Header
View tracker

Jag kommer ihåg den dagen jag kom hem. På min säng låg där en hjärt ask med godis i som ett välkomnande och jag undrade hur länge den legat där när dem hoppats på när jag skulle komma hem.

Jag hade svårt att sova på nätterna. Mamma eller pappa var alltid med mig och sov i den lilla trånga gästsängen bredvid min säng, och en av dem var hemma. Jag brukade lyssna på musik när jag inte kunde somna eller sova och jag orkade inte vara inne på mobilen annars. Det tog för mycket energi och koncentration. Lyssnade jag inte på musik, så låg jag bara och vänta ut natten tills det skulle bli ljust ute igen. Jag brukade ligga och lyssna på ljudet från Helsingborgs stad. Man kunde se lite översiktligt ut på gatan från mitt fönster, och jag hörde det mesta som hände där ute, fåglar, bilar eller bara bullret från staden överlag. Två eller 3 gånger om natten kom där in sjuksköterskor och skulle ta tempen i örat, ny antibiotika och sprutor i mina armveck och ta pulsen i biceps. Jag vaknade alltid när dem gjorde det och om jag redan låg vaken låtsades jag som att jag sov.

När jag började bli piggare och medicinen börja verka på mig efter några dagar började jag bli otålig och ville hem. Men dem lät mig inte. Jag tjatade på mamma och pappa men dem hade ingen talan. Jag kunde inte gå så jag åkte rullstol hela tiden. Kul tycker man tills man verkligen sitter i en på riktigt. Men jag hade svårt att gå.
Jag låg inne när Sverige hade en av de varmaste dagarna/veckan. Och det sög. En dag gick jag och mamma ut. En lång runda, vi brukade bara åka inne på sjukhuset eller en runda runt om hela sjukhuset utifrån. För jag orkade inte mer för sen behövde jag vila mig.
Vi åkte ner till hamnen i Helsingborg och åt glass eller mamma åt kebab och jag åt en glass. Jag hade svårt att äta.
Dagen efter åkte jag ner till hamnen i rullstol igen. Med min familj. Min syster skulle gå på bal precis nere vid vattnet. Jag hatade sitta i rullstol den dagen, jag kunde inte se så mycket och jag träffade många jag kände och många tittade på mig. Länge.
Jag sov mycket, men det var i omgångar. Typ en timme hit och en timme dit och varje morgon kl 9 kom doktorn in och pratade. Jag var den äldsta på hela barnavdelningen för att jag fortfarande var 17, men en dag när jag satt och åt kom där in en kille ungefär i min ålder som nog hade brutit nästan alla ben i kroppen. Han åt lika lite som jag och sa inte heller nånting.
Alla var så snälla på sjukhuset men jag ville bara hem nu. Och dagarna gick och till slut fick jag åka hem i en dag. Men jag var tvungen att komma tillbaka imorgon. Men det räckte. Jag var glad. Jag kommer ihåg den dagen jag kom hem. På min säng låg där en hjärt ask med godis i som ett välkomnande och jag undrade hur länge den legat där när dem hoppats på när jag skulle komma hem.

Jag grät när jag kom hem. Så mycket. Jag har nog aldrig känt mig säkrare eller mer tacksam. Jag kom hem till en ny bäddad säng och ett rent rum (stökigaste som finns människan är jag).
Jag åkte tillbaka dagen efter igen, och tog prover, som fortfarande inte var bra men dem var ändå okej. Jag skrevs ut den dagen. 10 Juni var det. Min mamma hade tagit examen, min syster studenten. Och jag fick komma hem.
Jag sov mycket flera dagar och veckor. Och jag tränade inte.
Men nu gör jag. Och jag är frisk som fan. Och tacksam för livet. Jag älskar alla.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 228 readers

Likes

Comments

View tracker

Fotbolls EM i Frankrike har äntligen börjat vilket jag och flera andra miljoner själar runt om i världen har väntat och längtat efter. När det är stora mästerskap handlar det mycket om skratt, tårar och att man blir arg eller besviken på sitt lag. Vilket är fullt naturligt, man vill supporta sitt land så gott man kan och hoppas att man ska komma längst i hela turneringen. Såklart!
Men jag tycker att starten på denna Euro cupen har sugit. Folk beter sig rent ut sagt som svin.
Inga problem på invigningen då Zara Larsson som representerar Sverige gjorde ett lysande öppningsnummer som vi svenskar bör vara stolta över för att hon är så grym. Men sen att skiten bara kommit och kommer komma, då jag mest syftar på oroligheterna mellan Ryssland och England igår.
Omogna vuxna människor som slåss och kastar saker på gatorna och förnedrar varandra för egentligen ingen anledning alls?! Att man buar ut varandras nationalsånger, vart finns respekten där?! Stormar läktare och startar bråk så folk tvingas fly?! Och att folk nästan blir ihjäl slagna på gatorna så dem svävar mellan liv och död?!. Vad i helvete håller ni på med vill jag bara skrika rakt upp i huvudet på allihopa för detta är INTE okej.

