View tracker

Måste bara få inleda med att jag har precis läst igenom mina  tidigare inlägg, och fast en del av dom inte var skrivna för speciellt lång tid sen så känns det som en annan person. Ja inte allt då, men både i formuleringar och ja.. Det är bara en känsla. Men jag antar att man utvecklas ständigt och samtidigt vill jag ha kvar alla inlägg för jag har skrivit saker jag inte ens minns. Saker ifrån min operation och så, jag kommer inte ihåg hälften! Att bloggen består av 99% sjukdomar och vård är ju något vi kan vara överens om, men å andra sidan är det ju erfarenheter och mitt liv. Jag har fått må mycket bättre de senaste veckorna så förhoppningsvis kommer det fyllas på med mer och mer roliga saker. Men vården har också blivit ett intresse, och man skriver ju om det man kan och vet. Det är också tungt att blicka tillbaka, men jag är ändå glad att jag skrev ner så pass mycket som jag gjorde. Iallafall, tillbaka till 2014!
2014 - nytt år och nya möjligheter, är det inte så man säger? Tänkte ta upp bloggandet nu när vi skiftar år för annars blir det aldrig gjort!

Jag har jätte mycket att skriva om saker som hänt under 2013 som jag inte orkat blogga om, men jag väntar lite med det. En del grejer kommer att komma och en del tror jag inte att jag klarar av att skriva, inte än. Just september var den jobbigaste tiden jag någonsin upplevt, och ett ordentligt trauma som jag har svårt att prata om eller ens tänka på. Men det kommer kanske bitvis.

Men för tillfället ser jag framåt.

Just nu har jag precis lagt mig och är lite halvsur för hockeyfinalen, även om Finland förtjänade guldet då dom spelade bättre än Sverige idag. I veckan ska jag ner till vårdcentralen och ta blodprover, sen på fredag drar jag och Sofie (syster) till Stockholm för att bo på Radisson Blu Royal Viking och käka på Jensens. Efteråt kanske vi sätter oss på nån liten pub eller så, det får vi se. På lördagen har vi frukost på hotellet, ääälskar deras frukostar, har alltid gjort eftersom jag bott där flertalet gånger. Det är det enda hotell i Stockholm jag tycker om. Sen får vi se vad Stockholm och lördagen har att bjuda på!
Ska bli hur mysigt som helst!

Jag bjöd henne på hotellet vilket var väldigt generöst av mig, bara det att hon skulle bjuda mig på maten så det var kanske inte lika generöst längre.. Hon hade lovat att bjuda mig på jensens, fick ett kort där det stod det när jag låg på sjukhuset i september. Så vi tänkte att vi tar det nu bara det att vi kom på sen att vi kvittade det när hon betalde en del av maten på mitt 18-årsfirande, men snäll som hon är skulle hon bjuda iallafall. Ibland har man tur som har så bra syster! 😘

Fick hem mitt paket från nelly.com igår som jag skickade efter för typ 2 veckor sen men posten har ju haft problem pga det som hände på deras huvudkontor(?) i Norge. Lite som julafton all over again!

Helgen har varit lugn, mådde ganska dåligt igår och inatt så har sovit högst 2 och en halv timme senaste dygnet.
Ska till läkaren den 13:e januari. Har ju skrivits över till vuxen nu så har en professor som är väldigt duktig. Måste ta ut röret snart också, gått 6 månader i mars och det får inte sitta i längre än så. Men eftersom jag bestämt att dom inte får klyva öppningen permanent (för då måste jag göra samma operation som i september och den tog nästan livet av mig.) så blir det en lättare sövning och man slipper reta bukspottkörteln eftersom man bara ska plocka ut stentet (röret) utan någon åtgärd. Det sitter ju tydligen snett också så lika bra att ta ut skiten..

Vad mer? Jo det var ju nyår också! Det var kul. Vi var hemma hos Emma och Adde med lite folk och så. Det var trevligt! Jag gick ut i ungefär 25 sekunder vid tolvslaget, både för att jag precis haft en lunginflammation och för att det var så jäkla kallt! Det är nog rekord för hur kort tid jag varit ute vid tolvslaget någonsin.
Åkte hem vid kvart i 3 kanske.


Står lite still i huvudet just nu, så skriver mer när jag får tid!
/S

'Va lycklig när du kan och va inte rädd för besvikelse, det värsta som kan ha hänt är att du varit lycklig i onödan.'

Detta är en anteckning i min telefon. Det mesta kan jag i huvudet men alla kan få hjärnsläpp och vid en nödsituation finns de inget utrymme för misstag. Om fler civila lärde sig om 'första hjälpen på plats' skulle fler liv kunna räddas. Det är jag säker på. Jag utbildar mig inom vården och har ett starkt intresse, men det räcker att bara ha en lapp eller anteckning i mobilen om hjärt-och-lungräddning och framstupa sidoläge så är vi på god väg. Men framförallt, våga grip in!



~



Såhär såg min arm ut när jag låg på sjukhuset. Innan såg den ut som vilken arm som helst, men efter att dom misslyckats med att sätta en PVK (infart, nål) ungefär 35 gånger på 5 dagar (och nej, 35 är varken påhittat eller överdrivet.) och träffat artärer istället för vener, stack sönder alla kärl så när narkosen fick komma upp efter 5 timmar fanns det nästan inga ställen kvar att sätta en infart på så dom fick sätta i handen, på undersidan av armen, fötterna etc. Nu är det ett mindre blåmärke men det är fruktansvärt att dom har sån okunskap. Det hade kunnat undvikas om dom lyssnat på mig när jag sa att jag varit patient sen jag var 14 och VET att mina kärl är som sytrådar, att jag alltid måste ha två infarter ifall den ena skulle sluta funka eftersom det tar så många timmar att få in en ny, att dom måste ringa narkosen direkt och att det går inte att kolla på kärlet i 3sek och sen hoppas på det bästa. Men dom saknar öron på det där stället. Ont gjorde det iallafall.





NYÅR.











Sofie och jag var till O'learys.




Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ber om ursäkt att jag inte bloggat på ett bra tag, men har legat helt utslagen här hemma så det har inte blivit av. Kom hem från sjukhuset den 26:e september och jag blev inlagd den 10:e september, så jag låg inne i 16 dagar. Det kanske inte låter så mycket, men det är en halv månad ungefär och tro mig - när man ligger i samma fyrkantiga rum dag ut och dag in, nålar i händer och armar, inte kunna duscha när man vill osv, det känns. Så när jag kom hem var jag så lycklig att jag knappt visste vad jag hette. Jag är fortfarande väldigt dålig med mycket ont, kräks var och varannan dag och äter mediciner men jag är glad så länge jag får vara hemma.

Ska iallafall så småningom ta upp bloggandet på riktigt, alltså verkligen försöka blogga ofta. Kan dock inte lova att det kommer ske nu den närmsta veckan men jag bloggar när jag orkar!

Ska försöka åka över en sväng till skolan så fort jag blivit bättre, men det är dock inte aktuellt just nu! Blev sjukskriven till den 31:a december så ni kan ju tänka er vilken tid det tar att återhämta sig efter en bukspottkörtelinflamamtion. Men vill ändå åka över till skolan och hälsa på nya klassen och sånt!
Nu ska jag dock tillägga att alla som får bukspottkörtelinflammation inte har ont lika länge som jag, men jag var såpass allvarligt sjuk så det tar längre tid. Jag skulle ha körts ner till intensiven men dom tyckte att tack vare att jag hade min pappa med mig, och han inte får vara med på intensiven så kände dom att han har bättre koll för han var ju med mig dygnet runt. Allt dom gjorde innan proverna vände var liksom på vinst och förlust, dom visste inte om jag skulle klara mig.

Anledningen till operationen var att de skulle sätta in ett litet plaströr för mina gallgångskramper. Men man ser inte resultatet förrän efter 6 månader för kroppen kan luras osv, men hittills har jag inte haft någon kramp. Vilket är sjukt, för jag hade det varje dag förut och fick det av den medicinen jag äter nu men har inte fått en enda gallkramp än! Så om det här funkar kanske jag faktiskt får bli helt frisk! Sjukt!! Dock måste jag göra om samma operation om 6månader igen om det här funkar... För då ska dom klyva öppningen. Men vi får se hur jag ska göra!

Men nu ska jag fortsätta kolla på DHW. Bloggar mer när jag orkar! Ha det bra och ta hand om er!

Det här var en status jag längtat efter att få skriva! Sån skön känsla!!



Likes

Comments

View tracker

Hej! Lagom irriterad.. Råkade trycka på avbryt så allt jag skrivit försvann.. Aja, det är bara att börja om!

Ligger fortfarande på sjukhuset, har legat här i.. 12 dagar nu. Vilket är ganska mycket om man tänker efter. Visst, det finns folk som ligger inne betydligt länge än så, flera månader och veckor men då handlar det oftast om olyckor, cancer eller annan svår sjukdom, folk som blivit utsatta för brott av något slag till exempel skottskada osv. Men i mitt fall handlade det om en "vanlig" operation där de från början räknat med att jag skulle komma hem samma dag som jag opererades. Riktigt så blev det ju inte. Istället fick jag den här komplikationen - pankreatit (bukspottkörtelinflammation) och var riktigt kritiskt sjuk under några dagar.
Jag var den enda av dom 4 som gjorde ERCP(operationen) den dagen som fick pankreatit. Så jävla sugit rent ut sagt!

Dom vet inte när jag får åka hem men jag tyckte det lät som tidigast tisdag. Men jag vet inte till hundra procent.

Har massa saker att skriva om som har hänt men får skriva lite i varje inlägg för annars blir det så jäkla drygt och framförallt väääldigt långt.

Det jag saknar mest hemma är hundarna, min säng, duschen och bara känslan av att göra vad man vill när man villl.

Har ju legat inne ganska mycket de senaste 3 åren så det här är ju inget nytt direkt, däremot så har jag nog inte varit såhär allvarligt sjuk förut, med sån här smärta (och då har jag haft gallstensanfall på daglig basis som jämförs med att föds barn och till och med så säger vissa att föda barn gör MINDRE ont än gallstensanfall.) och detta är även en av de längre inläggningarna!

Sämst med att ligga på sjukhus (jag använder ofta ligga inne, men alla kanske inte förstår men menar att ligga på sjukhus. Typ jag säger alltid 'rummet' istället för vardagsrummet haha, så måste ju förklara)
Men iaf tillbaka till vad som är sämst och jag tänkte göra en top 10lista.

1. Man befinner sig i samma rum dag ut och dag in.

2. Sängen är.. Ja obekväm vore alldeles för snällt sagt. Den är inte skön om man säger så.

3. Allting sker efter ett schema typ. Alltså man väcks vid en viss tid, man äter vid en viss tid osv och då menar jag verkligen till punkt och pricka. Man måste hela tiden anpassa sig efter deras tider, man kan liksom inte "spontan-göra" nånting.

4. Well, det är ett.. Sjukhus. Borde inte behöva säga mer på den punkten haha.

5. När man är väldigt sjuk så känner man sig ganska utsatt. Man är kring folk man inte känner och ska lita på dom när man är i sitt sämsta skick.

6. Maten smakar.. Ingenting.

7. Det är mycket väntan. Väntan på att läkarna ska komma för att sen stanna i 2 minuter, väntan på sköterskorna osv.

8. Svårt att få sova ifred. Det kommer alltid in någon några gånger under natten, olika många gånger beroende på hur sjuk du är men som i mitt fall, första veckan tog de kontroller, alltså syresättning, puls, blodtryck, andningsfrekvens, kollade febern och tog stick i fingret. Allt detta gjorde dom var fjärde timme plus att de ska kolla droppet och ofta stannar det av så jag får ringa på dom. Första natten gav de även smärtlindrande sprutor hela natten.
Nu har det där lugnat sig lite men de kollar fortfarande febern, byter droppet och kommer in med medicin var 6:e timme.

9. Dagarna blir långa och tråkiga och nätterna är bara långa.

10. Man kommer inte alltid överens med personalen.

Så, nu har jag fått vara bitter så det räcker och blir över. Däremot utsätter man sig för allt detta utan att egentligen ens tänka två gånger och det är för att man vill bli frisk!!

