Bella Skoog Nouw.com/bellss
Bella Skoog Nouw.com/bellss
Bella Skoog Nouw.com/bellss

Ledsen för den urkassa uppdateringen, större delen av helgen har spenderats uppe på gympan så jag har inte riktigt haft tid för något annat. Har dessutom blivit ännu mer sjuk, har dragits med någon virus i typ två veckor nu och det blir inte bättre. Fick någon form av feberfrossa inatt och nu har jag det igen, vill bara krypa under en sten haha.. Orken är på noll gällande det mesta just nu.
Har väl inte haft den roligaste söndagen med andra ord, men jag hoppas att ni har haft det bättre!

Likes

Comments

Dagens träning var minst sagt intressant, eller ja, det var väl snarare en specifik händelse som gjorde det hela.. spännande. 
Jag var fortfarande sjukt bakis när jag kom till hallen, men turligt nog så började vi med en kostföreläsning så då fick jag en hel timme till att bara sitta ner. Föreläsningen i sig tyckte väl inte jag var någon höjdare, jag blev mest irriterad faktiskt. Det handlade absolut inte om att det var en dålig föreläsning, för det var inte och hon som höll i den hade koll på vad hon sa. Men jag vet inte riktigt, men mina erfarenhet har jag ett helt annat synsätt på det här med mat. ​"Välj råris, vitt ris är inte bra" ​och så ritas det upp diverse blodsockerkurvor framför en. Mitt synsätt är väl mer att ät vilket jäkla ris du vill, ris är bra och du kommer inte bli en blodsockerbitch bara för att du gillar klibbris. Men som sagt, det är väl snarare mitt synsätt som gör att jag inte riktigt kan ta dessa föreläsningar till mig.

Därefter följde ett kortare friståendepass innan vi hade en timmes paus för middag. Alla var jättesnabba ut, det var inte jag, och helt plötsligt så släcktes hela hallen ned. Alla hade tydligen gått, så jag gick ut mot entrén..
..varpå det börjar tjuta utav bara den. Någon hade alltså dragit på larmet ovetandes om att jag var kvar där inne. Dörren gick inte att låsa upp, ingen var utanför när jag bankade på fönstret och det tjöt så högt att jag trodde att jag skulle dö typ. Haha alltså paniken, ni förstår inte ens. Bella 18 år ringde mamma i panik och tog sig ut genom en nödutgång. Kan inflika med att min morsa kom, när paniken lagt sig satt vi båda och gapskrattade åt hela händelsen. Larmet går ju förövrigt direkt till larmcentralen så det sög ju. 
Jag åkte i alla fall och åt sushi innan jag åkte tillbaka för det andra passet som jag nyligen kom hem ifrån. Imorgon har vi redskap tror jag, är väl egentligen inte supertaggad på det heller men det blir nog bra.

Likes

Comments

Ni är en del som har efterfrågat fler bilder, så därför tänkte jag dela med mig av några äldre bilder! Dessa kommer ifrån 2014, då mitt fotointresse var betydligt större än vad det är idag. Jag sprang runt och fotade allt ifrån blommor till porträtt, och jag har verkligen hur mycket bilder som helst i arkivet. Främst ifrån 2012 och 2014, men då föredrar jag dom senare, bilderna från 2012 är nämligen inte dom finaste haha. Skulle ni vilja se fler throwbacks, och i så fall ifrån vad?

Likes

Comments

God morgon! Eller ja, snarare god eftermiddag. Jag mår, inte helt oväntat, riktigt risigt idag. Huvudvärken är på max och en heldag tillägnad sömn låter inte helt fel just nu. Men jag hade en riktigt rolig utekväll så det var det värt! Även om jag i ärlighetens namn inte kommer ihåg sådär jättemycket, haha.
Om lite drygt två timmar ska jag dra iväg mot hallen på ett träningsläger som varar hela helgen, jag är allt annat än taggad ska ni veta. Vi skulle dock bara köra fristående idag tror jag, vilket brukar gå ganska bra även om man inte är på topp. Dessutom så är det ju himla kul att dansa! Men innan dess så ska jag hinna med att städa undan lite efter igår, handla och få i mig något att äta. Är allt annat än hungrig men mat behöver man ju faktiskt ändå, allra helst om man ska träna. 

