View tracker

Rutinultraljudet gick bra! Bebisen växer och beräknat datum flyttades fram några dagar. Jag och min man ska ut på stan idag och fingra på bebisplagg. Under tiden vi har försökt få barn har jag beställt en del hysteriskt fina färgglada saker på nätet, så en liten samling har vi. Men inget som vi valt ut ihop. Inget under tiden denna bebis legat i magen.

Det har äntligen börjat landa i mitt huvud, att vi fick in en fullträff. Magen börjar växa (v. 20 nu) och något lever jävel och gör kullerbyttor i nedre delen av buken. Men inte förrän förra veckan kollade jag mig i spegeln och kände "MEN SHIT, jag är gravid ju!" Maken såg allmänt förvirrad ut: "Är detta en nyhet för dig?" 

Och ja, det är ju det. Nyheten börjar dock sakta sjunka in, dag för dag. Jag glädjer mig och är så så så tacksam att detta faktiskt händer. LIVETS LIV, liksom. I mars ska vi få en son. 

Just ofrivillig barnlöshet är så speciellt. Livet på paus. Jag tänkte under våren, när jag mådde som sämst en period, att "tänk om jag blir gravid, men fortsätter vara såhär ledsen, tänk om det egentligen är något annat som skapar min sorg men jag skyller på längtan efter ett barn". Men lösningen på problemet kom. Det fixar inte de andra problemen i livet som jag har: men det fixade detta. Och det är så jävla orättvist att man måste gå och vänta och lida och inte veta om lösningen kommer eller inte. Lösning i form av ett barn, eller acceptans i att det inte kommer bli så. All styrka och kärlek till alla som kämpar. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Snart 13 fullgångna veckor och bara lugnande besked på KUB-testet (har växt normalt, låg risk för kromosomavvikelser, rörlig osv)

Jag har säkerligen inte mått mer dåligt än någon annan ny-gravid, men det har varit tufft att ha ett sprillans nytt heltidsjobb med krav på prestation, samtidigt som man mår allmänt kasst. Något av en daglig kamp, men det har fungerat att gå till jobbet hela sommaren. Tills nu.

Denna veckan kändes det verkligen som att en och en halv månad av kasst mående kom ikapp mig. En liten oskyldig förkylning med halsont och huvudvärk fick bägaren att rinna över, så jag är hemma ett par dagar och vilar upp mig. Dåligt samvete och rädd att få avslutad provanställning - CHECK. Men behövligt för kroppen - och faktiskt framförallt för själen. 

Jag har knappt hunnit eller orkat glädjas över något, för all energi har gått åt till att överleva arbetsdagen och sen krascha hemma (illamåendet, huvudvärk och tröttheten kommer vid lunch och håller sedan i sig tills läggdags. Spenderar min lediga tid med att blunda i soffan). Vi har dessutom haft saker inplanerade nästan varje helg, vilket jag ALDRIG brukar ha i vanliga fall. Men under våren tänkte vi att vi skulle försöka skärpa oss och träffa mer folk och göra mer roliga saker och ta oss ur vår infertila bubbla - och det har varit födelsedagar, firanden och fester i andra delar av Sverige som vi redan tackat ja till. Alldeles för många helger har spenderats på tåg, hyrbil och flygplan, vilket man helt enkelt inte riktigt orkar med när man mår fysiskt dåligt. 

Nu när jag uppnått blygsamma v. 13 så hoppades jag på att symtomen skulle minska, men istället verkar de öka igen. Vilket är normalt. Och helt OK. Jag bara önskar att jag kunde ha haft en evighetslång semester samtidigt, då hade livet varit guld och gröna skogar. :-) 

Försöker att tänka bort hur jävulskt obekvämt det kommer att vara att behöva berätta för chef och kollegor att jag är gravid, trots att jag bara jobbat tre månader... Kommer ändå inte gå att dölja fram tills min provanställning är slut, så det är lika bra att berätta snart så att de kan planera framåt. Jag vill veeerkligen få en fastanställning, särskilt nu när vi vill köpa ett hus inom snar framtid #trädgårdftw och märker på bankerna som vi pratat med att tillsvidareanställning verkar vara det absolut viktigaste i deras ögon. Provanställning kunde likställas med A-kassa, för det innebär noll säkerhet, sa en bank (vilket jag tycker är WHACK, välkommen till modern tid där många har andra anställningsformer såsom provanställning/vikariat/timanställning/projektanställning. Det borde inte innebär inte att man likväl kan vara arbetslös i deras ögon, särskilt inte när man har en ordnad ekonomi och aldrig haft problem med att få jobb och arbetar inom ett bristyrke. Provanställning innebär bara att man bytt arbetsplats de senaste 6 månaderna. I mitt fall ett byte som gav betydligt högre lön och bättre arbetsvillkor. End long parantes).

