5% av de som fått bältros får återfall så att säga inom 10 år. Detta innebär att 95% slipper uppleva bältros två gånger inom 10 år. Bältros drabbar vanligen personer över 50 dessutom. Så nu ligger jag här i min säng, 23 år gammal och har bältros för andra gången i mitt liv!

När jag var 14 tänkte jag att de va lika bra att jag fick de tidigt i livet så slipper jag senare. Jo tjena, sen fick jag veta att man kunde ha de hur många gånger som helst i livet. För de som inte vet så är bältros en inflammation på en nervbana där de uppstår blåsor vid nervändsslutet. Detta leder till smärta längst nerven, och då de vanligtvis sitter runt magen bildas ett ''bälte''. Det uppstår efter att vattkoppsviruset ligger vilande i kroppen och sedan bestämmer sig för att blomma ut när immunförsvaret är nedsatt, kan också uppkomma efter period med mycket stress. Bältros smittar inte, däremot kan personer som inte haft vattkoppor bli smittade och då få vattkoppor och inte bältros.

Ja vad ska man säga? För en vecka sedan fick jag migrän för första gången på typ 7 år och nu har jag fått bältros efter 9 år. Uppenbarligen är det för mycket stress i mitt liv och jag måste lära mig hantera detta. Eftersom det kan vara livsfarligt att få vattkoppor när man har väldigt försvagat immunförsvar kan jag ju inte jobba på en palliativ vårdavdelning där alla patienter är svårt sjuka. Jag får se detta som en chans att vila och ta det lugnt tills dess att jag inte är ett hot mot mina patienter längre.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Påminner mig själv hela tiden att jag inte ska stressa i onödan, typ som när jag anser att jag är "sen" till jobbet om jag stämplar in tio minuter innan jag börjar. Inte tagit någon smärtlindring alls idag så de ser jag som en stor vinst faktiskt. Har jobbat fem dagar var ledig en dag och sen jobba jag tre dagar till så nu är jag ledig fram tills torsdag eftermiddag igen. Ska passa på att ta det lugnt, färga utväxten och följa med en kompis till sjukhuset för besök.

Jag är så galet trött av att jobba så oregelbundna tider som mitt arbete kräver så jag vet inte hur det ska gå i framtiden när jag förväntas jobba så mer än några veckor i sträck, haha! I framtiden kommer jag kunna lägga eget schema på annat sätt så då kanske jag kan anpassa allt lite. Det visar sig, inte heller något att stressa över just nu.

Efter jobbet idag åkte jag och Henrik och beställde ny säng. Blev en ställbar Tempur säng, fyfan va jag ska sova! Dessutom är vi så bekväma att vi beställde varsin 105cm säng istället för 90cm som är standard. Tror de blir alldeles grymt bra för min kropp. Jobbar två dagar till denna vecka sen blir det att åka direkt till tatueraren på fredag när jag slutar för att kanske förhoppningsvis göra klart överarmen. Hoppas kunna göra klart min vänstra sleeve innan nästa sommar så man kan börja på nästa arm sen.

Nästa vecka ska jag jobba tre dagar och sen drar jag och min fina man till Berlin på roadtrip. Vi börjar resan i Vadstena och går på hospitalmuseum. Vi åker sedan vidare till Trelleborg och tar nattfärjan över till Tyskland. På vägen ner till Berlin ska vi besöka två stycken koncentrationsläger och sen blir de shopping och turista runt Alexanderplatz där vi sover två nätter. Ska bli kul, inte så mycket planerat utan tar resan lite som den kommer. Måste ständigt påminna mig själv att inte stressa, det är okej att ta det lugnt också.

Likes

Comments

Denna vecka har inte alls varit på min sida. Hade ont i höften under hela förra veckan och det följde tyvärr med när måndagens arbete började. På bussen på vägen till jobbet insåg jag att min kropp är helt slut eftersom det är svårt att hålla axeln på plats, för att den ska sitta fast måste jag koncentrera mig och spänna mig annars glider den ner en aning. Känns så absurt när man säger de högt men de är ganska vardag ändå.

