DEL 1

Jag begravde ansiktet i masken och tog Adas hand i ett hårdare grepp, musiken dunkade ut ur högtalarna och blandades med pratet från säkert 100 personer. Jag tittade upp mot Ada, ansiktet var belyst med olika skiftande färger i röd, gul, blå grön och orange. Hon stod och pratade med hennes kompisar om någon gammal lärare som dom hade haft i sjuan.

Jag tittade på klockan, tio i nio. Känslan slog mig igen, benen skakade, ögon tittade fram och tillbaka, det blev ett hål i magen. Stressen flödade genom min kropp, tänk om mamma skulle komma hem tidigt.

-Snälla kan vi gå hem nu? Jag tittade på Ada och kände gråten komma upp för halsen.

-Mamma kommer inte hem förrän elva, ta det lugnt.

-Jag kommer inte orka en natt till, även om det är du hon kommer skylla på, jag tror hon hörde att jag höll på att gråta eftersom att hon svarade…

-Ja, vi kan åka hem nu.

Hon kramade om mig, jag ville inte ha mera tårar hemma, aldrig någonsin.

Jag drog Ada mot utgången medanst hon sa hejdå till kompisarna. Hon log mot mig och gav mig bilnycklarna. Jag tryckte på knappen med det öppna hänglåset, lamporna tändes.

-Först en till bilen, sa hon och skrattade.

Jag log och började springa mot bilen, allt vad jag orkade, tog tag i handtaget och ryckte upp bildörren.

-Synd, sa hon retsamt.

-Bättre lycka nästa gång, fortsatte hon och log.

Jag blängde på henne och glömde bort det där med mamma för en stund.

Jag satte mig i stolen och drog över säkerhetsbältet och gav tillbaka bilnyckeln till Ada. Hon satte på motorn och började köra ut från parkeringen ner till huvudvägen.

-Så, Nellie, musik tack, sa hon och klappade i händerna.

Jag log och nickade med huvudet mot henne, tryckte på knappen som genast satte på radion.

“I wanna hide the truth, I wanna shelter you, But with the beast inside, There’s nowhere we can hide”

- Demons, öm… med Imagine dragons!

-Ha, nu var jag först, nästan skrek jag.

-Ok, bra jobbat, men jag måste faktiskt fokusera på att köra bil.

-Jaja, men jag måste faktiskt fokusera på att vara bäst… även om det är ganska lätt, sa jag nöjt och tittade ut genom fönstret.

Träd, träd, träd, träd, vägskylt, träd, träd, träd, träd, träd.

Bilen tystar ner, vi är på parkeringen framför lägenheterna. Jag sväljer hårt, fast än jag kommer hit varje dag så är det en mardröm, livet är en mardröm.

Likes

Comments