skulden om något hände, utan att ens gjort något. Så gick åren och folk ville alltid hitta sätt för att sätta dit mig och skapa och sprida för att trycks ner mig. Men jag var stark, jag hade min värld jag kunde gömma mig i där jag trivdes och trivs än idag.

Likes

Comments

Nu är ni nöjda va? Kvinnofientliga och helt nått botten, bra kämpat!

Att lösa kriser genom att inte kommunicera är farligt det bidrar till värre saker som att de man inte vill ska växa har chansen eftersom de tillåts ett fritt spelrum.

Vår värld har dalat ner för ett stup. Allt faller samman, en bitterljuv smak lämnar det efter sig till de nästa på tur.

Det fria rummet är inte bara där fientligheten spelar även de som totalt saknar moral, de medier som valt att ta monopol och patent på den stackars lilla arbetaren. De som kämpar mest i motvind som vill väl men som faller mot stupet, där har media sträckt ut en hand att landa på." Välkommen hos oss behöver du aldrig ta ansvar för dina handlingar,vi saknar moralisk grund och om du har tur kanske din röst blir hörd i någon av våra lokala nyheter"
Dagens nyheter handlar inte längre om hur vi skall kämpa i världen utan hur många "likes" och "följare"vi behöver för att ta oss igenom livet och de e först då vi kan skapa fred på jorden.

Allt styrs av vad folk tycker och vad som skrivs hur folk ser ut, hur det formar dig om du har under en viss procent, då är du direkt utanför dagens samhälle.

Men kan det någonstans va just dom där utanför som försöker säga ifrån de som får hat de som försöker gå igenom all skit och vågar ta i hand för att berätta att moralen finns den måste bara få vetenskapliga belägg. Och att de vi borde oroa oss för är #media

Varför ser ingen detta varför bryr vi oss om troll på nätet när grannen saknar tak över huvudet? varför är det viktigare att visa allt med ett filter när det ändå skiner igenom din egen lögn.

Ingen vet vad som är verklighet och lögn längre inte ens de som varit nyheter kan skilja på riktiga nyheter och vad som skapats för att få dessa gillningar och likes..

Unga dras in i ett "ingenmansland".Tillslut är det helt acceptabelt att visa tuttarna och kalla det feminism medan porren allt mera kallas prostitution?

Vad är vi påväg,?
10 poäng.. ett slut utan ände
8 poäng vi har kommit förbi skylten
6 poäng ett gudalikt rike med rött filter...
4 poäng vi kan alla vara ifred
2 poäng No cominity, No kommunikation

Svaret: #cyberhelvetet !


Vår kommunikation har blivit så dålig att lärare har svårt att kära ut de dom själva lärt sig eftersom nutidens barn inte ens kan kommunicera. Barn har egen dator istället för en penna och block.


Ingen vet vad som kommer att hända eftersom vi tagit bort vett och etikett och att allt är okej.

Krigsbilder, nakenbilder, barnbilder allt som kan få likes lockar och hjärnan den lämnar vi utanför...

Vem kan man skylla detta på, vem har det som bäst när " byfånarna trollarvarandra, vilket egentligen är ett rop på att " hej jag vill också vara med jag räknas". Jo dessa gottegrisar är de som sitter med all skit. Vem tror ni man kan skylla på? Den goda människan?


#uppdstering...


Likes

Comments

Det hände mig..

Jag önskar att det vore du,men det var tyvärr jag.

"Jag tror inte vi ska ses mer, förlåt!"

Varför? Inget svar.
En evig lång tankegång utan ärliga svar.

Ville ge det en chans men nej ... för det var inget viktigt för dig, men allt var på riktigt för mig.


.....🌪....

Så kändes det när det kom upp på min mobil här för ett tag sedan. Jag kände jag måste googla detta vanliga fenomen vi tjejer oftast hamnar i.
Fega men underbara jävlar, vi kan ändå inte lägga oss slå eller slå för man är fortfarande på moln.. ville verkligen slå till..

hur det kan hänga samman, finns det något kvar är det kört?kan jag göra nått?

Googlade "hur kan jag få han och ändra sig", "hur kan jag ändra mig för att det ska funka", "
Svaret jag fick var det samma.
"Om han inte svarar bryr han sig inte, då kommer han aldrig bry sig"



Till er killar därute :

Ni killar tror alltid ni är så jävla smarta och vill undvika problem och göra så lite som möjligt...kört guldkortet och bästa lainen för att bli av med de "lilla jobbiga"de lyckats fått runt halsen..." raka rör,gubbar!"


Vet att just DU som fick mig att känna mig lite förälskad för nått som för dig var ingenting, inte bryr dig men om du se detta har jag isf råd att ge vidare !

Till de hjälplösa därute:-

📌Ligg aldrig första dejten, om du vill ha kvar denna kärlek/förälskelse..80% träffas aldrig( blir nobbade) efteråt. Du är värd bättre, visa att du har ett värde som inte sitter utanpå utan din kropp.. hjärtat,själen?


