Klämt igenom fyra säsonger av East Los High. Av någon anledning så blev jag helt fast. Är det något jag verkligen älskar så är det serier och filmer där dans är inbladat, sen att det är drama åt alla håll gör det lite mer spännande.. Serien fick mig att sakna dansen, inte bara hemma i vardagsrummet eller i en dimmig festlokal utan på riktigt. Dans har alltid varit av ett stort intresse men jag har aldrig riktigt vågat då jag själv inte tycker att jag har kropp till det eller självförtroende nog. Sen har jag varit ganska inlåst i mitt liv av annat. Men jag saknar det. Kanske kan dansen vara nästa sett i livet?

Sitter på mitt lilla rum i Karlstad. Gör så lite som möjligt, då min behandlare tvingar mig att vila och personalen ser till att jag gör de. Full koll på allt. Men det är för min egen skull. Skulle egentligen legat på avd 46 denna vecka och helgen men så blev det tyvärr inte. Någon behövde platsen mer än mig så jag får helt enkelt kämpa på egen hand här på patienthotellet. Hittills har veckan inte varit alls så bra då det hänt lite grejer. Men men. Bryt ihop och kom igen. Jag tänker inte förlora denna gången.

I Tisdag började jag en ny samtalsterapi. Fantastiskt grupp och jag tror jag kommer ha nytta av den. Den kunde inte börja mer lämpligt än nu. Annars ser dagarna likadana ut som alla andra veckor. Jag går i gruppdagvården, träffar min behandlare, går i samtalsterapi och sist men inte minst alla andra som jag spenderar och delar mina dagar

Jag saknar min "riktigt" vardag. Gå upp på morgonen, dricka en kopp kaffe, ta en löprund och sen gå/åka till jobbet. Endel älskar att vara hemma men det gör inte jag. Inte för att jag är de nu heller men ni fattar vad jag menar. Man vill tillbaka till rutiner, känna att man lever, på riktigt. Just nu är det en bubbla. En bra bubbla men ibland blir man också trött på den. Man tröttnar lätt på frågor som, Hur mår du? När ska du börja jobba? Hur länge pågår gruppdagvården? Vad gör ni ens? Äter du? osv. Men jag gillar ändå läget då jag vet att det leder till något gott. Allt går i vågor, men jag strävar mot strömmen.

Imorgon är det fredag, och eftersom jag inte är på avdelning så får jag åka hem på premiss. Ska bli skönt ändå. Ska åka hem och packa ihop så mycke jag bara orkar. Sen ska jag ringa min hyresvärd så vi får klar med kontrakt osv. Sen får se vart jag tar vägen.

Hoppas ni har haft en bra vecka. Ta hand om er // iida


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Höstmys är det bästa myset.

Hemma i Ransby denna vecka och laddar om för en ny period på CFÄ. Har ont i magen för allt som händer just nu. Jag vet inte om jag gör rätt eller fel men orken finns liksom inte kvar. Vet inte varför jag ens skriver det här, jag har ingen skyldighet att göra det och det är bara jag som kan påverka mina beslut. Jag är kluven vad jag vill men har kommit till insikt att jag inte kan bo kvar här. Jag trivs jättebra här och skulle mer än gärna bo kvar om jag vore frisk och hade ett jobb att gå till. Men eftersom jag nu inte är det och jag insett att det kommer ta tid innan jag är tillbaka i arbetslivet så vill inte jag spendera mina dagar med att känna panik över ved, snöskottning, eldning, gräsklippning, ja och så vidare. Så ja, jag har sagt upp kontraktet på huset. Och det gör ont i hjärtat och det gör lite ont i min stolthet. Men men.. det blir nog bra.. eller vad tror ni?

Ja som sagt, hemma denna vecka och laddar om. Blir dock lite annorlunda på måndag. Kommer inte checka in på patienthotellet utan på avd 46. Som man bäddar får man ligga sägs det och dumt huvud får kroppen lida av. Kommer även vara inlagd under helgen också. Så förstå min stress nu när jag är hemma. Jag kommer vara borta i minst 10 dagar. Blä!! Men allt har något gott med sig.


