Ja här har ni mig, jag lever !

Vart är jag i livet just nu? Ja jo, jag mår efter alla omständigheter ganska okej. Jag går i gruppterapi och jag är fortfarande sjukskriven. Har avslutat gruppdagvården då jag inte tyckte den gav mig något mera. Vad mer? Börjat träna igen, hunnit haft 500 förkylningar och sömnen är fortfarande ett stort frågetecken. Alltså ingen förbättring trots alla jävla metoder. Men trots min dåliga sömn så är jag oftast vaken tidigt varenda morgon, ska inte säga att det alltid är så för även sömnen tar ut sin rätt. Utan att gå in i alla detaljer om vad jag gör om dagarna så kan jag bara säga att jag fungerar som människa trots allt.

Nackdelen med detta att vara sjukskriven är dock att, iaf när det gäller mig så blir det väldigt mycket tid för mig själv så jag hinner tänka, analysera och grubbla på allt möjligt. Grejen är den at jag är inne i helt annat stadie när det gäller mitt grubblande. Jag har börjat grubbla på framtiden. Hör och häpna, jag vill ha en framtid. Nej men skämt å sida, det kommer upp så många konstiga bubblor så ibland kan man bli lite mörkrädd för sig själv. För även om jag är sjukskriven så är jag inte ledig från mig själv. För att lägga till och krångla till det lite så kan jag med rak rygg faktiskt erkänna att jag skäms över att vara sjukskriven. Man känner sig så enormt oviktigt och ointressant, vet inte men lat på någon sätt. Man vill liksom krypa genom jorden när någon frågar " Vad jobbar du med då?" "När ska du börja jobba?" . För det sista jag vill är att svara, jag är sjuk, jag jobbar inte, jag vet inte när jag börjar jobba.. Jag hatar när jag inte har ett svar att ge utan bara står där som ett jävla frågetecken.

Jag har liksom hakat upp mig lite på jobb-fronten. Jag vill inget annat än ut i arbetslivet, är inte gjord för att "gå hemma". Men samtidigt vet jag ju att jag är i den här situationen av en anledning och det är inte pga lathet eller att jag inte vill jag jobba. Tvärtom, jag vill för mycket.

Varför jag skriver om det här är för att jag börjar tro att min sjukskrivning påverkar min sociala del i livet. Just för att man är ointressant. Vad har jag för kul att berätta om någon frågar? " Nej jag gick upp i morse, gick till gymmet, åt mina måltider, städade, diskade, skickat en rad tråkiga och meningslösa snap samt ringt folk och frågat vad dom gör fast jag egentligen vet det" Låter det kul? Va? Nej för mig är det sorgligt. Och det här får mig tro att de människor jag har runt mig umgås med mig för att vara snälla. Låter kanske idiotiskt men de så grubblet går. Jag kan till och med tycka att jag anses vara en fulare människa för att jag inte jobbar och att jag inte drar in pengar och lever på försäkringskassan ska vi inte ens diskutera här. För det sliter jag med nåt enormt med. Att inte tjäna mina egna pengar från ett riktigt jobb är för mig ett nederlag av egen botten-grad. Sen är det ju det här att man ser sig själv som ett problem för alla andra, att det är därför jag är "ensam". Ensam är ett svårt ord, men helt enkelt att jag inte lever i en relation med någon. Det är svårt, svårt att förklara hur alla dessa tankar går runt och det är svårt att sätta ord på. Kan tycka många gånger att jag blivit lite feg att ta för mig som jag gjorde innan.

Är inne i stimm där jag känner mig väldigt oklar på något vis. Jag saknar bekräftelser från människor som egentligen inte vet det. Osäker och luddig. Men jag vill. Vill så mycket. Samtidigt som jag vill är jag livrädd för att stå här ensam, Det där jävla ordet ensam. Jag är inte ensam fysiskt, det kan jag inte säga. Men psykiskt ensam, oförstådd, missförstådd, tråkig och ointressant.


Och tyvärr får jag väl leva ett tag till med att "gå hemma" då min läkare inte litar på att jag kan ta det lugnt och arbeta mig uppåt sakta men säkert utan kör på från 0 till 100 och sen står jag här igen. Till viss del har han rätt, för jag känner mig rätt såpass väl.