Tänk bara på alla barn som följer turneringen eller varit på plats när saker som detta inträffar, tänk vilken rädsla var och en får eller hur detta kanske kommer smitta av sig på dem i framtiden. Jag blir så ledsen av att höra att saker som detta ens händer för det tillhör inte fotbollen nånstans. Ingen våld och ingen rasism, fotboll är en religion där alla är välkomna!

Jag hoppas att kravallerna kommer få konsekvenser och att inte lagen i sig blir drabbade för det känns inte rättvist Men om den enda lösningen är i detta fall att (diska) både England och Ryssland så kommer jag acceptera beslutet just för att få bort oroligheterna som inte tillhör fotbollen. Det är så tråkigt att korkade människor förstör för sitt eget land och är dem ens medvetna om att dem gör det?
Jag hoppas även att resten av cupen kommer sprida mer kärlek och glädje och bort med saker och redskap som inte tillhör vår fotbollsvärld, bara folk kan fatta det nån gång? Vi som är goda och kloka människor vill se fin och trygg fotboll, förstör inte det!

Likes

Comments

View tracker

Jag har haft så ont.
Jag har frusit.
Jag har svettats.
Jag har gråtit och jag har skrattat.
Jag har haft dem värsta dagarna i hela mitt liv.

Dem vet inte vad det är som är fel på mig. Dem kan inte hitta svaren i mina prover. Än sålänge eller iallafall inte på 5 dagar. Jag är riktigt sjuk men jag ligger just nu hemma på permission (vilket betyder att jag får åka hem men måste åka tillbaka till sjukhuset igen redan om två dagar).
Jag grät när jag kom hem och när jag la mig i sängen men jag vet inte varför egentligen jag antar att de är för jag har saknat allt det vanliga runt omkring mig och det är hemma som jag känner mig trygg.
Man kunde tro att jag hade fått en vanlig influensa med "det vanliga" lite feber och huvudvärk ja ni vet. Men nej det var mycket värre än så.

-"Mamma jag mår inte så bra idag"
Det var förra söndagen och jag skulle iväg och döma min första P16 match nere på Österås klockan 12.
Det var väldigt varmt ute och jag både åt och drack dåligt till frukost då jag inte kände mig så bra. Jag kände att jag hade lite jobbigt med att springa under matchen och att jag var seg och oklar i mina domslut vilket jag ber om ursäkt för.

Efter matchen mådde jag inte alls bra och när jag kom hem däckade jag direkt ner i sängen. Jag drack bara vatten men jag kunde inte äta. Bara lite lite lite, men jag hade ingen aptit.
Dagen efter var en måndag och skola men jag gick aldrig, jag hade fruktansvärd huvudvärk och jag hade svettats som en gris under hela natten. Alla dagar fram till torsdag mådde jag så jävla dåligt. Detta har varit det värsta jag har upplevt i hela mitt liv. Antingen frös jag som om jag vore på Antarktis eller svettades jag så mycket att det bara rann ur mig och jag blev helt genomblöt. Det fanns aldrig ett mellanting och den konstanta huvudvärken och illamåendet försvann aldrig ifrån mig.
Jag låg i min säng på mitt rum, jag låg i soffan i vardagsrummet eller i mamma och pappas kyliga sovrum där nere i källaren men inget hjälpte mig för jag hade över 40 feber i nästan en vecka.
Jag började få kraftiga diarier och det värsta var att det aldrig slutade på mig, och eftersom jag knappt åt nånting under dagarna så undrar jag vart allting kom ifrån. Jag var så sjuk. Torsdags morgon var det dags. Jag började spy för första gången och jag spydde och spydde och mamma fick ringa in till 1177 för fråga vad vi ska göra med mig.
Med tanke på alla symptomer jag hade, klicka det med något som heter "hjärnhinneinflammation"
och tanten på 1177 hänvisade oss direkt till akuten och jag och pappa åkte till akuten i Helsingborg.
Eftersom jag inte är 18 år fyllda ännu (som i detta fallet är tur) fick jag akut hjälp uppe på barn akuten. Jag var så sjuk när jag kom in och hade så mycket bakterier i kroppen och det var verkligen i sista sekund att vi åkte in annars hade detta kunnat bli ännu ännu värre.