Hoppas ni har det bra där ute i höstmyset iaf. Och skulle du vara intresserad av ett lite mysigt hus i norra Värmland får du gärna höra av dig. Stort kök och sov/tvrum, stor gård men stora uthus. Kallhyra 2140kr/mån (ink.sophämtning), ström: vedspis och direkt-el. Ström i månaden ligger allt från 300-1500 beroende på hur mycket man vill elda eller inte(ved finns). Men det är långt från dyrt. Som sagt, skulle intresse finnas så hör av dig. Vill du komma och kika, ja men gör det. Ni kanske kan hjälpa mig att sprida detta.

// lida

Likes

Comments

Idag la jag upp ett foto på huvudentrén till psykiatrin med texten:

"Fem dagar i veckan går jag in och ut genom dessa dörrar i hopp om att snart kunna leva ett "normalt" liv på hemmaplan. Jag vet vägen är lång och att bli 100% frisk är något jag inte kan jäkta fram hur mycket jag än vill. Det svåraste med denna behandlingen är att ska bli frisk till ett ätstört samhälle. Ett samhälle som skriker träning, dieter, ideal mm. Vi borde acceptera och älska att vi alla är olika på vårt naturliga sätt. Jag önskar det vore enkelt, för är det något jag verkligen vill så är det att älska mig själv för den jag är och inte vad samhället förväntar sig att man ska se ut"

Jag har varit en del av detta ätstörda samhälle i tretton år och känner att nu vill jag fan inte vara med längre. Det kostar inte bara en jävla massa energi på att bli friskt, det tar för fan död på en. Det tar död på verkligheten. Det tar död på den man vill vara. Och ändå så vet jag någonstans att man alltid kommer få stå ut med att det är såhär. Men det gör det inte enklare att blir frisk. Varje dag möts man av nya dieter, hur slanka våra kroppar ska vara, hur en perfekt man eller kvinna SKA se ut, hur vi tränar på gymmet, hur vi aldrig är nöjda med våra prestationer, att det är pinsamt att äta godis, chips ja allt dedär förbjudna.

Jag har varit en del av allt detta, men jag vill inte längre. Jag vill bannemig kunna träna för att jag tycker det är kul och för att må bra, till och med kunna hoppa över ett pass och känna att aja, det gör ingenting. Inte för att prestera, känna tvång eller för att man förväntas att göra det. Okej, jag har aldrig blivit tvingad att träna, men med det idealet vi lever i så är det någonting vi "alla" borde/ska göra. Jag älskar att träna, med måtta.

Och så har vi maten, alla gränser, kalorier, vikt, mått, förbjuden mat, mängder, skam, pinsamheter. Varför skulle det vara pinsamt att äta en glass efter lunch, eller som ett mellanmål? Varför kan inte jag äta en eller till och med två kanelbullar och njuta? Varför ska inte jag tycka att grädde gott? Listan kan göras så lång. Men varför är det såhär? Jo för det är så samhället ser ut och vi är lika lättlurade allihop, mer eller mindre. Allt eller inget. Visst? Vi matas konstant av vad vi inte ska äta och vad vi ska äta, hur vi ska träna för att bränna så många kalorier på så kort tid för att få ett snabbt resultat. Vi ska utesluta livsviktiga livsmedel annars kan vi inte bli sådär smala, snygga eller gå ner i vikt alls. Jag ska inte dra alla över en och samma kam, för det finns dom som kan hantera detta och sen har vi sånna som mig som går över gränsen.

