Header
View tracker

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Blir helt vansinnig snart. Så mycket tankar så lite tid. Bara dom här senaste månaderna har det hänt så äckligt mycket saker. Mest negativt men några få positiva saker också. Tänkte radda upp dom lite.

Negativt:
-förändring
-avslut
-ilska
-ledsamhet

Positivt:
-jobb
-förändring
-avslut

Som ni ser så är något av det negativa även positivt. Jag har alltid haft svårt att "se det ljusa i mörka tider" jag lyckas nästan alltid gräva ner mig i dom mörkaste av tankar och gå ner mig helt. Men dom här månaderna har jag försökt väga upp det negativa med ännu mer positivt. En extremt svår sak att göra har jag märkt men tänker inte ge upp! Det jag dock är mest rädd över att jag pressar bort för mycket av det negativa, ni med ångest kanske förstår vad jag menar? Att man gör det till en flykt sak för det blir för tungt att ta tag i. Jag har övat mycket på det också och försökt bättra mig sen några år tillbaks. Prio ett på min att göra lista har nu länge varit att "träna på att hantera känslor på ett bättre sätt". Många som känner mig blir lätt förvirrade när jag nämner detta då jag alltid sen jag varit jätte liten alltid pratat konstant och varit öppen om det mesta. Jag har även alltid varit väääldigt känslosam. Fråga bara min syster, hahahah! Grät jag inte så var jag arg, var jag inte arg så var jag jätte glad osv. Men nu efter att jag levt med ångest och panik så är det som om jag förändrats helt. Självklart kan jag fortfarande vara ledsen och arg men jag har mycket svårare att få fram dom känslorna. Bara tanken att släppa efter och tappa kontroll över mig själv skrämmer mig så fruktansvärt mycket. Ni vet när man gråtet så mycket eller blir så arg att allt blir svart? Jag är till och med rädd för att blir för glad! Hör ni hur sjukt det låter?!?

Ett senario är t.ex. Min katt dog för ett tag sen, jag vet att många tycker att en katt inte är mycket att sörja men vi har ändå haft honom i...10år? Gud jag minns inte ens hur länge vad hemskt! I alla fall så när jag och pappa kom hem den kvällen och min mamma och syster berättade vad som hänt så kände jag ingenting. Absolut ingenting. Det var det vidrigaste jag någonsin varit med om. Det kändes som om hela hjärnkontoret hade stängt av. Jag kunde inte ens gråta. Sen började jag minnas att det var samma känsla jag hade haft både när vi fick samtalet när mormor hade dött och samma när dom ringde om farfar. Jag hade även samma reaktion, jag vill inte vara i samma rum som min familj utan jag vill bara gå upp på mitt rum och vara ifred. Det blir väl säkert som en vis man en gång sjöng: "här kommer alla känslorna på en och samma gång". Det blir för mycket att hantera helt enkelt. Så då gör jag det som är lättast, gör något som distraherar mig från verkligheten.

Jag försöker verkligen bli bättre på det. Psykologen jag gick till förut sa alltid att det är jätte viktigt att jag inte gör så då ångesten oftast bara blir värre. I början tyckte jag bara att det lät jätte konstigt men i längden började jag förstå precis vad hon menade. Tar jag inte tag i mina känslor så fort dom kommer så blir det som en vulkan tillslut, ju mer jag pressar ner desto större explosion blir det när allt väl måste ut. Som tur är har jag världens grymmaste familj och vänner som stöttar mig till tusen varje gång jag dyker.

Men jag är också extremt rädd för att jag ska lägga för mycket på dom. Jag vet att alla har sagt att jag aldrig kan göra det men vissa dagar känner jag inte riktigt för att ringa någon då jag redan har "tjatat" på dom så mycket med allt mitt. Inte för att det är helt fel att vara helt ensam vissa dagar, det kan också vara jätte skönt. Men jag tror ni förstår vad jag menar.

Det har som sagt hänt extremt mycket jobbigt dom här månaderna, mycket vill jag inte gå in på för det känns elakt mot personerna i fråga.

En sak jag kan berätta lite om är att det tog slut mellan mig och min pojkvän sen tre år tillbaks. Det känns mest konstigt. När man ändå hängt ihop med någon så länge sen är det helt plötsligt slut. Tack och lov var det inget stort bråk om det hela utan ett gemensamt beslut. Långdistans tär mer än man tror...

Hahaha dramatiskt med punkter.

Jaja känns som jag skrivit av mig det mesta nu och ja, jag delar med mig mycket men det känns okej med tanke på att jag nästan aldrig bloggar och har ca 0 läsare förutom några trogna. Vilket i princip är min syster och två av mina närmsta vänner hahahah! Puss på er iaf om ni orkar läsa igenom denna osammanhängande långa text. Nu ska jag dra och käka pizza, tack och hej leverpastej👋🏻

Likes

Comments

View tracker

Igår var det som sagt big lake. En utav dom bästa crusingarna på hela åter enligt mig. Det började lite tråkigt igår då det var skitväder, men dom flesta kom ändå med humöret på topp och det vart en hel del bilar. Lite senare på dagen sprack det äntligen upp och vi fick till och med lite sol!

På sista bilden knäppte Viktor sekunden efter att syrran hade slagit till mig i ansiktet, om ni undrar över min min och hennes nöjda leende...

Likes

Comments

Igår åkte jag, mamma, syster och farmor upp till stackmora trädgård. Det är så mysigt att bara strosa omkring där och kika på alla blommor. Hahah lät lite som färdnian där. Det var dock riktigt jobbigt att vara inne i växthusen, det var så kvavt att det knappt gick att andas.

Efter stackmora åkte vi ner till kaffestugan i orsa. Tycker nästan bättre om den kaffestugan än den i mora.

Likes

Comments

Igår kväll tog jag och mamma cyklarna ner till sjön för att kolla och fota solnedgången. Det var så jäkla fint! Som jag även har sagt innan så är det så lätt att fota sådana här saker med min kamera då den nästan gör allt jobb själv. Kameran jag har är Canon 750D ifall någon undrar.

Likes

Comments

I lördags var jag och fjällvandrade i Idre. Det var min bästa kompis Mimmi som hade det som gymnasiearbete. Hur fint som helst där uppe! Tyvärr orkade jag inte ta mig hela vägen upp på Städjan, men mitt mål är att kunna ta mig högst upp i toppen någon gång.

Likes

Comments