Familj, Livet, Mamma

Inspirationslöst. Känns som den senaste tiden varit mer deppig än annat. Inte med mening, det liksom bara kommer, minsta lilla grej blir en känslosam historia och ofta och mycket den senaste hur tiden mot det deppiga hållet. Krävs inte så mycket. Det här med att vara gravid, det är inte alltid så lätt, inte alltid guld och gröna skogar. Men det talas inte lika mycket om det deppiga som kan komma med. Sociala medier idag är hur bra som helst på att måla upp en positivitet, inte allt för sällan överdriven och många gånger osann. Det får dem verkliga stunderna, dem som betyder något på riktigt att lämnas i ett blunder och inte komma fram, inte komma till sin rätt. Det leder också många gånger till att vi lämnas att tro att det inte är okej att ha en mindre bra dag, att jobbiga stunder inte kan betyda något, inte vara något att belysa. Menar inte att vi ska drälla kring det som är jobbigt eller det vi mår mindre bra av, men hetsen kring att måla upp en otveklöst lycklig vardag, gärna med en posé i en overklig vinkel, den säger mer om hur människan mår egentligen.. Jag ser gärna till folk lyckliga stunder, bilder eller texter som betyder något, men jag ser hellre olika sidor av det som kan betyda något, tar det lyckliga med det lite mer jobbiga än att hela tiden se eller läsa om en vardag som inte tycks trovärdig…

Jag är hur lycklig som helst över det lilla knytet som rör sig i magen, jag känner honom mer och mer, inte bara för att han allt mer ofta inte är still, men det känns mer och mer på riktigt att det är min lille son som ligger där inne. Och jag längtar, något fruktansvärt galet mycket tills vi får träffa honom! Ändå kommer det stunder med hysteriska känslor, oro, och viss ledsamhet som då följer. Det är så mycket känslor på en och samma gång och det går liksom inte att hejda dem. Folk frågar hela tiden hur jag mår och jag svarar att jag mår bra, för det gör jag ju. Inget illamående, ingen hysterisk trötthet, bara en ”normal” preggotrötthet. Men är nu inne i deppigare period, och det får vara okej. Deppig över hur jag kan känna mig, orolig över hur det ska bli. Men jag är inte deppig hela tiden, det kommer och går. Jag är även längtansfull, spänd, glad, allt på samma gång. Jag känner en tillit till att det kommer bli bra, jag är inte ensam i det här. Jag har världens bästa pappa to be men mig vid min sida. Någon att luta mig mot när mina egna känslor och tankar svajar. Det tar jag verkligen inte för givet! Honom tar jag verkligen inte för given!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Livet, Mamma, Träning

Ja men jag försöker hålla igång. Det har varit sådär med träning från början av graviditeten. De tre första månaderna kunde en ju mått bättre. Försökte i den mån jag orkade i alla fall röra på mig, gå lite promenader, några enstaka besök på gymmet. Men efter tre-månaders-gränsen så vände det. Inte lika mycket illamående, för tillfället finns inget alls kvar, inga kräkningar och den där helt galna tröttheten har varit betydligt skonsammare. Det har gjort att jag kan orka träna lite mer. Pulsen ska ju inte sticka iväg för högt så kondition, njaa, mest bara hålla igång kroppen men lite cykling både hemma och på gymmet, promenader och crosstrainer. Styrketräningen däremot känns bättre. Försöker inte direkt höja vikter utan mer bara hålla mig till befintliga och till och med sänka vissa. En del känningar i bäckenet på sistone så försöker hålla mig till så mycket övningar som möjligt med jämn belastning. Gör nog faktiskt bara sånna nu när jag tänker efter. Känns skönt att få använda kroppen, har hittills inte haft några direkta känningar just under träning i bäckenet. Däremot har det känts till och från på jobbet det senaste. Tveksam dock om det har att göra med att jag fått en hel del patienter med just bäckensmärta relaterat till graviditet de senast veckorna... kanske all smärta blivit till en inbillning i mitt huvud och jag bara trott att jag känner något.. en kan ju hoppas :) Då känns det däremot fantastiskt att kunna få träna utan smärtor eller krämpor!! Trots att kroppen inte känns som vanligt så skriker den efter träning, och känslan efteråt, efter ett pass, jag den är nästan lika skön som tidigare! Jag vet ju att så länge jag mår bra av träningen så gör ju Lilleman i magen det också! Och det är och kommer alltid vara prio 1!