Jag låg på en brits som var för liten för mig och svetten bara rann av mig. Det tog så många prover på mig och en spruta i ryggmärgen 2 gånger (något av det värsta jag gjort) för att kolla bakterier och virus.
Jag hade ont i rygg och nacke och jag ville bara dö. Jag har tänkt många gånger under denna vecka som varit att jag vill bara dö. Jag ville inte må såhär dåligt eller ens känna såhär.

Jag var så trött och med tiden och under dagen fick jag ett eget rum på avdelningen.
Där fick jag vara i 5 dagar. Där personalen passat upp mig och undersökt mig och tagit prover på mig flera gånger om dagen och flera gånger om nätterna. Någon av mamma eller pappa sov alltid med mig i rummet så jag var aldrig själv. Men jag hade svårt för att sova och jag hade ont i min kropp hela tiden. Både av smärta och medicinerna.

Jag har blivit brett behandlad för hjärnhinnsinflamation med massor av sprutor och antibiotika. Samtidigt som jag har fått alldeles för låga värden i min lever och i bukspottskörteln. Men dem vet fortfarande inte vad som är fel på mig.
Jag har fått rekord många sprutor och kanyler i armarna och jag är så svag i hela kroppen och har en massa blåmärken och plåster överallt.

Jag är så ful.

Jag har varit på röntgen både för magen och för lungorna med dem hittade inget rakt av på mig. Idag hade jag för lite blod i kroppen och dem fick ta 3 blodprov på tre olika ställen innan det kom något. Jag har svårt för att gå och jag har lite jobbigt för att prata ibland, det kommer ut oklara ord eller bara några läten ifrån mig. Men jag har iallafall fått strålande hjälp av jättemånga olika personal, super trevliga och väldigt pedagogiska. Fått god mat och frukost på sjukhuset men sen har jag ätit ute en hel del, och såklart har jag ätit så mycket jag kunnat.
Jag har bott i ett helt okej trevligt rum med eget badrum och fin inredning och med tv med många kanaler och dvd om jag velat kolla på film som jag har gjort några gånger. Jag är även så tacksam för alla som har skrivit och ringt och brytt sig om mig. Och jag kommer sjävklart skriva ut mer info så fort jag själv vet mer.

Ber även om ursäkt för usel uppdatering men jag har knappt haft orken att hålla i min mobiltelefon på en hel vecka. Älskar er

Jag vill inte tillbaka till sjukhuset igen. Men jag vill bli frisk

  • 3676 readers

Likes

Comments

Jag var med om en sak i morse som gjorde mig jävligt förbannad och jag kände att detta var slutligen droppen.
Jag och mina vänner pallar verkligen inte att stå ut och känna såhär varje jävla vecka längre. En känsla av obehag, vara i vägen och känna sig sämre.

Jag tränar fotboll på skoltid i min gymnasielinje vilket jag har trivts att göra väldigt bra, och att jag har fått möjligheten till att bli och utvecklas som en bättre fotbollsspelare varje dag.
Men inte konstigt att man tröttnar? Vill sluta gå och träna. Presterar sämre eller vill inte ens vara med längre.
Detta som jag tänker ta upp har inte bara hänt idag utan har varit en påföljd enda sen vi slogs ihop med killarna på träningarna i skolan.
Vi spelade match på träningen i skolan idag, för min del så var det jämna och bra lag, vi är totalt 7 tjejer blandat med ett 15 tal killar. Så det blev 3 tjejer i varje lag och en extra målvakt.

Det flöt på bra kanske första sekunderna av matchen tills en tjej fick röra bollen. Kanske var det ifrån en jävla skit pass hon skulle ta emot eller att gräset var tuvigt och bollen studsade ifrån henne. Hon misslyckades med mottagningen.
VAD MAN DÅ HÖR. Är killar som skrattar, suckar, står och snackar skit med varandra och förnedra vad som precis hänt. Detta hände inte bara en gång utan VARJE misstag, fel pass, mottagning eller skott som en tjej gjorde idag. Det var till och med svårt att berömma oss när vi gjorde något bra utan det fick vi tjejer sköta själva.
JAG SKÄMS över er killar som håller på såhär!

