Header
View tracker

Nu har en av mina närmsta vänner släppt sin första singel på spotify och den är än bättre än vad jag förvänta mig. Så himla underbar!
Får gåshud på armarna och tårar i mina ögon så bra den är. 
Rekommenderar er starkt att kolla upp den.


Emma Carolina – Paris

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

I dag har jag, Micke (sambon) och Victor (vår klasskamrat) varit på ett äventyr!
När vi skulle gå hem för dagen sa jag nämligen till killarna att det var dags att gå till blodcentralen och göra lite nytta.
De höll ju naturligtvis med mig så Victor gick ner lite i förtid för att hämta sin cykel.
Men när vi kom ner till honom var han dyngsur. Efter att ha varit ute i tre sekunder.
Och där stod jag i sommar kläder och foppatoflor, inte speciellt high på att gå ut. Så vi tog den "hemliga" vägen.
Alla ni som vet något om universitetet i Umeå vet säkert att det ligger precis vis universitetsjukhuset med. Det kanske inte alla (men många) vet är att källaren sträcker sig över hela ytan.
Så med Victors cykel gick vi ner under jorden och följde de mörka, dåligt skyltade vägarna till sjukhuset. Det var ingen där i hela skolområdet. Gång efter gång gick vi igenom och drog upp diverse dörrar.

Precis i början av sjukhusområdet var väggar och liknande trasigt, det stod en bår med koagulerat blod eller, vad jag mer ror på, rost på det glatta tyget där en rygg har legat. Eller en robbot kanske?

När vi väl kom upp hade det slutat regna så vi han in på blodgivarområdet innan det började regna igen.
Där gick det bra trotts mitt hat för nålar. Det gör ju inte ont ens så det är ju egentligen inget att oroa sig för. Jag tror att alla klarar det, man behöver bara ta sig tiden.
Det bästa med Umeås central är att de låter en komma dropp in. Toppen för oss som annars alltid lyckas avboka p.g.a. diverse. 
Nu blev i alla fall första delen gjord så om några veckor får även jag och Micke vara hjältar!
Hurra för att få vara med och rädda liv!

Likes

Comments

View tracker

Åkte nattåget hem till Norrland häromdagen. Har inte haft internett på datorn sen dess och nattstad har ingen app till windows telefoner så jag har inte kunnat blogga om det förrän nu.

Det är två saker jag inte visste innan som jag nu vet.

Nr1. Du vet de dr dubbeldäckarna i London som man pratar så mycket om? De röda bussarna med två plan. Att det finns sådanna i  Sverige visste jag redan, det åkte jag en gång när vi åkte till fjällen.
Men att det fanns dubbeldäckade tåg? Ja det är nog bara något man ser om man sitter och väntar i Stockholm två timmar längre än vad man skulle.




Nr2. Jag såg även en diselstation, speciell för maskiner. Alltså lastbilar och liknande. Jag har alltid tänkt mig att busstationer lär ha något sådant men aldrig sett dem. Nu såg jag det bara p.g.a. namnet.

Det var allt för idag, nu ska jag fortsätta plugga!

Likes

Comments

Vet ni vad vi svenskar är dåliga på?
Att reagera.

Egentligen gör vi det flera gånger per dag, vi reagerar på allt möjligt. Men typ 98% av oss reagerar 99% av alla dessa gånger endast på insidan.

Har du något du ångrar att du reagerat för långsamt på? Det är ingen fara jag tror vi alla har det.
Det jag allra mest ångrar att jag reagerat för långsamt på är ganska likt händelser jag innan det reagerat flera gånger på. Och då menar jag reagerat som i att gått in och stoppat hela kalaset. Det finns en anledning till varför mina vänner kallar mig för Shvejts.

