Två nätter, 5 timmar sömn, inte en enda medicin hemma! Jag är utmattad, jag vill inte ens sätta mig i bilen och åka till apoteket. Jag orkar inte. Humöret är så djävulskt lågt och det minsta motstånd och jag blir påmind av att jag har fått en diagnos på adhd. Saker flyger, frustrationen kokar.

Trots att jag haft en kanonhelg så här det såhär det ser ut, det kan vända lika fort. Efter regn kommer solsken sägs det, men det kan även bli storm, hagel, drivis, tsunami, okontrollerad orkan efter solsken också. Och jag är så stressad inombords. Jag är stressad för att jag står still, att jag inte fungerar som människa. Jag är stressad för att jag påbörjat mina nya behandling och jag är stressad för att jag ska in i gruppdagvård igen. Det är rörigt med andra ord. Jag har så mycket jag vill göra och hinna med. När jag förklarar dethär så får jag ofta svaret, ta det lugnt, du hinner, tänk på dig själv bla bla bla. Har man inte levt fröken Bergströms liv då ska man inte heller yttra sig . (självklart vet jag att det är välmening från motparten) Det är inte så bara. Tyvärr. Det funkar inte så. Varje dag är en ny lärdom, men även framsteg och bakslag. Man har rätten att få vara frustrerad, utmattad och stressad, men man har även rätten att få må bra dom små glimtarna man verkligen vågar ta in och känna.

Jag har tyvärr inget nytt att dela med mig av för tillfället. Jag ska krypa ner tillbaka i soffan och fortsätta mitt grubblande. Kanske tvingar jag ut min i regnet på en promenad sen. Idag finns inga självklara "to do". Jag vill bara ingenting just nu.

Ta hand om er / iida

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Har hamnat lite i en svacka. Jag är inte speciellt nöjd med tillvaron. Tror de är ett efterskalv från två bra veckor på semester. Kanske borde jag resa året runt. Kanske vore de min grej? Har varit sängliggandes sen i söndag eftermiddag. Yrsel, ångest, panikattacker, feber, allt i ett. Idag kom jag äntligen upp men det tog emot från alla håll och kanter. Har haft ett ganska lågt blodsocker idag och mat är det sista jag är sugen på. Jag hoppas det vänder snart.

På torsdag ska jag träffa min nya läkare på CFÄ och göra utvärdering av sömnmedicin, jag hoppas att jag kan få något annat än det jag har idag. Får muskelkramper av den jag äter nu vilket leder till att jag inte törs ta dom. Har även tid på CTS på torsdag. Jag är nervös. Det är nu resan börjar. Allt ska ut. Jag har redan ont i magen och har redan känslan av att jag inte är trodd. Att allt jag säger är bullshit, att jag bara förstorar, att jag får skylla mig själv. Är det verkligen såhär man ska behöva tänka? 26 år och isolerad i mina egna känslor.

Från ingenstans så kommer ordet bekräftelse upp i huvudet. Varför just det ordet? Jo för att jag ständigt söker bekräftelse att jag ä nog fin, att jag är duktig nog, att jag blir sedd. Men ibland blir det så fel. Endel bekräftelse blir mer eller mindre en bestraffning ur min egen synvinkel. Jag har nämt det tidigare. Man gör saker man ångrar men som man för stunden tror att man mår bra av för att man får en lite del bekräftelse. Eller är det verkligen så? I mitt huvud känns det som ett självskadebeteende. Bekräftelse är inte alltid bra. Speciellt inte bra när jag hela tiden sabbar det. Varför kan man inte bara vara glad för ett ynka hej, eller en kram.

Ur dagboken får ni en inblick i hur mitt liv sett ut. Det här är ingen engångsgrej, utan det här pågick om och om igen. Idag är jag fruktansvärt arg. För allt jag skrev innan, om bekräftelse är pga det som hänt. Jag har blivit så illa tilltygad psykisk och fysiskt och det är därifrån mina bekräftelsebehov kommer ifrån. Inte bara utseendemässig utan allt jag gör.


Ur dagboken 2006…

¨hora, din jävla HORA¨…

Ordet hora är tydligen en beteckning på mig. stämplad och hatad. Ibland vill jag tro att det är så men samtidigt vet jag vad jag gjort eller inte gjort. Jag vet iaf att jag aldrig tagit betalt för att ligga. Men de är de enda jag är värd i ordboken. Hora… Vet inte hur länge jag ska orka med att bli väckt med nätterna av att du sliter och drar i mig! Varje gång jag hör mig själv skrika nej skriker du ; håll käften hora! Jag gör vad fan jag vill med dig!” Jag är förlorad i min egna kropp. Kommer de någonsin ta slut? Vad ska jag säga till alla andra, eller vad ska jag inte säga? Hur jag än gör känner jag mig förlorad, överkörd, ensam..


