Jag försöker att älska och bli älskad.

Likes

Comments

och så dök han upp. Exakt en vecka innan mina "celibat-månader" skulle ta slut. Oväntat, oplanerat och överraskande.

Några veckor in kom paniken. Inte helt oväntat och överraskande. Men jag visste att det bara var min vanliga flyktinstinkt när det kommer till känslor och relationer. Men nyårslöftet 2017 - sluta vara så feg när det kommer till känslor.
Så här är jag fortfarande kvar. Efter två månader.
Och jag har gett honom all makt att kunna förgöra mig.

Likes

Comments

Det finns inte många cafén i Torsby. Visst, det finns kanske många ställen att dricka en kopp kaffe på, men inte med den rätta cafékänslan. Så det är ofta wienerkonditoriet jag hamnar på. Oftast bordet längst ner i hörnet. Spenderar ganska många av veckans timmar här nu för tiden. Påtår ingår!

Idag hade några äldre damer en trevlig fikastund vid bordet bredvid mitt. Skvaller utlovades. Jag hörde samtal om både smugglare, ficktjuvar, tiggare, fönsterputsare och män som slår sina fruar. Och att en gemensam bekant träffar en ny, betydligt yngre tjej, en thailändska.

Igår däremot satt en ensam äldre dam vid ett bord och drack kaffe. Efter ett litet tag kommer en äldre man och hälsar och gör henne sällskap. Så utan någon större inledning säger hon "Ibland funderar jag på hur det skulle vara att bo någon annanstans. Än här.
Jag sneglade lite åt hennes håll. Pensionär, kanske strax under 70 år. Hon fortsätter "Jag har funderat på det ibland, men kommer liksom aldrig till skott med någonting."
Hon och mannen började prata om detta, och jag hörde bland annat att hon skulle vilja flytta tillbaka till Göteborg, där hennes bästa väninna bor. Hon hade flyttat till Göteborg på 60talet för att läsa engelska. Hennes föräldrar hade skjutsat henne dit. På 80talet hade hon flyttat tillbaka till Torsby och året efter gifte hon sig. Och blev kvar. Men nu är hon sugen på att flytta igen.

Det här fick mig att tänka på mitt eget liv och mina egna flyttankar.
Hon är närmare 70 år men har fortfarande tankar på att byta miljö, byta stad. Man kan röra på sig och börja om när som helst. Det är inte för sent. Jag har aldrig, under mina 28 år, känt att "här ska jag bo". Hur mycket jag än velat så har det ändå alltid funnits en känsla i mig att jag bara mellanlandat. Att jag alltid varit på väg någonstans. Att jag inte hittat min stad än.
Jag har bott i Torsby, Sunne en kort sväng, Nyköping, Göteborg en ännu kortare period, Stockholm på flertal adresser, på väg att flytta till Skottland och nu Torsby igen. Men med en öppen tanke på att jag nästa år kanske bot någon annanstans.

Jag tror aldrig jag kommer hitta en plats och känna 'här ska jag bo'. Utan stannar jag någonstans så är det för att det blir så. Det passar bäst. Är lättast så.
Är det nånting jag alltid varit rädd för så är det att fastna. Vara den som blev kvar. I mina tidiga 20 var fast anställning något av de mest skrämmande ord jag kände till. För då skulle jag fastna. Är det därför jag inte äger några egna möbler?

Samma sak gäller pojkvänner. Redan innan vi blev officiellt ihop så fick jag panik över hur jag skulle göra slut! Och ville gärna inte ens att det skulle gå så långt att jag var tvungen göra slut. Ville inte binda mig, har alla dörrar öppna.
Jag vill inte ha det 'klart', på ett visst sätt. Slentrian. Fast. Skrivet i sten. Jag vill ha möjligheter, kunna ändra mig, testa nya saker utan att känna skuld till någon annan. I min värld är gräset alltid grönare. Eller i alla fall annorlunda på olika ställen.
Jag vet också att det här kanske inte är en syn på livet eller ett sätt att leva hur länge som helst. Någon gång kanske man borde slappna av. Settle down. I alla fall för ett litet tag.

Så för att komma till punkt med det hela så var det skönt att lyssna på tanten som ville flytta. För även om jag bor här nu - och kanske tills jag är 70år - så är det aldrig för sent att tänka om, och börja om.

Likes

Comments