En sak jag alltid undrat över är, måste man tåla allt när det gäller en familjemedlem?
Jag pratar alltså allmänt, kan en person bete sig hur som helst mot en bara för att man råkar ha blodsband med denna person?
Jag själv tycker inte det. Jag tycker inte att det spelar någon roll om en person som betett sig illa är familjemedlem eller vän eller bekant osv, man beter sig inte hur som helst mot andra människor.
Tex skriker folk ''jävla fitta'' ''hora'' till dig, är det mer okej om en familjemedlem gör det än när en vän gör det? Jag tycker inte det.
Sen visst en vän kan man alltid säga upp kontakten med mer eller mindre, men är man biologiskt släkt med någon är man ju det hela livet. Men det jag menar är, MÅSTE det betyda nånting? Vem man delar blodsband med? Svaret för mig är enkelt, som sagt NEJ.

Jag har själv bråkat med en familjemedlem i min familj väldigt mycket, vi kommer verkligen inte överens alls och när jag pratar med folk om detta och påpekar att jag funderar på säga upp kontakten med denna familjemedlemmen blir folk väldigt förvånade och frågar mig om jag är säker på att jag inte ska gå och vänta och låta tiden läka såren så att säga eller fortsätta diskutera frid med denna familjemedlem trots att det inte går. Men varför? Hur stor är chansen att man skulle göra det med en föredetta bästa vän? Inte så stor va? Därför tycker jag inte man ska göra så med familjemedlemmar som betett sig illa heller. Sen är det individuellt också.
De flesta har jag märkt tycker tvärtom än mig, de skulle absolut inte vilja säga upp kontakten med ett syskon eller en förälder till exempel om de beter sig illa, utan som sagt hellre låter tiden läka såren.
Jag tycker det beror mycket på vad personen gjort som betett sig illa, men har personen gång på gång betett sig väldigt illa så ryker personen från mitt liv ganska fort oavsett vem det är. Familj eller inte. Sen är man själv inte felfri och perfekt heller, det är man aldrig. Men kommer man inte överens överhuvudtaget så borde man inte tvingas att ha kontakt med en familjemedlem för att resten av familjen inte ska börja hata dig osv.
Familjefrågan är så svår, liksom vart går gränsen när det gäller familjens beteende? Får fortsätta fundera. Man blir väl klokare desto äldre man blir!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Mår sjukt illa. Skriver senare!

Likes

Comments

Att sann vänskap är något man ska vara rädd om, att den inte växer på träd, ja det är något jag fått lära mig den hårda vägen.
Så många gånger man haft en väldigt nära vän som sedan slits ifrån en, oftast av en anledning som typ ett tjafs över nånting som inte ens var värt att tjafsa över.
Jag brukade tro förut att jag varit med om den värsta förlusten i livet, att förlora den jag verkligen var kär i. Jag brukade tro att förlora någon man är kär i gör tusen gånger ondare att förlora en nära vän. Jag hade fel.

Jag fann en vänskap för en väldigt lång tid sen i en person som kom att bli min allra bästa vän. En person jag delade allt med. Skratt, glädje, tårar, kalla sommarnätter med vantar på, händelserika upplevelser, alla mina djupaste hemligheter. Ja den personen var min andra halva, den bättre halvan av mig.
Det som började som en enkel person att bara umgås med i en väldigt jobbig period i livet blev fort den personen jag fann min egen lycka i. Vi hade en lycklig tid tillsammans, vi skrattade mycket, vi var jämt ute och konstiga bra saker hände hela tiden och ibland kan jag drömma mig tillbaka även fast mina minnen av den här personen blir svagare desto mer tiden går.
Men det bra varade inte för alltid, inget håller för alltid. Jag och den här personen kom in i en period då h*n var på sitt håll, jag var på mitt håll. Vi insåg efter ett tag att vi hade väldigt olika värderingar i livet. H*n ville vara tonåring, jag som alltid varit lillgammal ville ha nya stora drömmar, nya mål, något att sträva efter eftersom jag har egenskapen ambitiös.
Vi krockade litegrann där, även fast vi ändå brydde oss om varandra väldigt mycket. Men tiden gick och jag blev allt mer påverkad av betyghetsen, jag skulle ha de bästa betygen jag kunde få, inget annat var acceptabelt, jag grävde ner mig själv i skolarbete och förändrade mig själv därefter. Jag blev mer osocial med vänner, jag kunde inte relatera i mina vänners typiska tonårsliv. Jag var och tänkte annorlunda helt enkelt. Ärligt talat så är jag inte så mycket för det där med att supa, skapa draman, ligga runt osv. Har provat på det där, det var inget liv för mig.
Och det var tufft, för min bästa vän levde ju det där livet typiska tonårslivet som jag har valt bort för mitt eget bästa.
H*n förstod inte mig och mina val. Hur jag helt plötsligt kunde bli sån plugghäst. Och andra saker hände, många personliga grejer som gjorde att vi krockade ännu mer med varandra. Vi bråkade nästan hela tiden, något som vi aldrig gjorde innan.
Till slut gick den här personen från att göra mig till världens lyckligaste tjej till att bli en olycklig tjej som försökte hänga kvar i denna persons liv.
Tiden gick och vi båda hittade nya personer som kanske var mer lika oss själva och passade oss bättre än vad vi passade ihop som vänner.

