Efter att ha suktat efter en fransförlängning bra länge så bär numera även jag på ett par riktigt snygga fransar! Mitt val föll på volymfransar och jag måste bara säga att wow, jag är så otroligt nöjd att jag knappt kan sätta ord på det. Just utmärkande ögonfransar är vad jag prioriterar högst när det kommer till mitt ansikte. Tidigare använde jag lösögonfransar i tron att det gav mer eller mindre samma effekt, men den logiken har blivit motbevisad på alla möjliga sätt och vis. Med fransförlängning så får jag en helt annan böj på fransarna, ett mycket naturligare utseende, och för den delen också mycket snyggare. För att inte ens tala om hållbarheten, förstår ni vad skönt det är att bara kunna kliva upp utan att behöva applicera mascara eller fästa lösögonfransar? Och att kunna göra det dag efter dag? Jag sparar så mycket tid! Trots min osäkerhet när det kommer till just mitt yttre så kan jag nu gå ut helt osminkad och faktiskt känna mig bekväm. En helt underbar känsla är det.

Det var under föregående vecka som jag kikade in på Studio Refine här i Gävle med en pirrig känsla och stora förväntningar. Och dom förväntningarna överträffades med bravur ska ni veta. Jag välkomnades utav världens kanske mysigaste salong i vitt tema som jag ärligt talat skulle ha kunnat bosätta mig i. Det var så hemtrevligt, vilket jag inte tycker att man stöter på allt för ofta gällande just salonger. Till och med behandlingsrummet var sådär ombonat och mysigt! Min fransförlängning gjordes utav bästa Ann-Sofie som måste vara en utav dom allra skickligaste fransstylisterna här i Gävle. Frans för frans limmades fast på precis rätt ställe, tätt liggande men ändå separerade. Precis så som det ska vara för att vara sådär riktigt perfekt! Det må kanske låta som en självklarhet i era öron, men ni ska veta att många fransstylister inte lever upp till detta. Fransar som klumpar ihop sig, spretar ut åt fel håll eller till och med är satta fel känner jag mer än en person som har råkat ut för. Men på Studio Refine fanns verkligen ingenting att klaga på. Trots att en fransförlängning tar sin lilla tid, allra helst när det gäller ett helt nytt set, så kändes det som att tiden bara sprang iväg. Det var rent ut sagt avkopplande att bara småprata i ett otroligt trevligt sällskap och få fransarna fixade. Det var knappt så att man ville gå därifrån sen, haha!

Med alla fransförlängningar som går att finna i mer eller mindre varenda hörn numera så är det rena djungeln att faktiskt bestämma sig för en. Hur vet man att stylisten kan sin sak? Hur vet man att fransarna kommer bli sådär riktigt snygga? Därför kan jag varmt tipsa alla er boende i Gävle om Studio Refine, enligt mig det bästa valet ni kan göra för en fransförlängning! Ombonad miljö, trevligt bemötande, kunniga och talangfulla stylister som verkligen vet vad dom sysslar med, och självklart även att resultat att vara mer än nöjd över. Om ni är sugna på en fransförlängning (klart ni är ;-) ) så tycker jag att ni ska kika in här för att boka en tid, och här för att se ännu fler snygga fransförlängningar. Glöm inte heller att tipsa från en mycket nöjd Bella när ni kommer dit, för jag kan då inte tacka tillräckligt många gånger om för att uttrycka hur otroligt nöjd jag är.

Blogga med din mobil - Nouw har kanske Sveriges bästa blogg-app - Klicka här

Likes

Comments

Efter ett gäng intensiva dagar så kan jag äntligen pusta ut. Jag har verkligen levt i skolböckerna sedan vi hördes av sist, faktum är att jag vissa dagar har suttit utan pauser från klockan tolv på dagen till midnatt. Kanske inte så roligt varje gång även om jag faktiskt tycker om att plugga. Men nu är det största biologiprovet avklarat och datakursen har jag betat av bortsett från det kommande obligatoriska slutprovet. Skönt! Den här veckan har jag två lediga dagar sådär mitt i veckan, som förövrigt ser ut att bli riktigt grym. Det gillas!

Med så många bollar i luften så har Instagram varit min räddare gällande sociala medier. Det är så smidigt att kunna uppdatera sig på bussen, i väntan på maten, på rasten, ja när som helst egentligen. Mobilen har jag alltid med mig och därmed även tillgången till appen. Lite extra roligt känns det just nu då jag i morse nådde något som varit lite utav en milstolpe för min del, nämligen 5000 följare. Det är så himla kul när folk tycker om den mödan som man faktiskt lägger på sina sociala medier, det gör mig otroligt glad! Med intresset i topp tänkte jag därför dela med mig utav mina bästa tips på vad som kan vara det största problemet of our time. Ja, jag menar såklart att få ett snyggt feed på instagram. Jag själv har provat mig fram och oftast har det blivit kaos, ärligt talat. Med med det i bagaget så har jag även lärt mig vad man faktiskt bör lägga fokus på, och vad man inte behöver tänka så mycket på.

En vintage redigering lämpar sig perfekt för Instagram
Mer eller mindre alla bloggare på instagram som har sådär riktigt snygga feed använder sig utav ett vintage filter i någon form. Det finns så många stilar och tillvägagångssätt, men just den där klangen utav vintage består som ett vinnande koncept. Rent generellt så kan vintage beskrivas som den där lätt gulnade färgen, som neutraliserar färgens mättnad och ger bilden ett gammaldags intryck. Men variationerna är många, och lika så sätten att nå dit. Allt ifrån redigering i photoshop till färdiga filter i mobilen fungerar alldeles utmärkt!

