Jag läste en ivf-blogg nyss där det äntligen kommit ett plus för första gången, och kom på att kanske snubblar det in någon då och då och läser denna blogg och undrar hur det gick, så klart jag måste skriva ett litet inlägg.

Just nu ligger jag i sängen med vår bebis liggandes tvärs över min mage. Han är egentligen för lång för den positionen, men verkar sova gott. Han har blivit tre månader och är det ljuvligaste jag vet.

Förlossningen och efterförloppet var tyvärr tufft, jag kan inte ljuga. Vår son mådde inte bra i magen och precis efteråt, men återhämtade sig tack och lov snabbt. Än värre var det med mig, jag blev väldigt sjuk och hans första vecka, som spenderades på sjukhuset, är en dimma. Även efterföljande veckor hemma var ångestfyllda och smärtsamma, och jag känner ibland en stor sorg för att upplevelsen blev ett slags trauma. Jag var innan orolig för platsbristen på förlossningen och BB, och det är synd att det till och med var värre än jag trodde. För mig som individ hade det gjort enorm skillnad om vi inte blivit utskrivna innan jag var färdigbehandlad. Jag blir riktigt avundsjuk när jag hör om andras lyckliga upplevelser när bebisen äntligen kommer och när den gemensamma tiden startar.

Men nu tre månader senare börjar saker äntligen falla på plats. Jag mår helt OK både fysiskt och psykiskt, och älskar älskar älskar att äntligen få vara mamma. Nu slapp vi gå igenom en ivf-resa, men man vet ju inte om man någonsin får uppleva detta mirakel igen. Jag njuter av att få ta hand om vår son varje dag, han är underbar och fantastisk och makalös och... alla positiva ord jag kan komma på. Kärleken är så stark och självklar, och växer faktiskt mer för varje dag.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag vet inte om någon fortfarande kollar denna blogg sporadiskt, eller om den finns kvar i någons bloglovin-flöde, men jag tänkte att man kanske ändå kunde skriva en rad eller två. Min blogg är väldigt förknippad med svårt-att-få-barn-åren, att det känns konstigt att blogga om livet som gravid nu. Har också tänkt att ni som kämpar med barnproducerandet inte vill läsa min blogg längre - men samtidigt vet jag att flera av er faktiskt har fått ett litet frö som fastnat, och jag älskar ju att läsa era inlägg, för jag tror ändå att man tänker lite annorlunda när man har en liten (eller stor) kamp bakom sig. Ett eventuellt missfall är ju fruktansvärt sorgligt och förödande för vem som helst, men man får den där extra lilla dimensionen där man vet att det troligtvis inte går så lätt att bli gravid igen. Vilket kanske gör en lite mer paranoid och rädd för att saker ska gå åt helvete. Man vill inte tillbaka till den fysiska och mentala platsen som var så mörk. 

Läget här då? Jo, det är upp och ned. Genom månaderna har besvärliga symtom kommit och gått. Illamåendet och tröttheten i början, yrsel och trötthet i mitten, och nu i v. 33 har jag någon form av hormonstorm i kroppen (gråter av precis allt) samt börjat känna mig riktigt otymplig med ryggsmärta, foglossning och ont i magen (ligamenten som växer) samt konstant hysteriskt hungrig. Allt är helt normala gravidsymtom (har hållit sig på rimlig nivå) och ej grund för sjukskrivning, vilket gjort att jag jobbat heltid med vissa undantag då jag krisat och sjukanmält mig en vecka. Vi har även hunnit med en flytt till hus under tiden, vilket såklart varit påfrestande trots att min make gjort det mesta praktiska. Nu är det inte många veckor kvar innan jag slutar jobba (4 v. innan beräknad födsel) och JAG LÄNGTAR SÅ. Har inte längre förmågan att bli rastlös eller uttråkad, utan alla lediga stunder är underbara med vila, sömn, läsa bok, klappa magen eller kolla tv-serier. Mår bäst när jag ligger vält på sidan i soffan med en kudde mellan knäna. Trodde att valross-stadiet skulle komma senare, men nä, för mig började det efter v. 30 trots stretching och försök till aktivitet. 