Iallafall, jag och min man har tagit fram påsen med babykläder igen (goddammit vad mycket fantastiska fynd man gjort genom dessa två åren, hela påsen sprakar av gudomliga färger och mönster) och jag försöker GLÄDJAS. Känner att jag "får" våga glädjas nu, för vi har kommit en bit på vägen, och sorgen om något går fel kommer knappast vara mindre bara för att jag oroat mig i månader i förväg. Så hipp hipp hurra!

Likes

Comments

View tracker

Hej! Jag fortsätter att skriva här, och tänker att ni underbara människor som tycker att det är jobbigt att läsa väljer att läsa andra bloggar istället, bloggar där ni finner tröst eller som ni mår bra av. Jag kommer inte att totalt tappa vettet och lägga upp ultraljudsbilder, men jag behöver skriva om de känslor och tankar som man kan få när man går från ofrivilligt barnlös till plötsligt preggo. För det är FÖRVIRRANDE. I våras berättade vi för familjer och vänner att vi försökt att skaffa barn en längre period och kommer att behöva gå igenom en IVF-process längre fram. Allt var emotionellt kaos. När jag ser tillbaka på det så sjönk jag ned i en lätt depression, grät ju för tusan dagligen hela våren. Mycket för att månaderna bara gick och gick utan att vi fick remissen till IVF ivägskickad pga dåliga sköldkörtelvärden. Och nu helt plötsligt går jag runt här, och verkar fortfarande vara gravid?

Idag har 12 fulla veckor gått. För två veckor sedan såg vi ju att hjärtat pickade på när vi var på tidigt ultraljud. Ingenting har sedan dess har tytt på att något gått snett. Nästa vecka ska vi göra KUB och om allt ser bra ut då ---> då kanske man ska börja tro på detta? Om jag tyckte att tiden gick långsamt förut.... så är det ingenting i jämförelse med nu. Allt kan alltid hända, men det känns som att vi äntligen kommer passera en magisk gräns om KUB i v. 13 ser bra ut.

Min mage är ruskigt svullen (det är ju tarmar och inre organ som lever rövare, inte ett faktiskt barn som tar plats) och det börjar bli svårt att dölja på eftermiddag/kvällen då jag svullnar upp som en ballong. Jag har endast ett par byxor som fungerar nu, eftersom tryck mot magen ökar illamåendet. Så jag var idag och köpte ett par svarta gravid-jeans. Och det är oundvikligt att inte tänka som ett mantra "snälla låt inte detta jinxa allt, snälla låt bebisen leva på ultraljudet nästa vecka" när man ÄNTLIGEN får gå runt där och pilla på graviditetskläder och bebisplagg.

Jag är så jäkla rädd för MA. Att fostret ska ha dött i livmodern men inte stötts ut än, och att jag ska gå runt här i min lilla drömvärld och vara glad fastän bebisen redan är död. Eller ja, GLAD är jag ju inte ännu. De enda gångerna som glädjen har spritt i kroppen var när graviditetstestet var positivt och när vi var på ultraljudet och bebisen sträckte på sig och i princip flaxade med armar och ben (då brast det). Men annars går jag omkring i ett vakuum. Vilket jag antar är en naturlig skyddsmekanism. (Kan också ha att göra med trötthet/illamående.)

Så konstigt hur mycket de här knappt-två-åren-som-barnlös har påverkat mig. Många har ju kämpat mycket mycket längre och håller på med IVF-behandlingar och donationer och köer och resor - vi har inte ens börjat med IVF än, och dessa två år har fått mig att må KASST vissa perioder. Och har gjort permanenta avtryck, hur mesigt det än låter. Jag önskar bara att man kunde vara lite mer naiv och tro att allt alltid löser sig. Just på denna fronten, på bli-gravid-få-barn-fronten, så har vi vant oss vid dåliga besked och oflyt. Och då är det så svårt att våga tro på att detta kommer gå vägen. 