Likes

Comments

Har ni också haft det kallt idag? Här har det i alla fall varit iskallt, det märks verkligen att hösten är här på riktigt nu. Köpte faktiskt med mig en kaffe från Wayne's idag enbart för värmen, och då ska ni veta att jag hatar kaffe, haha.
Annars har jag inte gjort så mycket idag, bara handlat, pluggat och städat lite. Och bådat inför helgen då det vankas träningsläger med gymnastiken. Jag är inte alls taggad faktiskt, har verkligen tappat gnistan till sporten sedan lagbytet känner jag. Tråkigt men sant, träningarna är inte alls dom samma och inte min inställning heller för den delen. Sen att jag är den där tråkiga typen som sover hemma och oftast tar med egen mat ​(orkar inte krångla med min kilometerlånga allergilista.. det är alltid samma mat på lägren och jag vet redan att jag inte tål den) ​gör ju inte direkt saken bättre. Aja, det får väl bli som det blir.

Ikväll taggar jag i alla fall utgång, det kommer bli grymt!! Förra helgen försökte jag bli infixad på ett nattklubb med 20+ men slutade nästan på ett tåg till Stockholm haha, kaos, så vi får väl se vart denna kväll slutar. Alldeles strax kommer folk över och därefter drar vi ut, så jag ska fortsätta fixa mig. Kram på er fina och hoppas ni haft en grym dag!

Likes

Comments

Jag har en väldigt udda musiksmak. Jag har faktiskt alltid haft en annorlunda musiksmak, då jag för det mesta har lyssnat på musik inom genren punk/alternative. Till och med jag själv kan konstatera att min musiksmak är riktigt dålig, haha.. I dagsläget lyssnar jag främst på Pierce the veil, Sleeping with Sirens och Panic! såklart. Och några av Ed Sheerans låtar på det, kontrasten haha.

Pengar ger mig ångest. Allt gällande ekonomi ger mig ångest, ärligt talat. Det spelar ingen roll hur mycket pengar jag har på kontot eller hur billigt det jag ska köpa är. Jag har aldrig varit med om att bankkontot ekat tomt, så ni ska absolut inte tro att jag inte kan hushålla med pengar. Kanske är det just därför jag har sådan ekonomisk ångest?

Jag känner mig mer hemma i Stockholm än i Gävle. Jag har bott i Gävle i nästan hela mitt liv, men känner mig trots det mer hemma i huvudstaden. Har ju spenderat ganska mycket tid där, har en hel del kompisar bosatta i förorterna, sen så älskar jag själva staden. Ett tag kände jag mig inte alls bekväm med att bo i Gävle faktiskt, men det har blivit bättre.

Jag känner inte igen mig själv på gamla bilder. När jag ser gamla bilder på mig själv så har jag riktigt svårt att känna igen mig, frågar ni mig så är jag inte alls lik mig själv. Nu pratar jag faktiskt bara ett år tillbaka i tiden, mitt ansikte har förändrats markant dom senaste månaderna. Undrar om jag kommer känna likadant om ytterligare ett år?

Jag har blivit stucken på sjukhus över 400 gånger. På grund av min kilometerlånga lista med allergier, min hyperhidros samt min sjukdomstid. Thank God så är jag inte minsta lilla spruträdd, det hade blivit lite jobbigt då.

Likes

Comments

1 // 2 // 3 // 4

​Jag tycker att Gina tricot har levererat riktigt snygga plagg under hela hösten, tycker inte ni? Dessa plagg är fyra av deras senaste och jag vill ha allihopa. Pälsjackan ​(..fluffjackan? haha) ​kostar bara 299 kr, så den är verkligen ett tips till alla er som är på jakt efter en! Den kommer sälja slut riktigt snabbt tror jag.

Likes

Comments

Benen kändes tunga när jag joggade fram längs den ödsliga gatan.
Kvällsmörkret hade lagt sig över staden och höstens frostiga kyla omgav mig när jag med flåsande andetag närmade mig den varma villan där jag återigen skulle få pusta ut.
Det hade bara blivit 9 km idag. Det störde mig, det var för lite. Allt under milen var otillåtet. Men jag kunde inte fortsätta, det gick inte, benen skulle inte bära ens en kilometer till. Kanske kunde jag acceptera det bara för idag? Jag hade ju trots allt cyklat 25 km under förmiddagen..