Det var i nian, kanske slutet av åttan, vi hade lektion, som vanligt i skolan. Vår lärare hade gått ut ur lektionsalen så det var bara klassen inne i rummet. Jag och min kompis Diana satt ganska långt fram och jag gissar på att vi räknade matte för vi båda var väldigt inne i böckerna men jag är inte säker.
Plötsligt hörs det bakom oss och fram jag ser en tjej från klassen som har temperament men är väldigt trevlig och gullig, ni vet en sån där tjej som kanske inte är som alla andra men är perfekt på sitt egna vis om man vet hur man ska bemöta henne.
I vilket fall så den här tjejen springer med ett papper bak till en utav killarna och trycker det i huvudet på honom. Redan här blir jag så chockad att jag blir frusen.
Det som händer sen är ännu mer chockartat.
Hon springer fram och efter henne springer killen med ett limstift som hon hade limmat pappret med i sin hand och limmade det i hennes hår.
Hela klassen är frusen. Ingen hinner reagera. 

Inte ens jag som innan dess gått in och stoppat folk som slott på någon reste mig. Jag hann inte. Det gick för fort.

Tydligen tänker jag på det fortfarande ibland. Lärarna blev rasande och skällde ut oss. För att vara ärlig vet jag inte om någon av dem hade hunnit reagera om de satt och gjorde något annat i rummet i heller.
Jag är så tacksam att jag inte bevittnat någon komma med ett verktyg och slå på någon annan.
För jag vet inte, om jag hade hunnit reagera.

Likes

Comments

- Men varför finns vi då?
David ger mig en lång blick innan han fortsätter.
- Man vet inte riktigt, vissa säger att det har funnits folk som vi sen människor uppkom. Men det finns saker och djur. som inte riktigt passar in i den vanliga världen. Det är vad jag tror vi finns för.
- Du är då alltid en ängel. säger jag och får honom att flina stort.
Han smeker mig med handen över kinden och drar mig nära sig.
- Vi kanske borde flytta till olika ställen. mumlar han tyst.
- Varför? Vad är det som kan hända bara för att vi är tillsammans? Det är ju helt ologiskt!
David nickar långsamt och börjar dra mig tillbaka till de andra efter att ha pussat mig på tinningen.

När vi kommer hand i hand gående ställer alla sig och kollar stelt på oss. Alla förutom Rosita och Lars.
Jag hör hur någon drar in efter luft för att säga något.
- Nej. Säger jag kort utan att ens kolla upp vem av det var.
De säger inget, gör inget. Bara står och stirrar på oss. Till slut vänder jag mig och börjar gå bort från dem igen.
- Jag tillhör ändå inte någon av er så jag förstår inte varför ni oroar er så mycket. Säger jag och vinkar mot dem.
- Klart du tillhör oss. det har bara blivit fel! Ropar pappa som verkar ha kommit på hur man pratar. 
Jag vänder mig och ler mot honom i förhoppning på att det ska vara lika lugnande som när David försöker lugna någon.
- Klart, jag kommer alltid vara er dotter, tro inget annat.
Sen går jag, de säger säkert något men jag hör inte. Av någon anledning är jag faktiskt glad att David inte följer efter mig. Det är skönt att vara ensam när man behöver tänka.

Jag somnar fort när jag väl lagt mig. Det är för fullt i huvudet för att kunna tänka.
Mamma sjukanmäler mig från skolan redan innan hon pratat mig om det. Jag nickar tacksamt mot henne men säger inget.
- Vi trodde inte att du skulle behöva bli inblandad i det här. Man brukar bara berätta för de tjejer som har en broder. Vi var nära att berätta när vi visste att David skulle få krafter. Och än mer när vi visste.. alltså.. du vet.
- Att han är en ängel?
- Sluta Melia han är ingen ängel! Det är vingar från en gen från en uggla! Tro nu inget annat.
- Spelar det någon roll vad man kallar det för?
Mamma suckar och sätter sig ner på en stol vid frukost bordet.Hon tar några klunkar av teet hon precis hade hällt upp i en mugg.
- Jag förstår. Ni trodde inte det här skulle hända och ville skona mig. Var det därför du tjatade över att han ser mig som en syster?
- Mm, Det var Eliot, den äldsta i Odris stammen som sa till mig att jag inte hade något annat val. Vännen du ska veta att om man inte lyder dem, händer väldigt tråkiga saker.
Varför följer vi dem då och förintar dem bara inte? Tänker jag tyst för mig själv och rör runt i min mugg med te.