"Vila får man göra i graven"

Så nu har jag även fått dig att slösat viktigt tid på att läsa detta.

Ha de. // sida

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det finns läkare och så finns det läkare, i alla olika former. Som jag skrev sist, så var jag inlagd på 46an men det tog inte länge för än jag var utskriven. Eftersom jag mött det absolut största idiot till läkare genom tiderna så blev de så. Har aldrig någonsin varit så arg och känt mig så jävla illa behandlad som jag gjorde när han påvisade att han ingenting kunde göra för mig, om jag inte åt upp min mat. Mmm just de, det var han FÖRSTA argument till att jag borde skrivas ut. Sköterskorna tycke inte riktigt samma men dom får tyvärr inte fatta beslut. Jag petade i maten en vecka och sen blev de frågan om en dagspermission som jag blivit lovat innan men efter möte med sköterska och läkare så hade läkaren svarat sköterskan med; kan hon åka hem över dagen kan hon lika gärna skriva ut sig! Och de var droppen för mig! Ett samtal med läkarens sekreterare eller vad fan hon nu var så kan jag säga att jag gick ut genom dörren efter 30 sekunder och hade absolut ingen lust att dela rum med denna jävla människa. Jag va förbannad, med all rätt. När man inte ens har tid att läsa en journal när man jobbar som läkare, eller sekreterare då ska man inte yttra sig om hur ens mående är heller!

Efter många om och men så sa jag bara, skriv ut mig för helvete, min skjuts är påväg och jag tänker inte sitta i samma rum som denna idioten till läkarejävel. Sagt och gjort så blev jag utskriven. från en vårdgrad 1 (vårdgraden där du inte får lämna avdelningen på egen hand utan tillsyn) till utskrivning. Harmonierar fint det här. Eller? Och med en rad jävla massa nya mediciner som blivit insatt utan att ens veta hur jag ska ta dom. Eftersom jag vet hur medicinerna fungerar sedan förut så tycker jag inte att planen är speciellt bra med tanke på tiden för utskrivning och alla resor jag måste göra framöver. Sobril är ingen bra kombo med bilkörning, och till Karlstad är de väl i ca 10 mil enkel resa. Undrar hur skrället tänkte där. Plus att jag skulle ha en stående Lergigan kl 14 varje dag, vilket jag berättat att jag inte kan äta för att jag blir yr och väldigt dåsig av. Funkar inte heller med bilkörning. Så ja.. eller nej.. Jag finner inte ord om hur jag känner. Idioter hela bundet.

Jag hade otur, igen. Han var förvisso hyrläkare då ordinarie var på semester och skulle komma tillbaka veckan därpå. Henne har jag träffat förr och hon är riktigt bra. Men tyvärr blev de den största skiten som blev inhyrd. Han måste ha en fyhelvetes bra samvete som skriver ut personer hur som helst utan att ens läsa journalerna. Men men, de är väl så de jobbar. Dom får väl betalt ändå. Även om folk blir utskriva och tar livet av sig så får sånna som han betalt. Inte för att jag tagit livet av mig men jag kunde lika gärna gjort de då tankarna om de fortfarande finns kvar. Okej, ni behöver inte vara oroliga för de men läs en gång till, TANKARNA finns kvar men det finns ingen handling. Utan det är bara tankar.

Så ja, jag har suttit hemma i Torsby en vecka, inte lyft luren för alla samtal som kommit från sjukhuset. Jag har fått tider hemskickade i postlådan men jag har totalt skitit i att gå på dom. Så besviken är jag. Och att sätta en tid vid öppenvården i Torsby när det också står klart och tydligt att jag inte vill ha kontakt med den skitvården som är här i Torsby men ändå blir skickad dit gör mig rent ut sagt förbannad. Nu har jag kommit till stadiet att jag inte orkar stå kvar i sjukvården då man blir behandlad som en påse skit. Jag kommer vara sjukskriven tills i början av januari sen tänker jag jobba, fullt ut. Så är det bara. Jag skiter i detta här och försöker på egen hand, jag har ju orkat 13 år förut så jag borde väl fan fixa 13 år till..


Inget positivt denna gång heller.. Och att stavfel finns med och att meningarna inte går ihop det skiter jag också i.. Kan du inte läsa mellan raderna eller förstå vad som skrivs här då kan du sluta läsa.