Ta hand om varandra // iida


Likes

Comments

Har utmanat mig att åka på semster, två veckor med morbror och hans familj. Förra året fanns det inte i min värld. Semester, behöver man de? De kan jag svara på nu. Ja man behöver semeter. Den lärdom jag dragit med mig av dessa två veckor är att de är tillåtet att njuta, tillåta sig att bara va och att ta dagen som den kommer. Varje dag har varit en utmaning då jag är van att ha späckat schema, städa, tvätta, diska.. ja jag har aldrig "tid" att vara ledig trots min sjukskrvning.
Till och med maten har fungerat hyffsat bra, har inte haft någon större ångest för att jag inte tränat och för att jag drickigt en hel del alkohol. Jag är stolt över mig själv! Till och med det kan jag tillåta mig va, stolt!

Jag tror att jag någonstans kände att nu är dax att riva lite murar, jag är ung, jag har rätt att leva det liv jag egentligen vill. Så mycke som jag skrattat dessa veckor vet jag inte när jag gjorde sist. Och allt var för en gångs skull äkta. Jag behövde inte anstränga mig för att dra på smilet, ibte en enda gång! Så underbart.

Visst, jag är lite rädd för att komma hem och känna att den känslan jag har nu försvinner. Men ska ta vara på alla känslor nu och plocka fram dom när jag faller.

Som sagt, påväg hem till verkligheten, möten, gruppdagvård och allt kaos. Vi håller tummar och tår för att jag får avsluta sommaren med en bra känslan och mer stabilitet i mig själv.
Återkommer med inlägg från dagboken när jag kommit hem.

Sköt om er där ut! / iida

Likes

Comments

För några år sedan skrev jag ett brev. Brevet var ett avslut. Jag hade bunkrat upp en hög med sömntabletter(som jag tagit på för er en okänd plats), om jag inte minns fel så var det närmare 100 st. Jag skrev mitt brev, jag minns att jag kände en lättnad. Någonstans var jag beredd på att släppa taget och få gå vidare. Vid den här tidpunkten mådde jag nog som sämst. Ung, söndertrasad, bortglömd, misstrodd. När jag läser brevet idag blir jag ledsen samtidigt som jag blir glad över att jag blev störd och aldrig kom till handling. Men man ska inte behöva gå ensam, ingen är värd att leva det liv jag levt. Livet är fortfarande tufft men jag vet att jag förtjänar det mer än en plats på kyrkogården.

Jag önskar att jag kan öppna ögonen på flera att inte blunda för dehär. Misstro aldrig någon som säger att dom blivit misshandlade, våldtagna, psykiskt manipulerade. Ta det på allvar, ta tag i det! Och sen till alla er som inte vågar säga något, kom ihåg att det är DIN historia och DU äger den. Gör inte som jag gjorde, jag lät dom gå, allihop. Jag möter dom fortfarande, jag lever fortfarande med att de som skadad mig för livet går på fri fot. Jag kommer fortsätta att få leva med det, jag har skrivit det i tidigare inlägg att jag inte orkar dra upp anmälan på alla händelser. Jag har ingen bra förklaring på varför, jag känner bara att nej, jag vill inte. Inte nu. Men en sak vet jag och de är att de är MIN historia och JAG äger den. Punkt!


Ofta blir jag påmind av händelser genom, ljud, doft, rörelse, smaker, listan kan göras lång. I länken finns en låt som jag spelade på repeat den kvällen jag skrev brevet, När jag hör den låten idag så hugger det i bröstet på mig. Jag kan till och med komma ihåg hur jag städat min köksbord, de två värmeljusen med doft av vanilj som tränger sig in i nästan. Jag minns hur jag hörde varje hjärtslag i huvudet. Jag minns hur lättad jag var, hur beredd jag var. Jag lyssnar inte gärna på låten idag, inte för att jag tycker den är. dålig eller så men den väcker så många känslor jag klara mig bra utan.