📌Sexchatta aldrig, inga bilder och var alltid den som sätter gränser,

📌DAMPA ur om det kräver det för din egen respekt och integritet,

📌Va en jobbig frågvis jävel, glöm ej att faktiskt reda ut om det finns nått att kämpa för och om det finns KÄMPA, OFFRA, SPRING TILL HONOM/HENNE, SkRIK RAKT UT SÅ DE INTE GLÖMS BORT för om inte han/hon kan svara på sina känslor vem kan då?

Likes

Comments

Jag minns inte mycket om de första åren,eftersom jag var en bebis när jag bodde på barnhemmet.

När jag kom till det som många vill kalla paradisön,så var det människor jag mötte gamla och rätt riktiga, saker skulle vara som det alltid hade varit och byn jag kom till där hade man bunkern och föreningsmöte för att stötta varandra i den lilla delen av Åland som kallad Nåtö.
Kan med erfarenhet säga att jag ser det med helt andra ögon idag av olika orsaker.

Saker jag fått höra att jag berättat som liten är att jag redan då hade en speciell person, ett speciellt beteende, nu som då handlade det om ensamhet och att aldrig någon hade tid eller lade hundra på att se mig som jag ville bli sedd och få värme av en förälder som visste hur man ger kärlek. Ett försök till kärlek, något som påverkat min osäkerhet när nu jag själv vill ha kärlek, jag kan ju inte ens förklara mig eller ge någon en kyss det går inte... för att mina föräldrar aldrig visat det utåt, hur kan då detta lilla barn utvecklas och förstå hur det inre skall ta utryck?

Min ålder är oviss tyvärr vet man aldrig hur gamla barnen är eftersom man oftast väljer att säga att barn sim lämnad in är yngre för att öka chansen för adoption.

Men om vi säger som jag nu fått som födelsedag 21.08-92, så var jag 2 år när jag kom till paradiset, min framtida helvete.

Men de e klart att det fanns stunder som värmer och som jag kan plocka fram med en skymt leende. En liten glimt av lycka inombords fick jag då jag fick en farmor och en farfar som blev som mina extra föräldrar.

Hon som nu är min farmor och som jag kommer berätta en hel del om är den som varit den extra mamma jag kunnat prata med om nästan allt. Även om det nu kommit till en punkt då våra åsikter ej alls är desamma, men hon dömer inte hon står vid sitt och jag vid mitt, vi möts och hon finns alltid där..än så länge.

De första åren när jag kom till den såkallade "paradisön" så var jag sjuk. Väldigt sjuk. Jag hade blivit drogad och fått mediciner som idag skulle klassas som olagliga. Min farmor har gråtit när vi pratat om det och att hon minns den första matten jag skulle sova hos dem.

Jag skulle gå och sova i min farmor och farfars säng.
"Puta här" hade jag sagt och orkat med fingret på min rumpa.
Tydligen menade jag att hon skulle ge mig lugnande eftersom det varit rutin på barnhemmet som jag fått information nu långt senare.

Hur långt jag tänker gå in på är inte klart, måste samla mig lite först.

Hur utvecklas man i en box med fyra hörn där varje hörn har en regel?
Alltid visa att det ser bra ut
Alltid följa ramen
Aldrig frågesätta
Alltid lyda de vuxna som har kunskapen och vet och kan allting.

Tror jag krossade denna ideella fyrkant för mamma redan då jag sprang omkring och skrek och började hitta på saker sim roade mig men som hon såg förödande, eftersom hon inte kände att hon inte kunde kontrollera om jag bara förstörde. Det är där helvetet började.. inte långt efter mina första strapatser så blev det som skulle bli min trygghet istället ett psykedeliskt helvete som än idag är svårt att förklara med rätt ord.


Likes

Comments

Jag faller ner mot hårt underlag..
jag har kommit till en återvändsgränd.

" vi människor är som små öar, vi bygger broar som drar oss närmare varandra, vi kan inte vara själva då flyter vi bara runt och går på piller ungefär som på Ibiza..." nått sånt..( ur: skam, säsong 3 Isak går till skolsyster som talar om ensamhet) 

Vad gör man när man inte vet hur man ska ta emot sig själv, när ingen varm famn säger att det ordnar dig?
När det är bara du själv som är din egen stöttepelare?

Mitt liv just nu har gått från hopp till totalt mörker av många orsaker.

Några av dem är:-

Ensamheten, alla val görs av dig själv ingen av dina vänner kan ta det beslutet.

Ingen kärlek, mindre attraktiv, jobbig och förvirrad rastlös själv som inte har något att erbjuda någon vacker själ som dig.

För många val, alla erbjudanden och du vet inte vad som passar nu när du ligger på hård betong och kyler mot dig.

Ingen glöd just nu, hittar ingen motivation till det jag brukar gilla.

Ingen talang, jag kan inte spela något instrument och motivationen och glöden finns ej just nu. Inte bra eller tillräcklig på något som skulle driva min så kallade"karriär" framåt....


Ingen utbildning ( just nu)
Har gått många skolor men känt att det inte tagit mig fram, folk e fan redan klara yrkespersoner och jag är fortfarande städare som slickar gata för 60kr ..,




.

Likes

Comments