Likes

Comments

Efter att kriget mellan de två stammarna lagt sig var det lugnt mellan dem några år. Ingen gick över varandras bestämde gränser och inga bråkade med varandra mellan dem.
Så en dag när pojken från Alleri-stammen, han som hade fått en uggla i sig, blev 19 år träffade han en tjej från Odri-stammen so han inte träffat förut. Han hade långt lockigt hår och ögon som alltid lyste som stjärnor.
De blev förälskade på en gång, något som folket från Odri inte accepterade. De visste att hela förälskelsen betydde. Inte bara för att flickan var lillasyster till manen som blev maktgalen utan även för att hon hade krafter om än små Och till hundra procent tillhörde Odri. Om de skulle beblandas skulle svåra tider komma.
Men de lyssnade inte och ett nytt krig var på väg att uppstå.
Folket från Alleri brydde sig inte. De sa att det var deras val. Till slut var problemen för stora och Odri beslutade sig för att offra flickan i en stark magi som skapade våra skyddsfält. Alleri folket protesterade inte. Innerst inne ville de väl inte heller ha mer problem men de ville väll inte offra sin älskade uggla och lät där av oss döda vår första flicka med krafter. Säkert av ren avundsjuka.

Allt han säger låter så konstigt. Jag kollar på alla människor runtomkring mig men ingen utav dem kollar på något annat än sina fötter eller molnen.
- Vad har det här med mig eller David att göra? Frågar jag försiktigt.
- Avbrutna historier brukar ha en vilja av att återuppta sig själva. Säger tanten lite vist och ler gulligt mot mig.
- Men varför får jag inte komma in bakom Odris gränser?
- Det kan finnas två anledningar. Antingen har du bitar av hennes magi i dig. Magiska krafter förstörs inte, de bara flyttar sig.
Eller så la den som gjorde fälten en besvärjelse att de ända med krafter som får komma in är män från Odri då det är så ovanligt att flickor får någon kraft och än mer ovanligt att det skulle vara inom samma klan. Säger den äldre mannen som inte sagt något innan. Han är nog den första från "min" stamm som sagt klan. Av någon anledning gillar jag det.
- Så vad vill ni att vi ska göra?
- Döda varandra eller lova varandra att aldrig älska den andra och aldrig mer ses.
Min blick flyger snabbt över till David. Jag skulle aldrig kunna döda honom. Men jag vill inte behöva leva utan honom, dessutom kvittar det väl hur mycket jag än lovar att sluta älska honom om jag ändå inte kan få ut honom ur mitt huvud.
Han bara kollar lugnt på mig fast jag blir mer och mer skräckslagen. Allt han behöver göra är att flyga upp högt, högt upp och sen släppa mig.
- Låt ungdomarna nu få prata med varandra. Säger plötsligt Lars som har stått tyst hela tiden. Pappa nickar instämmande även fast de två äldre gubbarna ser ut att vilja tala emot.
David tar snabbt tag i min hand och börjar springa så att jag nästan släpas efter.
När vi har kommit bort en bit börjar han gå lugnt igen.
- Finns det Olifanter med? Sådana som i Sagan om ringen? Eller typ, enhörningar. Eller är världen så tråkig på riktigt att det finns varulvar och vampyrer? David ler så där varmt mot mig att jag själv inte kan låta bli att flina och säkert se ut som världens fån.
- Olifanter? Herre gud min tjej är en nörd. Nej något sådant finns inte vad jag vet. Enhörningar är ju typ en häst med magi. Som har ett horn. Jag vet att det finns hästar med magi, men inte med horn. Vampyrer och varulvar finns inte som vi är vana vid dem i historierna, men själsskiftare som har en vargsjäl kan man ju säga är en varulv och en som har en fladdermus blir väl då en vampyr typ. Speciellt om någon av dem verkligen har fått djuret i sig. Det händer ju ibland. Dock inte alls ofta. Nästan lika ofta som en tjej får krafter.

