Bella Skoog Nouw.com/bellss
Bella Skoog Nouw.com/bellss
View tracker

Att jag intensivvårdades på heldygnsvård under större delen av mitt 2015 är ingen hemlighet, tvärtom är det något jag varit öppen med. Vad jag däremot aldrig har pratat om, är vad som hände innanför sjukhusets väggar.
Det finns nog ganska många anledningar till det hela, men vad jag kan konstatera är att det har ärrat mig så pass att det i dagsläget drar ner min livskvalitet.
Att den psykiatriska vården är under all kritik är ingen nyhet. Men hur långt ska det egentligen få gå innan någon gör något? Förstår man inte att det är människor som vårdas även på dom psykiatriskt inriktade avdelningarna?

Jag var 17 år. Om än i den äldre delen av skalan, så var jag fortfarande bara ett barn. Jag borde ha vårdats på BUP, vilket jag ur vårdens ögon också gjorde. Men jag vet inte, att placera två sovrum inne på en avdelning för vuxna psykotiskt sjuka människor, kan det verkligen klassas som en avdelning avsedd specifikt för barn och unga? Jag har lite svårt att få det där att gå ihop, faktiskt.
Vården då. Ja, den där som skulle hjälpa mig på fötter igen. Jag led av en allvarlig ätstörning, självskadebeteende, depression och suicidtankar inkluderat ett antal försök. Dom två sistnämnda valde man dock att blunda för med orden "du ljuger". Så rent tekniskt sett vårdades jag för dom två förstnämnda.
Till att börja med så hade ingen i hela personalen utbildning inom ätstörningar. Enbart en var avsatt för att jobba specifikt med barn och unga, och han jobbade ju givetvis inte dygnet runt. Vidare till den doktor jag hade större delen av min vårdtid så hade inte han heller någon erfarenhet inom min mest påtagliga problematik, den som nästan tog livet utav mig. Han gjorde väl, tja, mer eller mindre alla fel man kan göra med en ätstörd patient. Det kändes lite som att bli vårdad av en blind hund. Aa just ja, nämnde jag att jag under två tillfällen blev vårdad på LPT? Den här blinda hunden tog alltså både min och mina föräldrars rätt till att påverka ur våra händer. Han styrde allt vad gällde mig, och jag själv satt inte ens på beslutet huruvida sovrumsdörren skulle stå på glänt eller vid gavel.
Under fem veckor fick jag inte ens andas frisk luft.
Jag grät inför mina möten med honom. Jag hatade honom mer än livet själv. Jag ville åtminstone byta doktor, för jag kände mig gravt kränkt och otrygg.
Men jag fick inte. För ingen tog mina åsikter i beaktande. Dom behövde ju inte göra det.

Jag har så mycket minnen från mina inläggningar, där på avdelning 25. Jag kan inte dra upp varenda en. På grund av den PTSD jag troligtvis drabbats av (egendiagnoserad då jag är alldeles för vårdskadad för att söka vård) har jag även förträngt en del.
Men var det verkligen rätt?
Den där gången jag satt inlåst, helt ensam, i en mörk korridor? När överfallslarmets tjut skar genom luften och det rödblinkande ljuset var allt som lös upp den annars påtagliga mörkret. När jag satt där och hörde överfallet pågå.
Eller den där gången när jag gick ut i köket, och framför mig såg en psykotisk man bli överrumplad av tre ur personalen. Hur dom drog in honom i det där lilla rummet och bältade honom. Jag somnade till ljuden av hans plågade skrik.
Alla dom där gångerna jag kom in i BUPs egna TV-rum. Eller mitt egna sovrum också, för den delen. Och hittade en psykotiskt sjuk patient liggandes under soffan, sängen, bakom blomman. Vart som helst. Jag kommer ihåg en man som brukade komma in i mitt sovrum. Han stal min kudde, den har jag fortfarande inte fått tillbaka.
Under min sista inläggning sov jag på soffan ute i allrummet, för jag vågade inte längre vistas i mitt sovrum. Men då fick jag skäll. Så då slutade jag mer eller mindre sova, istället.