Ska blogga mer när jag orkar, nu ska jag äta frukost!

Ta hand om er!

Mamma och syrran tog med kinamat i fredags!



En av alla infarter..



Dom har stuckit sönder mig..



Min droppstång som heter Hans men kallas för Harry. Han följer mig vart jag än går..


Likes

Comments

Hej! Vill bara blogga lite snabbt för har inte kunnat/orkat gjort det på väldigt länge men ska försöka skriva ihop ett inlägg.

Ligger fortfarande på sjukhuset, kom ju in i tisdags för operation och den gick "bra" enligt min kirurg, och hon satte in ett plaströr i gallgången. Men sen efter fick jag ju då post-op komplikationer. Eller snarare en komplikation, som jag inte önskar någon levande människa ska behöva uppleva. den komplikation jag har skrivit om så mycket här på bloggen.
Var en massa krångel, de gav mig tabletter fast det inte får innan de fått provsvar och jag sa liksom "ska ni inte vänta på provsvaren för har jag bukspottkörtelinflammation så får jag inte dricka, äta eller svälja något." Men ja de var säkra så fick en tablett. 3 timmar senare
hade provsvaren kommit - bukspottkörtelinflammation(pankreatit) så då bytte de till IV (intravenöst alltså direkt in i blodet) så fick dropp och smärtlindring. Dagen efter var proverna bättre så de gav mig tabletter (fast inte just morfinet utan andra mediciner, morfinet fick jag fortfarande IV) men jag sa att det gjorde jätte ont och jag spydde var 5e minut och de sa att de var pga smärtlindringen jag får IV så jag drog ner på det och se fatta inte varför jag hade ont. Sen gjorde jag en CT-röntgen som mycket väl visade på en bukspottkörtelinflammation och vätska i buken så var inte alls på bättringsvägen. Vi fattade ingenting men då satte de ut alla tabletter och har sen dess endast haft dropp och smärtpump. Allt går rakt in i blodet.

Fått pröva smutta lite på ett glas festis men det här är första dagen. Har inte fått ätit eller druckit sen i tisdags och får fortfarande inte äta alls.

Mina blodprover blir sämre istället för bättre, vilket är lite oroväckande. Men idag tog de inga blodprover utan de ska göra det imorgon istället. Har ju tagit det varje dag hittills så de ihop med alla infarter dom satt är jag en levande nåldyna, bokstavligen!

De ska vänta och hoppas det vänder här i veckan, jag håller tummarna!

Blev ändå en ganska kort uppdatering jämfört med allt som hänt men nu vet ni lite iallafall..! Ha det bra!

Sorry om det är osammanhängande.. Min hjärna går på lågvarv av all värk och mediciner!

Likes

Comments

Nu ligger jag i sängen på kirurgmottagningen, ska ner till operation om 10 min. Har fått jävligt mycket smärtstillande. Sen ska jag få en "cocktail" med lugnande också. Det är ju bra för mig för jag slipper ju känna så mycket innan dom söver mig. Men helt annorlunda mot för på barnsidan!

Ville iallafall bara uppdatera lite nu innan. Nu finns det ingen återvändo. This is really happening..

Nu ska jag snart rullas ner men jag skriver när jag kan och orkar. Ha det bra där ute och var försiktiga!

Likes

Comments

(Innan ni börjar läsa vill jag bara förtydliga att jag förmodligen kommer skriva ord som OP, intravenöst, narkos, infart, PVK, venkateter m.fl och nu vet säkert 99% av er vad det betyder men om ni nu inte gör det kan det vara lite trist att läsa så gör en lista här under med vad de olika orden betyder/förkortningarna. Kanske förklarar jag alldeles för överdrivet men jag är så insatt i allt det här så jag vet inte vad som är normalt att kunna eller inte helt ärligt, så hellre att jag överdriver i mina förklaringar än att folk sitter där och tror de ramlat in på en latinsk blogg)

OP = operation

Intravenöst = när man får läkemedel i flytande form rakt in i en liten plastslang som sitter i en ven i antingen armen eller ovansidan på handen (Oftast). Det är mycket starkare att få medicin på det här sättet eftersom det går rätt in i blodet utan att passera matsmältningssystemet och så. Väldigt effektivt men man får vara försiktig om läkemedlet är starkt då för det första biverkningarna brukar vara fler än på tabletter även om det är samma ämne, och man brukar ha större risk att få biverkningarna. Sen är det t.ex narkotika-klassat kan man väldigt lätt bli beroende om man får det under en lång tid.

Narkos = man använder ordet narkos när man talar om sövning, alltså att man är sövd under en operation t.ex.
Man får narkos helt enkelt. Narkossjuksköterska eller narkosläkare är dom som är specialiserade på detta och sköter allt som har med sövningen att göra så att kirurgen kan fokusera på att operera. Narkossköterskan håller oftast koll på alla parametrar, alltså EKG, blodtryck, saturation, puls osv så de märker om man har ont och så att man är helt sövd. De har även koll på intuberingen och ventilationen som andas åt en. Narkosläkaren har ju givetvis också koll på allt det där, men tror att det bara är han/hon som får ge själva sömnmedlet vilket man ger genom en venkateter som jag förklarar här under.