Jag vet att vi båda brydde oss egentligen, men vi kunde inte göra nånting åt situationen. Det var bara så där det hade blivit. Vi växte isär. Och det var otroligt jobbigt för mig att hantera. Jag kunde inte hantera det. Jag blev helt förstörd. Jag visste inte hur jag skulle bete mig, jag började må väldigt dåligt vilket gick ut över mina andra vänner, skolan, killar, fritidsintressen och mer. Jag har fortfarande inte bearbetat sorgen jag känner över det hela, har inte haft den tiden då jag fokuserade så mycket på skolan in i det sista sen har jag rest en del nu i sommar. Jag har insett att jag behöver psykolog hjälp för att bearbeta den här sorgen jag känner på insidan.
Jag menar, detta är ju en stor förlust för mig. Det tog ett väldigt långt tag innan jag insåg att det ÄR OKEJ att vara ledsen. Det ÄR OKEJ att sörja något kärt man förlorat. Det är ju nästan som att göra slut, fast med en vän istället. Att man bara bryter.
Och jag vet att jag mår bättre utan den här personen egentligen, men när man tycker om någon och bryr sig om någon, ja då kämpar man in i det sista, oavsett vad som hänt. Även fast man vet på insidan att man borde släppt det för länge sen. En del av mig bryr mig fortfarande, det kommer jag nog alltid göra. Men så måste det få vara. Som sagt, det måste få vara jobbigt och tufft, det måste kunna få vara en sorg att bearbeta under en tid. Det får ta den tid det tar, simple as that. Jag ska börja gå hos en riktig psykolog nu i höst vilket jag ser fram emot. Jag behöver det efter allt som varit de senaste 20 månaderna.




Likes

Comments

Jag föll verkligen för dessa byxor från Zara, jag tycker de är fina, och snart är det höst så därför går jag mer på mörka byxor/kläder. Nu på sommaren kör jag ofta ljusa färger, tex ljusrosa, ljusgrå, ljusblå, vitt osv. Men på hösten föredrar jag mörka färger, tex marinblå och svart.
Problemet med dessa byxor är att de kanske är lite för långa för mig då jag bara är 162 cm lång och har väldigt korta ben.
Och den mysiga knallblåa stickade tröjan är ett måste för min del! Väldigt typiskt min smak på kläder! Jag gillar mjuka kläder, speciellt tröjor (vilket passar perfekt till höst och vinter med stickade tröjor eller någon snygg poncho över en långärmad tröja pga kallare klimat) då jag haft problem med magkatarr och svullen mage ganska ofta när jag är som mest studiemotiverad och stressar ihjäl mig för att få de betygen jag vill ha. Kanske inte så kul att gå omkring med en tight långärmad tröja och så ser magen ut som en badboll tack vare stressmage.

Och tyvärr älskar jag verkligen att shoppa..
Speciellt online shopping är jag duktig att slösa pengar på. Därför är det ibland en nackdel att jag har en del pengar sparade vid sidan om, ibland händer det att jag tar ifrån sparpengarna även fast jag försöker låta bli.
Det roliga med mig är att jag köper massor av saker, kläder, smycken, skor, smink för en stor summa pengar men jag använder dessa grejer typ aldrig eller endast vid speciella tillfällen. Har typ en noja över att mina saker ska förstöras, därför undviker jag att använda saker som jag betalat mycket pengar för.
Förra månaden beställde jag hem 3 jeffree star highlighters som jag förmodligen aldrig kommer använda haha!
Har också funderat på att beställa hem ett par sandaler från Michael kors i september men jag vet inte om jag vågar, jag vet ju att dem kommer ligga i garderoben för att jag inte vågar använda dem för skor slits ju!

Aja nu blir det några gossip girl avsnitt på tv, har sett gossip girl säsongerna runt 6-7 gånger sammanlagt men jag tröttnar aldrig! Jag älskar serier där man känner igen sitt eget liv i, därför föredrar jag att kolla serier där det är tonårsdrama annars fastnar jag inte lika lätt. Ciao!

Likes

Comments

Återigen, min dagbok.