Är det verkligen rätt, att jag ett år senare, ska sitta med PTSD på grund av vad som pågick innanför sjukhusets väggar?
För säg mig, var det inte vård som utlovades?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det här med att köpa julklappar är något jag tycker är riktigt svårt, och jag vet att många håller med mig om det. Vad ska man egentligen köpa? Därför tänkte jag ge er det perfekta julklappstipset!
Dessa damklockor från Deewatch är hur fina som helst, och är dessutom den perfekta julklappen. Just klockor känns så himla exklusivt samtidigt som det riktar sig till alla åldersgrupper. Det jag älskar med just Deewatch är att deras klockor är både stilrena och snygga, samtidigt som dom utmärker sig med det pärlade bandet.
På bilderna ser ni min klocka, och jag fullkomligt älskar den. Men dessa klockor kommer i ännu fler färger och varianter, och hela utbudet av Deewatch damklockor hittar ni här.

Grymt julklappstips va? Men det blir faktiskt ännu bättre. Om ni anger rabattkoden bellss15 så får ni nämligen 15% rabatt på ert köp, och koden gäller ända fram till den 24 december!

Inlägg i samarbete med Deewatch

Likes

Comments

View tracker

27 november 2015. Helgen var kommen och därmed var det dags för ännu ett par dagars permission ifrån Capios heldygnsvård. Med den tunga sportbagen hängandes över axeln lämnade jag den instängda miljön för ett par dagars frihet, precis som majoriteten av alla helger under mina två månader som inlagd.
Vad ingen visste var att i den där sportbagen låg inte bara helgens måsten. Nej, för i den där blåa väskan hade jag proppat ner alla mina tillhörigheter. Bakom mig lämnade jag ett rum som ekade tomt och med mig tog jag ett löfte som jag svurit med mig själv. Antingen så tog jag tag i mitt liv en gång för alla, eller så skulle jag inte leva till min 18-års dag.
Jag hade sovit min allra sista natt innanför slutenvårdens vita väggar. Men det visste bara jag.

Självklart blev det kaos när jag avslöjade mina egentliga planer. När jag förklarade varför sportbagen var så tung och att jag inte tänkte återvända. Dom kommande veckorna skulle komma att spenderas i min mormors för tillfället tomma lägenhet och nu låg bokstavligen allt ansvar på mig. Med julens ledigheter komna så fanns ingen egentligen vård att ta i Gävle för tillfället, och vården i Stockholm hade jag sagt ifrån mig. Jag hade mitt löfte och inställningen att nu får det bära eller brista. Det fanns inget annat.
Jag ska inte sticka under stolen med att brista i många lägen var otroligt lockande. Jag hade planerat ytterligare ett självmordsförsök och hade det som min plan B. Min önskan om att avsluta allt var stark men jag hade nått en punkt då min envishet var starkare. Trots allt ansvar och det bokstavliga kaos som mitt liv var då, så lyckades jag driva in mig själv på rätt bana. För första gången sedan mitt insjuknande så var det faktiskt jag
som kämpade.
Det fick bära eller brista, sa jag. Det bar.

Jag tror inte riktigt att man kan föreställa sig hur det är om man aldrig har upplevt det själv. Jag spenderade hela mitt föregångna år på att åka in och ut från sjukhus. Inläggningarna avlöste varandra och jag hatade att leva. Jag ville bara plåga mig själv, må dåligt, allt det där som jag så starkt ansåg att jag förtjänade.
Jag har nog aldrig varit så lost som när 2016 kom. Hur var det att leva egentligen? Att liksom, leva, och inte bara existera. Herregud vilken resa jag har gjort under dessa månader. 2016 har bjudit på tiotusentals förändringar och jag har utvecklats något enormt som person. Det gör jag fortfarande. Jag vill inte få en massa medlidande och beröm, verkligen inte. Jag tog tag i mitt liv, det var skittufft men det är ingen big deal. Jag har inte förändrat världen, jag har bara förändrat hur jag ser på den. Jag är stolt för min egen skull. Och det räcker faktiskt så.
Den här dagen firades in med en drink. För ett år sedan kunde jag gråta floder över skräcken för ett glas mjölk. Inatt dansade jag, umgicks och hade sjukt kul. För ett år sedan tvångstränade jag på toaletter, isolerade mig och mådde skit.

27 november 2016. Idag firar jag ett år sjukhusfri. En dag jag aldrig trodde skulle komma.

Likes

Comments

En bomb med låttips, men om jag får säga det själv så levererar min Spotifylista för tillfället. Majoriteten av låtarna är alldeles nyligen släppta, Sidewalks kommer från The Weeknds nya album som släpptes idag på Spotify. Har ni hört någon av dessa, och vad tycker ni?