Venkateter/PVK/infart = detta är en liten tunn plastslang man placerar i venen. Det gör man genom att sticka en nål in i ett blodkärl oftast i armvecket eller ovansidan av handen. Man kan även säga "att sätta nål." På mig sätter de nästan alltid på handen eftersom jag är så fruktansvärt svårstucken så mina kärl spricker bara innan de ens lyckats få in slangen i kärlet. Men det brukar gå bättre i handen än armen. Har även haft på tummen, handleden och sidan av armvecket och över armvecket. Vissa kan till och med få sätta antingen på undersidan i handleden, ni vet där man har alla de där synliga kärlen men jag VÄGRAR att ha där. Eller undersidan av armen, foten osv. Finns många ställen att välja på men vissa gör ondare än andra. Oftast är armvecket där det gör minst ont, ovansidan av handen gör faktiskt riktigt ont när dom sticker och om den suttit två-tre dagar börjar det strama längs hela armen. Men jag föredrar ändå där dels för att det brukar ändå sluta med att de får sätta den där eftersom de misslyckas på alla andra ställen, och då tar jag hellre ett stick som gör lite ondare än 16 st i armen. Har som mest blivit stucken 17 gånger innan de fick in en nål. Då träffade inte ens narkossköterskan rätt, vilket är ovanligt. Men de har även misslyckats på handen. Sen om du ligger med dropp är det också enklare att ha på ovansidan av handen än i armvecket eftersom att varje gång du böjer på armen (vilket du ofta gör i sömnen) så piper den där jävla droppstången/droppmaskinen för att flödet försämras eller tar stopp helt eftersom att slangen viks som droppet färdas i. Men nu gick jag lite ifrån ämnet, iallafall. När man sätter en infart/venkateter/PVK så för man in en nål som jag sa i venen, när de träffat kärlet och de kan backspola som man säger och få ut blod drar man ut nålen och låter plastslangen sitta kvar. Så du har alltså inte en nål i dig hela tiden, bara när de placerar slangen för att få hål på huden och så. Men via denna kan du alltså ge läkemedel intravenöst och ta blodprover istället för att sticka om varje gång. Du ger även dropp på detta vis.


Saturation/EKG/blodtryck = skrev ihop dessa istället för att skriva de var för sig. För även om de har med varandra att göra på ett sätt är det ändå olika saker. Vi kan börja med EKG som de flesta nog vet vad det är. Om man ska hålla det enkelt kan man säga att EKG har "koll" på hjärtat. T.ex om det slår i otakt, slår väldigt fort eller väldigt långsamt, eller om något är onormalt med hjärtat i allmänhet. Det är elektroder man kopplar på på bröstkorgen och gör inte ont alls. Saturation mäter man för att se hur man syresätter blodet. Oftast sätter man en slags "klämma" som inte alls känns eller gör ont heller för den delen. Man sätter den klämman på pekfingret eller långfingret. Som mest kan man ha 100% i syrsättning vilket är extremt bra, sist jag mätte låg jag på 97% vilket också är bra. Beroende på vad du är sjuk i och så kan det givetvis variera, men om det börjar gå ner mot 88-87% kan man börja ha lite extra koll. Det är inte direkt bra och tyder på att nånting inte står helt rätt till, men du kan även ha typ 89% utan att nåt är fel. Det beror som sagt på vad du är sjuk i.
Blodtryck tar man genom att sätta en "manschett" på armen. Sen pumpar man antingen för hand eller så gör en maskin det åt en (alltså sjuksköterskan eller undersköterskan gör detta, inte patienten själv) vilket skapar ett tryck, det kan kännas ganska ordentligt men man uppfattar det inte som att det gör "ont" utan det känns lite när den drar åt som mest men sen släpper det ganska direkt. Då mäter man vad man har i övertryck/undertryck. Det man vill ha reda på när man mäter blodtryck är hur pass mycket blod hjärtat pumpar ut i kroppen. Man vill inte att det ska pumpas ut för lite blod men inte heller för mycket. Förr sa man att ett normalt tryck låg på 100 + din ålder i övertryck men jag vet inte om det stämmer, men ett bra tryck är kanske.. 140/90. Jag har väldigt lågt tryck, kan ligga på alltifrån 90/70 till 75/60. En gång i ambulansen låg mitt tryck på 70/50. Det var tydligen väldigt lågt, särskilt i det skick jag var i.

intubera och ventilera = detta kan jag inte så mycket om, men när man är sövd andas man inte själv. Och då intuberar man med en slags "slang" som man placerar i halsen och den slangen är i sin tur kopplad till en maskin som jag tror man kallar ventilation. Den blåser ut luft genom den här slangen man har i halsen så att lungorna får luft.

Nu har jag förklarat en hel del! Hoppas att all fakta stämmer, har tagit direkt från huvudet och inte dubbelkollat men ni får väl lämna en kommentar om jag informerat helt fel någonstans.


Jaha.. Kl är 00:24 och alarmet är ställt på 05:00. Då ska jag ta en dusch direkt och sen klä på mig och blir ju ingen frukost eftersom jag fastar sen kl 00:00 pga operationen! Nu börjar nerverna kännas av ordentligt, men jag tänker se det som något positivt. Det betyder att man värdesätter sitt liv och är rädd om det man har. Tänk att vara helt likgiltig inför nåt sånt här, inte skulle man ha någon särskild livsgnista då inte!

Fick reda på när vi var på sjukhuset i onsdags att jag är först ut imorgon, (förutsatt att det inte kommer in ett akut-akutfall som måste gå före) vilket är jäkligt skönt Istället för att behöva vara orolig i flera timmar imorgon också! Har faktiskt haft turen att vara först vid alla mina ingrepp och operationer, så egentligen vet jag inte hur det är att vänta men kan tänka mig att jag skulle klättra på väggarna då! Haha.

Det är lite roligt ändå hur sjukvården funkar, mitt fall räknas som akut. Min operation är en akuttid liksom, det var därför jag skrev "akut-akutfall" när jag sa ifall någon skulle komma in och gå före mig imorgon eftersom att det är när någon kommer liksom direkt från akuten eller så och typ håller på att dör där och då. Mitt är också akut men "inplanterat akut" så att säga. När folk får operationer inom 3 månader från att de sökte räknas det som en akutoperation, fast planerad.

Kl 08:15 ska jag rullas ner till operation. Gud, alla gånger jag har opererats eller så vet jag att en av de värsta grejerna är faktiskt att flytta mig ifrån sängen man körs ner i till operationsbordet! Haha vilken bagatell det låter som, men faktiskt så är det så att de parkerar sängen man körs i bredvid operationsbordet, låser fast sängen (förhoppningsvis, en gång glömde dom det..) så ska man liksom dra sig från sängen man ligger i över till OP-bordet vilket är skitläskigt för det känns som sängen ska glida bort så man ska ramla emellan rakt ner i golvet! Sen är OP-bordet huuuur smalt som helst. Alltså, det är inga problem alls att få plats när man väl ligger där men just när man ska hasa sig över dit så känns det hur litet som helst. Och det är smalt, det är ju bara en brits utan några stöd på sidorna osv men man ramlar ju inte ned, det känns bara så.