I tisdags kändes axeln ungefär lika, om man ser till värken, men den ville åtminstone sitta kvar utan vidare ansträngning. Strax före lunch började jag få lite huvudvärk som var ganska påfrestande. Trodde till en början att de var sockerabstinens eftersom jag sedan ett par dagar tillbaka hade slutat med godis igen, men värken bara blev värre. Var ett tryck bakom pannan som jag tänkte kunde vara att jag inte ätit eller spände mig eller så men gick inte över efter maten heller. Började se ljusa partier i rummet när jag blinka vilket va jätte obehagligt. Huvudvärken blev plötsligt jätte markant ensidig med ett sådant tryck bakom vänster öga så jag nästan trodde de skulle ploppa ut! Så jag gick in till chefen och sa att jag måste åka hem och ser i hissen hur hela ögat rycker. Henrik kommer och hämtar mig och jag går raka vägen till sängen och total däckar. Först när jag vaknar har jag inte alls ont i huvudet och pustar ut, men så fort jag rör huvudet kom de tillbaka. Jag gick in på kontoret och la mig på soffan men är ljuskänslig så får lite medicin mot migrän och tacka gudarna vet jag för den där vidrigt intensiva smärtan försvann! Hade migrän en enda gång när jag var 16 år och har aldrig haft de efter de.

På onsdagen gick jag iallafall tillbaka till jobbet men precis innan jag skulle gå började det spänna sådär över pannan igen så tog en till migräntablett och det släppte. Vid 16 tiden på eftermiddagen var huvudvärken helt borta och jag kunde återigen känna hur jävulskt ont min stackars axel gjorde.

Idag är de då torsdag och jag har jobbat även idag. Blev satt på kökstjänst vilket var ganska skönt eftersom jag jobbat så mycket senaste tiden men när jag kom hem balla axeln ur iallafall. Har legat i soffan och kvidit medan de har strålat och pulserat ut i hela armen, inte kunnat ta någon mer smärtlindring nu fören på kvällen heller. Men nu så är det iallafall hanterbart hela situationen och det får nog bli en mitella som stöd under morgondagen.

Jag känner mig lite orolig över mig själv, I slutet av augusti ska jag på möte med min läkare på psyk. Vårdcentralen tror att min trötthet beror på ADHD medicin, men dom på psyk tror att jag kan ha gått in i väggen. Sedan morfar dog hösten 2013 har jag grävt ner mig i uppgifter hela tiden. Jag har pluggat till undersköterska, jag har tagit körkort, jag har tagit hand om cancersjuk hund, jag har pluggat matte, jag har rest en massa, jag har jobbat och jag har gift mig bland annat. Det var när jag äntligen skulle slappna av, sa jag till mig själv, när de inte fanns några fler måsten än jobb som jag krascha. Jag trodde inte man kunde bli utmattad utan en depression och jag har absolut ingen aning om hur jag ska hantera stressen som jag alltid drar på mig, vilket stressar mig ännu mer.

Jag är orolig för min framtid. Jag är rädd för hur min framtida utbildningstid kommer att se ut. Som student kan jag inte välja exakt vart jag ska vara och vårdtyngden som finns på avdelningarna. Vad ska jag jobba med nästa sommar? Om jag har gått in i väggen måste jag ha en lugn arbetsmiljö, och vart finns de? Ska jag välja smart för framtiden eller ska jag tänka på vad som är bäst just nu? Vad ska jag arbeta med fram tills den dagen jag kan söka mig till vidare utbildning och bestämma friare vilket arbete jag ska ha?

Mitt intensiva försök till att inte stressa leder till mer stress och oro. Tänk om man bara kunde få vakna en morgon och vara smärtfri.

Likes

Comments

Jag är så himla less på mig själv så jag blir galen! Hade jag kunnat skulle jag kört med ursäkten "de är inte du, de är jag" och sedan lämnat mig själv och levt lycklig och så vidare, haha!