// bitter-ida


Likes

Comments

Min plan var att ta en vecka hemma, typ "skolka" från dagvården bara för att få lite distans. När min förkylning kom som ett brev på posten så tänkte jag, bra då åker jag till Karlstad, träffar min behandlare och går i dagvården som alla andra fredagar. Då kan jag ju stanna hemma med gott samvete på måndag, dom hörde ju hur förkyld jag var. Allt var så planerat in i minsta detalj. Men ack så fel det blev allting. Min behandlar och läkaren på cfä hade andra planer. Inläggning. Då jag påvisat försämrat mående tidigare under veckan. Och ja, det har inte varit alls kul. Så dom tog beslutet om att lägga in mig, mer eller mindre med tvång då de är faktiskt är rädda för att jag kommer göra mig själv illa. Och nej, jag skär mig inte i armarna. Jag får dumma tankar, impulser och ja, mitt svältbeteende är tillbaka. Det var inte lätt att få mig kvar denna gången, men efter många kompromisser och en permission för klipp och färg så gick jag med på det. Och nu sitter jag här. Avdelning 46. Det väcker minnen sen jag var här sist. Men då kom jag in pga att mina impulser tog över. Nu har jag ett vakande öga på mig. Dag som natt. Jag kan någonstans känna att jag tycker att de känns löjligt och överdrivet, men jag är här av en anledning. Och för tillfället är inte ätstörningen den störa orsaken. Utan tankarna, mående. Kanske blir det bra trots allt.

Med en vårdgrad 1 får jag inte lämna avdelningen ensam utan måste ha personal eller nån närstående med mig för att få gå ut. Avdelning 46 är inte alls gruppdagvården då man har ett större ansvar för maten, att den äts upp och att man får i sig alla måltider. Jag kommer helt ärligt nu att berätta att jag får inte i mig mer än morötter, frukt och kaffe. Men för att inte förvärra mitt ätstörda beteende att spy efter maten så låser de min toalettdörr efter alla måltider, i en timme. Jag har panik efter måltid, då jag vet att jag ingen annanstans att göra av med det lilla jag får i mig, vilket är bra med just i detta är tanken alltid större.

Hur mår jag då? Inombords som ett rent jävla helvete. Efter allt som hänt den sista tiden så har det rört till sig än en gång. Jag nämnde det i inlägget tidigare, jag är så förbannat äcklad av mig själv. Jag hatar min egna spegelbild och jag känner inte alls för att leva just nu. För med det här måendet är det inte värt att leva. Så känner jag. Samtidigt som jag inte vill dö. Men då har jag mina impulser. Rätt som det är så gör jag saker jag inte kan styra över. Och jag har insett vad min ångest gör med mig. Det är hemskt och jag skäms.

Det är så mycke jag vill häva ur mig här men är så rädd för att bli dömd. Att jag får skylla mig själv. Att det är jag som orsakat dehär från första början. Att jag inte är värd mer.

För vem ser upp till en människa som sitter inlåst med tillsyn på psykiatriska avdelningen?

Likes

Comments

Nu har jag hamnat i ett gammalt tankesätt igen. Och det gör förbannat ont när jag vet vad jag åstadkommit fram tills idag. Men ändå lever tankarna ett spratt med mig och jag blir på riktigt rädd och ledsen. Ska det aldrig ta slut.

Jag är äcklad av mig egna spegelbild. På riktigt blir jag ledsen när jag ser vad som hänt med min kropp. Jag vill inte vara med i det här längre. Vill inte. Jag vill ge upp. Vad spelar det för roll om jag aldrig blir frisk. Ingen har sett min sjukdom tidigare. Vi kan bara fortsätta som innan jag hamnade här. Så många tankar om att får avsluta, att allt vore så mycke bättre utan mig, att jag är en börda för samhället.

Jag vet, jag har kommit långt men jag kan inte stoppa tankarna. Jag är äcklad av mig själv. Av allt. Jag är äcklad över vad som hänt min kropp, jag är äcklad för jag vet vad folk har gjort med min kropp och jag är inte mindre äcklad av att jag tillåtit det att fortsätta utan konsekvenser. Jag vill egentligen inte skriva det här men ibland känner jag bara för att dö.