https://youtu.be/4jAyZ4njHsc


".. på bordet ligger tabletterna som ska få mig att dansa i himlen. Äntligen är det min tur att få vila! Med detta brev vill jag säga att jag älskar er! Den dagen ni finner detta så vill jag att ni ska veta att jag inte gjorde dehär för att jag gett upp eller är svag, jag orkade bara inte vara stark längre. Jag har kämpat dag och natt och jag är helt slut, jag behöver få vila. Har man kämpat i så många år utan att bli trodd så finner jag inte någon annan utväg än detta. Ni må tycka att jag är självisk men detta är nog förmodligen det enda jag gjort för min egen skull. Jag vill bara att ni ska veta att jag kommer vara med er, jag kommer vaka över er och jag kommer alltid stå vid eran sidan. Jag kommer aldrig svika er. Jag önskar bara att ni förstod tidigare. Att den jag alltid kommer vara för er i himlen, hade jag behövt för länge sen. Men min kraft och ork är slut. Min själ är så söndertrasslad att den aldrig kommer läka. Men hur som helst, trots att jag är på andra sidan kommer jag aldrig sluta älska er. Lova mig en sak, sluta aldrig älska varandra! Vad som än händer, håll ihop!

Vi ses på andra sidan. Puss & Kram er lilla Ida ..."


Efter att jag skrivit av mitt brev för att visa er så har jag tagit beslutet att bränna upp det. Det finns inte mer. Men såhär ser sanningen ut bakom min fasad. Detta är ett av två brev. Det andra brevet försvann i samband med min överdos i december 2016. Lika glad är jag för det. Jag står för mina handlingar och jag vet vad jag gjort. Jag behöver inte ha breven kvar för att påminnas. Jag minns det varje dag och jag tänker på dt mer ofta än vad jag erkänner. Med det så sätter jag punkt för denna gång.

Ta hand om varandra // Ida

Likes

Comments

Ständig påminnelse och ständigt självhat. Ibland undrar jag om det någonsin kommer bli bra. Mitt skick idag är inte alls bra. Ångest och åter ångest. Magen väller över, benen ser ut som korvar, dubbelhakan är numer i grad trippelhaka, bröstan är för små och hela jag är helt enkelt bara ful ful och ful. Trött på mitt inre styr mitt yttre. Visst ni om att det är tabu att skriva just om det här? För så som jag känner kan man inte känna, och absolut inte tänka. Man ska bara tänka positivt. Men en sak vill jag bara berätta, för mig hjälper det inte att du säger att jag är fin, eller att jag är vacker som jag är, att jag är stark och att jag kommer fixa det här galant. Det är inte JAG som styr mitt liv just nu, det är inte jag som valt att må dåligt. Att leva med psykisk ohälsa är inget man bara rycker i axlarna för. För hur det än är så påminns man hela tiden om det negativa och när man gått så länge i det så blir det en vardag, en verklighet som inte är så bara att skjuta undan.

Jag tänker ofta på hur jag ser ut, hur obekväm jag är med mig själv samtidigt som jag försöker utstråla en helt annan bild för er. Efter den respons jag fått från alla håll sen jag började skriva här har nog väckt en och annan tanke. Jag får ofta höra att man inte trodde att mitt liv sett ut såhär, att jag visar mig vara stark och självständig osv. Ja, utåt sett kanske det ser ut så. Men det är en bara en skyddsbarriär för att kunna stå ut och för att kunna leva vidare. Utan mitt yttre skydd hade inte jag varit vid livet idag. Så många gånger jag nästan gett upp men samtidigt satt på ett leende och tänka, en dag till. Vi ska fixa en dag till. Nästan tretton år tog det inte barriären trillade ner. Nu ska den byggas upp igen, men denna gången är inte bygget lätt. Denna gången kan jag inte ta några genvägar eller fuska, jag måste gör allt från en stadig grund.

Svamlar i vanlig ordning, men idag är en sån dag. Jag mår piss rent ut sagt. Haft två rejäla panikattacker i natt vilket resulterar i att jag är helt slut idag. Det känns som jag blivit jagad i ett maratonlopp. Jag har till och med ont i halsen idag för att jag haft svårt att andas. Det är såna dagar man önskar att man kunde rycka upp sig, men hur lätt är det? Det är ju ungefär som at be en person med amputerade ben att springa. Det går inte. Man får stå ut, ta en minut i taget. Försöka leva för de små sakerna. Just nu är jag hos L i Torsby, har varit här sedan söndagskväll. Vill inte vara själv och man får en distans från ångesten när man får gosa runt med T.

Hade egentligen vela berätta om min helg i Höljes, VM i rallycross. Men jag betalar priset för mitt fusk nu så jag tar det en annan gång.