Har haft väldigt mycket tid till att tänka under dessa veckor jag varit under behandling och jag vet inte hur många gånger jag frågat mig själv, varför är det oftast det yttre vi kommenterar, nu säger jag inte att alla gör det men jag kan erkänna att jag själv är sån. Man tror att det yttre på något vis påverkar hur individer i fråga är som person. Det är ju faktiskt ren jävla bullshit! Vi kan inte älska alla, och vi kan inte tycka om alla, vi är olika. En del passar ihop, en del inte. Men jag tror inte det överhuvudtaget har med utseende att göra, egentligen. Trust me, I know! Så många gånger jag mött den där perfekta killen med vältrimmad kropp, han som skulle vara perfekt pappa till mina barn, han som kan allt och bara är perfekt...på utsidan men som tyvärr bara är ett jävla svin. Sen så finns det många andra som är svin också. Har ju väldigt dålig erfarenhet av snälla pojkvänner överlag. Men jag tror inte det spelar någon roll hur vi ser ut. Krånglar jag till det? Eller fattar man vad jag menar?

Skit samma, jag vill iallafall tala om för alla er som faktiskt skiter i mat och träning och faktiskt njuter av livet att jag fanimig älskar er! Fortsätt med det, var nöjd för den du är.

Kanske tänker du såhär nu; "men hallå, varför säger hon inte det till sig själv? det är ju hon som behöver bli frisk" Och ja, jo jag borde göra det, men jag lär mig fortfarande. Jag jobbar på att acceptera mig själv. Men att efter att jag levt det destruktiva livet i så många år så kan jag bara inte tänka så. Men jag vet att en dag ska jag göra det. Och jag har lovat mig själv att en dag aldrig påverkas av vad alla andra tycker, eller vill att jag ska göra. Jag ska försöka vara snäll mot mig själv, för jag vet att jag förtjänar det. Innerst inne, bakom mitt ätstörda jag och mina dåliga erfarenheter av livet så vet jag att jag förtjänar att leva ett lyckligt liv, med någon som älskar mig för den jag är och aldrig någonsin höjer varken rösten eller handen för att få sin vilja igenom.


Jag vet inte om jag svamlar, eller om ni håller med. Jag bryr mig inte. För det här vad jag tycker. Jag är sjuk, annars skulle jag inte vara inskriven på sjukhus, men jag vet också att jag är stark för att jag vågar erkänna det nu. Sen en sak till, kom ihåg att alla sjudomar syns inte utanpå. Så många gånger jag får höra, det är väl bara att äta det och sluta spy.. hm är det så? Du skulle aldrig be en som brutit benen att släppa kryckorna och springa en mil. Varför skulle du inte göra det? Just det, benet måste ju läka först.. hm.. värt att tänka på.


Ha det gött // iida

Likes

Comments

Förbannad över att jag finns till!
Förbannad över att jag vill ge upp!
Förbannad över att jag skadat min kropp!
Förbannad över att jag inte vill inse!
Förbannad över att känna mig jagad i mörkret!
Förbannad över att låta drömmarna hålla mig vaken om nätterna!
Förbannad över att minnerna lever kvar!
Förbannad över att jag överhuvudtaget tillåter mig vara förbannad på något som jag inte orsakat själv från början!

Man kan nog tolka mellan raderna vad som pågår på insidan av denna människa!
Jag har hamnat lite i botten av en dal. Normalt sägs det vara men om ni bara visste hur jävla slitsamt det är! Inte bara att "frossa" i mat hela dagarna, prata mat hela dagarna eller att vara begränsad i träningen utan också alla andra tankar man brottas med. Man brottas med att överleva, vilja fortsätta kämpa samtidigt som den där jävla rösten hånskrattar åt en och tycker man är mer värdelös än innan. Den där förbannade rösten som ständigt talar om för en att man kommer misslyckas hur man än vänder och vrider sig.

Ja, jag är ganska trött på mig själv nu. Jag är så förbannade trött att inte kunna svara att jag mår bra när någon frågar. Jag känner mig som en börda för världen! Jag skäms över att jag sitter där jag är idag!!
Önskar bara att de vore slut nu! Att tankarna och mardrömmar brinner upp i helvete!

Vet ni vad? Kollar tillbaka på mina inlägg och känner en gnutta hopplöshet! När kommer den dagen jag får skriva något positivt, hur vackert livet är, hur nöjd jag är över mig själv och min insats och funktion här på jorden.. det känns för mig långt borta!

Förövrigt är livet ganska luddigt..