I april kom jag på den briljanta idéen att bleka håret tre gånger på en vecka och sedan färga de rött. Tog inte ens en månad innan jag ångrade mig. Jag älskar de röda, tycker de är skitsnyggt men kände mig som en trotsig tonåring i det. Det var en pina att tvätta håret då mitt eget hår inte ville ta till sig färgen varning tvungen att planera in åtminstone två timmar hårtvätt med färgning för att behålla det snyggt. Så i onsdags, efter två nätters jobb, bestämde jag mig för att plocka ur allt löshår och färga de brunsvart. Jag kan inte hävda att jag blev förvånad egentligen av resultatet, men blev inte speciellt imponerad när jag ser mina tunna stripiga längder där jag blekt av hälften av håret. Nu är det iallafall mörkt igen och snart ska jag sätta i nytt löshår.

Trots att jag de senaste åren blekt av mitt hår 17gånger typ så sitter jag nu och planerar hur jag ska gå tillbaka till mitt rödorange hår som jag hade förr, sådär skitsnygg ginger tänkte jag. Fast bestämd att ta de låååångsamt och bleka MAX 2 nyanser var tredje månad så att håret hinner växa, vet jag ju själv hur de kommer gå...

Att ha ADHD med all energi och rastlöshet som de innebär och en kropp som ständigt sätter stopp för mina fysiska utlopp är ingen bra kombo. Medan jag planerar hur jag ska ta en promenad på en mil eller två blir jag sängliggandes i två dagar efter att ha gått en promenad på 4km. Min enda möjlighet till denna energiutsläpp är genom att planera och nästan bli besatt över att göra saker, förändra. Ifall ni inte har märkt de så byter jag såväl stil som hårfärg typ 4 gånger per år. Min garderob ser ut att tillhöra en riktig överklass brat såväl som en 15-årig skatebrud och allt däremellan typ! Skulle behöva någon som förbjuder mig från att färga håret, utom utväxten då, resten av 2017 så att de lilla fjunet som är kvar får fortsätta växa. Ska försöka lägga min energi på att gå ner i vikt istället. Så jävla fin känner jag mig med mina nya tänder så nu är de dags för kroppen. En smal blek wannabe ginger, min nya stil! Kanske borde skriva en bok, de borde kunna underhålla mig en dag eller två.

Puss Bellie!

Likes

Comments

​Problemen med mina tänder började när jag var liten. Med min EDS diagnos kommer en kollagenbrist lite var stans i kroppen och för min del är tändernas kollagen påverkade. Denna påverkan innebär att jag lätt får karies, emaljen går sönder och ibland så lossnar även tänderna från roten. Vid lagningar stimuleras kroppens egna kollagen för att få plasten att fastna, detta innebär därför att mina lagningar inte håller och trillar ur. 

När jag var typ 6 år gammal fick jag två plasttänder fram. Jag ramlade när jag var mindre och slog i tänderna, när jag sedan tappade mina mjölktänder satt där två gula stumpar med en massa små hål och gropar i. Jag blev lovad av den tandläkaren att jag skulle få porslin fram när jag blev 17 år gammal, ett löfte som de inte kunde hålla när jag väl fyllde 17. Jag fick åka till specialisten för en bedömningen men landstinget tyckte inte att det var befogat att ge mig nya tänder till billigare pris. När jag var liten sa tandläkaren "Ah, de spelar ingen större roll hur dom ser ut ny eftersom du ändå kommer få nya sen." otroligt roligt att växa upp som tonårstjej med tänder som inte stämmer överens i formen med mina egna tänder och bett. I slutet av förra sommaren tappade jag hela baksidan av en tand och då började de bli lite prio att få tänderna fixade. I november tappade jag halva framsidan av samma tand och fick en temporär fyllning och ny form på mina tänder, och bara de gjorde enorm skillnad! 

Jag skäms otroligt mycket över mina tänder och har gjort de i många många år. Jag drömmer ganska ofta mardrömmar om att jag äter något och mina tänder trillar med och tandläkaren säger att de inte kan sätta in nya. När jag gick till tandläkaren senast med en tappad tand stod jag med tårar i ögonen och en klump i halsen och fråga om de fanns något att fästa i eller om det var helt kört. Tack och lov har jag tänder överallt!