Sen är det ju alla dessa söta och gulliga (oftast söta och gulliga, och oftast killar) narkosläkarna och narkossköterskorna som ska ta hand om en. För det första är dom oftast sjukt sköna människor, coola på nåt sätt. Sen är dom ju så kunniga så man nästan blir starstrucked fast av intelligens dådå, dom är så duktiga! oftast. har iof aldrig opererats på vuxensidan, tillhör ju barn eftersom jag är under 18 men dom gör inte den här undersökningen på barnsidan därför sker allt på vuxen. Ska även ligga på vuxenkirurgen efteråt särskilt då en läkare sa att de på barn kan inget om det här (han jobbar själv på barnsidan) och så illa jag haft det på barn kan liksom inte vuxen toppa, det går inte. Däremot har jag haft tur med narkospersonalen på barnsidan men tror vuxen är minst lika bra och en annan fördel på vuxen är ju att de ger mycket mer smärtlindring än på barn. Jag har många gånger legat och vridit mig i smärtor (överlag därinne inte bara vid OP, men de lugnande tabletter jag fått innan operation uppe på avdelningen har aldrig hjälpt. Bara de man får när man kommit ner till OP och då är det intravenöst). Detta bara för att barnsidan ger barndoser. Jag är liksom 1.80m lång nästan och 17 år, då hjälper inte den mängden smärtlindring de ger till en 3åring.

Men tillbaka till narkosen, dom brukar av någon anledning alltid gilla mig (eller så spelar dom bara) men när man kommer ner dit är man ju lite halvt drogad efter att dom precis gett en intravenöst lugnande. Så man svamlar ju om både det ena och det andra, man är inte blyg direkt och tur är väl det, för man är väldigt utlämnad när man ska sövas. Du har ju ingen koll på nånting överhuvudtaget. Det är stulen tid. När du sover i vanliga fall har du ju en liten aning om hur länge du sovit, och du drömmer ibland och lite sånt men när du blivit sövd så vet du ingenting. Du vet inte vad klockan är, hur länge du varit borta, du drömmer inte, det är inte ens svart. Det är INGENTING. Du kan vakna och inte veta om det gått 3 sekunder, 3 minuter, 3 veckor, 3 månader eller 3 år.. Så därför frågar jag alltid vad klockan är och vilken dag det är när jag vaknar. För man vet verkligen inte.

När man ska sövas så ger de först lugnande som gör en väldigt trött,snurrig och avslappnad. Sen får man andas i en mask, och sen ger de sömnmedlet. De kopplar ju upp på EKG och sånt under tiden. Ibland ber dom en att räkna baklänges från 10, men oftast säger dom bara att man ska ta ett djupt andetag har jag för mig.
Jag brukar alltid ligga där med uppspärrade ögon tills jag somnar, haha. Jag är så rädd att jag inte ska bli ordentligt sövd och de ska börja operera utan att jag sover eller att jag ska vakna mitt i operationen. Men dom är så duktiga så det är väl i princip omöjligt, men brukar ändå inte blunda innan jag somnat och säger alltid åt dom att de ska se till att hålla mig sövd.
Man märker inte när man somnar. Det är inte såhär "okej nu somnar jag" eller att du kommer ihåg det sen efteråt. Du bara.. Slocknar. Ljuset släcks. Däremot minns jag att mina ögon blivit tyngre och tyngre men det har bara varit typ en gång.

Sen är det ju också det att, förr var jag LIVRÄDD för nålar, kunde inte ens vara i samma rum om det fanns nålar där. sen jag blev sjuk har det verkligen blivit mycket mycket bättre, har inga problem alls längre bara när dom typ stuckit 9 gånger utan att få in en nål eller ta ett endaste blodprov. Då känns det lite hopplöst. Särskilt om man ska få smärtlindring och har ont som fan så träffar de aldrig!! Men iaf, när de sticker så är det ju inte direkt att man tänker "Gud va skönt" utan det känns ju, gör ont men oftast en väldigt kort stund. (Förutom när dom gräver runt i hopp om att komma in i venen dom så uppenbart missat. DET gör ont) Jag är liksom inte den som inte märker att de stuckit. Sånt känner jag och fasar alltid lite för det. Men de gånger de satt nål nere på OP, då är det narkospersonalen som gör det, och alltså... Typ sist, så sa dom "vi ska söva dig nu" (och detta gör dom med ett medel som de sprutar in i handen via ens infart) och då sa jag "men hur ska ni kunna göra det? Måste ni inte sätta nål först?" Och då svarade han "men det gjorde vi ju för 5 minuter sen!" Och jag vet att folk brukar säga "men stick då!" Så har de redan gjort det och att dom inte känner något, men alltså detta var heeeelt otroligt. Så har det varit alla gånger. Det KÄNNS INTE!! så är ni rädda för att sätta nål eller ta blodprover, sätt EMBLA-plåster och ha på dom 1-2 timmar, ta bort dom 15 min innan provtagningen (sätt minst två stycken på olika händer/armveck så den som ska ta proverna eller sätta nål har flera alternativ) och be dom kalla upp någon från narkosen. Men du kommer faktiskt långt på EMBLA-plåster. Jag har börjat med det, inte för att jag är rädd för sticket eller så utan för att de brukar bli så många stick innan dom träffar.

Sen när man vaknar efter OP brukar man ofta ha två nålar, haha. De sätter ofta en till när man redan sövts ifall den andra skulle sluta funka eller nåt.

Sen är det uppvaket som gäller, där ligger man tills man vaknat något sånär och de ser att andning och allt fungerar som det ska innan de kör upp en till avdelningen.