Så gick tankebanorna för prick ett år sedan. Nästkommande dag skulle jag kallas till ett möte som i sin tur skulle leda till en direkt sjukhusinläggning. Min sjätte på lite drygt ett halvår tror jag? Jag kommer ihåg det så väl. Jag hade inte anat något alls, det var först när samtalet om mötet nådde min mobil som jag förstod vad som väntade. Jag satt inne på skolans toa och grät i närmare en timme, för det var först då jag förstod att jag bara hade ett fåtal timmar kvar i frihet.
Vad jag inte visste då var vilka kaosartade månader som jag hade framför mig.

Det blev en dryg vecka på Gävles sjukhus där hela personalskaran numera kände igen mig. Jag var så rädd att jag spenderade nätterna i korridorens soffa där nattpersonalen var, jag satt där ända tills jag somnade trots att jag egentligen inte fick. Jag kommer ihåg att jag var rädd för att någon patient skulle komma in i mitt rum när jag sov, för det hade hänt förut.

Veckan därpå påbörjade jag min behandling på Capio. Flera mil hemifrån skulle jag numera bo under hela två månader. Mycket längre tid än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Det var två extremt tuffa månader. Måendet svajade likt en berg-och-dalbana och motivationen lika så. Många tårar gräts innanför dom där väggarna och veckans höjdpunkt var den där korta tiden jag fick med mamma. I början gick jag bokstavligen en hel vecka och bara längtade efter att få träffa henne för två ynka timmar.

Jag lärde känna fantastiska människor, varav vissa jag fortfarande har kontakt med. Allra mest stöd fick jag faktiskt från just dom, och inte personalen vilket man skulle kunna tro. Jag skulle komma att spendera plågsamma timmar på diverse akutmottagningar i Stockholm, tappa tålamodet, rymma ut utan tillåtelse, sitta i allvarliga möten och värdera frisk luft högre än livet självt. Det kanske låter hemskt och tja.. det var det också. Samtidigt så är jag delvis glad att min behandling var så kaosartad. För det gjorde att jag kom till insikt och tog friskhetsresan i egna händer. För ingen kan göra dig frisk utom du själv.
Till sist gav jag mig själv ett val. Antingen så blev jag frisk eller så tog jag livet av mig. Att fortsätta vara sjuk var helt uteslutet, för det orkade jag inte längre.

Bara att titta tillbaka på den här tiden ger mig obehag. Jag bloggade ju faktiskt under den här tiden, även om jag var otroligt hemlighetsfull med vart jag vistades. Jag vred och vände på allt för att få det att låta så normalt som möjligt. Men jag vet ju precis vad som egentligen gömmer sig bakom dom där orden jag skrev för ett år sedan. Det är faktiskt riktigt jobbigt att se, för jag mådde så otroligt dåligt då. I november förra året satt jag och planerade mig egen död, för jag trodde inte att det fanns någon annan utväg. Idag är jag så otroligt glad att jag faktiskt chansade och gav det ett chans att bli frisk, för det var långt ifrån en självklarhet ska ni veta.

Vid den här tiden, för ett år sedan, påbörjade jag alltså den inläggning som skulle komma att bli min sista någonsin. I snart ett år har jag varit sjukhusfri - dessförinnan hade jag knappt klarat en månad mellan dom täta inläggningarna. Jag kan inte ens sätta ord på det, allt känns bara så himla konstigt. Jag kommer ju ihåg den där tiden så väl samtidigt som jag för allt i världen inte kan se mig själv i den där sjuka personen. 

Likes

Comments

​Som ni troligtvis redan har märkt så lider jag enorm bloggtorka just nu, har verkligen ingen inspiration alls till nya blogginlägg vilket suger. Jag älskar ju att blogga så vill självklart kunna leverera läsvärda inlägg, något jag inte känner att jag gör just nu. Vad vill ni se mer av på bloggen? Behöver verkligen tips just nu så kom med alla ni har, då blir jag superglad. Kram!

Likes

Comments

Följ mig på Instagram @bybells_