Likes

Comments

- Herre gud kom du in med armen?! Frågar pappa upprört.
Jag skakar på huvudet. Smärtan har redan lagt sig och kroppen har återhämtat sig.
- Nej, jag kom inte in. Den byggdes upp, mer rörde sig som gummi när jag tryckte.
Då hörs fotsteg. Anton och en tant i 60 års åldern kommer fram springande från skogen Lars och Rosita står i.
- Vad händer här? Det går signaler genom hela fältet.
Jag kollar på väggen. Det går faktiskt ljus hitåt från båda hållen i vågor. Försiktigt försöker jag resa mig så David släpper mig och går undan lite.
- Melia? Hör jag Antons förvånade röst.
- Hon, hon kommer inte igenom. Fast hon rörde på fältet, flytta det.
Tanten nickar och kollar på mina föräldrar.
- Vi måste ta henne till er klan. Säger hon.


- Minns du när vi var barn och kollade på sådana fjärillsvingar man sätter på tyggen och du sa "Jag önskar att de kunde göra dem med en motor så man kunde flyga med dem på riktigt"? Jag hat tänkt på det nästan varje gång jag har använt vingarna sen jag fick dem. Vet du hur ofta jag funderat på att hämta dig och ge dig en riktig flygtur?
Det känns så konstigt att höra David säga det. Han bryr väl inte sig så mycket om mig? Varför skulle han tänka på mig så mycket? Jag gillar det men det känns så konstigt.
Mamma står och skakar hektiskt på huvudet. Hon vill tydligen inte att jag ska flyga med honom.
Ända kramar jag om honom hårt och låter honom slå armarna om mig. 

Att inte ha grepp om marken borde kännas så läskigt men det känns bara häftigt. Och när David faktiskt börjar flyga högt upp och framåt så att jag hänger under honom känns det befriande. Alla andra tankar släpper och försvinner.
- Släpp mig inte. Säger jag högt till honom och virar benen runt honom innan jag tar tag i hans händer istället för att hålla om honom och lutar mig bakåt så att jag ser allt som händer.
Det är klart det vackraste jag någonsin sett. Man ser allt här uppe ifrån, Och alla människor ser bara ut som myror på skogsmarken.
Tyvärr är det inte så långt från ena sidan byn till andra och det går himla fort att flyga så vi måste landa igen efter bara ett litet tag Vid en stor blomsteräng jag dansat vi säkert tusentals gånger som barn.
David drar med mig till en stubbe jag aldrig tänkt på men som ser identisk ut med den stora i skogen. Vi sätter oss där och kollar på varandra i tystnad. David drar in vingarna. Egentligen vill jag kolla bort men det går bara inte.
De andra kommer gående bara en liten stund senare.
Pappa stannar inte han går bara rakt fram. Det syns så tydligt när han går igenom fältet. Det ser exakt likadant ut som när Lars och David gick igenom den andra.
En rök-lik dimma flyter fram och omfamnar hela pappa. När den går bort igen står där en Björn. Sen kryper den upp igen och vipps så är pappa där igen. Han skakar lite på sig och fortsätter framåt. Mamma springer in till honom men de andra står still vid väggen.
Pappa ropar något konstigt namn och efter två sekunder kommer två äldre män fram.
Jag får för mig att jag måste gå in och hälsa som en artig person så jag joggar nästan rakt in i väggen, eller fältet som de andra kallar det.
Men jag kommer inte in här. Det flyttar på sig precis som vid det andra och det samlas röka. Det ända som skiljer sig är att det inte bränner. Det fryser.
Hela kroppen känns värre än vad den hade gjort om jag sprang rakt in i ett isberg. Jag kan inte röra på mig, allt jag kan göra är att stå där och känna den nästan brännande smärtan av extrem kyla. Ända tills David kommer fram och drar ner mig till marken.
Jag hör hur tanten står och flämtar vid mig. Pappa ser förskräckt ut. Men de två männen håller i honom och mamma som ser ut som att hon ska börja gråta i vilken sekund som helst.