Processen med mina nya framtänder har varit en pina! De har blivit fel med avtryck så att jag har behövt ta om dom fast jag suttit och nästan hulkat, bedövning tar otroligt dåligt på mig så när de skulle slipa ner fyra tänder till små stumpar låg jag och krampaktigt höll mig i stolen och höll andan. Dessa provisoriska tänder har varit en plåga dom också! Jag har inte kunnat äta för varmt, för kallt eller någonting sött för att de ilar så att jag vill slita ut mina tänder. Jag har inte kunnat bita av ordentligt med mina framtänder för då gör de ont. De tre senaste dagarna har jag sköljt med klorhexidinlösning så att de känns som jag bränt mig ordentligt på tungspetsen och inte känner smak ordentligt. MEN på den positiva sidan har jag ju inte kunnat äta så bra så jag har gått ner 2 kg. 

Nu är det över! Nu ska jag kunna skratta utan att hålla för handen, le på bilder utan att tänka på ljussättningen och äta mat!

Puss Bellie!

Likes

Comments

Som barn och tonåring hörde jag kommentarer av vuxna människor som "lilla gumman, vänta tills du blir vuxen så ska du få se på riktiga problem här i världen." Hur ska man tolka detta när det känns som att hela ens värld precis har rasat? Vad ska jag göra med denna information när det känns som att alla människor jag någonsin litat på har spottat mig i ansiktet och lämnat mig till mitt eget öde?

Jag blev kallad för hora en gång i högstadiet inför hela min klass. Jag dejtade en kille, helt fel kille. En kille i min klass va arg för att den jag dejtade hade ringt till min klasskompis och betett sig illa. Min klasskompis blir arg på mig vid konfrontationen om detta och kastar backen innehållande alla mina skolböcker och anteckningsblock in i väggen så att mina saker flyger. En annan klasskompis reser sig upp och skriker att jag är en hora. Jag reser mig upp för att försvara mig själv när jag får ett slag under nyckelbenen och bryter två revben.

Båda killarna bad om ursäkt och jag har innerligt förlåtit dom för länge sedan. Mina revben läkte fult och jag har ont där idag men att bli kallad hora var ingeting jag brydde mig om, jag visste att jag inte var en hora.

Samma killar kallade en annan klasskompis för hora vid ett annat tillfälle och hela hennes värld rasade. Det hon hade sett, upplevt och varit med om i sitt liv gjorde att ordet hora kändes som det värsta en annan människa kunde säga till henne, hon hade hellre tagit ett fysiskt slag i ansiktet.

Jag var en svensk person i min klass där vi med svenska namn och utseende låg i minoritet. Jag hade vänner från olika kulturer och brydde mig om hur folk behandlade mig, inte om de pratade med en brytning eller hade annan etnicitet. Jag blev kallas rasist många gånger, ofta tillsammans med att bli tilltalad som "Ööh! Svenne!" av samma personer. Det hände att jag försvarade mig, frågade vad jag har gjort för att vara rasist i någon annans ögon. Svaret jag fick var en axelryckning ett leende och en kram. Det gjorde mig ingenting att bli kallad rasist av någon som jag kände, både jag och dom visste att det inte var sanning. En annan kompis till mig blev också kallad rasist, något av det värsta man kunde säga till just henne. Hon tog det otroligt hårt, låste in sig på toaletten och grät.

Jag började gymnasiet som en väldigt skör person. Jag försökte skratta men innerst inne hade jag panik. Jag såg fram emot att börja om från början och lämna allting bakom mig. Jag gick hos en underbar kurator på ungdomsmottagningen efter ett sexuellt övergrepp. Jag var noga med att bara berätta de jag ville, och inte hela sanningen. Under den senare delen av hösten slutade jag med mina samtal och började att läka. Jag fick upp ögonen för en av killarna som vi umgicks med på fritiden. Jag var inte kär, långt ifrån, men jag kom på mig själv med att le varje gång han log mot mig. Jag var livrädd för att göra mig själv sårbar, samtidigt som jag var lättad över att kunna känna mig nyfiken igen.