För att det är ni killar som suger
Det är ni killar gör oss tjejer mer chanslösa än vad vi redan är i det fysiska och nu till det psykiska
Och det är ni killar som gör oss osäkra på oss själva.

Vi är rädda för er ser ni inte det?

Vi berömmer och peppar er så gott vi kan men vi får sällan något tillbaka. Vi är tyvärr inte lika tuffa eller orädda som ni är men vi försöker så gott vi kan. Ser ni inte det?
Jag antar att detta är en norm om hur samhället ska och ser ut idag.
Jag antar att killar och tjejer är uppdelade för en anledning och jag tror att det är bäst om det förblir så.

Jag tänker inte heller dra alla killar över en kant i detta inlägget då där faktiskt finns ett få tal killar som strider emot dem andra idioterna genom att peppa oss när det går dåligt, berömma oss när vi gör något bra och försöker få oss att känna oss som en del av laget.

Jag är ledsen över att detta är ett så allvarligt problem men det måste bort och det måste lösas! Till alla tjejer där ute, jag hoppas jag har kunnat tala för några av er och att få några killar att inse. Lägg av



  • 2824 readers

Likes

Comments

Dags att presentera mitt första inlägg på denna blogg (av alla bloggar jag haft, men har slutat för det blir tråkigt och har -0 energi till att bry mig) lol
Jag tänker att presentera mig i senare inlägg, men nu tänker börja lite intensivt om mig själv så alla får veta rätt och tycka rätt.

Det är inte så att jag aldrig haft en kille för det har jag, jag var största playern när jag var yngre och kunde ha 5 stycken om jag ville. Senast jag var lite halv kär i en kille var när jag gick i 6-7,i en utländsk kille som jag tyckte var jävligt snygg och bra på fotboll, sen har liksom åren bara gått. Jag erkänner nu. JAG HAR ALDRIG varit kär, jag har aldrig riktigt hittat någon som jag velat bli ihop med, många tycker jag liknar en kille och antagligen därför ingen kille ville eller vill bli ihop med mig, lika så med min kropps uppbyggnad, jag är mer vältränad än nästan alla killar jag känner. Vet inte om det är speciellt något att skryta om eller ej.
Jag hade sex första gången med en kille, jag ångrar det. För jag önskar att mitt första sex skulle vara med en tjej.
Jag dras inte till killar nånstans, utseende fine du ser bra ut, du är snäll, men när jag ser en tjej så smälter jag, men bara kolla hur vackra tjejer är.
Ni ska veta hur mycket jag skäms över detta just nu. Men det är dags. Jag har skämts varje gång någon frågar mig, jag får liksom en klump i magen och säger nej eller något annat för att undvika att vara ärlig om hur jag känner. Förra året börja jag känna efter, jag kysste min första tjej. liksom kysstes på riktigt, jag brann upp, jag fastnade för alltid. Jag sitter och "kollar" in tjejer medans alla min kompisar sitter och spanar på killar, jag skäms, skäms? MEN VARFÖR GÖR JAG DET? jag är så jävla rädd av att bli illa behandlad av mina vänner eller andra människor för att jag gillar/dras till samma kön. Jag är rädd för att bli så nertryckt och liksom stämplad som äcklad eller ofräsch. Jag har en känsla av att bli mindre värd och att ingen kommer vilja prata med mig. Dessa tankarna har riktigt satt sig psykiskt på mig och jag har gråtit miljoner gånger över detta på senaste.
Jag är typ världens bästa människa att känna, jag är charmig och bryr mig alltid om andra. Jag är mysig och jävligt ärlig, men jag vill inte att folk ska tycka illa om mig, jag skäms och skäms. Det är inte heller så att jag gillar alla tjejer som finns, utan precis som någon dras straight till en kille eller en tjej gör jag det också. Hon ska vara perfekt för mig, som er partner är för er. Men jag är Belle och jag gillar tjejer men snälla gör mig inte mindre värd.

Jag skrev ut denna texten. Samt la in den i ett av mina arbeten i skolan och jag fick A. Jag har lättat på alla tunga stenar över mig. Jag har kommit ut, jag är stolt och jag är fri.





  • 2551 readers

Likes

Comments