Likes

Comments

​Ja. Mycket har hänt sedan senaste inlägget. Faktum är att några dagar efter att jag skrev sist, så kom aldrig mensen, trots mensvärk och PMS. Jag hade gått flertalet dagar över tiden, men eftersom vi var helt inställda på IVF så struntade jag i att ta ett test. Tills jag inte kunde skjuta upp det längre. Och efter nästan två års försök så har testet för första gången visat positivt. Ett plus. 

Sedan detta har både jag och maken helt ärligt varit känslomässigt avstängda. Vi var rysligt glada i några dagar, men sedan började oron. Var det ens en graviditet? I min knäppa hjärna var det mer troligt att det var en hormonproducerande tumör än en bebis. Dessutom var mina sköldkörtelvärden fortfarande inte bra den första tiden, något som ökar risken för missfall och fosterskador. Jag var helt övertygad om att graviditeten avstannat när mitt illamående plötsligt försvann redan i v. 7. Jag läste på Familjeliv och kom fram till att tidigt försvunna symtom givetvis var ett MA.

Men idag gjorde vi ett privat ultraljud. Och det ligger ett litet sprattlande foster på tio veckor i magen. Hur sjukt är inte det? Äntligen kan jag släppa efter lite, äntligen vågar jag känna att: Detta är fantastiskt, hur det än går. Hur det än går så har jag för första gången blivit gravid, min makes spermier funkade för en befruktning trots att läkarna trodde motsatsen, och i tio veckor har min kropp burit ett barn. Tänk om den kommer att bära ett friskt levande barn tills i mars? Jesus kristuuus vad vi håller tummarna. 

Likes

Comments

Att kämpa för att få barn (ovetskapen om man någonsin kommer att lyckas) ger konsekvenser på så många djupare plan än jag tidigare trodde. Det handlar inte bara om längtan och ledsamhet. Det har påverkat mig och min make som par, i vår relation, vilka vi är som människor. Vi har båda blivit mer slutna. Oftare ledsna. Mer folkskygga och isolerade. Orkar inte träffa släkt och vänner så ofta, eftersom det är en konstant påminnelse om vår situation, eftersom personer i omgivningen frågar och kläcker ur sig klumpiga kommentarer, eftersom det gör för ont att se gravida magar och föräldrar med sina gudomligt fina barn. Men man måste väl tänka att man "kommer starkare ur en kris"? What doesn't kill you makes you stronger osv? Eller är det bara bullshit?

Sedan finns det också ett ekonomiskt perspektiv som många inte förstår. Det finns flera ekonomiska bitar att ta hänsyn till. Kommer vi att lyckas med IVF på de första tre landstingsbetalda försöken? Eller kommer vi behöva lägga minst 100 tusen själva därefter på privata försök? Kommer vi kanske till och med inte lyckas med att få biologiska barn, utan behöver vi ha 250 000 till adoption? Vill vi dessutom ha mer än ett barn, vill vi att vårt barn ska få syskon? Ett syskon kostar oavsett om det blir privat IVF igen eller adoption. Hur dyrt hus har vi råd med? Hur många sovrum behöver vi? Behöver vi ETT eller minst TRE som vi tidigare önskade? Vad innebär detta för oss nu - ska vi skita i att spara till hus och pension eftersom vi främst behöver spara till att få barn?

...Eller kommer det att gå vägen på de första tre IVF-försöken? Kanske har vi rentav tur? Vilken scenario ska man utgå ifrån när man planerar sin ekonomi (och sitt liv)?

Ovissheten mattar ut drömmarna. Hur blir det egentligen med det där huset? Borde vi vänta med att köpa det? Hur kommer vårt gemensamma liv att se ut egentligen? Ofrivillig barnlöshet väcker en existentiell ångest. Man kan inte undkomma frågan: Vad är meningen med mitt liv? Vad gör mig lycklig? För jag är en sådan som känner att familjen (min make och våra framtida barn) är vad som spelar roll. Jag har inte en så nära relation till min ursprungsfamilj, tanken på att få skapa en egen familj känns som MIN mening med livet. Även om jag just nu önskar att min livsmening istället bestod av vin, konst, resor och allmänt självförverkligande.

Allt kokas väl samman till: Vad händer om det som gör mig lycklig visar sig vara ouppnåeligt? 

Likes

Comments

​Här om dagen var det Bonde söker Fru - 10 års jubileum. Jag älskar Bonde söker Fru. Men den typen av program blir för mycket, det är alldeles för mycket gravidmagar och bebisar med, så jag valde att inte titta. Allt känns som en liten påminnelse: Ni vet väl att ALLA får barn utom ni? Glöm inte det! 