Såhär är det att leva i mitt liv. Ena dagen okej, andra dagen botten. Sen blir det absolut inte bättre av att jag inte kan sova, slappna av utan går på högvarv både natt och dag. Jag har ingen matlust vilket också påverkar hela situationen. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte vara ensam på nätterna för att jag vet att mardrömmarna tar över mig och att jag inte kan känna mig trygg. Hela tiden är man rädd för att panikattackerna ska ta över, att jag inte kan andas eller tar mig ur de nog fort. Ställer inte kravet att du ska förstå, vill bara att du inte ska döma mig för mitt mående.

Ja jag vet inte.. less är vad jag är. Vill ha livet tillbaka fast jag inte orkar just nu.

Likes

Comments

Klämt igenom fyra säsonger av East Los High. Av någon anledning så blev jag helt fast. Är det något jag verkligen älskar så är det serier och filmer där dans är inbladat, sen att det är drama åt alla håll gör det lite mer spännande.. Serien fick mig att sakna dansen, inte bara hemma i vardagsrummet eller i en dimmig festlokal utan på riktigt. Dans har alltid varit av ett stort intresse men jag har aldrig riktigt vågat då jag själv inte tycker att jag har kropp till det eller självförtroende nog. Sen har jag varit ganska inlåst i mitt liv av annat. Men jag saknar det. Kanske kan dansen vara nästa sett i livet?

Sitter på mitt lilla rum i Karlstad. Gör så lite som möjligt, då min behandlare tvingar mig att vila och personalen ser till att jag gör de. Full koll på allt. Men det är för min egen skull. Skulle egentligen legat på avd 46 denna vecka och helgen men så blev det tyvärr inte. Någon behövde platsen mer än mig så jag får helt enkelt kämpa på egen hand här på patienthotellet. Hittills har veckan inte varit alls så bra då det hänt lite grejer. Men men. Bryt ihop och kom igen. Jag tänker inte förlora denna gången.

I Tisdag började jag en ny samtalsterapi. Fantastiskt grupp och jag tror jag kommer ha nytta av den. Den kunde inte börja mer lämpligt än nu. Annars ser dagarna likadana ut som alla andra veckor. Jag går i gruppdagvården, träffar min behandlare, går i samtalsterapi och sist men inte minst alla andra som jag spenderar och delar mina dagar

Jag saknar min "riktigt" vardag. Gå upp på morgonen, dricka en kopp kaffe, ta en löprund och sen gå/åka till jobbet. Endel älskar att vara hemma men det gör inte jag. Inte för att jag är de nu heller men ni fattar vad jag menar. Man vill tillbaka till rutiner, känna att man lever, på riktigt. Just nu är det en bubbla. En bra bubbla men ibland blir man också trött på den. Man tröttnar lätt på frågor som, Hur mår du? När ska du börja jobba? Hur länge pågår gruppdagvården? Vad gör ni ens? Äter du? osv. Men jag gillar ändå läget då jag vet att det leder till något gott. Allt går i vågor, men jag strävar mot strömmen.

Imorgon är det fredag, och eftersom jag inte är på avdelning så får jag åka hem på premiss. Ska bli skönt ändå. Ska åka hem och packa ihop så mycke jag bara orkar. Sen ska jag ringa min hyresvärd så vi får klar med kontrakt osv. Sen får se vart jag tar vägen.

Hoppas ni har haft en bra vecka. Ta hand om er // iida


Likes

Comments

Höstmys är det bästa myset.

Hemma i Ransby denna vecka och laddar om för en ny period på CFÄ. Har ont i magen för allt som händer just nu. Jag vet inte om jag gör rätt eller fel men orken finns liksom inte kvar. Vet inte varför jag ens skriver det här, jag har ingen skyldighet att göra det och det är bara jag som kan påverka mina beslut. Jag är kluven vad jag vill men har kommit till insikt att jag inte kan bo kvar här. Jag trivs jättebra här och skulle mer än gärna bo kvar om jag vore frisk och hade ett jobb att gå till. Men eftersom jag nu inte är det och jag insett att det kommer ta tid innan jag är tillbaka i arbetslivet så vill inte jag spendera mina dagar med att känna panik över ved, snöskottning, eldning, gräsklippning, ja och så vidare. Så ja, jag har sagt upp kontraktet på huset. Och det gör ont i hjärtat och det gör lite ont i min stolthet. Men men.. det blir nog bra.. eller vad tror ni?