VSCO och Afterlight
Jag själv gör faktiskt inga större förändringar på bilderna i mobilen, då jag alltid använder mig utav mina kamerabilder som redan är redigerade i ett stuk jag tycker om. Men två appar jag alltid använder för att ge bilderna den där instagramvänliga touchen är VSCO och Afterlight. VSCO är en gratis redigeringsapp med riktigt snygga filter och bra möjligheter till bildkorrigering. Supertips från min sida, i synnerhet om du redigerar dina bilder uteslutande i mobilen. Afterlight är en annan app som är rent ut sagt klappkass gällande just korrigeringar, så ur den aspekten bör man satsa på en app som exempelvis VSCO. Vad Afterlight dock erbjuder är riktigt snygga bildeffekter som verkligen sätter sin prägel på dina bilder. Den vänstra bilden här under är ett exempel, där jag lagt till små repor i bilden. Just den effekten är verkligen rising just nu, och jag älskar det!
Ett starkt budord är att inte använda Afterlight på samma sätt, om ens alls, i varje bild. Det kommer med stor sannolikhet bara att se rörigt ut. Däremot gällande filter, så se till att använda samma varje gång. Även om liknande filter fungerar i ett feed, så blir resultatet som bäst om du alltid kör på samma och istället varierar filtrets intensitet beroende på vad som passar den specifika bilden.

Satsa på varmt eller kallt
Analyserar du ett gäng feed på instagram så kommer du ganska snart att lägga märke till en sak, nämligen att bilderna antingen tenderar åt det blåaktiga hållet eller åt det orangeaktiga. Detta är vad som kallas för bildens temperatur, något jag funnit är mer eller mindre ett måste att följa för att få ett snyggt feed. Filter och korrigeringar varierar kraftigt beroende på vilken temperatur bilderna håller. Mina bilder håller en kall ton, vilket ni kan se på att dom alla lutar emot den blå tonen. Men båda toner fungerar precis lika bra, det handlar bara om en smaksak. Bildens temperatur är enkel att ändra och det finns en särskild inställning för detta både i VSCO och i Instagrams egna redigeringsverktyg.

Tänk på färgskalan
Även om du håller samma filter och ton likt ett proffs, så utgör färgerna en enorm del utav bildens utseende. Det är ju trots allt vad bilden består utav, förutsatt att den inte är svartvit då. Att kraftigt variera mellan mycket och lite mättnad och blanda poppande med dova färger hejvilt kommer att ge ditt feed på instagram en rörig aura. I datorn är det enkelt fixat, men det går även i mobilen. Testa att ändra i "tint" på VSCO, lägg till färg i skuggor/högdagrar och testa dig runt med filtrets intensitet. I Lightroom CCs mobilapp har du även kraftfullare verktyg för att ändra i färgerna.

Variera motiven
Precis som att det hänger på en sammanhängande redigering för att få ett snyggt instagramfeed, så gäller det att inte bli för enformig gällande motiven. Att enbart publicera selfies eller matbilder tagna ur exakt samma vinkel blir fruktansvärt entonigt och tråkigt. Allra helst så är det en säker väg till ett feed som inte direkt skriker wow. Satsa istället på att variera motiven, oavsett hur snävt ditt tema är. Visar du bara outfits? Testa olika vinklar och variera med diverse detaljbilder. Makeupkonton kan visa upp såväl färdiga sminkningar som sminkprodukter. Ja, ni förstår nog. Enligt eget tycke så anser jag att man inte bör ha två exakt likadana motiv på rad, varken lodrätt eller vågrätt. Sen går det givetvis inte alltid att fixa, men ha det som en tumregel.

Likes

Comments

Tiden går snabbt.. när allt man gör är att plugga. Haha jag överdriver faktiskt inte ens, för studierna har upptagit all min tid. Rena rama helvetesperioden drar igång nu med alla nationella , andra stora prov och en hel drös med inlämningsuppgifter och jag skulle verkligen behöva några fler timmar på dygnet. Jag skulle verkligen vilja lägga mer tid på att umgås, sociala medier och annat roligt. Vill införskaffa ett gymkort också men det känns inte direkt värt när man aldrig kommer hinna pallra sig dit. Men! En positiv sak är att jag snart är klar med kursen jag startade på förra veckan. Denna kurs sträcker sig över en hel årskurs på gymnasiet så det säger väl egentligen ganska mycket om mitt maniska pluggande. Men skönt att ha det överstökat, älskar att man bara kan köra på när det gäller distans.

Förra veckan hann jag dock ta mig lite tid till annat och filmade en video till min kanal! Äntligen säger jag bara. Idag (..inatt, haha) hade jag dessutom tid att redigera den. Ni kan kika på den här över, och glöm inte att gilla/kommentera/prenumerera! Kramis.

Likes

Comments

Jag är lite osäker på om jag har skrivit ett sånt här inlägg tidigare, om jag ska vara helt ärlig. Jag har ett visst minne utav det men jag är allt annat än helt säker, så jag tänker att jag kör på den här idén ändå. Jag har trots allt lärt mig en hel del knep sedan jag började använda lösögonfransar, och sådana här tips lär man ju aldrig kunna få för mycket utav? När jag själv skulle fästa lösögonfransar för allra första gången så satt jag nämligen och googlade runt betydligt mer än när man försöker fastställa en sjukdomsdiagnos med underlag från Flashback.. ja, det blev en hel del sökande med andra ord. Så när jag nu utifrån ett dagligt användande (utav lösögonfransar då, inte Flashback) själv sitter med facit i hand på hur man fäster dessa små vackra skapelser, så måste jag självklart bidra till nätarkivet med en idiotsäker guide för att fästa lösögonfransar. Skriven utav en idiot, testad utav en idiot. Mer stabilt blir det inte!

Satsa på en mjuk kant om du är nybörjare
Att välja lösögonfransar när man aldrig tidigare har använt dom är svårare än vad man kan tro. Visst kan man googla runt och hitta massor utav tips, men saken är att alla dessa kommer vara vinklade utifrån skribentens egna tycke. En faktor som faktiskt påverkas rejält utav hur van man är vid att använda lösögonfransar! Jag själv har testat en hel del olika fabrikat och kan direkt säga att en mjuk kant är att satsa på om du vill förenkla momentet där du fäster fransarna. Nej en mjuk kant kommer inte att hålla formen på samma sätt som en hårdare och nej den är därmed inte lika slittålig, men. Den är så otroligt mycket enklare att arbeta med om man fortfarande är lite ostadig på hand, och dessutom är dom betydligt skönare när dom väl sitter på. Mitt favoritmärke är Eylure och så har det varit sedan första gången jag testade deras lösögonfransar. Otroligt enkla att fästa! Ett hett tips från mig är alltså att satsa på deras eller Ardells fransar i början för att vara på den säkra sidan, då båda dessa dessutom är klart värda sitt budgetpris. Det går dessutom att rädda ett gäng slitna fransar, något jag kommer visa framöver här på bloggen.