Jag och min kompis satt på bussen när hon fnittrandes sa att hon hade något att berätta för mig. Hon hade hånglat med killen som jag va lite intresserad av på en fest som alla hade glömt bjuda mig på och sedan hållit detta hemligt för mig. Det var ingen som längre orkade umgås med mig för att jag var ledsen, det var nästan ingen som orkade stå bredvid under tiden som jag läkte. Hon hade kysst en kille som jag inte ens var kär i och som inte ens va intresserad av mig men jag blev alldeles tom inombords. Jag blev inte arg, jag blev inte ledsen utan jag blev bara tom och det enda ljudet som fanns kvar var slagen från mitt eget hjärta.

Jag är inte oskyldig, Min extrema osäkerhet och brutala behov av att bli sedd och bekräftad har sårat många människor som jag aldrig menade att såra, jag vet det nu. Jag försökte alltid att vara den bästa människan jag kunde vara. Jag vet att jag har varit anledningen att andra har stirrat upp i taket och känt sig tomma inombords. Jag vet att jag har varit anledningen till att andra människor har gråtit sig till sömns. Jag vet att jag har varit ett svin mot människor som har betytt så otroligt mycket för mig, utan att mena något illa. Jag har förlåtit dom människorna som har skadat mig, jag har förlåtit människorna som har fått mig att känna mig som en värdelös liten skit. Jag har förlåtit människor, och jag hoppas innerligt att människor har kunnat förlåta mig.

Dina handlingar har konsekvenser, så tänk efter före!

Som skolungdom vet du inte så mycket annat än de som sker i skolan. Du har under största delen av ditt liv tvingats in i en grupp med människor som du inte själv har valt att umgås med. I skolan har du kunnat finna dina bästa vänner för livet, du har också kunnat gå med en klump i halsen varje dag för att möta dom där människorna som du inte vill träffa. Som skolungdom är det svårt att föreställa sig ett liv utanför skolan, för de är nämligen ingenting man har upplevt. Snälla vuxna människor, säg inte till en ungdom att dom riktiga problemen kommer när man blir vuxen. Som vuxen kan man välja sitt yrke, sin bostadsort, sin parter, sina vänner och vem man vill vara. Som vuxen kan man se att dom där problemen jag hade som tonåring var löjliga, men de var hela min värld just då.

Tänk en gång extra innan du talar, har du eller jag någon vinning på det som jag kommer att säga? Tänk på hur du tilltalar folk och hur du tittar på andra människor. Vi har ingen aning om vad personen bredvid dig genomgår just precis nu, så snälla sluta döma människor.

Serien Tretton skäl varför, eller "thirteen reasons why" som orginaltiteln lyder, kan jag varmt rekommendera. Vi är många fler som behöver en riktig tankeställare.

Puss Bellie!

Likes

Comments

​Hejhej!

Jag är så sjuuuuukt rastlös så jag vet inte alls vad jag ska göra. Känner mig så himla uttråkad och gnällig, inte nöjd med någonting alls. Håller på med en jätte intressant och skit tråkig kurs i skolan om migration och mänskliga rättigheter. Väldigt intressant att prata om och få information om, men ett jätte tråkigt ämne att skriva om utifrån källor! 

Just nu överväger jag att kanske byta hårfärg igen, orkar inte ens med mig själv! Snyggt med de röda osv men känner mig typ som en tonåring i de. Men ska vänta iallafall 2 månader innan jag köper nytt löshår så byter inte innan dess, så har lite tid på mig att fundera. Kanske ska försöka förstå att jag inte gillar ljust hår utan att jag ska ha mörkt, även om jag tycker att alla andra är väldigt snygga i ljust! 

Jag skulle behöva köpa typ ett hus så jag kan göra något vettigt med min fritid så att håret kan överleva, haha! Nu är det iallafall bara tre veckor kvar i skolan, sen har jag två veckors semester innan jobbet hoppar igång. Blir en intensiv sommar, men de är de väl värt, kanske jag inte orkar hitta på en massa skit! 

Puss Bellie!

Likes

Comments

Hejhej!