Ja som sagt, hemma denna vecka och laddar om. Blir dock lite annorlunda på måndag. Kommer inte checka in på patienthotellet utan på avd 46. Som man bäddar får man ligga sägs det och dumt huvud får kroppen lida av. Kommer även vara inlagd under helgen också. Så förstå min stress nu när jag är hemma. Jag kommer vara borta i minst 10 dagar. Blä!! Men allt har något gott med sig.


Hoppas ni har det bra där ute i höstmyset iaf. Och skulle du vara intresserad av ett lite mysigt hus i norra Värmland får du gärna höra av dig. Stort kök och sov/tvrum, stor gård men stora uthus. Kallhyra 2140kr/mån (ink.sophämtning), ström: vedspis och direkt-el. Ström i månaden ligger allt från 300-1500 beroende på hur mycket man vill elda eller inte(ved finns). Men det är långt från dyrt. Som sagt, skulle intresse finnas så hör av dig. Vill du komma och kika, ja men gör det. Ni kanske kan hjälpa mig att sprida detta.

// lida

Likes

Comments

Idag la jag upp ett foto på huvudentrén till psykiatrin med texten:

"Fem dagar i veckan går jag in och ut genom dessa dörrar i hopp om att snart kunna leva ett "normalt" liv på hemmaplan. Jag vet vägen är lång och att bli 100% frisk är något jag inte kan jäkta fram hur mycket jag än vill. Det svåraste med denna behandlingen är att ska bli frisk till ett ätstört samhälle. Ett samhälle som skriker träning, dieter, ideal mm. Vi borde acceptera och älska att vi alla är olika på vårt naturliga sätt. Jag önskar det vore enkelt, för är det något jag verkligen vill så är det att älska mig själv för den jag är och inte vad samhället förväntar sig att man ska se ut"

Jag har varit en del av detta ätstörda samhälle i tretton år och känner att nu vill jag fan inte vara med längre. Det kostar inte bara en jävla massa energi på att bli friskt, det tar för fan död på en. Det tar död på verkligheten. Det tar död på den man vill vara. Och ändå så vet jag någonstans att man alltid kommer få stå ut med att det är såhär. Men det gör det inte enklare att blir frisk. Varje dag möts man av nya dieter, hur slanka våra kroppar ska vara, hur en perfekt man eller kvinna SKA se ut, hur vi tränar på gymmet, hur vi aldrig är nöjda med våra prestationer, att det är pinsamt att äta godis, chips ja allt dedär förbjudna.

Jag har varit en del av allt detta, men jag vill inte längre. Jag vill bannemig kunna träna för att jag tycker det är kul och för att må bra, till och med kunna hoppa över ett pass och känna att aja, det gör ingenting. Inte för att prestera, känna tvång eller för att man förväntas att göra det. Okej, jag har aldrig blivit tvingad att träna, men med det idealet vi lever i så är det någonting vi "alla" borde/ska göra. Jag älskar att träna, med måtta.

Och så har vi maten, alla gränser, kalorier, vikt, mått, förbjuden mat, mängder, skam, pinsamheter. Varför skulle det vara pinsamt att äta en glass efter lunch, eller som ett mellanmål? Varför kan inte jag äta en eller till och med två kanelbullar och njuta? Varför ska inte jag tycka att grädde gott? Listan kan göras så lång. Men varför är det såhär? Jo för det är så samhället ser ut och vi är lika lättlurade allihop, mer eller mindre. Allt eller inget. Visst? Vi matas konstant av vad vi inte ska äta och vad vi ska äta, hur vi ska träna för att bränna så många kalorier på så kort tid för att få ett snabbt resultat. Vi ska utesluta livsviktiga livsmedel annars kan vi inte bli sådär smala, snygga eller gå ner i vikt alls. Jag ska inte dra alla över en och samma kam, för det finns dom som kan hantera detta och sen har vi sånna som mig som går över gränsen.

