Hej godingar!

Det är så många som snackar om comfort zone. Om att lämna den. Om att man först då kan utvecklas som människa. Det kan låta sjukt tradigt och dryg-peppigt, men det förändrar ju inte det faktum att det är sant. Jag får väldigt lätt adrenalinpåslag. Alltså, jag kan få det innan jag ska ta blodprov till exempel. Så att hela kroppen skakar, händerna darrar, jag hackar tänder och kan knappt prata. Det började efter att jag fick en chock efter ett blodprov en gång, hela kroppen krampade och fingrarna låste sig i vidriga positioner och jag låg och skakade som en besatt. Det är bättre nu, men poängen är densamma - för mig är comfort zonen jävligt liten. Eller, dess kanter är gjorda av ganska otippade saker.

Hursomhelst klev jag långt utanför denna comfort zone när jag åkte till Falun på introduktion till ämneslärarprogrammet. Jag åkte buss dit utan att veta var jag skulle, träffade en ny vän som jag aldrig träffat förr, lullade runt på skolan och hade mitt allra första seminarium. När jag åkte hem hade jag växt. Inte för att jag var så obeskrivligt nervös innan (det var jag faktiskt inte), utan för att jag insåg hur långt jag kommit på bara några år. Belle 24 hade aldrig klarat det Belle 28 gör utan större problem.



Här ser ni mig före dagens seminarium, och efter. Jag har inte varit särskilt nervös alls, men ungefär två minuter innan det drog igång kände jag det - adrenalinpåslaget som slog till. Händerna darrade, jag både svettades och frös. När jag väl skulle prata darrade läpparna och orden kom ut hackigt. Men jag fick inte panik! För fyra år sen hade jag troligen tuppat av. Jag hade gjort vad som helst för att komma ur den obehagliga situationen, det hade börjat snurra och så hade jag svimmat. Därefter hade jag tvärsäkert hoppat av kursen. Idag öppnade jag käften och pratade, jag skrattade och kommenterade och förklarade hur jag tänkte. Efter bara några minuter hade jag slutat skaka, och kvar fanns bara det roliga i att diskutera ett ämne som intresserar mig. När jag var klar hade jag växt.

Man kan kanske tycka att det här är småsaker, men om man vet var jag har varit för några år sen så är det enormt. Jag tycker att detta är så obeskrivligt roligt, på alla sätt och vis. Jag känner i varje del av kroppen att jag har valt rätt, att jag ska bli lärare. Och sanningen är att jag nog har velat det längre än jag velat erkänna det, för jag har varit så himla rädd. Rädd för hela upplägget, för introduktioner, seminarium, för att diskutera med andra människor, för muntliga redovisningar. Men nu är jag inte rädd längre. Eller, jag är inte tillräckligt rädd för att det inte ska vara värt det. Allt det nya är inte framför allt skrämmande, utan först och främst intressant och väldigt roligt.

Det är sånt som händer, när man vågar utmana sig själv. Men grejen är att ingen hade kunnat tvinga mig till det här. Ingen hade kunnat övertyga mig eller pressat mig in i detta. Att utmana sig själv, måste vara ens eget medvetna val. Annars är paniken nästan garanterat ett faktum. Det man gör, det måste man göra för sig själv, och för att man själv vill.


Gillar

Kommentarer

idagrundelius
,
BellEveTherese
,
okergul
,
Du er så god! 🌸 God klem, dette nailer dunouw.com/okergul
BellEveTherese
,
Tack bästa du!! 🌼nouw.com/bellevetherese
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229