Citat ur dagboken "om jag inte flyr nu kommer han ta livet av mig"

Ta hand om varandra // iida

Likes

Comments

Trots att jag delar med mig av vad som händer och sker i mitt liv så måste "ni" tillåta mig få läka ifred. Jag vet att många menar väl men ibland blir det för mycket! Jag har nog med mina egna tankar, funderingar och känslor! Jag vill inte ha pressen på mig att jag inte svarar och ser att jag har 10 missade samtal/sms efter lunch, på morgonen, på kvällen, Det händer till och med att jag nu mer ställer telefonen på flygplanslägen och i vissa fall faktiskt slår av telefonen för att ångesten väcker sig så stor för att jag varken vill eller orkar svara! jag vill inte vara "elak" och jag menar absolut inget illa med att jag "håller mig undan"
Jag måste få lov att fokusera, vara här och nu. Jag vill inte planera, jag vill inte ha mer tider att passa än dom jag redan har!
Jag vill inte ha frågan "hur mår du" varje dag för jag mår skit inuti men det betyder heller inte att varje dag är dålig!

Lite hänsyn tack!
Och som jag sagt hundra gånger innan! Detta är ingen blogg för att DU ska stryka mig medhårs och, eller tycka synd om mig! Denna bloggen handlar om att jag vill ge er en blick i hur livet ser ut i verkligheten när det inte syns utanpå!
Jag ser det mer som självläkning genom att sätta ord i skrift på hur jag mår/mått när jag aldrig kunna formulera orden i munnen.
Ville bara säga de.

Förövrigt har jag påbörjat första av sex veckor i gruppdagenvården. Jag har en helt annan syn på min behandling nu än vad jag hade sist. Jag har bestämt mig! Nu är det nog! Jag ska bli frisk! Jag vill kunna njuta av livets alla goda ting. Jag har bestämt mig för att släppa kontrollen kring min ätstörning och inte inte minst jobba bort min dagliga ångest och psykiska självskadebeteende. Jag har levt allt för länge med skam om att inte duga som jag är! Jag vill kunna få rutiner, njuta av mat, träning, livet.. ja allt! Jag vet att jag inte är frisk om 6 veckor men jag vet att jag kommer bli väl förberedd inför vad som komma skall!
Jag kommer va egoistisk, jag kommer tänka på bara mig just nu, iallafall dessa veckor!
Det sista jag behöver är flera krav!

Jag hade tänkt dela med mig av dagboken idag men jag kände att jag var tvungen skriva det här först så att du och jag är överens!

All kärlek till er // iida

Likes

Comments

Två nätter, 5 timmar sömn, inte en enda medicin hemma! Jag är utmattad, jag vill inte ens sätta mig i bilen och åka till apoteket. Jag orkar inte. Humöret är så djävulskt lågt och det minsta motstånd och jag blir påmind av att jag har fått en diagnos på adhd. Saker flyger, frustrationen kokar.

Trots att jag haft en kanonhelg så här det såhär det ser ut, det kan vända lika fort. Efter regn kommer solsken sägs det, men det kan även bli storm, hagel, drivis, tsunami, okontrollerad orkan efter solsken också. Och jag är så stressad inombords. Jag är stressad för att jag står still, att jag inte fungerar som människa. Jag är stressad för att jag påbörjat mina nya behandling och jag är stressad för att jag ska in i gruppdagvård igen. Det är rörigt med andra ord. Jag har så mycket jag vill göra och hinna med. När jag förklarar dethär så får jag ofta svaret, ta det lugnt, du hinner, tänk på dig själv bla bla bla. Har man inte levt fröken Bergströms liv då ska man inte heller yttra sig . (självklart vet jag att det är välmening från motparten) Det är inte så bara. Tyvärr. Det funkar inte så. Varje dag är en ny lärdom, men även framsteg och bakslag. Man har rätten att få vara frustrerad, utmattad och stressad, men man har även rätten att få må bra dom små glimtarna man verkligen vågar ta in och känna.