Bebisen verkar må bra, den är pigg och rörlig och sparkar revben och urinblåsa tills det gör ont. Men det känns väldigt trösterikt, att den rör sig betyder att den mår bra, tänker jag. Det är SÅ SVÅRT att föreställa sig att det är bebis dock. Det känns som att det lika väl kan vara en hundvalp eller en gnagare därinne. Man har ju ingen aning! Det känns också så märkligt att det med största sannolikhet är en liten pojke. En person med SNOPP i min mage? Ska jag få en son? Hur har detta gått till liksom? :') Vad är det för en liten sammanstrålning av gener som blev en bebis som kämpar på och växer inom mig? Extremt märkligt är det. 

Jag märker att jag behöver ta någon timme varje dag och liksom ligga och känna in magen. Att försöka föreställa mig det som komma skall, för så fort jag inte gör det så blir jag disconnected och känner mig bara sjuk/trött/frustrerad över allt jag inte orkar med i vardagen, istället för att känna mig gravid. Jag har ju mått lite sisådär kasst de senaste månaderna AV EN UNDERBAR ANLEDNING. Och varje gång jag stannar upp och känner efter och försöker skapa kontakt med bebisen så spelar ju allt det andra ingen roll (typ flyttkaos och stök och planer som inte går som tänkt och oförstående kollegor och frånvaro från jobbet med sura kunder som resultat), har ett stort stort behov av att ta mig TID att zooma ut och få perspektiv, har liksom blivit introvert och vill vara ifred och behöver vila massor. Vilket ändå känns logiskt, med tanke på att man odlar ett liv inom sig (jajjemän, storhetsvansinnet har tagit över). ;)

Likes

Comments

Rutinultraljudet gick bra! Bebisen växer och beräknat datum flyttades fram några dagar. Jag och min man ska ut på stan idag och fingra på bebisplagg. Under tiden vi har försökt få barn har jag beställt en del hysteriskt fina färgglada saker på nätet, så en liten samling har vi. Men inget som vi valt ut ihop. Inget under tiden denna bebis legat i magen.

Det har äntligen börjat landa i mitt huvud, att vi fick in en fullträff. Magen börjar växa (v. 20 nu) och något lever jävel och gör kullerbyttor i nedre delen av buken. Men inte förrän förra veckan kollade jag mig i spegeln och kände "MEN SHIT, jag är gravid ju!" Maken såg allmänt förvirrad ut: "Är detta en nyhet för dig?" 

Och ja, det är ju det. Nyheten börjar dock sakta sjunka in, dag för dag. Jag glädjer mig och är så så så tacksam att detta faktiskt händer. LIVETS LIV, liksom. I mars ska vi få en son. 

Just ofrivillig barnlöshet är så speciellt. Livet på paus. Jag tänkte under våren, när jag mådde som sämst en period, att "tänk om jag blir gravid, men fortsätter vara såhär ledsen, tänk om det egentligen är något annat som skapar min sorg men jag skyller på längtan efter ett barn". Men lösningen på problemet kom. Det fixar inte de andra problemen i livet som jag har: men det fixade detta. Och det är så jävla orättvist att man måste gå och vänta och lida och inte veta om lösningen kommer eller inte. Lösning i form av ett barn, eller acceptans i att det inte kommer bli så. All styrka och kärlek till alla som kämpar. 

Likes

Comments

Hej! Jag fortsätter att skriva här, och tänker att ni underbara människor som tycker att det är jobbigt att läsa väljer att läsa andra bloggar istället, bloggar där ni finner tröst eller som ni mår bra av. Jag kommer inte att totalt tappa vettet och lägga upp ultraljudsbilder, men jag behöver skriva om de känslor och tankar som man kan få när man går från ofrivilligt barnlös till plötsligt preggo. För det är FÖRVIRRANDE. I våras berättade vi för familjer och vänner att vi försökt att skaffa barn en längre period och kommer att behöva gå igenom en IVF-process längre fram. Allt var emotionellt kaos. När jag ser tillbaka på det så sjönk jag ned i en lätt depression, grät ju för tusan dagligen hela våren. Mycket för att månaderna bara gick och gick utan att vi fick remissen till IVF ivägskickad pga dåliga sköldkörtelvärden. Och nu helt plötsligt går jag runt här, och verkar fortfarande vara gravid?

Idag har 12 fulla veckor gått. För två veckor sedan såg vi ju att hjärtat pickade på när vi var på tidigt ultraljud. Ingenting har sedan dess har tytt på att något gått snett. Nästa vecka ska vi göra KUB och om allt ser bra ut då ---> då kanske man ska börja tro på detta? Om jag tyckte att tiden gick långsamt förut.... så är det ingenting i jämförelse med nu. Allt kan alltid hända, men det känns som att vi äntligen kommer passera en magisk gräns om KUB i v. 13 ser bra ut.