Smärtan försvinner nästan lika fort igen och jag reser på huvudet.
De två gubbarna pratar på något språk jag inte ens hört förut. Men jag ser vad de säger. Typ som text på en film, fast över deras huvuden.
- Vi borde vetat att det inte gick att göra något åt redan när vi fick veta att de hade en kille med vingar.
- Nej vi borde ha fått bort honom redan från början. Det eller fört bort alla tjejer långt här ifrån.
- Vad ska vi göra nu?
- Jag vet inte min vän. Vad tror du hon kommer göra, hon är ju utestängd redan. Hon tillhör inte oss.
-
Vad tusan babblar ni gamlingar om? Visste ni det? Att detta skulle hända?
De kollar chockat från mig till mina föräldrar som rycker förvånat på axlarna.
Tanten suckar och räcker handen mot mig för att hjälpa mig upp.
- De har antagligen inte berättat historien riktigt rätt. Det har ingen gjort på flera år.
En av gamlingarna härklar, det hörs tydligt att han tänker berätta vad det är ingen har sagt till mig.

Likes

Comments

Pappa kör in på Rositas och Lars gård, han parkerar inte förrän han är nästan ända framme vid dörren.
Han gå bara rakt in till dem utan att knacka på dörren med rörelser stela som en arg man men han ser inte arg ut. 
- Lars! Rosita! David! Jag skulle behöva lite hjälp här! Ropar han högt och det tar bara någon millisekund innan man hör alla tres stressade fotsteg.
Rosita kommer först fram till oss. Hon kollar hysteriskt på oss och ser inte speciellt glad ut. Lars däremot ler vänligt och hälsar på oss. Sen kommer Davis som inte ens kollar på pappa. Kan stirrar på mig direkt när han kommer ut.
- Vad har du sagt till dem!
Alla känslor som borde ha fyllt mig, all nervositet, glädje och ilska tömmer mig helt. Jag kollar bara tomt på honom.
- Att jag behöver glasögon. Säger jag minst lika stelt och tomt.
David liksom rätar på sig. Som om han varit i chocktillstånd och fått ett slag i ansiktet för att skärpa honom.
- Jaha, och ni kommer inte överens om du ska ha linser eller glasögon? Flinar han.
Lars skakar lätt på huvudet men det syns att han tyckte det var ett rätt roligt.
- Kom med här. Säger han och börjar gå mot skogen.

Precis bakom en stubbe som är säkert en och en halv meter bred som vi jämt lekte vid när vi var barn tar skogen nästan slut. Eller den tar väl inte slut men där kommer några meter gräs och fler mindre stubbar innan nästa träd. Vi gick aldrig längre än till den stora stubben.
Nu står vi framför alla stubbar, precis där skogen börjar igen. Och bara stirrar in.
- Ja Melia, där är saker jag aldrig trodde vi skulle behöva berätta för dig. säger pappa medan mamma och de andra står bara tysta och kollar lugnt på oss.
Han härklar sig och fortsätter.
- Du minns den där historien om en viss grupp människor?
- Den om de tre stammarna. Var av den ena blev maktgalna och försökte ta över helt men just då blev den ena starkare fast att de var färre och de sista stack? Om att de hade krafter och att det blev ett slag? Eller det om dig och mamma?
Pappa kollar snopet från mig till de andra några gånger innan han ens öppnar munnen.
- Vi pratade om historierna på hajen, det sista antar jag att hon själv räknat ut under åren. Säger David plötsligt för att reda ut allt.
Då suckar pappa lätt och tar tar i David. Kanske lite för våldsamt då David faktiskt följer honom utan att röra en min. Så knuffar pappa på David så att han måsta backa in mot skogen. Bara en meter bak knuffas han egentligen. Men det känns som att han är hur långt bak som helst.
Jag ser hur det skimrar som en stor vägg upp längre än jag kan se mot himmeln och åt sidorna längre än jag antagligen skulle kunna ana.
- Hon ser den. Mumlar Lars.
Jag bryr mig inte på att kolla på dem, det härs ett tyst knakande från David. Hans rygg ser nästan ut att spräckas och det där skimret jag sett vid honom samlas vid ryggen på honom. Ut kommer två stora bruna och röda vingar med vita detaljer. Precis som de jag ritade.
Utav ren chock börjar jag backa men kommer inte så långt innan mina ben sviker mig och jag landar på rumpan i gräset.
Lars och Rosita går bägge igenom den egentligen osynliga väggen och den lyser upp igen. Liksom Lars ögon. Det kommer likadant skimmer vid honom. Men allt samlas runt hans händer. Annars händer inget mer. Jag tycker mig se en vind vid honom men inget med. Rosita bara står där. Lika dan som vanligt.