Markera fransraden med en svart eyeliner
För att lösögonfransarna ska se mer naturliga ut över dina egna så kan du måla med en svart eyeliner både över och under fransraden. Detta gör att lösögonfransarnas kant smälter ihop med den linje du målat. Ett stort plus är dessutom att linjen du målar inte behöver vara särskilt snygg, ni skulle bara se mina horribla linjer haha..

Använd ett bra lim och använd det med måtta
Okej, du som läser denna guide sitter med största sannolikhet redan med ett par nyligen inköpta lösögonfransar i handen och kanske inte alls ha ta hjälp utav min första punkt. Men frukta icke, alla fransar går ju faktiskt att fästa och med min idiotsäkra guide så kan det bara inte gå snett! En livsavgörande input är att du införskaffar ett lim utav kvalité, även om det medföljer ett tillsammans med dina fransar. Dessa lim tenderar nämligen att vara rätt så klena. Mitt favoritlim är utan tvekan Duos transparenta, det sitter som berget. Hur gör man då? Lägg ett tunt lager utav lim på kanten utan lösögonfransarna, logiken att en massiv hög skulle leda till att bättre fäste kan vi nämligen kasta direkt i soptunnan. Låt därefter limmet torka i 30-60 sekunder, det beror lite på vilket lim man har. Jag själv kör på 30 sekunder och tycker att det passar perfekt, för då har man även lite tid till att rätta till fransarna innan limmet torkat helt.

Fäst i fyra steg
Och nu till trolleritricket, utmaningen, den nervkittlande spänningen - att fästa lösögonfransarna! Lite pillrigt men det behöver faktiskt inte vara särskilt svårt. Börja med att ta fransen antingen mellan pekfingret och tummen eller med en pincett. Kom därefter något underifrån, håll ögat smått och följ dom egna fransarna in mot ögonlocket. Lösögonfransarna ska sitta så nära den egna fransraden som möjligt, men inte så pass lågt att limmet fäster på dina egna fransar. Börja med att trycka fast lösögonfransen i mitten, och ta därefter dom båda ytterkanterna. Jag föredrar att trycka fast mitten med fingrarna och även kanten vid ögonvingen, men då kanten närmast näsryggen är mer svåråtkomlig så kan jag tipsa er att trycka fast dom med en pincett där. När lösögonfransen väl sitter så kommer vad jag benämner som det fjärde steget, nämligen att rätta till fransen. Innan limmet har torkat helt så kan du nämligen försiktigt trycka lösögonfransen närmre fransraden och trycka fast lösögonfransen hårdare om det behövs. Det här är dock något man får vara snabb med eftersom limmet är i princip helt torkat då lösögonfransen väl sitter på plats.

The last fix
När lösögonfransarna väl sitter på plats så kan du fixa med fransarna så att dom har samma böjning, är separerade och allt vad du nu kan vilja rätta till.

Här ser ni DUO-limmet, väldigt prisvärt!

Likes

Comments

God morgon lördag! Eller ja, morgon och morgon, det kanske är synd att säga såhär när klockan redan börjat närma sig ett. Men för min del så är det faktiskt ändå morgon, med tanke på att jag klev upp för drygt en timme sedan. En lång men himla skön och välbehövlig morgon sett till det faktum att jag gick och la mig först vid fyra inatt.. eller i morse. Det beror ju faktiskt lite på vilken slags dygnsrytm man håller, och förhoppningsvis så har ni inte anammat min rent ut sagt katastrofala sådan.

Mitt höstlov har i alla fall bestått av plugg, så pass att jag nästan skulle vilja kalla det ett plugglov faktiskt. Jag har dragit igenom nästan halva kursen som jag startade på i måndags, och med tanke på att dessa kurser sträcker sig över ett år på gymnasiet så kanske ni förstår mitt resonemang. Därmed har jag också en del studier kvar i dom andra ämnena innan lovet är slut, men dessa är lyckligtvis inte alls lika omfattande.

Det låter säkert som ett tråkigt lov i era öron, men icke! Som jag tidigare nämnt så tycker jag att mina kurser är riktigt roliga, och därför har jag inga problem med att behöva plugga. Även om jag kanske inte är sådär jääättetaggad på att läsa ut min tråkiga roman i svenskan. Och påbörja läsningen också för den delen. Hm.

Men! Igår la jag skolböckerna åt sidan och plockade istället fram kattöronen. Det var nämligen temakväll halloween nere på nattklubben Slick, stadens enda rimliga nattklubb för den som inte fyllt tjugo än. Klubben är precis lika sliskig som namnet antyder och gårdagen var väl inte något undantag, men jag hade skitkul. Dessutom så är det ju faktiskt himla roligt att klä ut sig när det är socialt accepterat. Inget jag skulle vilja göra året om, men sådär en helg om året så är det bara roligt. Jag var för övrigt en kattig katt för den som undrar, ganska fyndigt ändå? Ni bah eh nä...

Har ni haft ett bra höstlov?