Jag har tyvärr inget nytt att dela med mig av för tillfället. Jag ska krypa ner tillbaka i soffan och fortsätta mitt grubblande. Kanske tvingar jag ut min i regnet på en promenad sen. Idag finns inga självklara "to do". Jag vill bara ingenting just nu.

Ta hand om er / iida

Likes

Comments

Har hamnat lite i en svacka. Jag är inte speciellt nöjd med tillvaron. Tror de är ett efterskalv från två bra veckor på semester. Kanske borde jag resa året runt. Kanske vore de min grej? Har varit sängliggandes sen i söndag eftermiddag. Yrsel, ångest, panikattacker, feber, allt i ett. Idag kom jag äntligen upp men det tog emot från alla håll och kanter. Har haft ett ganska lågt blodsocker idag och mat är det sista jag är sugen på. Jag hoppas det vänder snart.

På torsdag ska jag träffa min nya läkare på CFÄ och göra utvärdering av sömnmedicin, jag hoppas att jag kan få något annat än det jag har idag. Får muskelkramper av den jag äter nu vilket leder till att jag inte törs ta dom. Har även tid på CTS på torsdag. Jag är nervös. Det är nu resan börjar. Allt ska ut. Jag har redan ont i magen och har redan känslan av att jag inte är trodd. Att allt jag säger är bullshit, att jag bara förstorar, att jag får skylla mig själv. Är det verkligen såhär man ska behöva tänka? 26 år och isolerad i mina egna känslor.

Från ingenstans så kommer ordet bekräftelse upp i huvudet. Varför just det ordet? Jo för att jag ständigt söker bekräftelse att jag ä nog fin, att jag är duktig nog, att jag blir sedd. Men ibland blir det så fel. Endel bekräftelse blir mer eller mindre en bestraffning ur min egen synvinkel. Jag har nämt det tidigare. Man gör saker man ångrar men som man för stunden tror att man mår bra av för att man får en lite del bekräftelse. Eller är det verkligen så? I mitt huvud känns det som ett självskadebeteende. Bekräftelse är inte alltid bra. Speciellt inte bra när jag hela tiden sabbar det. Varför kan man inte bara vara glad för ett ynka hej, eller en kram.

Ur dagboken får ni en inblick i hur mitt liv sett ut. Det här är ingen engångsgrej, utan det här pågick om och om igen. Idag är jag fruktansvärt arg. För allt jag skrev innan, om bekräftelse är pga det som hänt. Jag har blivit så illa tilltygad psykisk och fysiskt och det är därifrån mina bekräftelsebehov kommer ifrån. Inte bara utseendemässig utan allt jag gör.


Ur dagboken 2006…

¨hora, din jävla HORA¨…

Ordet hora är tydligen en beteckning på mig. stämplad och hatad. Ibland vill jag tro att det är så men samtidigt vet jag vad jag gjort eller inte gjort. Jag vet iaf att jag aldrig tagit betalt för att ligga. Men de är de enda jag är värd i ordboken. Hora… Vet inte hur länge jag ska orka med att bli väckt med nätterna av att du sliter och drar i mig! Varje gång jag hör mig själv skrika nej skriker du ; håll käften hora! Jag gör vad fan jag vill med dig!” Jag är förlorad i min egna kropp. Kommer de någonsin ta slut? Vad ska jag säga till alla andra, eller vad ska jag inte säga? Hur jag än gör känner jag mig förlorad, överkörd, ensam..


Ta hand om varandra // iida


Likes

Comments

Har utmanat mig att åka på semster, två veckor med morbror och hans familj. Förra året fanns det inte i min värld. Semester, behöver man de? De kan jag svara på nu. Ja man behöver semeter. Den lärdom jag dragit med mig av dessa två veckor är att de är tillåtet att njuta, tillåta sig att bara va och att ta dagen som den kommer. Varje dag har varit en utmaning då jag är van att ha späckat schema, städa, tvätta, diska.. ja jag har aldrig "tid" att vara ledig trots min sjukskrvning.
Till och med maten har fungerat hyffsat bra, har inte haft någon större ångest för att jag inte tränat och för att jag drickigt en hel del alkohol. Jag är stolt över mig själv! Till och med det kan jag tillåta mig va, stolt!