Längtar så galet mycket efter det lilla knytet!!

Likes

Comments

Idag har varit, blivit en bakdag. Två olika satser med bröd. Det ena lite bättre än det andra. Men så brukar det väl bli när det är första gången man testar nya recept..speciellt när man inte riktigt vill följa dem till punkt och pricka :) Det finns något rogivande ändå med att stå i köket och bara göra, fick på en gammal lista på spotify också, boy bands blandat med 90's och 00's. Fantastic! Gick ju att sjunga med hur mycket som helst, och inga direkta klagomål från lillen i magen!

Har annars börjat känna lillemannen nu. Första gången i lördags som det kändes som att det kunde varit små sparkar som kom, svårt att veta när man inte har något att referera till. Inte vet hur det ska kännas. Märklig känsla ändå. Slås av det lite extra ibland, att jag har en liten person i magen. Sedan i lördags har det återkommit, det där som kändes som små sparkar, nästan som bubblor som kom upp till vattenytan. Varje kväll strax innan jag somnat, då kommer han igång. Daniel kände det också, i söndags. Han missade första gången då jag var i Falkenberg men Surprise-gänget. En trend nu att saker händer för första gången vad gäller denna lilla bebis, när jag är tillsammans med dom. Men det är kärlek. Kommer alltid att vara. Kanske känner han det där inne också. Snällt i alla fall att låta pappa få känna när vi väl kom hem :)



Likes

Comments

Livet, Mamma, Familj

Har inte haft någon vidare inspiration till att skriva. Mycket som har hänt runt omkring i livet. Har börjat vänja oss på riktigt i huset, kommit i ordning relativt mycket. Planerna med renoveringar har dock ändrats på den senaste tiden.

Det här är första gången jag skriver eller lägger ut det offentligt, inte för att jag har velat hålla det hemligt men för att det är så personligt. Vi två här hemma ska bli tre. För mig är det, det största som har hänt hittills i livet. Det är så efterlängtat, i flera år nu. Det är personligt, så personligt det kan bli. Det är uppskattat och det är med en stor tacksamhet jag vänder ner mot magen. Det är redan halvvägs, och det är så mycket tankar och känslor hela tiden. Hormoner som spökar, men också en kärlek som växer för varje dag som går. En längtan. Men också en rädsla. Lätt ångest över att lillen där inne ska må bra. Hittills har allt gått bra. Mycket bra. Och det är jag tacksam för. Vad som än händer under resten av tiden så är och förblir jag överlycklig om knodden klarar sig hela vägen och kommer ut. Oavsett hur han blir så kommer han att vara perfekt. Det är väl det enda jag är säker på.

En bra bit på vägen mot min fyr. Och det gick bra mycket snabbare än jag någonsin vågat hoppas på.

Likes

Comments

Don’t be afraid to be who you are. Listen to your heart and find your lighthouse. What you want in life is what matters. The second you start comparing yourself to others is when you loose who you are. Be kind and be humble. Trust other people. But also trust yourself. Don’t be afraid to be great. Don’t be afraid to try. Don’t be afraid to fail. Be strong for the moments you learn new things, when you find new ways. Be strong for the moment you succeed. Be strong for love, be strong for your family.

Likes

Comments

Verkar som att helgerna inte riktigt är mina för tillfället.. Förra helgen nässelutslag, startade illa men slutade relativt ok. Denna helg har å andra sidan börjat bra. Fick gjort en hel del ute i huset i lördags! Taklisterna färdiga, och en garderob klarmålad inuti. Hann bara med en för det blev två vändor till tippen med Daniels far på förmiddagen. Sen ett besök av mamma, pappa syrran och henne två pojkar. Lite födelsedagsfika samtidigt som syrran fick sett huset. Fyller egentligen år nästa helg (hoppas på bättre då!) men vi passade på eftersom dom ändå var nere i stan.