Likes

Comments

Så var vi inne på oktober månads sista dag och jag tänkte för första gången på länge fixa ihop en liten roundup åt er! Okej, mig också ärligt talat, den här månaden har gått så snabbt att jag knappt kommer ihåg vad jag har haft för mig. Om jag ska vara helt ärlig så blev det en rejäl tillbakablick i iPhonens kamerarulle, tur man har den! Där förevigas mer eller mindre allt, fint som fult.
Det blev en hel del sminkningar. Såhär i efterhand när jag tittar igenom bilder så inser jag att det har blivit en del nytt framför sminkspegeln. Det är ju så roligt! Färg på läpparna har gått strongt under oktober, något som jag faktiskt näst intill aldrig använde tidigare. Jag har egentligen inte funnit det så märkvärdigt tills dess att jag testade lip liner, och nu är jag mer eller mindre fast. Dessutom så har jag blivit tiotusen gånger bättre på att fästa lösögonfransar! Tur det när jag trots allt använder dom dagligen.
Jag hade en väldigt rolig tävling i samarbete med JC. Under månaden så fick jag välja ut outfiten ovan från JC och dessutom hålla i en tävling, något som blev himla uppskattat. Så himla roligt! Kläderna är ju dessutom bara to die for, och då i synnerhet jeansen. Jag tror på riktigt aldrig att jag har ägt ett par jeans som är så sköna, nästan så att jag skulle kunna bo i dom. Crocker, ett hett tips till er som letar jeans!
Jag nådde 3K och 4K följare på instagram. Den här månaden har det faktiskt gått riktigt bra för min instagram, vilket jag tycker är superroligt! En bit in på oktober nådde jag 3000 följare och dryga två veckor senare 4000. 5000 lär jag inte hinna nå innan månadsskiftet, men snart så ;-)
Det blev ett gäng roliga utgångar. Jag har varit ut alla helger utom en under månaden, och har haft så kul varenda gång. Blivit bjuden på drinkar rakt från ingenstans, lyckats spilla ut en drink över en vän (alltså åh vad jag skäms haha..), agerat proffsig bartender, missat bussen från krogen, missat bussen till krogen, sprungit till bussen för att inte missa den.. märker ni att jag är tidsoptimist förresten?
Pluggat och fikat. Last but not least, so har jag mer eller mindre flyttat in på café. Inte nog med att jag har umgåtts över.. fikor... flera fika.. vad sjutton heter det ens..? Aja, det plus att jag har pluggat likt en galning. Jag kan nämligen inte studera effektivt hemma och då skolan bjöd på hemuppgifter i 75% av kurserna så var det bara till att se sig själv som bankrutt. Mycket plugg har jag åtminstone fått gjort, och mycket god mat har jag också ätit för den delen.

Likes

Comments

Jacka: Lindex || Tröja: Bikbok || Korsett: Bikbok || Tights: Cubus || Skor: Scorett || Väska: Gina tricot #nouwoutfit

Den officiellt första dagen på höstlovet är snart avklarad och nog gör lovet antydan för sitt namn. Vädret tycks gå upp och ner från dag till dag och idag var det kallt. Eller ja, inte sådär så att man fryser direkt, men jämfört med andra dagar. Det märks verkligen att vi börjar gå emot vinter nu.. eller kan man kanske till och med säga att det är vinter nu? Trots allt så rullar vi in i november månad redan imorgon och jag förstår verkligen inte hur. Det känns som att terminen nyss började där i slutet på sommaren och nu är den snart slut. Helt galet är det, faktiskt.

Mitt höstlov kickades i alla fall igång med inget mindre än en heldag framför plugget. Min nya kurs drog nämligen igång idag så jag tog tillfället i akt att beta av det första delmomenten på direkten. Tack höstlovet för att du ger mig en massa fritid till att plugga, haha. Men jag klagar faktiskt inte! Jag älskar kurserna jag läser just nu och kommer dessutom att ha lite lov även jag. Allra mest ser jag fram emot helgen då det vankas utgång med halloweentema, kommer ihåg att den helgen var riktigt rolig förra året så i år tänkte jag toppa det.

Har ni också lov nu och vad tänker ni i så fall spendera det på? Let me know!

Likes

Comments

Heeej på er! Åh, ni skulle bara veta vad jag har saknat att skriva här under dom senaste dagarna. Jag har haft ett inlägg i utkastet men aldrig hunnit skriva färdigt det, för det har verkligen inte varit många lugna stunder involverade i mina senaste dygn. Skola, plugg och andra måsten få gå före och så är det bara. Men idag tog jag äntligen höstlov och ska verkligen försöka avsätta lite mer tid till sådant jag faktiskt tycker är roligt, både för att bli lite mer aktiv här och för att jag ska ha en massa roligt att dela med mig utav till er. För jag gissar på att ni inte är sådär jättesugna på att läsa om integraler och analysmallar? Nej, jag trodde väl det..

Sen så råkar ju läget vara som sådant att jag under nästkommande vecka drar igång ännu en kurs som jag mer eller mindre måste hinna halvvägs igenom bara under lovet, att jag ska läsa ut en bok, förbereda opponering på två uppsatser samt plugga inför mitt kommande biologiprov. Men jag ska nog få ihop det på ett eller annat vis, om inte annat så är jag ju faktiskt en riktig fena på det här med multitasking ;-)
Okej, men slut på hipphappet som jag alltid tycks tendera att spinna iväg i och vidare till det där utkastet jag jobbat på. Jag tycker om längre inlägg med ett tydligt syfte, och idag tänkte jag prata om ett ämne som jag anser otroligt relevant i dagens samhälle. Nämligen självförtroende, något som nästan känns lite tabubelagt åt båda håll. Ett väldigt högt självförtroende sprider ofta irritation i omgivningen medan ett väldigt lågt ger ett uttryck utav svaghet. Jag förespråkar ärligt talat inget utav dessa då inget är särskilt gynnsamt. Det optimala måste ju ändå vara när man är nöjd med sig själv, inte tar skit från andra, kan hantera kritik konstruktivt men inte känner ett behov till att skrika det rakt ut för att fiska efter uppmärksamhet. Eller vad säger ni?

Hur som, så har jag själv alltid hyst ett katastrofalt dåligt självförtroende. Självkänsla också för den delen, något som tyvärr sitter i än idag. Jag ska inte påstå att jag har ett bra självförtroende heller, men det har förbättrats markant. Och då menar jag verkligen markant, så pass att det har bidragit till många betydande förändringar i mitt liv. Positiva sådana! Ofta tenderar man att bara vifta bort kommentarer om dåligt självförtroende, men om man faktiskt funderar kring det.. så kanske det inte är så irrelevant trots allt? Jag kan, helt uppriktigt, säga att mitt liv hade varit sämre idag om jag inte hade valt att jobba på mitt självförtroende. Det är en process, och inte sjutton är det lätt, men för er som känner igen er i att gå in med en känsla av att inte vara bra nog samt välja undvikande före misslyckande så har jag ett gäng konkreta tips som har gjort underverk för min del. En idiotsäker guide, skapad av en idiot, testad av en idiot. Och det med en positiv klang, för livet levs bäst med en dos våghalsighet tycker jag.
Gör en totalomvändning i dina svarsalternativ
När jag först började kliva ur min isolerade, osäkra lilla bubbla för att istället möta det som då var rent ut sagt okänt så gjorde jag en totalomvändning som innebar en direkt förändring. Från att alltid ha undvikit bokstavligen allt som kunde innebära misslyckande på ett eller annat sätt, avböjt all form utav beröm och isolerat mig till max så valde jag att göra slut med ordet "nej". Jag som nästan alltid hade dragit en vit lögn då någon ville dra med mig ut på sociala upptåg på grund utav min rädsla för att säga något fel hade helt plötsligt inget annat val än att hänga med. Trots att huvudet per automatik alltid skrek nej i samma stund som en fråga ploppade upp, så samlade jag mig, tog en tankeställare och svarade därefter ja. Helt plötsligt så befann jag mig på filmkvällar varav halva skaran människor var okända, satt och fikade med människor jag inte träffat på år, hängde med på fester och ja, listan kan göras lång. Ni ska bara veta hur obekvämt det kändes i början, men idag är jag något enormt tacksam över det faktum att jag faktiskt vågade.