Herre min skapare vad jag har lyckats åstadkommit saker denna veckan, haha! Jag har suttit och pluggat varje dag, även om de blev lite färre timmar än vad jag hade tänkt. Jag har hunnit storhandla så att det finns mat för typ två veckor framöver. Jag har också rensat kyl och frys samt tömt en massa pappersåtervinning. Det kanske inte låter så mycket för omvärlden, men min make kan vittna om att jag är sämst i världshistorien på just dessa tre punkter! Jag har hunnit luncha med min mamma och låna böcker på bibblan till nästa kurs och beställt de som inte fanns att låna. 

Jag har tvättat hundarnas filtar, gästlakan och annat smått och gott som legat i en tvättkorg för länge. Jag har också organiserat och rensat i två skåp som innehåller badlakan, handdukar, kökshanddukar, lakan, dukar och gardiner. Igår satt jag med hårinpackning i 2 timmar medan jag plugga, efter att ha varit social med min bror! Idag har jag varit och fyllt på mina fransar, sen åkte jag hem och sov middag i 2 (!!) timmar, va helt slut! Efter de tog jag en långpromenad med hundarna och sen började jag städa!

Så idag började jag med att kasta lite små skräp, typ godispapper, och sen dammsög jag. Efter de så torka jag golvet, lister, dörrar, byråer, fönsterbrädor osv. Sen samlade jag ihop textilier som ska tvättas som stolsdynor, prydnadskuddar, filtarna i soffan osv. Imorgon blir det att städa köket, tvätta lite mer och dammsuga igen. Men först imorgonbitti ska jag åka till Mora och hälsa på min kära mormor!

Nästa vecka väntas hemkomst av make, tandläkare, kursstart, tatuering, styrelsemöte och läkartid. Ska till läkaren för att jag är så mentalt trött. Måste vara uppe och röra på mig för att inte somna. Hjärnan kopplar inte, jag förstår inte vad jag läser, svårt att hitta ord och hänga med i samtal. MEN jag känner mig väldigt glad, så tror inte på utmattningssyndrom. Läkaren ska få ta lite blodprover och se om han kan ge mig en mirakeltablett så är jag back in buisness! 

Puss Bellie!

Likes

Comments

Hejhej!

Onsdagen den 8e september 1993 föddes jag. Klockan var 11.17 när läkaren, med hjälp av ett snitt, plockade ur mig ur mammas mage. Mamma var för första gången på väldigt många år helt smärtlindrad och tyckte "förlossningen" typ var det bästa som hade hänt.

Jag hade alla förutsättningar i världen som man kan önska för ett barn. Jag hade en storebror som var 4,5 år äldre än mig som så innerligt hade önskat sig en lillasyster. Jag hade en mamma som hela sitt liv hade velat vara just de, en mamma. Jag hade en pappa som arbetade hårt för sin familj och alltid har gjort de som han har trott varit bäst för sin fru och sina barn.

Min mamma har varit hemma i stort sett hela mitt liv. Hon har arbetstränat och arbetat lite halvtid, annars har hon varit sjukpensionär på halvtid så länge jag kan minnas. När jag gick på dagis kom hon alltid och hämta mig tidigt och vi kunde alltid vara hemma på alla loven utan att behöva barnvakt eller vara på fritids. Jag fick alltid ta hem så många vänner jag ville, och om jag ringde i tid hände det att det fanns nybakade muffins när jag och mina vänner kom hem. Vi tog ofta bussen ner till kupolen, vi umgicks mycket jag och min mamma och hon lärde mig allt från hur man tar ut pengar ur automaten till tvättmaskin och hur man gör en god stuvning. Det bästa någonsin min mamma har gjort, jag kommer göra EXAKT samma sak om jag måste, var när hon kom på mig med att snatta. Jag fick skamset åka ner till affären, lämna tillbaka tröjan som jag snott, be om ursäkt och sedan betala för den. Hem kom jag 200:- fattigare och utan tröja. Behöver jag säga att jag aldrig gjorde om det? Min mamma har alltid tagit sitt ansvar som mamma, och tro mig jag har inte gjort det lätt för henne!