Min mage är ruskigt svullen (det är ju tarmar och inre organ som lever rövare, inte ett faktiskt barn som tar plats) och det börjar bli svårt att dölja på eftermiddag/kvällen då jag svullnar upp som en ballong. Jag har endast ett par byxor som fungerar nu, eftersom tryck mot magen ökar illamåendet. Så jag var idag och köpte ett par svarta gravid-jeans. Och det är oundvikligt att inte tänka som ett mantra "snälla låt inte detta jinxa allt, snälla låt bebisen leva på ultraljudet nästa vecka" när man ÄNTLIGEN får gå runt där och pilla på graviditetskläder och bebisplagg.

Jag är så jäkla rädd för MA. Att fostret ska ha dött i livmodern men inte stötts ut än, och att jag ska gå runt här i min lilla drömvärld och vara glad fastän bebisen redan är död. Eller ja, GLAD är jag ju inte ännu. De enda gångerna som glädjen har spritt i kroppen var när graviditetstestet var positivt och när vi var på ultraljudet och bebisen sträckte på sig och i princip flaxade med armar och ben (då brast det). Men annars går jag omkring i ett vakuum. Vilket jag antar är en naturlig skyddsmekanism. (Kan också ha att göra med trötthet/illamående.)

Så konstigt hur mycket de här knappt-två-åren-som-barnlös har påverkat mig. Många har ju kämpat mycket mycket längre och håller på med IVF-behandlingar och donationer och köer och resor - vi har inte ens börjat med IVF än, och dessa två år har fått mig att må KASST vissa perioder. Och har gjort permanenta avtryck, hur mesigt det än låter. Jag önskar bara att man kunde vara lite mer naiv och tro att allt alltid löser sig. Just på denna fronten, på bli-gravid-få-barn-fronten, så har vi vant oss vid dåliga besked och oflyt. Och då är det så svårt att våga tro på att detta kommer gå vägen. 

Likes

Comments

​Ja. Mycket har hänt sedan senaste inlägget. Faktum är att några dagar efter att jag skrev sist, så kom aldrig mensen, trots mensvärk och PMS. Jag hade gått flertalet dagar över tiden, men eftersom vi var helt inställda på IVF så struntade jag i att ta ett test. Tills jag inte kunde skjuta upp det längre. Och efter nästan två års försök så har testet för första gången visat positivt. Ett plus. 

Sedan detta har både jag och maken helt ärligt varit känslomässigt avstängda. Vi var rysligt glada i några dagar, men sedan började oron. Var det ens en graviditet? I min knäppa hjärna var det mer troligt att det var en hormonproducerande tumör än en bebis. Dessutom var mina sköldkörtelvärden fortfarande inte bra den första tiden, något som ökar risken för missfall och fosterskador. Jag var helt övertygad om att graviditeten avstannat när mitt illamående plötsligt försvann redan i v. 7. Jag läste på Familjeliv och kom fram till att tidigt försvunna symtom givetvis var ett MA.

Men idag gjorde vi ett privat ultraljud. Och det ligger ett litet sprattlande foster på tio veckor i magen. Hur sjukt är inte det? Äntligen kan jag släppa efter lite, äntligen vågar jag känna att: Detta är fantastiskt, hur det än går. Hur det än går så har jag för första gången blivit gravid, min makes spermier funkade för en befruktning trots att läkarna trodde motsatsen, och i tio veckor har min kropp burit ett barn. Tänk om den kommer att bära ett friskt levande barn tills i mars? Jesus kristuuus vad vi håller tummarna. 

Likes

Comments

Att kämpa för att få barn (ovetskapen om man någonsin kommer att lyckas) ger konsekvenser på så många djupare plan än jag tidigare trodde. Det handlar inte bara om längtan och ledsamhet. Det har påverkat mig och min make som par, i vår relation, vilka vi är som människor. Vi har båda blivit mer slutna. Oftare ledsna. Mer folkskygga och isolerade. Orkar inte träffa släkt och vänner så ofta, eftersom det är en konstant påminnelse om vår situation, eftersom personer i omgivningen frågar och kläcker ur sig klumpiga kommentarer, eftersom det gör för ont att se gravida magar och föräldrar med sina gudomligt fina barn. Men man måste väl tänka att man "kommer starkare ur en kris"? What doesn't kill you makes you stronger osv? Eller är det bara bullshit?