Har haft väldigt mycket tid till att tänka under dessa veckor jag varit under behandling och jag vet inte hur många gånger jag frågat mig själv, varför är det oftast det yttre vi kommenterar, nu säger jag inte att alla gör det men jag kan erkänna att jag själv är sån. Man tror att det yttre på något vis påverkar hur individer i fråga är som person. Det är ju faktiskt ren jävla bullshit! Vi kan inte älska alla, och vi kan inte tycka om alla, vi är olika. En del passar ihop, en del inte. Men jag tror inte det överhuvudtaget har med utseende att göra, egentligen. Trust me, I know! Så många gånger jag mött den där perfekta killen med vältrimmad kropp, han som skulle vara perfekt pappa till mina barn, han som kan allt och bara är perfekt...på utsidan men som tyvärr bara är ett jävla svin. Sen så finns det många andra som är svin också. Har ju väldigt dålig erfarenhet av snälla pojkvänner överlag. Men jag tror inte det spelar någon roll hur vi ser ut. Krånglar jag till det? Eller fattar man vad jag menar?

Skit samma, jag vill iallafall tala om för alla er som faktiskt skiter i mat och träning och faktiskt njuter av livet att jag fanimig älskar er! Fortsätt med det, var nöjd för den du är.

Kanske tänker du såhär nu; "men hallå, varför säger hon inte det till sig själv? det är ju hon som behöver bli frisk" Och ja, jo jag borde göra det, men jag lär mig fortfarande. Jag jobbar på att acceptera mig själv. Men att efter att jag levt det destruktiva livet i så många år så kan jag bara inte tänka så. Men jag vet att en dag ska jag göra det. Och jag har lovat mig själv att en dag aldrig påverkas av vad alla andra tycker, eller vill att jag ska göra. Jag ska försöka vara snäll mot mig själv, för jag vet att jag förtjänar det. Innerst inne, bakom mitt ätstörda jag och mina dåliga erfarenheter av livet så vet jag att jag förtjänar att leva ett lyckligt liv, med någon som älskar mig för den jag är och aldrig någonsin höjer varken rösten eller handen för att få sin vilja igenom.


Jag vet inte om jag svamlar, eller om ni håller med. Jag bryr mig inte. För det här vad jag tycker. Jag är sjuk, annars skulle jag inte vara inskriven på sjukhus, men jag vet också att jag är stark för att jag vågar erkänna det nu. Sen en sak till, kom ihåg att alla sjudomar syns inte utanpå. Så många gånger jag får höra, det är väl bara att äta det och sluta spy.. hm är det så? Du skulle aldrig be en som brutit benen att släppa kryckorna och springa en mil. Varför skulle du inte göra det? Just det, benet måste ju läka först.. hm.. värt att tänka på.


Ha det gött // iida

Likes

Comments

Förbannad över att jag finns till!
Förbannad över att jag vill ge upp!
Förbannad över att jag skadat min kropp!
Förbannad över att jag inte vill inse!
Förbannad över att känna mig jagad i mörkret!
Förbannad över att låta drömmarna hålla mig vaken om nätterna!
Förbannad över att minnerna lever kvar!
Förbannad över att jag överhuvudtaget tillåter mig vara förbannad på något som jag inte orsakat själv från början!

Man kan nog tolka mellan raderna vad som pågår på insidan av denna människa!
Jag har hamnat lite i botten av en dal. Normalt sägs det vara men om ni bara visste hur jävla slitsamt det är! Inte bara att "frossa" i mat hela dagarna, prata mat hela dagarna eller att vara begränsad i träningen utan också alla andra tankar man brottas med. Man brottas med att överleva, vilja fortsätta kämpa samtidigt som den där jävla rösten hånskrattar åt en och tycker man är mer värdelös än innan. Den där förbannade rösten som ständigt talar om för en att man kommer misslyckas hur man än vänder och vrider sig.

Ja, jag är ganska trött på mig själv nu. Jag är så förbannade trött att inte kunna svara att jag mår bra när någon frågar. Jag känner mig som en börda för världen! Jag skäms över att jag sitter där jag är idag!!
Önskar bara att de vore slut nu! Att tankarna och mardrömmar brinner upp i helvete!

Vet ni vad? Kollar tillbaka på mina inlägg och känner en gnutta hopplöshet! När kommer den dagen jag får skriva något positivt, hur vackert livet är, hur nöjd jag är över mig själv och min insats och funktion här på jorden.. det känns för mig långt borta!

Förövrigt är livet ganska luddigt..