Min pappa har jobbat hårt i livet. Han har sett till att vi har haft ett fint hus, en bil, kunnat åka på semester emellanåt och ha möjligheten att välja kvalitet över kvantitet. Min pappa lärde mig att cykla, att åka skidor. Pappa tog med mig och badade, något av det absolut bästa jag visste. Pappa lärde mig allt praktiskt som jag behövde veta, hur man kör moped eller bil. Min pappa kom alltid in och gav mig en puss på kinden när jag sov och han skulle åka iväg ett tag och jobba, ibland blev jag ledsen och ibland var det okej. Pappa tog alltid min sida och gav mig ansvar, när mamma kände att hon inte riktigt var redo att släppa tyglarna. Jag har alltid varit pappas lilla flicka, vilket jag tror har gjort det väldigt svårt för honom att se när jag glidit iväg psykiskt. Jag tror inte att pappa var beredd på att kastas in i en värld av psykisk ohälsa och allt vad de innebar, men han tog till sig sin uppgift och har utvecklats varje dag sedan dess.

Min bror har alltid varit min partner in crime! Vi bestämde oss tidigt för att vi skulle vara vänner och inte gå emot varandra. Min bror har alltid hållit mig om ryggen och jag vet att jag kan berätta allt för honom. Vi har haft dom roligaste minnena tillsammans och vi har gråtit i varandras famn. Jag visste att han snusa när han va för ung, han visste att jag rökte fast jag inte fick men vi valde att aldrig gå bakom ryggen på varandra såvida vi inte var orolig för den andres välbefinnande.

Mina föräldrar har aldrig blivit arg på mig för att jag gjort något dumt, iallafall inte på riktigt. Jag har självklart fått konsekvenser för mitt handlande, men ett misstag har fått varit ett misstag. Jag har ramlat över staket och haft sönder sprillans nya levis jeans, jag har badat med mobiltelefonen och det är så mycket hårfärg i deras badrum så jag blir fasiken arg på före-detta-jag när jag ser det idag. Jag kastade in min dator i väggen så det blev ett hål, jag kasta in en burk med hudkräm i väggen så det blev en fet fläck och jag pillade bort tapet för att lindra min ångest.

Jag har haft alla förutsättningar i världen för att lyckas, men de gick knöligt.

Att bli mobbad som barn kan jag idag se som en av de bästa grejerna som kunde hända mig. Jag tar ingen skit, jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig och jag är säker på vem jag är. Jag hade så mycket falska vänner när jag växte upp så idag orkar jag inte lägga ner energi på människor som missunnar mig lycka och framgång. Jag har haft mycket stöd hemifrån, men min kamp har varit min egen och ingen annans. Min kamp har blivit mamma och pappas kamp också, men de har inte varit samma sak. Jag tar hellre min kamp all over again än att behöva stå bredvid som en förälder och inte kunna göra så mycket mer än att bara se på och stötta. Jag är otroligt glad och tacksam för att min familj har gett mig allt de kunnat, och lite till! Jag är också glad för att världen spotta oss i ansiktet och sa "försök igen" varje gång vi reste oss upp.

Jag har ingen aning om vad som väntar runt hörnet, vilka motgångar vi ska möta. Jag vet att oavsett vad som sker har jag min make, min mamma, min pappa och min bror som aldrig kommer låta min värld rasa igen.

Puss Bellie!

Likes

Comments

Hejhej!

Igår åkte löshåret i, så förbaskat snyggt! Har blekt sönder mitt eget en aning men de är inte hela världen, ska låta håret vila nu. Hade nån mysko grå ombreish innan jag blekte ner allt och färga de rött!

Imorgon vankas ny tatuering, fortsättning på min sleeve. På onsdag är de tillbaka på gymmet med ett yogapass. Varit sjuk sen jag kom hem från gran canaria så har inte kunnat träna, men nu är jag tillbaka! Funderar på att kanske återinföra en "ät-vad-du-vill-dag" i veckan och försöka äta lite nyttigt i veckorna. Inte banta utan äta allt, men kanske mindre fett och kolhydrater och öka mängden frukt och grönsaker istället.

Puss Bellie!

Likes

Comments