Sen så ska man givetvis inte bara tacka ja till höger och vänster trots att det känns skit rakt igenom. Någonstans så måste man ta in situationen och fråga sig själv - är det mitt dåliga självförtroende som inte vill eller är det faktiskt jag? Många gånger vill man ju innerst inne, men stoppas utav rädslor. Som tur är så kan man oftast avgöra det där enkelt med logiken i bakhuvudet. Det är ju trots allt skillnad på att luncha med någon kontra att råna en bank, en extrem jämförelse som jag tror ganska tydligt symboliserar mitt budskap.

Är det jobbigt att bryta tystnaden? Bryt den med bravur.
Den här hörrni, det är en egenskap som jag tackar mig själv tusen gånger om för att jag har skaffat mig. Som den Aspergare jag faktiskt är så har småprat varit typ min absolut största anti-talang, ni anar inte ens. I vissa fall har man precis kunnat stå och prata med mig varpå jag har immiterat någon slags stenvägg bara för att det alltid varit så enormt svårt för mig att småprata. Jag besitter inte den fallenheten och har då låtit rädslan för att säga fel tala högst. Kort sagt, jag har inte talat alls.
Till slut så kände jag mest att nej, vad sjutton håller jag på med? När jag träffar en grupp människor så är det ju den där pratsamma, humoristiska och glada personen som man fastnar för. En sådan ville jag också vara! Så då var det väl bara att bli en sådan? Och ja, där och då var det beslutet tagit. Klart jag skulle bli en sådan. Trots att varenda cell inom mig vred sig i ångest så tog jag mig i kragen och började prata. Var den som inledde samtalet. Hejade på bekanta. Stannade och pratade. Steg för steg så gick det allt mer framåt. Idag kan jag utan svårigheter vara den som tar kommandot och frågar om folk vill umgås, hejar gärna på bekanta, och finner det faktiskt bara roligt att lära känna nya människor. Från att ha varit rent ut sagt livrädd så är den fobin faktiskt helt bortblåst. Det är en riktig boost för ens självförtroende!

Dumpa människor som bara gör dig ont
Let's face, alla har vi nog eller har haft den där "vännen" som egentligen inte kan bete sig för fem öre. Ni vet, den som klankar ner på dig, kritiserar dina val och som bara vill ses när det gynnar denne på något sätt. Jag har i alla fall haft en del sådana i mitt liv. Det stora problemet när man har en "bra" relation med en individ som behandlar en likt skit är att man tar åt sig. Ju närmre man står varandra, desto mer tar man åt sig. Så är det bara. Dessutom så har personen helt andra förutsättningar att utnyttja en, eftersom det blir svårare att säga nej. Jag skulle liksom aldrig ge pengar till en otrevlig främling, men har gjort det till otrevliga "vänner".
Idag så umgås jag faktiskt inte med någon utav dessa personer, vissa sedan länge tillbaka och andra sedan en kortare tid. Det har gjort något enormt för mitt självförtroende! Sen så vet jag att man känner sig som världens värsta människa då man väljer att säga upp eller pausa en kontakt, men kom ihåg att sådant inte är fallet. Herregud, det enda du faktiskt gör är att säga till en person som skadar sig psykiskt? Nej, lägger man det svart på vitt så är det tydligt vem som egentligen är boven i dramat. Take no shit.

Göm dig inte bakom det ytliga
Hand upp alla som har införskaffat kläder enbart på grund utav trender, skrattat åt skämt man egentligen funnit absurda eller nickat instämmande till en åsikt man innerst inne motsätter sig helt? Med ett dåligt självförtroende är det mer än enkelt att agera kameleont i syfte att smälta in. Om man bara håller med, aldrig uttrycker sina egna åsikter och inte sticker ut på något sätt, då kan väl ingen ogilla en? Till en viss del så är det sant vilket jag inte kan säga något annat om. För någonstans så hamnar man ju där mitt emellan, där man gör absolut noll intryck. Men vad är det ens att eftersträva? Det gynnar ingen, inte omgivningen och i synnerhet inte dig. För självförtroendets skull så mår man klart bäst av att hålla sig till sina egna åsikter, säga ifrån när något går fel till och se ut precis så som man själv trivs med. Visst så kommer man inte alla vara alla till lags, men varför ska man ens nöja en person som bara har negativt att komma med? Äkta människor accepterar dig för den du är, och det är inte din uppgift att göra dom andra nöjda. Genom att våga vara dig själv så kommer du även att vara en färgstark individ, med personlighet och egenskaper som gör att andra kan klicka med dig på riktigt. Man kan inte vara alla till lags, och det är okej.

Håll en positiv aura
Rent krasst så har du två val. Antingen så drar du runt med negativa tankar och utstrålar den där vaknade-inte-ens-på-fel-sida-utan-på-golvet-känslan, som mer eller mindre skrämmer bort omgivningen och som inte lär skapa lyckliga minnen. Eller, så boostar du sig själv med positivitet så ofta du bara kan och är glad. Man kan inte alltid vara på topp, och det är okej att vara ledsen ibland! Men ofta har man ett val att tackla situationer med en klackspark eller som ett nederlag, och då gör man bäst i att göra det bästa utav vad livet än gett.