Jag tror att jag någonstans kände att nu är dax att riva lite murar, jag är ung, jag har rätt att leva det liv jag egentligen vill. Så mycke som jag skrattat dessa veckor vet jag inte när jag gjorde sist. Och allt var för en gångs skull äkta. Jag behövde inte anstränga mig för att dra på smilet, ibte en enda gång! Så underbart.

Visst, jag är lite rädd för att komma hem och känna att den känslan jag har nu försvinner. Men ska ta vara på alla känslor nu och plocka fram dom när jag faller.

Som sagt, påväg hem till verkligheten, möten, gruppdagvård och allt kaos. Vi håller tummar och tår för att jag får avsluta sommaren med en bra känslan och mer stabilitet i mig själv.
Återkommer med inlägg från dagboken när jag kommit hem.

Sköt om er där ut! / iida

Likes

Comments

För några år sedan skrev jag ett brev. Brevet var ett avslut. Jag hade bunkrat upp en hög med sömntabletter(som jag tagit på för er en okänd plats), om jag inte minns fel så var det närmare 100 st. Jag skrev mitt brev, jag minns att jag kände en lättnad. Någonstans var jag beredd på att släppa taget och få gå vidare. Vid den här tidpunkten mådde jag nog som sämst. Ung, söndertrasad, bortglömd, misstrodd. När jag läser brevet idag blir jag ledsen samtidigt som jag blir glad över att jag blev störd och aldrig kom till handling. Men man ska inte behöva gå ensam, ingen är värd att leva det liv jag levt. Livet är fortfarande tufft men jag vet att jag förtjänar det mer än en plats på kyrkogården.

Jag önskar att jag kan öppna ögonen på flera att inte blunda för dehär. Misstro aldrig någon som säger att dom blivit misshandlade, våldtagna, psykiskt manipulerade. Ta det på allvar, ta tag i det! Och sen till alla er som inte vågar säga något, kom ihåg att det är DIN historia och DU äger den. Gör inte som jag gjorde, jag lät dom gå, allihop. Jag möter dom fortfarande, jag lever fortfarande med att de som skadad mig för livet går på fri fot. Jag kommer fortsätta att få leva med det, jag har skrivit det i tidigare inlägg att jag inte orkar dra upp anmälan på alla händelser. Jag har ingen bra förklaring på varför, jag känner bara att nej, jag vill inte. Inte nu. Men en sak vet jag och de är att de är MIN historia och JAG äger den. Punkt!


Ofta blir jag påmind av händelser genom, ljud, doft, rörelse, smaker, listan kan göras lång. I länken finns en låt som jag spelade på repeat den kvällen jag skrev brevet, När jag hör den låten idag så hugger det i bröstet på mig. Jag kan till och med komma ihåg hur jag städat min köksbord, de två värmeljusen med doft av vanilj som tränger sig in i nästan. Jag minns hur jag hörde varje hjärtslag i huvudet. Jag minns hur lättad jag var, hur beredd jag var. Jag lyssnar inte gärna på låten idag, inte för att jag tycker den är. dålig eller så men den väcker så många känslor jag klara mig bra utan.

https://youtu.be/4jAyZ4njHsc


".. på bordet ligger tabletterna som ska få mig att dansa i himlen. Äntligen är det min tur att få vila! Med detta brev vill jag säga att jag älskar er! Den dagen ni finner detta så vill jag att ni ska veta att jag inte gjorde dehär för att jag gett upp eller är svag, jag orkade bara inte vara stark längre. Jag har kämpat dag och natt och jag är helt slut, jag behöver få vila. Har man kämpat i så många år utan att bli trodd så finner jag inte någon annan utväg än detta. Ni må tycka att jag är självisk men detta är nog förmodligen det enda jag gjort för min egen skull. Jag vill bara att ni ska veta att jag kommer vara med er, jag kommer vaka över er och jag kommer alltid stå vid eran sidan. Jag kommer aldrig svika er. Jag önskar bara att ni förstod tidigare. Att den jag alltid kommer vara för er i himlen, hade jag behövt för länge sen. Men min kraft och ork är slut. Min själ är så söndertrasslad att den aldrig kommer läka. Men hur som helst, trots att jag är på andra sidan kommer jag aldrig sluta älska er. Lova mig en sak, sluta aldrig älska varandra! Vad som än händer, håll ihop!