Intuberingen man har i halsen tar de inte bort förrän man börjat andas av sig själv, men oftast gör man det innan du själv upplever att du är "vaken" jag har t.ex bara ett minne av att de tagit bort den slangen och jag har sövts 4 gånger. Dock känner du det knappt för det går så jäkla fort, sen är du så groggy och i en annan värld så du märker det inte. Sen ligger man där och världen snurrar. Du kan i början bara hålla ögonen öppna i 1-2 sekunder för du ser ingenting. Allting är upp och ner och jag vet inte allt.(kan ju dock bara tala utifrån min egen erfarenhet) Sen har jag iaf skakat alla gånger. Det är jätte obehagligt, man kan inte styra över det. Men ska ta upp det med dom imorgon och fråga om de kan göra något för att man ska slippa skakningarna. Sen kan man må väldigt illa av narkosen, och i vissa fall spy. Men de har medel mot illamående som är väldigt effektivt så det ska jag få innan jag vaknar upp ur narkosen imorgon. Det har jag fått varje gång och det funkar väldigt bra.
Sen slås ju hörseln på först av allt så du hör ofta saker som du sen efter kanske en timme ifrågasätter. Du gör dig liksom inte hörd eller förstådd men du hör väldigt mycket av det som händer ikring dig fast du inte riktigt är vaken.

Ja, sen efter uppvaket ska jag till avdelningen och där får vi se om jag fått någon komplikation. kan ju bli att man märker det redan på uppvaket men jag kommer vara så smärtlindrad när jag vaknar så det är tveksamt om jag kommer känna om jag har ont eller inte.

Skulle kunna skriva massa saker till men MÅSTE sova nu för kl har hunnit bli 02:46 och jag ska ju som sagt upp vid 5, däremot ändrade jag alarmet till 05:10 istället för 05:00. 10 minuter kan göra mycket! ;-)

Godnatt!! Bloggar så fort jag kan, ni kan ju hålla lite koll men TROR inte jag orkar skriva något imorgon, isåfall ska det vara INNAN operation eller ett väldigt kort inlägg. Men ni kan ju titta här in under dagen eller framåt kvällen.

Ha det bra!

Operationsbritsen/bordet



Operationssal



Infart/PVK/venkateter



Intubering



"Masken" man har på sig innan man sövs och säkert under OP också.


Likes

Comments

Ja lite som rubriken lyder faktiskt. Nu har det varit mycket (läs enbart) saker om operation, sjukdom, komplikationer osv. Vilket kan låta lite ja, trist helt enkelt. Så därför tänkte jag skriva lite om mina planer framöver som förhoppningsvis är lite roligare!

Först planerar jag att denna operation ska göra mig helt jävla frisk. INGA MER GALLSTENSANFALL(!!) och sen ska jag rehabilitera mig själv lite efter allt jag varit med om och få upp orken som man tyvärr tappat dessa 3 år.

Sen är det nämligen så att.. Och detta är ett first public appear så känn er lite smått speciella sådär & jag hoppas VERKLIGEN att åtminstone några av mina underbara klasskamrater på handelsprogrammet läser detta. det är nämligen så att jag inte kommer gå kvar på handel längre utan jag sökte till vård och omvårdnadsprogrammet för ett tag sen och fick nu för 1-2 veckor sen reda på att jag är antagen. Känns sjukt trist att lämna min klass då jag känt ett enormt stöd av många, även fast jag inte varit där. Men efter att ha varit sjuk i tre år har jag verkligen sett hur vården fungerar, både som patient vilket jag tror kommer ge mig en stor fördel och även vad man faktiskt jobbar med som t.ex sjuksköterska. Jag har även blivit väldigt illa behandlad och har väl någon hjältedröm att kanske åtminstone få ge mina framtida patienter de bemötande dom förtjänar och inte de bemötande jag har råkat ut för.
Men om några från klassen läser detta ska jag verkligen försöka hälsa på en dag när jag mår bättre och operationen är över. Har bara inte haft orken.

Anledningen till att jag valt VO är ju inte bara för att jag vill jobba i vården även om det såklart är en stor anledning, men också för att jag dels vet hur utsatt man känner sig som patient. Och sen har jag liksom alltid vetat att det är där jag kommer hamna, jag älskar att jobba med människor (klassiker I know but so true) jag är väldigt social vilket gör att jag aldrig skulle klara av att sitta inne på ett kontor framför en dator hela dagar, jag är väldigt insatt i medicin och sjukvården redan så jag kan en heeeel del så att säga. Det är ett intresse. Jag ser iallafall väldigt mycket fram emot att börja på linjen, även fast jag får börja om i ettan när jag egentligen skulle gått tredje året nu.. Men det är sånt man får ta. It's a small price to pay for happiness.

Sen i december fyller jag 18 år. Vilket givetvis är en stor grej som jag ser fram emot sjukt mycket!

Sen i juni ska jag och min syster åka till LA i två veckor om allt går som planerat. Vi ska bo i West Hollywood på ett jätte fint hostel! Det är lite som min present till mig själv (en jävligt dyr present..) för att jag klarat av dessa tre år utan att bryta ihop. Det är helt sinnessjukt att jag fortfarande står på benen efter allt, jag brukar tänka att även om det känns tungt så inihelvete just nu så kommer jag ha en fördel av det i framtiden.

Allt detta är ju förutsatt att operationen lyckas, men jag är.. 97% säker på att den kommer göra det. För det är precis där dom ska gå in felet sitter, de kan liksom.. Inte vara fel.

Har säkert tusen planer till, men dessa är de jag har i fokus just nu.

Och juste, jag ser SJUKT mycket fram emot att få börja träna ordentligt. Att kunna ut och gå eller cykla, springa ja you name it utan att ligga för däck tre dagar efter. Det första jag ska göra är att inhandla ett par ordentliga löpskor!

Men nu ska jag sova, sista "vanliga" natten för imorgon natt lär det inte bli mycket sömn, nerverna kommer ju sitta utanpå då..!

Ha det bra, Godnatt! 