Sedan finns det också ett ekonomiskt perspektiv som många inte förstår. Det finns flera ekonomiska bitar att ta hänsyn till. Kommer vi att lyckas med IVF på de första tre landstingsbetalda försöken? Eller kommer vi behöva lägga minst 100 tusen själva därefter på privata försök? Kommer vi kanske till och med inte lyckas med att få biologiska barn, utan behöver vi ha 250 000 till adoption? Vill vi dessutom ha mer än ett barn, vill vi att vårt barn ska få syskon? Ett syskon kostar oavsett om det blir privat IVF igen eller adoption. Hur dyrt hus har vi råd med? Hur många sovrum behöver vi? Behöver vi ETT eller minst TRE som vi tidigare önskade? Vad innebär detta för oss nu - ska vi skita i att spara till hus och pension eftersom vi främst behöver spara till att få barn?

...Eller kommer det att gå vägen på de första tre IVF-försöken? Kanske har vi rentav tur? Vilken scenario ska man utgå ifrån när man planerar sin ekonomi (och sitt liv)?

Ovissheten mattar ut drömmarna. Hur blir det egentligen med det där huset? Borde vi vänta med att köpa det? Hur kommer vårt gemensamma liv att se ut egentligen? Ofrivillig barnlöshet väcker en existentiell ångest. Man kan inte undkomma frågan: Vad är meningen med mitt liv? Vad gör mig lycklig? För jag är en sådan som känner att familjen (min make och våra framtida barn) är vad som spelar roll. Jag har inte en så nära relation till min ursprungsfamilj, tanken på att få skapa en egen familj känns som MIN mening med livet. Även om jag just nu önskar att min livsmening istället bestod av vin, konst, resor och allmänt självförverkligande.

Allt kokas väl samman till: Vad händer om det som gör mig lycklig visar sig vara ouppnåeligt? 

Likes

Comments

​Här om dagen var det Bonde söker Fru - 10 års jubileum. Jag älskar Bonde söker Fru. Men den typen av program blir för mycket, det är alldeles för mycket gravidmagar och bebisar med, så jag valde att inte titta. Allt känns som en liten påminnelse: Ni vet väl att ALLA får barn utom ni? Glöm inte det! 

Just nu har samtliga par runt omkring oss barn eller är gravida. De två sista paren som vi vet fått kämpa lite är nu gravida. Och det har nästan gjort mest ont - fastän man borde vara som gladast för just deras skull. Men nu är vi ensamma kvar, jag och min make. Vi försöker att umgås med andra, med de som fortfarande är i en annan del av livet, de som inte vill ha barn just nu och bor i lägenhet, fortfarande pluggar och går ut på helgerna. Men det blir tydligt att vi är mittemellan. Vi lever som ett "par med barn", fast utan barn. Jävligt maktlös känner man sig. 

Likes

Comments

Några veckors nytt jobb samt semester - därav tystnad. Också orsakat av en total förträngning av ämnet "barn". Jag har försökt göra annat och tänka annat. Dessa dagar är dock jävliga, dagarna precis innan mens. När brösten ömmar och livmodern värker och jag vet att mensen alldeles strax anländer, trots att vi som vanligt lyckades träffa ägglossningen (enligt ägglossningstester). Fast värst drabbar PMS:en mitt humör. I vanliga fall: nedstämd och ledsen och apatisk en vecka innan mens. Ett fåtal jävliga gånger per år: Arg och aggressiv och människoskygg. Igår fick jag en stark impuls att sparka på en möbel när vår hund inte löd mig (och ärligt talat ville jag sparka lite på hunden också). I vanliga fall känner jag noll aggressiva känslor, så det blir faktiskt lite obehagligt när man känner hur det känns i kroppen när man vill fysiskt slå eller sparka på något. Nu bara längtar jag tills mensen kommer så att detta släpper.