Jag har så otroligt många tankar i huvudet just nu. Hur ska det bli i gymnasiet? Kommer man hitta några man tycker om? Jag ska inte ljuga, högstadiet (iallafall åk. 8 & 9) var ett helvete för mig på så sätt att jag kände mig aldrig tillräcklig för någon eller något. När det gällde skolarbete kunde jag börja gråta floder över att jag fick ett B, kanske ett poäng bort från A (högsta betyg idag), jag kände mig sjukt dålig om jag fick ett B, nästan skuldkänslor. Speciellt i samhällsämnen. Det var typ som man kände ''fan dåligt presterat Isabell, om du fan bara kunde kämpat lite mer så hade det gått vägen'' Sånt skapar ångest. Ångest över att man inte räcker till. Samma sak med vännerna på högstadiet, oavsett vad man sa eller tyckte var man aldrig tillräcklig. Vännerna jag hade på högstadiet var aldrig mina vänner på riktigt förutom min vän Carmen.
De andra tog bara massa energi från mig, allt man sa var fel. Hade man sin egen åsikt var det också fel på något sätt. Man trycks ner och vågar inte sätta ner foten och säga ''Ja men så här tycker jag, och så där tycker du, det får du helt enkelt acceptera'', för om man sa så kunde vissa tjejer jag umgicks med bli sura. Vilket jag inte orkade med. Det tog energi från skolarbetet, trodde jag. Men sanningen är att de stal energi från mig ändå oavsett om man låtsades hålla med dem eller inte. Samma tjejer kom bara till mig när de inte hade varandra eller om de ville snacka illa om något/någon. Och när de väl hade varandra kunde dem bara gå ifrån mig när man var i grupp. Vilket sänkte mitt förtroende för dem. Jag har ingenting emot någon idag men jag säger nej till vänskap med dessa personer då jag tycker att de betett sig väldigt illa mot mig.

Sen är det så mycket annat, jag har aldrig haft närvarande föräldrar, vilket gjort det väldigt tufft. Man var alltid det där osynliga barnet som egentligen aldrig fick vara barn. Jag var tvungen att växa upp väldigt tidigt i livet.
Jag fick tidigt ta ansvar för mig själv. Jag hamnade snett i unga dagar, umgicks med äldre och fel personer. Varför? Jo för jag fick aldrig något stöd eller uppmärksamhet hemifrån.
Det slutade att man sökte det från annat håll. Vilket resulterade i ett beroende av alltid ha någon. Jag är beroende av att alltid ha någon vid min sida, alltså killar pratar jag om. Har jag inte någon kille vid min sida börjar jag må riktigt dåligt. Även fast jag egentligen mår ännu mer dåligt när jag har killar vid min sida, för jag dras inte till snälla gulliga killar som skickar godnatt sms eller säger till en hur fin man är för dem. Utan jag faller för killar som är rent ut sagt elaka. Såna som sparkar, slår, trycker ner från alla håll och sätt. Det är tufft. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig nu i gymnasiet när betyghetsen börjar på riktigt. Då blir det riktigt jobbigt att hitta en balans mellan allt kan jag tänka mig.

Likes

Comments

God morgon! Nu idag har jag börjat titta på uppföljaren till Cowspiracy, en dokumentär om hur kött påverkar oss människor, hur kött påverkar naturen, och den globala uppvärmningen. När jag såg Cowspiracy med min förra klass i höstas när vi hade tema hållbar utveckling tänkte jag först detta är ju reklam för veganers påhitt, no way köttproduktionen kan vara värre för den globala uppvärmningen än annan koldioxidutsläpp typ som bensin. Veganer vill ju bara att fler ska vara som dem, tänkte jag då.
Men nu har jag ändrat inställning litegrann, i uppföljaren What the Health så fokuserar de mer på individens hälsa vilket är bra för idag har vi stora hälsoproblem i världen, vissa äter ju på tok för mycket rött kött bland annat.
Men de säger också att äta ett ägg om dagen är lika dåligt för kroppen som att röka 5 cigaretter om dagen, vilket jag inte tror på överhuvudtaget. Det är att överdriva! Men jag tycker det är bra att någon tar upp hälsoproblemen vi har i samhällen, jag själv försöker övergå mer och mer till vegetariska alternativ, har tex börjat äta quornfärs istället för nötfärs samt mer böngrytor, linsgrytor osv. Vilket jag mår mycket bättre utav faktiskt.
Man känner sig friskare och fräschare! Men det gäller att hitta annan bra näring annars kan du få brist på någonting vilket kan leda till energibrist o så.

Min ''brunch'' idag, bananpannkakor med bär och frukt, och lite 0,5% fett jordgubbsyoghurt.
Det är en hel del dolt socker i smaksatt yoghurt vilket jag får lite panik av haha! Inget man vill stoppa i kroppen direkt men någon gång då och då kan man väl äta det, man dör ju inte åtminstone. Nej nu ska jag hoppa in i duschen sen räkna lite matematik och beställa hem kläder inför skolstarten.