Likes

Comments

Äntligen fredag hörni! Efterlängtat, eller vad säger ni? Själv har jag en fullspäckad dag framför mig. Ska alldeles strax gå neråt stan på ett möte, och under eftermiddagen måste jag handla och småstäda. Småstädning lär ju vara den bästa förresten? En kvart och sen är man färdig. Applåder till mig som faktiskt tog tag i att dammsuga redan igår.
Ikväll väntar utgång, längtar! Sen att även min mamma ska ut ikväll kan vi ju reflektera över.. haha. Har ni några roliga planer för dagen?

Likes

Comments

Sommar, värme, en sol som faktiskt skiner mer än några få timmar per dygn. Skulle typ kunna dö för allt vad sommaren innebär just nu. Jag vandrar runt som en walking dead bara fåtalet timmar efter att jag vaknat och det räcker med att gå utanför ytterdörren så har man blivit en mänsklig isbit. Jag orkar liksom inte ta tag i livet, jag vill bara sova? Nej alltså, det här med vinter är ingenting för mig. Tur att man åtminstone fångade sommaren på bild, för just nu sitter jag och drömmer mig tillbaka. Någon mer som saknar sommaren?

Likes

Comments

Efter ett par riktigt oproduktiva, men ack så välbehövliga dagar så har jag äntligen några saker att bocka av från agendan. Jag har varit himla trött dom senaste dagarna, alltså ni förstår inte ens, jag bokstavligen sov bort två dagar. Men nu är jag äntligen lite piggare, tur det!
Jag ska alldeles strax ge mig iväg för att införskaffa ett par tights, igår insåg jag nämligen att jag har gjort sönder varenda par jag äger.. bra där. Sen måste jag städa. Och plugga. Hm, inte så kul kanske men what to do. Men från en positivare synvinkel, imorgon är det äntligen fredag och det är jag så taggad på!

Likes

Comments

Instagram latley @bellaskoog

Jag har gått från morgonpigg till morgontrött. Jag har alltid varit väldigt morgonpigg, på gränsen till det extrema faktiskt. Brukade vakna kring fem som barn och i början av det här året blev jag chockad om jag klev upp efter klockan nio. Numera sover jag lätt till efter tio, om inte ännu senare.

Jag kan laga världens godaste pastarätt i micron. Då menar jag verkligen enbart i micron, jag till och med kokar pastan där. Rätten i sig består av pasta, tomatsås, ketchup, två sorters ostar och sån där ramslökskrydda. Låter hur skumt som helst men alltså, det är helt galet gott. Och snälla säg inte att jag är den enda som kokar pasta i micron?

The Weeknds musik är typ det enda jag lyssnar på. This is: The Weeknd går på replay på Spotify.. men hans låtar är ju så bra, jag vill inte lyssna på något annat.

Jag är fruktansvärt dålig på att köra bil. Hej trafikfara, jag lovar er att jag är den sista ni vill åka med. Det är ett under att jag ens får övningsköra och körkort lär jag aldrig lyckas ta. Det faktum att jag knappt når ner till gaspedalen gör ju inte saken bättre. Ännu värre är väl att jag knappt når ner till bromsen, haha.

Likes

Comments


Nelly har fått in en massa riktigt snygga nyheter! Nog för att Nelly brukar leverera, men jag blev faktiskt positivt överraskad när jag kikade igenom dom senast inkomna plaggen. Här över ser ni ett urval av mina favoriter! Vissa av plaggen är kanske inget man väljer en vanlig utekväll, men perfekta till jul och nyår.

Likes

Comments

Om jag var trött igår så vet jag inte riktigt vad jag är idag? Började veckan med en sovmorgon följt utav av tre timmar lång powernap. Har inte gått utanför dörren på hela dagen för jag pallar knappt sitta upp. Det blir alltid såhär när jag har mens, men ändå, det kan ju inte vara normalt? Inte nog med att jag blir världens hemskaste människa så blir jag helt skakis av trötthet.
Min absolut mysigaste tröja, en massa vila och The Weeknd har fått rädda min måndag, så hoppas jag på att bli mer människa tills imorgon.

Likes

Comments

Instagram : @bellaskoog@bellaskoog