Söndagen spenderades i Göteborg, på Göteborgs kundalinayogacenter. En heldags utbildning till att bli barnyogaledare. Steg 1 i alla fall. Steg 2 är senare i vår men har inte riktigt bestämt hur jag ska göra ännu. Hur som, kände redan på vägen in till stan att något inte kändes helt ok. Men tänkte att det kanske berodde på min periodiska fasta, vissa förmiddagar är jobbigare än andra tänkte jag.. även om det inte har varit det sedan jag började… Ju längre dagen gick desto värre blev det. Instängd då bland dofter och annat, tillslut blev det för mycket. Började fram mot slutet känna mig illamående, huvudvärk, det enda jag ville var att lägga mig ner och sova. På bussen hem igen kändes det verkligen inte ok, lyckligtvis kunde Daniel hämta upp mig och köra sista biten hem. Det blev direkt in på toa, duscha och sen till sängen. Sov till och från hela eftermiddagen, några snabba spring in på toan emellan, men annars låg jag i sängen. Försökte få i mig lite att äta men det fick inte vara kvar så la ner det…

Dagen idag har varit bättre. Varit trött precis hela dagen. Katten har nog inte tyckt att jag varit så rolig, men hon har varit tålmodig och sovit bredvid mig i soffan, till och med igår la hon sig i sängen på eftermiddagen, kändes nästan som att hon ville ha lite koll J fast på lite avstånd J Daniel fick så snällt köpa hem lite vaniljglass och cola till mig, det enda som kändes som att det skulle kunna gå ner utan anmärkning, och visst har det gjort det! Vaniljglass, cola och one tree hill maraton på tvn.. Tryckt i mig rostat bröd också, det gick bra. Även om magen varit lite orolig så fort den fått i sig något. Men men, det börjar väl förhoppningsvis ordna upp sig nu, känns så i alla fall. Så håller tummarna.

Så nej helgerna verkar inte riktigt vara min grej just nu. Men som sagt, fyller år på lördag så kan ju alltid hoppas!!

Likes

Comments

Finns mycket att säga i dagarna nu. Hade en rätt crappy helg, men däremot har veckan varit bättre! Mått riktigt bra, träningen har rullat på fint och det har känts roligt igen. I helgen var inget kul och jag har en tendens att åka ganska långt ner när det väl blir så. Lite det som varit mitt problem de senaste åren. Men med rätt verktyg går det ändå bättre, en kan lära sig vända snabbare och hålla sig mer flytande. En helg med tankar är ändå ganska kort tid i jämförelse. Så det går framåt.

Men som sagt, veckan har varit så mycket bättre! Gjorde en repris idag på förra onsdagen. Skippade cardion efter träningen och cyklade till jobbet. Det var rätt bra kallt ändå, i duschen när värmen började komma tillbaka till fötterna, tårna… smärta!! Men ändå så värt. Det är ju fortfarande mörkt också. En reflexväst absolut, men den syns ju inte om jag har ryggsäcken på, så klippte sönder en väst och knöt runt väskan istället. En väldigt enkel variant av DIY. Blev väl inte allt för snyggt men man kan ju alltid fixa till någon dag med egna fästen osv när tiden finns.

Just nu finns dock ingen sådan ork, nu ligger bara fokus mot flytt, allt annat fix får vänta! Tänker mig att det kommer bli så mycket roligare att fixa och pilla med saker ute i huset kontra i lägenheten! LÄNGTAR!! Och snart är vi där. Ett litet lass tömdes idag, lite större inom kort kanske?! Vi hoppas :)

Likes

Comments

Livet

I fredags gick jag på en kaffedetox. Ingen kaffe på morgonen, ingen vid lunch… ingen på hela dagen. Huvudvärk från hell och kände mig på riktigt influensa sjuk. Känslan av att bara en liten sipp skulle få allt att försvinna. Men, nej. Karro på jobbet gjorde samma sak, stod ut med samma symtom, mådde precis lika dåligt. Skulle hon så skulle jag. Skulle jag så skulle hon. Vi gjorde det tillsammans. Och visst gick det. Hela dagen var i stort en pina, men efter träningen, cykelpasset på eftermiddagen lättade det faktiskt. Kändes så mycket bättre. Hade jag vetat det hade jag nog slängt in ett extra pass tidigare på dagen!