Kommer inom kort att börja dela med mig av mina gamla dagböcker. Men tills dess vill jag att ni tar hand om varandra. // ida

Likes

Comments

Idag är en sån där dag då jag bara vill krypa under sängen, hålla andan och hoppas på att allt är över när jag drar in ett nytt andetag.
Om de vore så enkelt!
De senaste dagarna, veckan har jag inte varit speciellt snäll mot mig själv. Jag har tagit på mig saker utan att tänka efter, jag har kört på i 110km/h för att få ångesten att backa. Självklart kostar det mig en hel del! Det kostar min energi!
Trots sömnmedicin låg jag vaken hela natten igår! Det är vad jag får betala!
Igår var jag till CFÄ och träffade sjukgymnasten och min behandlare. Dagens tema med sjukgymnasten var beröring . Jag fixade det, jag fick massage. Men tankarna och oron finns alltid med. Hela tiden går tanken "snart smäller det" samtidigt som en annan tanke med tröstande säger att min sjukgymnast aldrig skulle skada mig. Hon vill bara hjälpa mig, hjälpa mig att slappna av nån sekund.
Det är sjuk hur tankarna och kroppen reagerar på vissa saker, hur skadad man blivit av alla händelser. En kram är okej, det gör mig inget för det tränar jag på dagligen. Alla borde kramas mer!
Jag och min behandlare disskuterade hur sommaren ska funka för mig, då det redan har skitit sig totalt med maten. En bra grund är god planering. Varje måltid MÅSTE planeras utifrån min förutsättningar för att de ska bli så bra som möjligt. Det låter kanske enkelt, men tyvärr är det svårare än man tror. Jag trodde ju jag skulle bli frisk efter 8 veckor! Hur dumt låter inte det då? Nu i efterhand så har man ju insett vad sjuk jag varit. Och jag kan inte påstå att jag är friskare utan snarare sjukare. Men jag jobbar med det, varje dag, varje minut. Hela tiden måste jag utamana mig. Våga! Jag måste våga tro att jag ska fixa det! Utan att kompensationer, kräkningar och överdriven träning! Meb som sagt, de kommer ta tid. Jag kanske aldrig blir frisk helt och hållet men jag kan lära mig att leva med det på bästa sätt.

Inatt, värsta natten på länge. Det har gått i ätstörningstankar, ångest, kräkningar, mardrömmar och panikattacker. 3 timmars sömn orkade jag tillslut skramla ihop. Känner mig som en zombi idag. Och som jag skrev innan, ingen sömn igår natt.. då kanske ni kan tänka er hur livet känns idag.

Just nu försiggår det väldigt i mitt huvud, jag önskar jag kunde skriva allt men jag kan inte formulera mig. Jag får inte ut det jag vill ha ut.

Bilden ovan är en ständig påminnelse! Tagen en vecka efter att jag "svimmat" 2015.
När jag tittar tillbaka på allt som hänt så undrar jag "varför jag" "är det mitt fel" "vad har jag gjort för att förtjäna detta". Tankarna är många och svaren är få.

Nu vill jag önska er alla en trevlig midsommar!
Tack hand om varandra ❤️

// Ida

Likes

Comments

Ibland får jag en känsla av att folk runt omkring ständigt tror att jag lever ut efter min bakgrund. För mig är det inte jobbigt att leva i vetskap av vad som hänt, utan de tankar som påverkar mitt liv, där är skillnaden. Jag kan inte ändra på det som hände men jag vet att jag kan jobba med tankarna. Men städigt påminns man, den där lilla jävulen som sitter med vaknade öga på axeln och spottar på mig, som trycker ner mig och skrattat högt åt mig och min spegelbild.
Ibland känner jag mig ensam, ibland känns det som jag har hela världen med mig..

Idag är det väldigt snurrigt så jag väljer att inte skriva något längre inlägg.
Jag kommer dela en fil som jag fick av en vän för några dagar sen, den berörde mig. Och jag vill säga åter igen tack ❤️ inte bara till dendär personen utan också till er andra som något sätt stöttar och hejjar på! Det är guld värt! En dag, ska jag spotta ur mig allt jävulen spottar på mig! Och då, då vill jag lova att jävulen ska bli ett minne blott.

/ ida



" när jag hör den här låten, då tänker jag på oss. En tid som jag iblabd vill spolas tillbaka till. Den tiden jag såg att du var lyckligt och kunde le det finaste leendet på jorden..." P&K din xxxxxx

Likes

Comments

Blev några dagars uppehåll här. Men nu är jag tillbaka. Har samlat mig lite.