Likes

Comments

Tjenare! Tänkte skriva ett litet inlägg såhär på lördagsnatten, som spenderats väldigt lugnt. Det kan man ju inte tro när man bloggar 03:51 på natten men jorå!
Börjar närma sig operation nu med stormsteg, bara tre dagar kvar. Vet inte riktigt hur jag ska känna, borde känna eller vill känna inför D-day, antar att jag bara får roll with it. Jag försöker bearbeta genom att läsa på MYCKET, prata med familj och bara va. Gråta är inte riktigt min grej, jag är nog mer så att jag vill vara väl förberedd. Jag vill veta vilket medel dom ska söva mig med, vad för smärtstillande jag ska få före, under och efter, hur jag kommer må, vilka symtom det är på pankreatit (alltså bukspottkörtelinflammation som är den största komplikationen.) vilka tider jag ska ha koll på osv. Jag är nog lite av ett kontrollfreak, men det tycker jag man får vara om man kan släppa saker när man måste. Vilket jag uppenbarligen kan eftersom annars skulle jag inte låta någon söva mig, där kan man snacka om att tappa kontrollen. När man sövts 4 gånger (nu femte på tisdag) så börjar man faktiskt, läskigt nog bli 'van' med själva sövningen. Så tidigare har jag inte varit så jätte nervös, för jag är inte rädd för att sövas. Utan det jag är rädd för den här gången är för det första - det är en riskfylld operation. Folk har hamnat på intensiven och även dött pga komplikationer som uppstår relativt ofta. Däremot dör ju inte folk ofta men det har hänt. framförallt att de blir riktigt sjuka och hamnat på IVA. Jag har blivit informerad om det redan sen de började pratas om ERCP, men med tanke på att det jag är sjuk i också börjar bli farligt har jag inget val än att opereras. Jag är även rädd för att jag ska må dåligt direkt när man vaknar upp ur narkosen. Typ att jag ska få en komplikation, vilket man märker ganska snabbt och få ont när man är jätte groggy.

Vi har velat fram och tillbaka angående den här operationen, men har fått bevis på bevis att den MÅSTE göras. I många fall avvaktar man med denna typ av OP pga att risken för olika komplikationer är så pass stor. Men i mitt fall har man vägt för-och-nackdelar och kommit fram till att det är oundvikligt. Mina läkare och kirurg ville egentligen göra den redan i juni, men jag vägrade. Jag ville ha sommaren fri och inte spendera den på sjukhus.
Nu kan det bli så att allt gå toppen, att jag är en av dom med turen att lyckas. Men eftersom de har informerat så pass mycket och väl om riskerna, vilket de inte gjort inför NÅT av mina andra fyra ingrepp så känns det som att det är väldigt speciellt den här gången. Jag har aldrig gjort något såhär riskabelt, jag har varit väldigt väldigt sjuk men då har det inte varit operationer det handlat om, förutom en gång när jag låg och kräktes blod en hel natt och var halvt avsvimmad med feber, detta var natten innan min första operation. Men då var jag så borta så jag reflekterade inte över det, sen blev allt så akut just då så det fanns ingen tid för diskussion.

Komplikationerna som finns av själva ERCPn är: (sen ska de ju kanske skära och så beroende på vad som hittas!) bukspottkörtelinflammation(pankreatit)
Blödningar
Perforerad tarm (alltså att dom råkar sticka hål i tarmen)
Inflammation i gallgångarna
Infektioner

Och av dessa är som jag nämnt tidigare pankreatit den vanligaste. Här nedanför ska jag klistra in lite om pankreatit. De som är svartmarkerat är antigen något jag tycker är extra viktigt eller något jag tillagt själv, typ vad vissa saker betyder.

(Detta är taget ifrån internetmedicin.se)
De flesta akuta pankreatiter förlöper med ett snabbt tillfrisknande inom 3-5 dygn, medan 10-20 % får ett allvarligt förlopp, som kräver stora sjukvårdsresurser

De främsta orsakerna till akut pankreatit är gallaten eller alkohol.
Andra orsaker till pankreatit:

• P-triglycerider > 10 g/l
• Hypercalcemi
• Ärftliga såsom cystisk fibros, (CFTR) och ärftlig pankreatit
• Iatrogent såsom trauma, postoperativt, post ERCP
• Pankreasgångobstruktion p g a tumör, ampullstenos, pancreas divisum eller sfinkter Oddi dyskinesi
• Duodenalobstruktion
• Ischemi: Hypotension, Tromboembolism
• Infektioner (bakteriella, virala eller parasitära)
• Kroniska inflammatoriska och immunologiska sjukdomar: SLE, vaskulit, Mb Crohn
• Papill-, gallgångs- eller pankreastumör
• Läkemedel (ofta asymtomatiskt)
• Idiopatiska

Symtom:
• Epigastriell snabbt stegrande smärta, utstrålning till ryggen (vanligare vid svår pankreatit).
• Illamående, kräkningar, paralytisk ileus(tarmvred)
• Lokal peritoneal retning i epigastriet vid bukpalpation.
• Subfebrilitet (feber)
• Olika grader av cirkulatorisk påverkan.
DIFFERENTIALDIAGNOSER (diagnoser med liknande symtom. Man säger differentialdiagnoser ifall man inte vet vad som är fel så ska dessa utredas också för att symtomen är väldigt lika. Alltså, kan ni ju tänka er hur ont de här nedanför gör, så ont gör pankreatit.)

• Ulcus ventrikuli med/ utan perforation (blödande magsår, brustet blödande magsår)
• Cholecystit, cholangit (gallsten, inflammerad gallblåsa)
• Rupturerande aortaaneurysm (brustet aortaaneurysm. Alltså när stora kroppspulsådern brister)
• Hjärtinfarkt
• Basal pneumoni (nån typ av lunginflammation, vet inte säkert)
• Ileus (tarmvred)
Detta är hämtat från netdoktor.se
Det finns två helt olika former av akut pankreatit: en mild form och en allvarlig form - mellanting är mycket sällsynta. Den allvarliga formen drabbar ungefär var tionde av gruppen patienter med akut pankreatit. Denna form har ett mycket snabbt insjuknande och patienterna är nästan undantagslöst mycket svårt sjuka när de kommer till akutmottagningen efter att ha varit sjuka ett fåtal timmar.
Redan på akutmottagningen insätts en kraftfull behandling med intravenös vätska och patienterna överförs alltid till intensivvårdsavdelning. Trots maximal behandling kommer 10-20 procent av denna grupp att avlida en något mindre andel av så kallad cirkulationskollaps inom några dagar, och något vanligare är att de avlidna kommer att ha tecken på blodförgiftning och inte behandlingsbara varansamlingar i buken efter någon eller några veckor. Orsaken till den katastrofala utvecklingen är i dessa fall att bukspottet ”läcker ut” och bryter ner vävnaden - man kan likna det vid en process där kroppen ”ruttnar” från insidan utan att det går att hejda.
En inte ovanlig orsak till bukspottkörtelinflammation är den som uppkommer ibland efter undersökning med endoskopiskt instrument (ett böjligt tittrör som förs ned genom mun, matstrupe och magsäck till tolvfingertarmen där man sedan kan röntga bukspottkörteln genom bukspottkörtelgångens mynning) av pankreas. Det kallas ERCP-inducerad pankreatit. Symtomen uppkommer inom några timmar efter undersökningen.