Just nu har samtliga par runt omkring oss barn eller är gravida. De två sista paren som vi vet fått kämpa lite är nu gravida. Och det har nästan gjort mest ont - fastän man borde vara som gladast för just deras skull. Men nu är vi ensamma kvar, jag och min make. Vi försöker att umgås med andra, med de som fortfarande är i en annan del av livet, de som inte vill ha barn just nu och bor i lägenhet, fortfarande pluggar och går ut på helgerna. Men det blir tydligt att vi är mittemellan. Vi lever som ett "par med barn", fast utan barn. Jävligt maktlös känner man sig. 

Likes

Comments

Några veckors nytt jobb samt semester - därav tystnad. Också orsakat av en total förträngning av ämnet "barn". Jag har försökt göra annat och tänka annat. Dessa dagar är dock jävliga, dagarna precis innan mens. När brösten ömmar och livmodern värker och jag vet att mensen alldeles strax anländer, trots att vi som vanligt lyckades träffa ägglossningen (enligt ägglossningstester). Fast värst drabbar PMS:en mitt humör. I vanliga fall: nedstämd och ledsen och apatisk en vecka innan mens. Ett fåtal jävliga gånger per år: Arg och aggressiv och människoskygg. Igår fick jag en stark impuls att sparka på en möbel när vår hund inte löd mig (och ärligt talat ville jag sparka lite på hunden också). I vanliga fall känner jag noll aggressiva känslor, så det blir faktiskt lite obehagligt när man känner hur det känns i kroppen när man vill fysiskt slå eller sparka på något. Nu bara längtar jag tills mensen kommer så att detta släpper.

Den här illusionen som jag och min make har gått in i, av att vi inte alls vill ha barn längre, inte alls tänker på graviditet och barn överhuvudtaget - den kommer också från att de senaste sköldkörtelproverna fortsätter att inte vara under 2,5 som de måste för IVF-remiss. TSH har sjunkit från 25 till 6 under det senaste halvåret. Vilket ju är bra. Men ingenting spelar roll förutom att komma under gränsen på 2,5. Nya prover om två månader, says the doctor. Jamen vad bra, då behöver jag bara vänta A FUCKING ETERNITY på nästa provrunda. :)

Likes

Comments

Jag har vissa "triggers" som jag har märkt just nu. När vissa "typer" av tjejer/par tillkännager sina graviditeter så blir jag vansinnigt arg och ledsen (hela kroppen skriker: ORÄTTVIST!!!). Har märkt av att jag blir mest triggad av följande:

- Tjejer som är yngre än mig. Som är i början/mitten av 20-årsåldern. Antar att det är för att jag trodde att jag själv skulle bli "ung mamma", åtminstone i storstäderna skaffar ju många barn efter 30. Men nu är jag närmare 30 än 20. Och blir påmind om tiden som har gått, när jag ser deras unga ålder.

- Par som precis har träffat varandra. Helt nya relationer. Kanske för att man då fattar att det funkat på första försöket. Alternativt att det var en "olyckshändelse". Skjut mig nu.

- Par i dåliga relationer, som man vet bråkar och skriker och gör slut en gång i halvåret. När man vet att de ändå kommer separera under spädbarnstiden. Provocerande, är vad det är.

Det enda tillkännagivandet som känns OK när jag ser det är:

- Par över 30 år, som man vet har en stabil och lång relation bakom sig. Som önskar barn, och som förstår och uppskattar att de lyckas bli gravida. DET paret får gärna meddela graviditet, it's alright för Fru Småsint här borta. ;) 

Nä, men jag jobbar mycket med känslan av orättvisa. När frågan "varför verkar alla andra förtjäna ett barn när inte vi gör det?" Det handlar ju inte om det. Jag vet givetvis det. Men ändock är det den KÄNSLAN som uppstår. När den fördömda ultraljudsbilden på Instagram eller Facebook poppar upp för tredje gången samma vecka, med texten "När 2 blir 3" och ett stort hjärta är påklistrat i Paint. Avundsjuka och orättvisa. Är inte det dödssynder förresten? Ofrivilligt barnlös -> Går från vettig tjej till att bli en syndare. Woop woop.