Vi ses på andra sidan. Puss & Kram er lilla Ida ..."


Efter att jag skrivit av mitt brev för att visa er så har jag tagit beslutet att bränna upp det. Det finns inte mer. Men såhär ser sanningen ut bakom min fasad. Detta är ett av två brev. Det andra brevet försvann i samband med min överdos i december 2016. Lika glad är jag för det. Jag står för mina handlingar och jag vet vad jag gjort. Jag behöver inte ha breven kvar för att påminnas. Jag minns det varje dag och jag tänker på dt mer ofta än vad jag erkänner. Med det så sätter jag punkt för denna gång.

Ta hand om varandra // Ida

Likes

Comments

Ständig påminnelse och ständigt självhat. Ibland undrar jag om det någonsin kommer bli bra. Mitt skick idag är inte alls bra. Ångest och åter ångest. Magen väller över, benen ser ut som korvar, dubbelhakan är numer i grad trippelhaka, bröstan är för små och hela jag är helt enkelt bara ful ful och ful. Trött på mitt inre styr mitt yttre. Visst ni om att det är tabu att skriva just om det här? För så som jag känner kan man inte känna, och absolut inte tänka. Man ska bara tänka positivt. Men en sak vill jag bara berätta, för mig hjälper det inte att du säger att jag är fin, eller att jag är vacker som jag är, att jag är stark och att jag kommer fixa det här galant. Det är inte JAG som styr mitt liv just nu, det är inte jag som valt att må dåligt. Att leva med psykisk ohälsa är inget man bara rycker i axlarna för. För hur det än är så påminns man hela tiden om det negativa och när man gått så länge i det så blir det en vardag, en verklighet som inte är så bara att skjuta undan.

Jag tänker ofta på hur jag ser ut, hur obekväm jag är med mig själv samtidigt som jag försöker utstråla en helt annan bild för er. Efter den respons jag fått från alla håll sen jag började skriva här har nog väckt en och annan tanke. Jag får ofta höra att man inte trodde att mitt liv sett ut såhär, att jag visar mig vara stark och självständig osv. Ja, utåt sett kanske det ser ut så. Men det är en bara en skyddsbarriär för att kunna stå ut och för att kunna leva vidare. Utan mitt yttre skydd hade inte jag varit vid livet idag. Så många gånger jag nästan gett upp men samtidigt satt på ett leende och tänka, en dag till. Vi ska fixa en dag till. Nästan tretton år tog det inte barriären trillade ner. Nu ska den byggas upp igen, men denna gången är inte bygget lätt. Denna gången kan jag inte ta några genvägar eller fuska, jag måste gör allt från en stadig grund.

Svamlar i vanlig ordning, men idag är en sån dag. Jag mår piss rent ut sagt. Haft två rejäla panikattacker i natt vilket resulterar i att jag är helt slut idag. Det känns som jag blivit jagad i ett maratonlopp. Jag har till och med ont i halsen idag för att jag haft svårt att andas. Det är såna dagar man önskar att man kunde rycka upp sig, men hur lätt är det? Det är ju ungefär som at be en person med amputerade ben att springa. Det går inte. Man får stå ut, ta en minut i taget. Försöka leva för de små sakerna. Just nu är jag hos L i Torsby, har varit här sedan söndagskväll. Vill inte vara själv och man får en distans från ångesten när man får gosa runt med T.

Hade egentligen vela berätta om min helg i Höljes, VM i rallycross. Men jag betalar priset för mitt fusk nu så jag tar det en annan gång.

Kommer inom kort att börja dela med mig av mina gamla dagböcker. Men tills dess vill jag att ni tar hand om varandra. // ida

Likes

Comments