Sprid glädje
Sist men inte minst, en aspekt som är relaterad till den föregående. Gör andra glada! Det kanske låter lite galet, men du kommer att förbättra ditt självförtroende markant genom att förbättra andras självkänsla. Och dessutom så är det ju så enkelt! Le och heja istället för att vända bort blicken, uttryck komplimangen istället för att bara tänka den, ge den långa parkeringsbiljetten till nästkommande istället för att kasta bort dom betalda timmarna. Det finns så mycket småsaker man kan göra, som har en stor betydelse. Dels så får man själv en boost utav att uträtta goda gärningar, men kanske bäst utav allt så gör man andra glada. Att se ett genuint glatt leende med vetskapen att det var just en själv som skapade det, det sätter sig direkt på självförtroendet.

Likes

Comments

Jag tror att det är få som har missat fallet med den 13 år gamla tjej som nyligen valde att avsluta sitt liv på grund utav placering på ett behandlingshem. Jag har sett nyheten uppmärksammas i alla dom stora tidningarna och artiklarna har fyllt mitt facebookflöde. Det är helt obeskrivligt skrämmande, fel och sorgligt att något sånt här ens ska kunna få ske. Samtidigt så är jag otroligt glad över att nyheten faktiskt har fått en sådan spridning. För kanske, kanske kan någon reagera på riktigt nu?

Jag har funderat både två och tre gånger över huruvida jag faktiskt ska publicera det här inlägget. Dels för att det känns så himla långt bort i tiden, som en mardröm jag för länge sedan vaknade från. Det känns nästan som om det aldrig någonsin inträffade på riktigt, och dom mest traumatiska minnena från denna tid i mitt liv har gått och blivit oskarpa. Hackiga, som en bok där vissa sidor saknas. En annan anledning är att det jag har att berätta inte ens kan mäta sig med det som den här tjejen fick utstå. Min historia är en glittrande saga i jämförelse och jag vill inte inpränta i någons huvud att jag anser våra historier vara likvärdiga. Dock vill jag öppna samhällets ögon för verkligheten, det som faktiskt är livet för på tok för många barn och unga. Likheterna finns emellan oss alla, och även om situationerna är olika allvarliga så borde ingen utav dom få existera. Men det sagt, här kommer min berättelse.
Eftersom jag vet att det kommer att uppstå irritation om jag berättar vad som egentligen skedde där innan allt drog igång, så väljer jag att utelämna den delen. Det finns otroligt många åsikter i det hela och egentligen så är det inte ens relevant. Jag vet hur det ligger till med sanningen, och det räcker.

Hur som, efter en tids kontakt med precis samma del utav socialtjänsten som senare behandlade denna tretton år gamla tjejs fall så eskalerade saker och ting helt. Man valde så småningom, närmare bestämt sommaren år 2014, att placera mig i ett så kallat jourhem, en upplevelse som för mig blev något helt annat än vad man kunde förvänta sig. Hemmet jag ganska så abrupt välkomnades till var beläget i ett utav Gävles sämre ställda områden, ett sådant där som jag aldrig riktigt vistats i egentligen. Familjen bodde i en relativt liten lägenhet och hade totalt nio barn. Hur många som bodde hemma minns jag inte, men det var många. Trots antalet var det endast en ynka familjemedlem i denna nyanlända familj som behärskade språket helt, faktum var att vissa inte kunde ett endaste ord. Mitt sovrum hade tre väggar tillsammans med en stor öppning rakt ut till vardagsrummet. Inte för att jag är rasist på något sätt, men att hamna i en helt ny kultur där kommunikationsmöjligheterna är begränsade är tufft när man redan genomgår en total omvändning i livet.

Vistelsen där blev kort, för efter en släktträff så flydde jag därifrån. Det hade varit en rejäl folksamling samlade på en yta så liten som ett litet vardagsrum, fotboll på TV:n, höga skrik utav ord jag inte begrepp, ilska emot bortalaget och literstora glas fyllda med öl. Det blev för mycket för mig.

Snart så blev jag placerad ännu en gång. Men, nu kunde man ju konstatera att familjeplacering inte fungerade, så jag hamnade istället på ett HVB-hem. Varför man hamnar där är, för att citera informationen om just dessa hem: "Anledningen kan antingen vara att hemförhållandena är såpass svåra att ungdomen behöver komma iväg och få hjälp, eller så handlar det om ”ungdomar på glid” som man säger.". För min del blev det en gammal herrgård belägen ute på landet, där bussarna inte ens passerade. Vi var totalt åtta tjejer i ett varsitt rum tillsammans med personal dygnet runt, vissa på tvång med ett så kallat LVU eller som jag, där på frivillig basis.

Det lät ju så bra, tyckte jag. Jag hade mitt egna rum (med fyra väggar, den ni!), jag slapp socialiseras in i en helt ny familj, jag skulle få gå i en riktigt bra skola och allt verkade i det stora hela väldigt fritt. Jag skulle även få behandling för det dåliga mående som jag hade i och med allt som varit. Dom skulle dessutom ta hänsyn till den problematik jag har i och med min Aspergers, även om dessa problem inte är särskilt stora.
Dom första dagarna stormtrivdes jag verkligen. Dom andra tjejerna var trevliga och jag kom allt mer in i gänget, personalen var även dom trevliga och även om alla löften inte hade bockats av än, så var det inget jag tänkte mer på. Visst störde det mig lite att internetet jag skulle få i och med skolan inte var fixat, men det hade ju bara gått några dagar. Skolan hade ju inte ens dragit igång än, trots allt. Dom andra tjejerna hade problem så som drogmissbruk, självskadebeteende och liknande, men det var inget som störde mig. Det enda jag såg till var det positiva, alltså hur snälla dom var, och dessutom så var dom ju här för att få behandling.

Dom andra tjejerna varande mig för att personalen bara var snälla emot dom nya, vilket var svårt att lita fullt på i och med att jag blivit så bra behandlad hittills. Men, dagarna gick och snart så visade det sig att dom hade rätt. Personalen lyssnade allt mindre och började istället bli allt mer irriterade. Det spelade liksom ingen roll, man var undervärderad vad som. Det blev värre för varje dag som gick, och snart hade hoppet förvandlats till en enda stor mardröm. Aldrig i mitt liv hade allt känns så olidligt förut. Varje minut var en plåga, och det skulle bara komma att bli värre.
Hot som bröt emot vad lagarna sa. Dåligt mående som ignorerades. En behandling som aldrig blev av. Snart låstes min allergimjölk in i ett skåp där ett sjukt poängsystem hade upprättats. Jag behövde tjäna ihop tillräckligt med poäng för att vara berättigad att dricka mjölk. Det var vatten och torr gröt som gällde, annat var jag inte värd. Den kommunala skola som jag tack och lov var berättigad att gå i blev min trygga plats, en byggnad som jag egentligen aldrig ville lämna. Jag gav nog ett väldigt konstigt intryck, där jag dag efter dag gick och blev allt mer tillbakadragen. Tom och glåmig. Jag försökte hålla masken men såhär i efterhand inser jag att det inte hjälpte.