Pappa ger mamma en lång blick tills hon nickar och ler.
Sen sticker hon in handen. Det händer inget. Det går inte ens ljus igenom väggen. Sen drar hon tillbaka handen.
- Här kommer dealen Melia. Det här händer inte med kvinnor. Genen går bara till killar. Det har skett två gånger tidigare att en kvinna har fått någon form av kraft. Och då har de bara varit ytters svaga. Dessutom tillhör ju inte din mor stamman.
David himlar stort med ögonen. Det syns så tydligt att jag inte kan låta bli att notera det.
- Men jag däremot. Fortsätter han.
Sen sätter han handen emot väggen. Skimret där särar inte sig, tvärt om blir det mer. Och ljuset ser nästan ut att istället bli en dimma.
Efter det börjar det brinna i pappas hand. inte på den. jag ser liksom in i den. Som om hans hand vore en lampa. Hans ansikte rynkas ihop och bekräftar det.
- Sluta pappa du brinner, sluta! Hör jag min egna gälla röst skrika rakt ut.
Han lyssnar på mig och tar undan handen.
Jag är förskräckt. Så rädd att jag har gåshud från topp till tå. Ändå går jag rakt fram till väggen och stannar bara någon millimeter från den.
Jag kan höra pappas tunga andetag. det tär på honom att jag ens står här vid det förstår jag. Ändå sätter jag upp båda händerna mot väggen. Det bränner, ända in i själen känns det som att det brinner och jag ser hur det ser ut som att hela mina armar brinner och lyser som två spotlights. Men väggen liksom böjer sig. jag kan känna den som ett stort gummilager framför mig och det strecks ut så att jag kommer längre fram. Inte igenom. Men längre fram.
Dock gör det ont. Det gör mer ont än något annat jag någonsin varit med om och efter bara en liten stund trillar jag bakåt. David är framme och fångar mig innan jag slott mot marken. Jag har ingen aning om hur han hann hit och vill antagligen inte veta.

- Vad hände precis. frågar han och kollar storögt rakt in i mina ögon.

Likes

Comments

De pratar ett bra tag. Pappa hinner till och med att börja laga mat och vi slutade hajka vid ett tiden.
Då åker Rosita så klart hem. Jag ställer mig och hjälper pappa med att laga hans lasagne. Även  fast jag inte känner mig så mycket till hjälp. Men han uppskattar det. Kanske tror han att jag vill lära mig hans sätt att laga mat och vad han använder för kryddor och liknande.
Vid maten sitter jag och pratar med dem om hur härligt det fortfarande är att höra ljudet av vattnet, vad vi åt och hur mycket jag lyssnade på ipoden. De frågar inte om mer så jag låter dem slippa resten.
Efter maten sätter mamma sig och flätar mitt hår som hon alltid gjorde när jag var barn. Pappa går förbi oss när han letar efter något. Han går förvisso ganska snabbt men jag ser dubbelt av honom mycket längre än vad jag borde. Inte så att det kommer in till av honom som går bakom men som när du rör handen lite för fort så man ser den dubbelt.
- Jag borde nog gå till en optiker.
- Jasså? Ser du dåligt.
- Ja jag såg precis pappa dubbelt. Och så har jag sett konstigt. Typ suddigt tror jag. Svarar jag. Det kanske inte var hundra procent sant men nästan.
Mamma ger mig en skarp blick, reser sig och går iväg till pappa utan att säga något. Hon beter sig jätte konstigt. Bara någon sekund senare kommer pappa utrusande till mig.
- Herre gud det här kan inte vara sant.
Jag ger honom en blick som måste skrika hur konstig han är men han verkar inte bry sig. Det finns inte en chans att läsa av honom i heller. Om han är glad, arg, ledsen eller orolig.
- Så dyrt är det väl inte att gå till en optiker? Och jag tycker det är rätt coolt med briller. Säger jag för att dra tillbaka honom till verkligheten.
- Hur länge har det varit så här? frågar han och spänner blicken i mig.
- Inte vet jag. Alltid kanse? Jag har inte tänkt på det förrän nu när du gick förbi. Eller ja jag tänkte kanske lite på det igår när saker blev suddiga. Eller ja, typ glittrigt suddigt tror jag, det påminde lite om myrornaskrig på tv. Fast bara här och där.
- Är det fläckvis och konstant på samma plats? Frågar mamma lugnt.
Jag tänker på det. Det är ju inte konstant i alla fall. Det hade varit en lögn. Hade det varit en lögn att säga att det var på samma ställe? Det har ju varit vid David och Anton, fast de har varit på olika ställen i mitt synfält.
- Nej, eller ja. Det var hela tiden vid samma ställe men jag ser det inte så hela tiden.
Pappa får en stor rynka mellanögonbrynen.
- Du undanhåller sanningen för oss Melia. Vad är det? Var det vid David eller? Anton med kanske?
Pulsen ökar i hela kroppen. Inte så som den gör när David är nära, mer som när du åker bil och någon kör ut precis framför dig och du bara är en halv sekund från att vara med i en olycka.