Så, nu har jag skrivit lite om det. Men kommer förmodligen skriva mer om jag orkar nu dagarna innan. Man blir ju självklart orolig att man ska drabbas av detta, framförallt för att det verkar göra FRUKTANSVÄRT ont. Och blir man ordentligt sjuk verkar det även vara svårt att hejda. Men, ska försöka tänka så positivt jag bara kan!! Blev lite längre inlägg än jag räknat med, hoppas ni orkade läsa allt! Godnatt!


Likes

Comments

Hej! Tänkte uppdatera lite snabbt, på onsdag ska jag in till ackis för att träffa narkosläkaren,läkaren,ta prover osv inför operation den 10:e. Börjar bli bra jävla nervös, ska ju skriva om operationen som jag lovat men har inte tid just nu.

Iallafall, ville bara snabbt uppdatera lite snabbt så ni vet att jag inte glömt bort bloggen igen, haha. Ha det bra!

(Bodde ju i Stockholm förra helgen, kommer blogga om det med så småningom. Här är iallafall en bild på vår roomservice-frukost! Yummy!!


Likes

Comments

Klockan är kring 05:00 på morgonen, jag har inte somnat än. Mina dygn är heeelt fucked up (om man nu får säga så) för tillfället. Eller tillfället är väl fel ord, varit såhär de senaste 1-2 åren eftersom jag tenderar att få allra ondast under natten.
Man blir ju trött av medicinen och utmattningen, annars är det väldigt svårt att somna med magvärk. Brukar väl tillslut slockna framåt 06-07:00 men ibland ännu senare. Ser fram emot den dagen jag blir frisk och bara få börja om med allting. Rutiner, skola, inte ha ont, ha ett liv,orka träffa vänner mer än vad jag gör just nu. Ja allt. Ångrar egentligen att jag inte bloggat mer under de åren jag varit sjuk, och jag är ju fortfarande lika sjuk men om den här operationen hjälper så blir jag ju förhoppningsvis frisk. Har varit med om så OTROLIGT mycket de senaste 3 åren så att det är helt ofattbart. En "vanlig" människa skulle aldrig förstå vilket helvete jag haft.
Minns folk ifrån när jag var 14-15 som inte trodde på att jag var sjuk och att jag fejkade för att jag ville slippa skolan. Då vågade jag inte säga ifrån, men idag skulle de få höra både det ena och det andra!
Sen kan man ju alltid ifrågasätta hur man kan fejka gallstenar, inflammerad galla, fejka att spy blod. Ja juste, sen var det ju den lilla detaljen att jag även opererades. Hm? Sånt går ju att hitta på. Manipulera röntgenbilder och med tankekraft täppa igen en gallgång. Vet ju alla! Har ju dock varit med om en massa sen dess men måste ju utgå ifrån vad jag hade gjort när jag var 14-15.
Men jag antar att det grundar i att de personerna helt enkelt inte visste bättre.

Att vara sjuk överlag är långt ifrån hur friska personer tror att det är. På ett sätt är det värre, för dom kan inte föreställa sig hur den smärta man har känns eller hur ens liv vänds upp och ner. Men på ett sätt är det också så att.. Tack vare att du själv lever i det lär du dig att handskas med skiten. Vissa har ju den uppfattningen att bara för att man är sjuk är man "konstig" osv, vilket visar på hur oinformerade många är angående fysiska sjukdomar. De har kanske sett sin gamla farmor insjukna i cancer, det är inte alls samma sak att vara ung och sjuk.

Ingen av mina läkare har ju egentligen förstått VARFÖR jag fick gallsten för det ska i princip inte kunna hända. Men sen den här 4åriga flickan åkte på rotaviruset och fick gallsten av det så börjar bitarna falla på plats. När jag var på Teneriffa 2007 så blev jag jätte sjuk. Var dålig i flera månader och alla i familjen blev egentligen sjuka men det var allra värst på mig. Vi tror att gallstenen skapades då. Och så opererades jag, och tack vare att läkarna först inte skulle tro mig och skylla på magkatarr och sånt gick det ju så långt att gallblåsan var totalinflammerad och stenen hade gjort hål i gallblåseväggen, vilket försämrade mitt tillstånd nå enormt.

Vi har fått lite olika operationsberättelser och enligt min mening (och andras också) så finns det en chans att nånting med min operation gick snett och därför är jag sjuk än idag. Därför ska det bli väldigt intressant med den här ERCPn jag ska göra eftersom att även om jag gjort mängder med röntgens och tagit blodprover, gjort leverbiopsi och gastro&koloskopier så är det ändå INGEN som varit in vid gallgångarna eller bukspottkörteln sen operationen.
Och även fast man sett flera saker på både röntgen och blodprov kan de inte veta exakt vad det är som är fel, mer än att de vet att NÅNTING är knas vid mina gallgångar/lever/bukspottkörtel. Men vid den här ERCPn kan de kanske lösa mysteriet.

Men, ska ju som lovat berätta mer om den operationen men inte idag.

Ska väl försöka sova nu, godnatt!

Från ett av alla mina hundra sjukhusbesök och inläggningar.. Komiskt nog var jag mörkhårig där med!






Likes

Comments