Likes

Comments

Har haft en sådan avgrundsdjup PMS-hunger de senaste dagarna. Verkligen på en överdriven nivå, jag har blivit hungrig bara någon timme efter att jag ätit (eftersom jag äter LCHF-kost så brukar jag bara behöva tre måltider per dag i vanliga fall). 

Denna cykel hade jag svårt att lokalisera ägglossningen. Jag har just nu en paus med ägglossningstester, eftersom det mest känns pressande nu för tiden. Vi har ju haft samlag vid rätt tillfälle i princip varje månad under det senaste året, och inte har det givit effekt. Så därför avläser jag bara kroppen nu för tiden. Men jag märkte aldrig av några ägglossningstecken, och vips så kollade jag i min app och plötsligt var den förmodade fertila perioden förbi. Mensen var tre dagar sen (kom idag) och jag är ganska glad över att jag visste att vi hade missat tillfället denna månad för då fick jag inte upp några förhoppningar. Mensen har bara varit tre dagar sen en annan gång sedan vi började försöka, och jäklar vad jag föll hårt då jag insåg att det inte funkat den gång. Eftersom jag alltid har regelbunden mens så tänkte jag förut "bara den blir sen, snälla låt den vara sen", men givetvis är det inte så enkelt som "sen mens --> gravid". 

Nu känner jag mig dock redo att börja med ägglossningstest igen. Även om lätt panik uppstår varje gång det ger utslag av rädsla att ägget ska "hinna släppa" innan vi hinner ligga, haha. Men jag vill verkligen försöka att hålla testandet på en rimlig nivå. Det förstör sexlivet så mycket att ha sex på schema under allt för lång tid. Särskilt för min del, som känner "äh, det är så onödigt att ligga om det inte ens finns en chans till graviditet just nu, vi väntar tills fertil period". Eftersom jag inte orkar ha sex hur många dagar i rad som helst. En kommentar som inte är så romantisk att säga till sin make. Inte heller "jag kissade på en sticka imorse, den blev positiv, ta av dig byxorna, vi ska ligga idag, imorgon och i övermorgon". Mmm, TTC-romantik. ;-)

Likes

Comments

Jag loggade in för att skriva något peppande om vår nya hund (tjoho!). Men när jag läste Fru Infertils senaste inlägg så sjönk mitt hjärta som en sten. Jag blev bara. Så. Fruktansvärt. Ledsen. För hennes skull, för vår skull, för ER skull. På Ofrivilligt Barnlösas Dag, som det tydligen är. Ja, den känns ju något mer relevant än Kanelbullens dag.

Den här känslan av att stå på sidan om, som FruInfertil beskriver, den är så PÅ PRICKEN att jag måste copy-paste:

"Men den här jävla skiten gör mig så satans jävla OHÄRLIG. Jag orkar inte ens längre träffa vänner med barn. Min bästa vän som är höggravid och snart föder orkar jag inte heller träffa. Hennes facebookflöde är ett veritabelt stålbad för mig, som att hon givit sig fan på att det ska göra extra ont i mig, och det har hon ju förstås inte. Hon är i sin fulla rätt att bada i sin graviditet, och det oavsett att hon vet om att hon har en bästis vars hjärta rivs och slits i tusen bitar för varje uppdatering. Hon är i sin fulla rätt, för bitterheten och sorgen och avundsjukan är inte det som styr denna värld. Det är glädjen, och de växande bebismagarna, som utgör normen, och det är dem vi anpassar oss efter. I get it. Så jag anpassar mig, och har dolt hennes flöde, och alla andra bebiskryddade flöden. Men jag går sönder för varje gång jag måste göra det, och önskar så, att mina systrar kunnat vara solidariska med mig i min sorg. Men de har sprungit ut på det prunkande blomsterbeströdda fältet, armarna rakt upp i luften med ett glädjetjut, och de hjular på ängen och flätar varandras hår och strör smultron på strån och skrattar och flamsar.

Jag står kvar ensam i skogsbrynet. I skuggan bland de mörka höga skrämmande träden. Jag ser dem där ute på ängen, och då och då vänder de sig om och vinkar till mig, ibland kommer rentav någon närmre mig, slår sig ner på gräset 20 meter från skogskanten och pratar en stund, eller skickar över ett pappersflygplan med orden "Jag tänker på dig, hoppas du snart kan komma hit och hänga med oss!", men det sker mer och mer sällan. Till slut har de glömt mig helt.

Så känns det att vara ofrivilligt barnlös."

Likes

Comments