Likes

Comments

Eftersom det här är min dagbok, så ska jag ju skriva om saker som rör mig, alltså mina tankar bland annat. Och en sak jag ofta tänker på är, varför får man så otroligt låga tankar om sig själv när man är ledsen eller när man är på dåligt humör?
När jag är på dåligt humör eller lite ledsen av någon anledning kan jag lätt börja tänka på, ''åh gud, varför åt jag den där chokladen'' eller ''Gud va tjock jag känner mig'' tex. Även fast anledningen till varför jag mådde dåligt just 'idag' inte alls började med låga tankar om kosten eller utseendet.
Det kan börja med världens barnsligaste sak, till exempel nu på sommaren när det är varmt blir jag tokig, jag brukar säga att jag inte tål värme, tycker absolut inte om sommaren eller värmen. Iallafall kan värme få mig att få världens mentalt sammanbrott som slutar i just dessa tankar ''Shit vad äcklig jag är'' och så vidare. Hur sjukt är inte det? Egentligen?

För dagar jag mår bra utan att få negativa tankar är hur bra som helst när det gäller självförtroendet. Jag är en stark tjej som gått igenom ett helvete, klättrat upp för stora berg, hoppat över hinder som ingen någonsin trodde att jag skulle kunna göra. Jag är målmedveten, envis i mitt slag och mina åsikter. Jag skiter i vad andra tycker om mig. Eller gör jag verkligen det? Iallafall i mina bättre dagar gör jag det. Jag har fått så mycket kritik igenom åren att jag ärligt talat slutat bry mig om andra. Jag har insett att så länge man tycker om sig själv och trivs med sig själv så är livet fantastiskt. Men hur lätt är det att tycka om sig själv i den här världen? När man ser retuscherade bilder på internet, exempelvis instagram? När man jämför sig själv med andra tjejer på stan eller kanske på gymmet?
Idag i Sverige kritiserar man killar/män så hårt, man tycker de pressar tjejer/kvinnor för mycket ang. utseende men i verkligheten så är det tjejer som sätter press på andra tjejer, för det mesta. Tjejer kränker varandra, tävlar med varandra, kallar varandra för horor, fula, äckliga osv när man egentligen borde stötta varandra och höja varandras självförtroende.

Sen att vilken tjej som helst, eller egentligen vilken människa som helst kan ha dåligt självförtroende ibland, visst. Så är det bara. Oavsett hur man ser ut, eller vilket kön man har. Alla har bra och sämre dagar. Men just det där beteendet som tjej att när man känner sig lite nere så är man plötsligt världens fulaste varelse på jorden? Varför känner man så? Vad grundar det sig i? Jag har länge försökt få svar på den frågan igenom att ställa den till mig själv men jag får aldrig något svar.
För helt ärligt så vet jag inte. Jag vet inte varför jag känner så när jag är deppig för jag vet ju att jag verkligen inte är världens fulaste och verkligen inte världens tjockaste, inte heller världens mest värdelösa människa. Men man känner bara så när något inte är 100% eller när något går snett. Får försöka lära känna mig själv bättre. Gärna med psykolog hjälp!

Likes

Comments

Idag är jag på middag hos Åsa, en kvinna jag känner och hennes sambo Anders samt deras två amrisar (amerikansk cockerspaniel) tikar Doris och Daisy! Det blev gratäng, väldigt trevligt och gott!

Förutom middagen har jag varit ute med dessa sötnosar också på en morgonpromenad, och efter det gick jag hem för att städa, duscha, laga lite mat!

Passade även på att baka raw food chokladbollar! Godare än de vanliga med massa socker och skit. (och nyttiga också!!) 2 mosade bananer, 3 dl havregryn, 1 dl kokos, 1 msk kaffe, 2,5 msk kakao.

Nu ska vi umgås en stund här sen mot affären för att köpa lite choklad sen hem till min kvällsrutin, läsa en bok. Just nu läser jag Egoboost av Isabella Löwengrip, rekommenderar den verkligen! :)

Likes

Comments

Är tillbaka till bloggandet nu. Har inte bloggat sen i maj på min första blogg lifebyisabell för att jag har varit med om en stor känslostorm. Allt från hets inom det sista pluggandet som var innan skolavslutningen, tjafs med så kallade ''vänner'', familjebråk till on/off med killar som jag umgåtts en hel del med. Men nu är det slut med det! Inga fler fuckboys! Ingen mer stress! Nu är det min tur att leva som jag vill utan någon jävla idiot som säger åt mig hur jag ska leva! Livet får leka en stund tills skolan börjar om lite mindre än en månad! (OBS. När jag säger att livet får leka menar jag att jag ska ta det lugnt)

Likes

Comments