Tidigare har jag berättat en rad jobbiga saker. Idag ska jag berätta en sak som ständigt sitter på näthinnan. Något som gjort att jag idag drömmer mardrömmar, har blivit mörkrädd och så får mig att misstro alla av det motsatta könet.

Hösten 2015 var jag hos en kompis. Vi hade en jättemysig kväll och jag gick hem med ett leende på läpparna. Efter en mycket turbulent sommar med uppbrottet med exet så kändes denna kvällen väldigt bra. Jag och min kompis bodde kanske 50 meter från varandra så det var ingen lång bit att gå. Men den korta biten hem blev den längsta biten jag fått leva med.

Klockan var runt 23.00 på kvällen. Det blåste och det luktade sådär härligt höst. Minns att jag började bli sliten. Väl hemma på min trapp, satte nyckeln i dörren ovh PANG! Kände ett hårt slag i ryggen, jag minns att det sved, vände mig och och där stod han. PANG! där blev det svart. Vaknade upp med blodsmak i munnen, kändes som hela huvudet var krossat. Kravlade mig upp och såg hur golvet var smetat med blod. Fan! tänkte jag, det här händer inte. Allt måste bort, fort! Under tiden jag skrubbade golvet gjorde jag allt i min makt för att komma på en anledning till vad som hänt. Och min briljanta idé blev att jag hade svimmat. Inget konstigt med tanke på att jag hade tappat ca 15kg i vikt vilket resulterade att jag hade många blodtrycksfall. Så det blev min lögn. Mina två systrar kom, mina vänner kom också efter att jag skickat snap. Jag drog min lögn och bägge systrarna blev osäkra, det trodde inte riktigt på mig. Men jag höll fast vid min historia. Efter många om och men så fick dom iväg mig till sjukhuset. Där blev jag inlagd med hjärnskakning och söndertrasslat ansikte. Tror det blev tre dagar totalt sen ville jag hem. Jag vägrade att vara kvar en natt till. Jag fortsatte med min historia. Idag önskar jag kanske att jag gjort annorlunda. Jag har blivit erbjuden att göra en polisanmälan men jag har sagt blankt nej. Det hjälper inte mig med mina mardrömmar. Och jag har aldrig riktigt orka dra upp det igen. Jag vet att många tänker att jag borde göra en anmälan, just för att det kan hjälpa någon annan. Men jag vill inte just för att processen är så jävla lång och det känns som den kommer tära mer än det hjälper mig. Och det finns inga pengar i världen som kan ta bort mardrömmarna. Jag hoppas att du som gjorde dehär mot mig läser detta, jag hoppas du skäms och jag hoppas för din egen skull att du aldrig mer rör någon på det fega sätt du gjorde mot mig! Det är ditt fel att jag är mörkrädd, att jag inte vill vara ensam och att jag aldrig någonsin kommer att kunna lita på någon. Det är ditt fel att jag inte kan inleda ett förhållande och ja jag skyller dig för att jag misshandlar min kropp genom att förnedra den psykiskt!

Nu kanske en del tänker, men hon verkar inte må dåligt, hon är ju ute på helgerna och dricker alkohol samt skrattar högt med andra. Hon lägger ju ut selfie med #levalife osv. Men det är mitt sätt att hantera det och det må vara lite lögn bakom varje hashtag men den får mig att må bra för stunden. Sen att jag får positiv bekräftelse genom likes och kommentarer är bara gott för mig även om jag ibland inte tror på dom. Det är likadant med alkoholen, jag använder den inte bara för att ha kul, jag använder den också för att bedöva mig lite, att på något sätt slippa känna det onda, att få slappna av lite för stunden. Men då jag lever också med ständig ångest över att jag kanske varit otrevlig, att jag rumlat runt med fel människa, att jag gjort saker jag ångrar. Men långt inne vet jag också att så länge som jag inte skadar någon annan så överlever jag också. Men det är inte lätt att leva det liv jag lever och jag skull för allt i världen inte önska någon annan det jag går igenom.

Sen vill jag också påminna att denna blogg inte skrivs för att jag ska strykas medhårs eller att någon ska tycka synd om mig. för det vill jag inte. Jag skriver detta för att det är enda sättet för mig att få ur mig allt. Jag kan inte prata om det. Jag vill inte prata om det. Det räcker med en kram sen är det bra.


Nu vill ja önska er en fortsatt trevlig dag.