Citat ur dagboken "om jag inte flyr nu kommer han ta livet av mig"

Ta hand om varandra // iida

Likes

Comments

Trots att jag delar med mig av vad som händer och sker i mitt liv så måste "ni" tillåta mig få läka ifred. Jag vet att många menar väl men ibland blir det för mycket! Jag har nog med mina egna tankar, funderingar och känslor! Jag vill inte ha pressen på mig att jag inte svarar och ser att jag har 10 missade samtal/sms efter lunch, på morgonen, på kvällen, Det händer till och med att jag nu mer ställer telefonen på flygplanslägen och i vissa fall faktiskt slår av telefonen för att ångesten väcker sig så stor för att jag varken vill eller orkar svara! jag vill inte vara "elak" och jag menar absolut inget illa med att jag "håller mig undan"
Jag måste få lov att fokusera, vara här och nu. Jag vill inte planera, jag vill inte ha mer tider att passa än dom jag redan har!
Jag vill inte ha frågan "hur mår du" varje dag för jag mår skit inuti men det betyder heller inte att varje dag är dålig!

Lite hänsyn tack!
Och som jag sagt hundra gånger innan! Detta är ingen blogg för att DU ska stryka mig medhårs och, eller tycka synd om mig! Denna bloggen handlar om att jag vill ge er en blick i hur livet ser ut i verkligheten när det inte syns utanpå!
Jag ser det mer som självläkning genom att sätta ord i skrift på hur jag mår/mått när jag aldrig kunna formulera orden i munnen.
Ville bara säga de.

Förövrigt har jag påbörjat första av sex veckor i gruppdagenvården. Jag har en helt annan syn på min behandling nu än vad jag hade sist. Jag har bestämt mig! Nu är det nog! Jag ska bli frisk! Jag vill kunna njuta av livets alla goda ting. Jag har bestämt mig för att släppa kontrollen kring min ätstörning och inte inte minst jobba bort min dagliga ångest och psykiska självskadebeteende. Jag har levt allt för länge med skam om att inte duga som jag är! Jag vill kunna få rutiner, njuta av mat, träning, livet.. ja allt! Jag vet att jag inte är frisk om 6 veckor men jag vet att jag kommer bli väl förberedd inför vad som komma skall!
Jag kommer va egoistisk, jag kommer tänka på bara mig just nu, iallafall dessa veckor!
Det sista jag behöver är flera krav!

Jag hade tänkt dela med mig av dagboken idag men jag kände att jag var tvungen skriva det här först så att du och jag är överens!

All kärlek till er // iida

Likes

Comments

Två nätter, 5 timmar sömn, inte en enda medicin hemma! Jag är utmattad, jag vill inte ens sätta mig i bilen och åka till apoteket. Jag orkar inte. Humöret är så djävulskt lågt och det minsta motstånd och jag blir påmind av att jag har fått en diagnos på adhd. Saker flyger, frustrationen kokar.

Trots att jag haft en kanonhelg så här det såhär det ser ut, det kan vända lika fort. Efter regn kommer solsken sägs det, men det kan även bli storm, hagel, drivis, tsunami, okontrollerad orkan efter solsken också. Och jag är så stressad inombords. Jag är stressad för att jag står still, att jag inte fungerar som människa. Jag är stressad för att jag påbörjat mina nya behandling och jag är stressad för att jag ska in i gruppdagvård igen. Det är rörigt med andra ord. Jag har så mycket jag vill göra och hinna med. När jag förklarar dethär så får jag ofta svaret, ta det lugnt, du hinner, tänk på dig själv bla bla bla. Har man inte levt fröken Bergströms liv då ska man inte heller yttra sig . (självklart vet jag att det är välmening från motparten) Det är inte så bara. Tyvärr. Det funkar inte så. Varje dag är en ny lärdom, men även framsteg och bakslag. Man har rätten att få vara frustrerad, utmattad och stressad, men man har även rätten att få må bra dom små glimtarna man verkligen vågar ta in och känna.

Jag har tyvärr inget nytt att dela med mig av för tillfället. Jag ska krypa ner tillbaka i soffan och fortsätta mitt grubblande. Kanske tvingar jag ut min i regnet på en promenad sen. Idag finns inga självklara "to do". Jag vill bara ingenting just nu.

Ta hand om er / iida

Likes

Comments