Det här inlägget skrevs torsdag den 4 Maj 2017 - Idag blev det räksallad med W till lunch innan han behövde åka tillbaka till jobbet. Allting gick bra hos läkaren, men gud vilken ångest man har där i väntrummet. Jag har aldrig riktigt tyckt om att behöva göra saker som jag verkligen måste för min egenskull. Stegen till något sådant är blytunga och jag har egentligen ingen riktig aning om varför? Blir bara så trött, låtsas hellre att allt är bra och kör på. Det funkar inte riktigt så i längden, jag har ju fattat det nu. Jag har en sak jag måste berätta, det har varit väldigt svårt för mig att prata om det för att jag skäms, jag har känt mig så otroligt misslyckad. Pratar man inte högt om det så finns det inte på riktigt tror jag att jag tänkte. Men jag vill nog hjälpa andra för mycket för att kunna vara tyst längre så här kommer en liten bit sanning.

Jag har blivit sjukskriven. Jag har levt under extremt stor press/stress i främst jobbsammanhang och i livet/sociala medier rent allmänt under flera års tid. När jag totalt kraschade inombords fortsatte jag att försöka upprätthålla en utsida som gav sken av att jag fortfarande hade full kontroll. I själva verket grät jag vid varje tillfälle jag var ensam, jag grät på alla mina flyg, alla mina tåg, alla mina bussresor. Många gånger önskade jag att mitt plan skulle störta för jag inte orkade mer, usch ryser när jag tänker på det. Jag försökte lära, lyssna och läsa mig till varför jag mådde som jag gjorde. Hur skulle jag kunna lösa detta snabbast själv? Jag bad aldrig någon om hjälp, sa aldrig någonting utan ville lösa detta själv. Men trots att det var så tydligt vad som faktiskt höll på att hända med mig och trots alla dom tecken min kropp gav mig vände jag blicken bort och fortsatte framåt, fan heller att jag skulle ge mig det är bara en höger arm som har domnat bort, det blir säkert bättre imorgon, jag tar några ipren och använder vänster arm idag. Jag är odödlig, jag ger aldrig upp. Jag fortsatte såhär i två år till..

Tillslut sov jag ingenting, somnade jag så vaknade jag 30 min senare svettig i panik och trodde att jag hade försovit mig. Jag kunde inte äta och jag var helt tom. Hatade alla som tjatade på mig, blev arg på alla i min omgivning som sa att jag skulle ta det lugnt. Mitt jobb blev plötsligt hela mitt liv för jag hade ingen energi över till verkligheten utanför. Jag fick minnesluckor och koncentrationssvårigheter, allting flöt ihop. Ändå tog jag på mig allt, alla extra uppdrag, presentationer osv osv osv. Jag hatade min telefon när den ringde, det var obeskrivlig ångest. Jag slutade svara i telefon när mina föräldrar ringde, när mina bästa vänner ringde, det i sin tur ledde till att jag inte ens svarade på sms, jag tror inte ni kan förstå hur svårt det faktiskt var i detta läget att svara på ett litet sms. Helger. Gud, jag hatade helgerna för jag visste att folk ville umgås. Jag däremot ville bara dra täcket över huvudet och sätta mobilen på ljudlöst. Jag ville aldrig göra någon besviken men jag ville bara vara själv, jag skulle ju orka jobba på måndag? Jag började dra vita lögner för att komma undan för bara tanken av att behöva duscha gjorde mig andfådd, att behöva bortförklara varför jag inte svarade i telefon längre gav mig andnöd. Jag hade ingen kraft kvar till någonting. När jag låg där på marken efter min första panikattack tänkte jag okej, mår jag såhär imorgon då kan jag iaf ta livet av mig. På riktigt, det kändes skönt att tänka att det fanns en utväg, förstår ni vad jag menar? Jag hade ett ångesttryck över bröstet och hjärtklappning under tre månader efter det men ignorerade känslan och körde på precis som vanligt.

Efter att ha varit febrig och förkyld i 8 månader sjukanmälde jag mig motvilligt en fredag från jobbet för att försöka bli frisk, tänkte att jag då hade hela helgen på mig för återhämtning. Det slutade med att jag inte kom upp ur min säng på 8 hela dagar, Wiktor fick lyfta upp mig och bära mig till toaletten varje gång jag behövde kissa, så illa var det. Jag hade hög feber men insåg ändå inte att jag var sjuk. Min mamma tvingade mig till läkaren, ville aldrig gå dit pga att jag ej ville visa mig svag. Men efter många om och men.. Väl där får jag reda på att jag inte mår bra, att jag har gått sönder, att jag är totalt utbränd. Boom! Jag blev sjukskriven och stod i samma veva och skrek på min läkare med papperna i handen att jag måste åka och jobba i Oslo i fyra dagar. Jag kan inte vara sjukskriven nu fattar du väl? Kan vi skjuta på den en vecka frågade jag i panik. Han svarade Julia, du skall inte åka till Oslo imorgon. Då sjönk jag ihop på stolen och för första gången på 5 år tillät jag mig själv att bryta ihop framför en annan människa. Jag grät under tystnad i en timma. När jag hade samlat mig och min läkare frågade mig hur jag verkligen helt ärligt känner mig inombords om jag skulle försöka beskriva det i en mening så svarade jag "jag orkar inte leva, men jag vill inte dö".

Jag berättar det här för att jag vet att ni är många som mår som jag gjort. Jag vill att ni tillåter er själva att falla när kroppen säger stopp. Det känns som att det aldrig kommer att gå såhär långt, men låt mig förklara, jag trodde aldrig någonsin att detta skulle hända mig. Tar man det inte på allvar i tid blir smällen mycket, mycket större och bitarna av dig många, många fler vilket gör att det kommer ta längre tid och göra det svårare att försöka limma ihop dig. Jag reste mig tillslut, man vägrar ju som sagt ge sig, man är född krigare på något sätt. Jag har fått medicinsk hjälp, vilket jag drog mig väldigt mycket från att prova i början, även där tänkte jag att "jag klarar detta själv" och jag har alltid varit rädd för tabletter. Tillslut gav jag helt enkelt vika för jag inte orkade kämpa emot längre, jag ville bara bli glad igen och det är det bästa beslutet jag fattat. Nu är jag på benen, men långt, långt, långt ifrån hel.

Om du mår dåligt, lyssna på din kropp för den kommer att tala om för dig när du har nått din egen gräns och måste göra något åt ditt eget mående. Om du väljer att lyssna eller ej, det valet kan bara du göra men vänta inte för länge, det blir inte roligt då. Den som gråter, gråter oftast inte för att den är svag, utan för att den har varit stark för länge. Be kind, for everyone you meet is fighting a battle you know nothing about.

Idag är jag inte sjukskriven längre. Jag tar inga antidepressiva läkemedel och jag har sagt upp mig från jobbet som stal flera års lycka, livsglädje och många relationer ifrån mig. Jag är fri och det är den mest fantastiska känslan i hela världen!

Gillar

Kommentarer

dientedeleon
,
Känner igen sen tidigare. Skönt att du också mår bättre idag! Starkt att skriva om det. <3 nouw.com/dientedeleon
Emiliaapetterssons
,
Så otroligt viktigt inlägg! Det glädjer mig hur du använder din röst för att hjälpa andra. Ta hand om varandra. Våga fråga. Bryt tystnaden.
nouw.com/emiliaapetterssons
IP: 82.99.3.229