/ Ida

Likes

Comments

Inte för att det är kväll än men jag tillfället då jag inte har fullt upp med annat..

Misshandel, det har varit en vardag för mig. Det låter hur sjukt som helst men så är det. Misshandel sker på så många olika vis. Jag har blivit utsatt både psykiskt och fysiskt. Ibland undrar jag hur jag stått ut med detta, och hur jag klarat att bara "leva vidare". Ja kan också många gånger fundera på varför jag inte tog mig ur det? Hur jag kunde tro att det var vad jag förtjänade. Jag kommer längre fram att dela med mig av en händelse, men inte nu. Jag är inte redo. Det jag tror gör mig mest ont idag är att ingen trodde på mig. Att jag fått leva med detta själv utan någon som helst stöttning. Man känner sig sviken. Jag har sökt hjälp i så många år men inte blivit tagen på allvar. Jag har försökt att hintat in i nära och kära utan att få någon respons. Tillslut ger man upp. Men besvikelsen lever kvar.

Än idag kan jag reagera på hur människor rör sig, pratar och agerar. Vissa ljud får mig att påminnas av vad som hänt. Ibland räcker det med att jag känner en viss doft som parfym och få ett "ångestpåslag" som sedan leder till en panikattack.

Ätstörning, sexuella övergrepp och misshandel. Som om det inte vore nog. Nej då, vi lägger till depression, panikattacker, ångest och adhd på det också. En härlig blandning, eller vad tycks?

Under mina tretton år i hemlighet så har det ena efter andra eskalerat. Jag har bara låtit hjulet snurrat, fortare och fortare för varje år. Ni vet hur det ser ut när en hamster springer i sådan hjul, precis så. Man springer tills man tappar fotfästet. Man tappar fotfästet om sig själv. När man börjat snubbla och kraven på en själv blir högre så byggs alla känslor upp och tillslut exploderar man! Min explosion blev en överdos.

Jag har väldigt högra krav på mig själv, så fort jag gör något så har jag alltid det kravet att jag kan bli bättre och göra mer. Jag har svårt att säga nej, det beror på att man lever kvar i gamla vanor, rädd för at veta att om jag säger nej så smäller det eller att få höra både det ena och det andra. Det enda jag kan säga nej till idag är mat, för där har jag skapat en kontroll som ingen annan kan ta ifrån mig(eller ja, kontrollen bär min ätstörning). Jag känner mig ofta otillräcklig även fast jag vet att jag inte kan gör så mycket mer. Jag är rädd för att misslyckas. Ett misslyckande och jag förfaller på plats. Jag ältar det jag misslyckas i månader, och tänker alltid på hur jag kunde gjort allt så mycket bättre. Jag hatar meningen "kan inte".

Ta in och smält. Vi hörs

/ Ida

Likes

Comments

Två propavan, en sobril och en "dyrgrip", jag har sovit hela natten förutom mina standardtider då jag måste upp på toa, 02.04 & 04.02. Behövde bara upp en gång i natt.

Jag tänker förtsätta lite framåt i tiden..

Sexuella övergrepp.. de stoppar inte där.
Fysisk och psykisk misshandel i 4 år! Och ingen märkte något, inte ville tro mig. Trots ärr på kroppen var de ingen som trodde mig! Jag blev beskylld för självskade beteende! Och varje gång jag tänker på detta så blir jag så förbannad! Hur är de möjligt att slå sig själv på ryggen? Och ha en handflata med fingrarna upp mot nacken är omöjligt att göra själv!
En smart jävel brukar jag säga, de är en sån som slå under halsen för att sen tala om för dig att bära kläder så ingen ser.
Under denna tiden var jag hemskt manipulerad. Alla slag fick mig att tro att de skulle vara så, att jag var värd det onda. Hur sjukt låter det inte! Här har vi också en berättelse som går i skov, ibland var det bra och ibland var de ett rent helvete. När jag tänker tillbaka på denna tid så är de inte fysiska misshandeln som gör ont idag utan den psykiska. Den psykiska delen lever jag fortfarande med, sänkt självförtroende, dålig sjäkvkänsla, otillräcklig, ful, tjock, att inte våga säga nej. En del av den fysikska misshandeln har jag "gömt" bakom en skyddsängel på högra skuldebladet.

Återkommer med nytt inlägg ikväll.. ska åka och hälsa på mina "barn" ❤️
Ses vi ikväll?
Lämna gärna en kommentar, frågor eller liknade. De kan vara en bra del i min bearbetningsprocess.
/ Ida

Likes

Comments