Jag tror inte att det tog mer än två veckor innan allt vad jag var raserade totalt. Två ynka veckor. Trots att jag bodde på ett behandlingshem så självskadade och överdoserade folk lite som dom ville, och jag anammade beteendet snabbt. När inget annat hjälpte skadade jag mig blodig tills ångesten släppte för ett tag. Det blev mitt tvång och min enda utväg. Jag kunde inte längre se ljuset i livet.
Jag mådde helt katastrofalt både psykisk och fysiskt. Från att ha varit en matglad idrottstjej som faktiskt åt rejält så gick jag nu hungrig. Torr gröt med finncrisp till frukost, inga mellanmål, mat som jag endast petade i till middag. Återigen så har jag en neuropsykiatrisk diagnos som gör konsistenser, smaker och annorlunda mat helt omöjlig för mig. Jag går hellre hungrig och så har det alltid varit. Trots löften om hänsyn till detta så togs det inte. Jag rasade i vikt och efter bara ett fåtal veckor så vägde jag 37 kg, något jag fick på kvitto då min oroliga mamma tog med sig en våg under ett utav dom veckovisa besöken.

Ja, dom där veckovisa besöken. En gång i veckan fick mamma komma under några timmar och det var vad jag levde på under resterande dagar. Från måndag till söndag räknade jag ner och varje söndagskväll när mamma åkte så grät jag. Det var som att jag vaknade upp ur mardrömmen för några timmar för att därefter återvända dit. Söndagskvällarna var värst, klart värst.
Snart bestod kvällarna om att självskada och gråta efter akutbesök på BUP. Jag ville inget hellre än att bli inlagd, få komma bort och faktiskt vistas bland kunniga människor. Personalen på behandlingshemmet.. det var som att dom inte hade någon som helst utbildning i bagaget. Dom stod och såg på när vi självskadade för att sedan gå in på sitt kontor och stänga dörren bakom sig. Behandling? Den existerade inte. Allt ignorerades. Sår, gråt, skrik, panik. Dom sa att BUP inte skulle bry sig, att ingen brydde sig, och så var det med den saken. Snart trodde jag stenhårt på dom orden.

Efter tre eller fyra veckor så gick det bara inte mer. Med en stor tydlighet meddelade jag att nu går jag till spåret, nu tar jag mitt liv. Det må låta konstigt, men jag ville att dom skulle veta. Jag ville att min mamma skulle få veta att jag inte gjorde det i hemlighet, och inom mig hoppades jag att det nu skulle bli en akutinläggning på BUP. Så som det faktiskt ska bli när någon uttrycker suicidala planer.

En utav tjejerna försökte stoppa mig, men hölls fast av en personal. Jag kommer ihåg tjejens skrik bakom mig när jag gick, samtidigt som personalen stod orubbad och såg efter mig. Och mycket riktigt, den kvällen infann jag mig på spåret. Jag såg pendelns ljuslyktor bli större samtidigt som ljudet ifrån tåget blev allt starkare.

På ren reflex kastade jag mig av spåret. Det var inte ens meningen, det var en impulshandling. Hade det inte varit för den, så hade jag varit död idag.

Under hösten blev jag efter många om och men från behandlingshemmet intagen på BUP. Förvisso bara under natten, men det var ändå en viktig boll som sattes i rullning. Åh, den natten kommer jag ihåg så väl. Sent, sent på kvällen togs jag in trots att personalen som följt med sa emot. Nu bestämde läkarna, dom som kunde sin sak. Jag välkomnades in på en avdelning som just då kändes som världens mysigaste plats. Framme stod en rullvagn med kvällsfika, där fanns till och med min havremjölk! Jag slukade fem skålar med cornflakes och mjölk, och mer därtill. Ni kan inte ens förstå hur hungrig jag var. Sömnen jag därefter fick var magisk. Sedan sommaren hade jag som max sovit två timmar per natt och nu kunde jag plötsligt somna lugnt.

Min mamma kontaktades av sjukhuset och nästa morgon så kom hon dit. Den kramen ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Nu kanske ni tror att jag for direkt hem efter detta, men jag fick faktiskt åka tillbaka till behandlingshemmet. Men, som sagt, nu var en boll satt i rullning. I och med att det hade varit jobbigt hemma också var det inte bara att rulla hemåt, men kort därefter så flyttade jag hem igen.

Och här kommer den viktiga detaljen in. Jag vårdades frivilligt, och tillsammans med mina föräldrar kunde jag därför besluta att flytta hem igen. Flickan som tog sitt liv, och tyvärr alldeles för många andra barn, vårdas under tvång. Då blir socialtjänsten deras vårdnadshavare och bestämmer allt, varken föräldrar eller barn har ett knyst att säga till om.
Vad jag vill få fram är att, det är såhär det går till. Jag hade tur, för jag kunde åka hem. Men jag känner många som tvingats leva på ställen likt detta i fler år, och då ska ni även ha klart för er att ett SiS-hem som den tretton år gamla flickan placerades på är tusen gånger värre än ett HVB-hem.
Att det ens ska få gå till såhär är skandal. Gör om, gör rätt, och börja rädda barns liv istället för att avsluta dom.

Likes

Comments

Livstecken hörrni, livstecken! Efter vad som måste vara bloggens sorgligaste vecka någonsin rent inläggsmässigt, så tänkte jag nu äntligen ge er en riktig uppdatering. En rejäl sådan också, för vi har ju trots allt en hel del catch up att göra såhär emot slutet på veckan. Har ni ens fått veta en endaste sak jag har gjort i veckan..? Jag tror faktiskt inte det, och ärligt talat så har jag knappt hunnit sätta mig framför datorn för annat utom skolarbete. Men bättre sent än aldrig tänker jag, så här kommer en sammanfattning utav mina senaste dagar!