Mot kvällen kom sen mina sköna nässelutslag, vilka tyvärr höll i sig även under lördagen. Tränade min 50 club session på morgonen och både huvudvärk och utslag var bättre. Efter någon timma börja utslagen smyga sig på, huvudvärken ändå helt okej. Vi skulle köra upp till Tibro för kalas, syrrans äldsta fyllde 7 (?!). Utslag bakom öronen, skapade ett härligt kli och tryck över huvudet vilket gjorde att jag helt enkelt inte stod ut. Stannade till på en mack och köpte mig en kaffe. Det lättade i alla fall lite grann på hela känslan resten av bilresan. Kände att både detox och utslag inte var värt. Drack dock inget mer kaffe den dagen! Utslagen kom och gick, såg en stund ut som att komma direkt ur en skräckfilm enligt min käre far. Och då hade jag polotröja…så han såg mer eller mindre bara ansiktet! Fick medicin av syrran som lill-killen hade fått när han för någon månad sedan hade samma typ av utslag.

söndag och utslagen nästan helt borta! Drack en kaffe på morgonen och ingen mer. Även idag har det blivit en nu på morgonen och sen ska jag hålla mig hela dagen! Utslagen är borta (förhoppningsvis helt och hållet, håller tummarna för kvällen!) och jag tänker mig en kaffe per dag tills helgen, kanske till och med tills fredag innan jag gör ett nytt försök att vara helt utan. Vill komma ifrån beroendet, vill kunna dricka mer sporadiskt. Vill känna att jag får effekt av koffeinet mer än att det tar bort huvudvärk orsakat av abstinens….

Likes

Comments

Lördag, strax efter 9, träningen är redan avklarad och jag sitter med en egen variant av té i soffan. Lill-fisen snosar brevid. Lugnt och stilla?! Ja, man kan tro det. Till viss del är det väl så. Men sent igår kväll när jag kom hem från ett 35 årsfirande. Ska tilläggas att jag körde bil, så var hemma runt 22, men det är sent för min del. Kände i bilen hur det kliade hysteriskt vid armhålorna fast mer fram till. Tänkte att det kanske var sömmarna på tröjan jag hade, men icke. När jag kommer hem och tar av tröjan för att smörja lite kortison ser jag att jag är helt rödflammig på överkroppen, nässelutslag. Härligt. Vad kommer detta sig nu då? Kan inte komma på att jag ätit något ovanligt, gjort något ovanligt, så har ingen aning vad det kommer ifrån. Blev en relativt jobbig natt i alla fall, utslagen spred sig och det kliade hysteriskt.. lätt att somna då. Men tillslut sjunker man tydligen in.

När jag vaknade i morse var det i alla fall lite bättre, gick till gymmet och fick tänkt på lite annat ett slag, 50club session med body blast efteråt! Det får tankarna på andra håll! Ska säga att det faktiskt blev ännu bättre under passet, kändes mindre och mindre. Nu så här efter dusch och ny omgång insmörjning med kortison, kliar det dock rätt bra ändå alltså, det såg bättre ut, men nu undrar jag om det tagit ny fart igen.. Får hoppas på det bästa. Tydligen ska sådant gå över av sig självt… Hoppas på det!

Likes

Comments

Träning

Bestämde mig för att idag hoppa över PWn efter mitt pass på gymmet. Enligt schema så är det 15 min PW direkt efter styrkan på onsdagar. Bestämde mig istället för att det var dags att börja cykla till jobbet. I alla fall 1 dag i veckan till att börja med. Så stack hem från gymmet, bytte om och tillbaka på cykeln för att ge mig iväg. Det är bara 14 km till jobbet, så inget att hänga i granen så, men det är fortfarande lite kallt.. men framförallt är det mörkt. Lite smått otrevligt ibland då nästan hela vägen är bilväg och 70 km/h hålls sällan… Kan ibland riktigt känna hur vissa bilister inte ser mig, å andra sidan, när jag cyklar i dagsljus är det många gånger samma sak. Hur som, skön liten tur med mountainbiken idag! Längtar dock till lite flera temperaturer så att racern kan plockas fram! Går himla mycket lättare vid dem ”lite längre” turerna!

För övrigt ett bra pass på gymmet, kände mig stark så höjde en del på vikterna. Ska man äta mer får man lyfta tyngre! Pressa och pusha hårdare!

Likes

Comments