Den här illusionen som jag och min make har gått in i, av att vi inte alls vill ha barn längre, inte alls tänker på graviditet och barn överhuvudtaget - den kommer också från att de senaste sköldkörtelproverna fortsätter att inte vara under 2,5 som de måste för IVF-remiss. TSH har sjunkit från 25 till 6 under det senaste halvåret. Vilket ju är bra. Men ingenting spelar roll förutom att komma under gränsen på 2,5. Nya prover om två månader, says the doctor. Jamen vad bra, då behöver jag bara vänta A FUCKING ETERNITY på nästa provrunda. :)

Likes

Comments

Jag har vissa "triggers" som jag har märkt just nu. När vissa "typer" av tjejer/par tillkännager sina graviditeter så blir jag vansinnigt arg och ledsen (hela kroppen skriker: ORÄTTVIST!!!). Har märkt av att jag blir mest triggad av följande:

- Tjejer som är yngre än mig. Som är i början/mitten av 20-årsåldern. Antar att det är för att jag trodde att jag själv skulle bli "ung mamma", åtminstone i storstäderna skaffar ju många barn efter 30. Men nu är jag närmare 30 än 20. Och blir påmind om tiden som har gått, när jag ser deras unga ålder.

- Par som precis har träffat varandra. Helt nya relationer. Kanske för att man då fattar att det funkat på första försöket. Alternativt att det var en "olyckshändelse". Skjut mig nu.

- Par i dåliga relationer, som man vet bråkar och skriker och gör slut en gång i halvåret. När man vet att de ändå kommer separera under spädbarnstiden. Provocerande, är vad det är.

Det enda tillkännagivandet som känns OK när jag ser det är:

- Par över 30 år, som man vet har en stabil och lång relation bakom sig. Som önskar barn, och som förstår och uppskattar att de lyckas bli gravida. DET paret får gärna meddela graviditet, it's alright för Fru Småsint här borta. ;) 

Nä, men jag jobbar mycket med känslan av orättvisa. När frågan "varför verkar alla andra förtjäna ett barn när inte vi gör det?" Det handlar ju inte om det. Jag vet givetvis det. Men ändock är det den KÄNSLAN som uppstår. När den fördömda ultraljudsbilden på Instagram eller Facebook poppar upp för tredje gången samma vecka, med texten "När 2 blir 3" och ett stort hjärta är påklistrat i Paint. Avundsjuka och orättvisa. Är inte det dödssynder förresten? Ofrivilligt barnlös -> Går från vettig tjej till att bli en syndare. Woop woop.

Likes

Comments

Har haft en sådan avgrundsdjup PMS-hunger de senaste dagarna. Verkligen på en överdriven nivå, jag har blivit hungrig bara någon timme efter att jag ätit (eftersom jag äter LCHF-kost så brukar jag bara behöva tre måltider per dag i vanliga fall). 

Denna cykel hade jag svårt att lokalisera ägglossningen. Jag har just nu en paus med ägglossningstester, eftersom det mest känns pressande nu för tiden. Vi har ju haft samlag vid rätt tillfälle i princip varje månad under det senaste året, och inte har det givit effekt. Så därför avläser jag bara kroppen nu för tiden. Men jag märkte aldrig av några ägglossningstecken, och vips så kollade jag i min app och plötsligt var den förmodade fertila perioden förbi. Mensen var tre dagar sen (kom idag) och jag är ganska glad över att jag visste att vi hade missat tillfället denna månad för då fick jag inte upp några förhoppningar. Mensen har bara varit tre dagar sen en annan gång sedan vi började försöka, och jäklar vad jag föll hårt då jag insåg att det inte funkat den gång. Eftersom jag alltid har regelbunden mens så tänkte jag förut "bara den blir sen, snälla låt den vara sen", men givetvis är det inte så enkelt som "sen mens --> gravid". 

Nu känner jag mig dock redo att börja med ägglossningstest igen. Även om lätt panik uppstår varje gång det ger utslag av rädsla att ägget ska "hinna släppa" innan vi hinner ligga, haha. Men jag vill verkligen försöka att hålla testandet på en rimlig nivå. Det förstör sexlivet så mycket att ha sex på schema under allt för lång tid. Särskilt för min del, som känner "äh, det är så onödigt att ligga om det inte ens finns en chans till graviditet just nu, vi väntar tills fertil period". Eftersom jag inte orkar ha sex hur många dagar i rad som helst. En kommentar som inte är så romantisk att säga till sin make. Inte heller "jag kissade på en sticka imorse, den blev positiv, ta av dig byxorna, vi ska ligga idag, imorgon och i övermorgon". Mmm, TTC-romantik. ;-)

Likes

Comments