I måndags så var jag ju som sagt iväg på ett möte med vår SYV, och faktum är att några utav besluten som fattades redan har satts i verket. Det känns toppen! Kurserna inför VT är sökta och jag har dessutom påbörjat den första utav dom fyra distansstudier som jag kommer läsa under tiden som jag läser mina vanliga kurser. Först ut är grundläggande datateknik så det lär ju gå på tre röda att avklara, men jag klagar då icke. Under måndagen hade jag även en utav dom mest nerviga mattelektioner jag någonsin haft, det var nämligen den sista lektionen innan vårt hittills största matteprov. Derivator, logaritmer, derivatans definition och en massa annat sånt där skoj som man verkligen kommer ha noll nytta utav i framtiden.

Provet då? Jag ska vara helt ärlig och säga att det kändes riktigt bra i början. Pennan flöt fram längs papperet utan att jag ens behövde tänka och den första halvan utav provet var avklarad väldigt snabbt. Men, sen kom jag till den första C-uppgiften som satte käppar i hjulet för mig. Jag fick totalt hjärnsläpp och satt med den uppgiften alldeles för länge, och hann därmed bara med en halv uppgift efter den. Väldigt synd då jag faktiskt kunde resterande C- och A-uppgifter! Jag hade då bara E-uppgifterna att förlita mig på och ett F kändes nästan givet. Inte det roligaste när man för en gångs skull känner sig riktigt säker på ett matteprov. Jäkla kurvan till derivatan alltså, samt min envishet som inte lät mig lämna uppgiften olöst.

Onsdagen och torsdagen spenderades både på mitt älskade stammiscafé som porträtteras på var och vartannat inlägg här på bloggen. Ja jag går dit alldeles för ofta.. för min ekonomis bästa. Men huvudet och magen säger ja varenda gång och intygar att ekonomiska problem existerar först när man kollar beloppet på sitt konto. Har numera nått den där perioden i månaden då kortautomaten alltid innebär en magkittlande spänning över huruvida en grön bock eller ett rött kryss ska komma upp på displayen. Tur att det inte är långt kvar tills man blir rik igen, i sisådär en timme eller två.

Dock hade jag goda anledningar till att vistas lite extra mycket i dom där gröna sofforna. Ja, förutom den goda maten då. Jag har nämligen spenderat hela eftermiddagarna framför datorn med mina två hemarbeten i svenska och engelska, troligtvis våra två största arbeten i kurserna. Det tar ju sin lilla tid kan jag säga er, men när jag väl kommer ut utanför hemmet så pluggar jag väldigt effektivt. Något som inte sker hemma, jag måste verkligen sätta mig där det är rörelse och ljud. Tro det eller ej men jag kan faktiskt inte studera i tystnad, det går verkligen inte. Med nästan hela den vetenskapliga uppsatsen lättad från axlarna kan jag även informera er om att "obror" är ett fullt existerande ord i den svenska ordlistan. Sådant är ju alltid bra om veta om läraren muckar gräl och påstår att man använder slanguttryck.

Sen så blev det fredag! Precis som varje vecka så begriper jag inte vart tiden tar vägen, men fredag blev det alltså snabbare än kvickt och ingen kunde väl vara gladare än jag för det. Först och främst så fick vi tillbaka våra matteprov efter en veckas nervbitande förväntan (läs: ångest), och jag klarade det. Halleluja! Okej, att få E på ett prov där man kände sig säker är väl inte det roligaste, men sett till min brutala miss med tiden så kunde jag ju inte ens få ett högre betyg. E-uppgifterna hade i alla fall gått toppen så poängen räckte därmed för att jag skulle klara provet, helt okej ändå när man bara skrev halva.. höhö.

Kvällen spenderades ute på roligheter med en vän i ett mer eller mindre heldött Gävle. En bra massa snack över cider och en påverkad inkastare till bartender (=jag) utgjorde en trevlig förfest innan vi drog en stabil rusch i klackskor till bussen. Vet inte om jag ska skratta eller gråta med tanke på att vi tio minuter innan avgång konstaterade att nu går vi ut, och jag bor alltså precis vid busshållplatsen. Det var på håret, men vi hann! Tur det, förra gången gick det nämligen inte alls lika bra på den fronten.

Det blev en ganska lugn kväll sett till hur få som var ute, det känns ju inte värt att betala dyrt inträde då. Vi stannade istället kvar på Interpool där vi kom in gratis och jag dessutom lyckades snacka till mig en varsin drink till oss båda. Det är någonting med mig och att förvandlas till en snåljåp där kring tolvslaget, så skamligt haha. Men nu var det tydligen baren som bjöd vad jag fick höra, och sånt uppskattas ju alltid! Denna rosa pantern får för övrigt en klar 10/10 i betyg, svingod. Blev inte många knop därefter förutom att vi halvt flydde från ett gäng medelålders som desperat ville höra oss gissa deras ålder, och vi slutade med en varsin nattmacka på Subway. Mat är aldrig så gott som då?

...och idag så hamnade jag här igen, dock inte för plugg den här gången. Andra blir sugna på en kebabtallrik eller pizza men nej, här är det tydligen focaccia som gäller. Bakismat vill jag dock inte riktigt kalla det då jag har mått finfint idag bortsett från huvudvärk.

Jag ber förresten hemskt mycket om ursäkt för att uppdateringen inte är ens i närheten utav vad den har varit, men saken är den att det tar tid att leva. Oj vad djupt det där lät, men det ligger ju trots allt sanning i det. När jag drog igång bloggen igen så gjorde jag inget annat än att vara sysslolös hemma i och med mitt mående, så bloggen kunde ju få sig all tid i världen. Idag pluggar jag heltid plus distanskurser, jag umgås, jag går ut, pluggar, städar, handlar, ja listan kan göras lång. Det är inte ens lite rimligt att jag skulle kunna kasta ut fyra inlägg om dagen när jag knappt hinner infinna mig framför datorn. Men jag gör mitt bästa och bloggen är absolut inte på väg att dö ut! Glöm inte heller att jag finns på instagram där det är lite enklare att hålla sig aktiv, blir superduperglad om ni vill hänga med även där. Vi nådde precis 4000 följare och jag är så glad! @bellaskoog hittar ni mig på där.

Likes

Comments

Instagram :@bellaskoog