Långsamt nickar jag, det är inte lönt att försöka ens. Pappa ber mig att följa med honom, jag är på väg att neka honom och gå iväg men det känns så dumt. Mamma går precis bakom oss, hon vet mycket väl vad som händer.
Vi sätter oss i bilden och åker en väg jag mycket väl känner till. Faktum är att jag åkte där för bara några timmar sen.

Likes

Comments

Tiden går fort fast att vi inte gör något särskilt mer än att paddla.
Vid platsen vi ska bli hämtade på tar David tag i min hand och drar mig undan. Det känns lite konstigt men finns ingen anledning till att inte följa med honom.
- Du Melia, det är en sak jag måste be dig om. Men... Alltså, du får inte ta det fel.
Han gör mig nervös. så där nervös så man får en klump i magen. Tänker han be mig att glömma allt? Säga att jag nog missförstått. Det har jag ju räknat med hela tiden.
- Vad?
- Säg inget. Till din farsa eller morsa alltså. Jag har en känsla av att det inte är en bra ide.
- Vad ska jag inte säga till dem då?
David kollar förvirrat på mig som om han var dö säker på att han redan hade berättat för mig vad det var jag inte skulle berätta.
Sen skiner hela hans ansikte upp i ett stort leende och han drar mig mot sig.
- Om allt det här. Viskar han vid mitt öra och kysser mig långsamt på läpparna.
Det kittlar i hela kroppen. Så pass att jag helt glömmer bort hur konstigt det är att han är orolig över mina föräldrar.
- Dina då? Säger jag snabbt medan vi är på väg tillbaka.
- De är ingen fara. Säger han och ler stort en gång till.

Rosita och Eriks pappa kommer och hämtar oss. Jag sätter mig i vanlig ordning framme vid Rosita efter att ha slängt in packningen och hjälpt till med att få upp kanoterna.
Hon frågar om hon ska köra hem mig efter att vi lämnat släpet. Jag försöker övertyga henne att det är lugnt och att pappa har lovat att hämta mig men hon bryr sig inte.

Medan vi tar ner kanoterna pussar David mig på kinderna flera gånger.
Jag tycker mig skymta en bekymrad uppsyn hos Lars men varje gång han ser att jag kollar på honom blir han som vanligt men David verkar inte bry sig. Han föreslår första att han ska följa med när Rosita ska köra hem mig men hinner precis ångra sig innan både jag och hon säger Nej samtidigt.

Hon följer med mig upp för att prata en massa skit med mamma. Jag springer nästan direkt in i duschen. Både för att jag är smutsig och för att jag vill samla mig och skaka av mig glädjeruset.

Likes

Comments