View tracker
View tracker


Vi får inte missa att se oss omkring just nu, för just nu pågår skiftningen av löven. Den magiska förändringen som sakta ger staden lyster och ro. Ett behag av varma toner trots att himlen är målad i grått. Jag tog en promenad vid en plats jag ofta besöker. Avskilt ifrån folkmassan och dess stressiga vardag. En plats där man går längst vattnet, betraktar fåglar som nyss lagt sig till ro vid en grön slätt. Nära intill strömmar en liten bäck, dekorerad med naturliga stenar i alla dess former. Så vackert och så lugnt. Jag satt på en bänk och försökte leta efter nya inställningar på kameran som jag nyss har köpt, så himla underbart. Ensam gick jag sedan på små gränder med en sökande fotoblick på gamla byggnader som vittrat sönder under årtionden. Min blick var fylld av nyfikenhet och mina ben ville ta mig fort till motiven som jag fann. En eftermiddag där tiden bara rusade iväg, trots bitande kyla på mina händer så fanns det ingenting som kunde stoppa mig från att göra det jag älskar mest av allt, fota.

Likes

Comments

View tracker


Som vissa vet har jag spenderat hela sommaren ute i skärgården på en ö och arbetat i en kiosk och med service. Mina minnen är starka, men jag la mycket tid åt att filma för att senare i livet kunna återskapa det liv jag hade där. Minnas tillbaka då jag de regniga dagarna satt i min stuga, utan internet eller tv, endast en bok och en svag lampa i min mörka ensamhet.

Jag skaffade mig kontakter, talade till många och drogs in i deras historier om livet och öns historia. Dessa stunder fyllde mig med lycka, samtidigt som det var underbart att traska omkring i mina gummistövlar på klipporna, lyssna på måsarna tidiga skrik, vågor som slog emot de mörka bergen, befinna mig långt ute på någon udde där ingen civilisation fanns på kilometers avstånd. Jag hade alltid orken och viljan till att upptäcka öns alla sidor, kunde gå i timmar med min kamera utan att ens tänka på en tomhet och ensamhet. Skärgårdens tysthet och magiska bild gjorde mig så lycklig på alla vis. Jag blev inspirerad till att fånga klipp och minnen med min kamera av den sommar jag aldrig tidigare upplevt.

En sommar där jag fick växa som person, leva på mitt sätt utan att känna mig tvunget eller bunden till något annat på min lediga tid. Kan känna en typ av skam. Jag upptäckte något med mig själv som inte riktigt funnits i tanken innan. När jag var klar med mitt arbete ville jag inget annat än att upptäcka saker. Vilket gav en effekt på att jag lade maten åt sidan. Såg ingen lust med att sitta ensam och få i mig nudlar, ingen vilja. Aptiten fanns aldrig riktigt där, detta berodde delvis av latheten, att laga mat till sig själv kändes onödigt och jag kunde få ut så mycket annat av tiden än att sitta där på en köksstol, stirra in i väggen utan sällskap och äta knäckebrödet med mjukost. Jag försökte många gånger att bara tvinga i mig näringen , men inom mig tog den där tomheten emot. Du som läser detta får tro att jag tappat vettet, eller blivit en aning förstörd på något vis, men det var såhär som jag fungerade och kände under sommaren.

Jag vet inte hur det ska gå i mitt vuxna liv, det må låta fundersamt. Jag är en kvinna och ska kunna lite om matlagning, eller åtminstone ta hand om mig själv utan att mina benknotor ska visas. Det har med mognad att göra, och jag är chockad över varför jag hamnade i den svackan.

Likes

Comments


När jag var barn var jag en dagdrömmare, precis som idag. Skogen var mitt hem, precis som idag. Jag har alltid haft det här lugnet som kan upplevas som skrämmande för vissa. Under min barndom satt jag ofta själv i diket med en sådan livlig fantasi att jag såg hur blommorna talade till varandra. Jag hade en riktigt färgglad bild av världen, så som många barn har. Man upplevde allting lite extra spännande. När jag först fann mitt intresse av fotografering, sprang jag ofta runt i skogarna för att fånga motiv av växter och landskap som jag fick en extra känsla för. Jag tänkte inte på ensamheten för jag kände mig aldrig ensam i naturen. Det fanns så mycket runt omkring mig som gav mig en varm och trygg känsla inombords. Och detta känner jag än idag. Samma känsla och tacksamhet över att leva i en sådan vacker miljö. Många går igenom sin barndom och sedan hittar de ett nytt "jag" Visst har jag också varit i en sådan period där jag inte riktigt visste vem jag var och vad jag ville göra med mitt liv. Hade planer att flytta till USA och bo på ett berg som hollywood fru. Men någonstans inom mig insåg jag att detta är inte alls vem jag är, och hittade tillbaka till den natur människa jag är.


Minns det så tydligt när min mamma sa "Isabelle, du är ingen Hollywood fru och du är inte en sån som lever i glamour. Du bor på landet. " Detta fastnade i mitt huvud, men vägrade tro att min mamma kunde ha rätt i precis allting. Hon kände mig mer än jag jag kände mig själv. Även en dag då jag stod i mitt röriga, rosa tonårsrum med affischer på modeller, inspirations bilder, ett fat med trehundra nagellack, uppstaplade läppstift i en prydlig rad, och så den där enorma klädhögen som låg framför mig. Jag fick tanken "är det här verkligen jag." Den gröna och fridfulla natur som visade sig genom mina fönster gav mig en större längtan än alla dess saker som jag inpuls köpt. Jag använde inte ens hälften av kläderna av färgcirkelns alla färger. Och tänkte sedan på alla dessa barn som inte lever detta liv. Vad höll jag på med? Det var då jag äntligen gjorde en förändring. Jag hade hittat mig själv. Känslan att städa undan allt rosa och glittriga gjorde mig lycklig, en lycka jag inte upplevt förut.

Jag är naturlig, jordnära och älskar naturen, det kommer jag aldrig mer gömma.

Likes

Comments


Känslan att svepa en pensel över en duk och göra en konst baserad på sina känslor är obeskrivligt. Mina tavlor har en mening, en historia. Det jag känner inom mig, en blandning av ledsamhet eller positivitet läggs på duken framför mig, och det har jag i ett tidigare inlägg berättat om. Men för dem som inte vet, så är det bara en klar sanning av vad som döljer sig bakom mitt stora leende. Leendet som lätt kan plockas fram för att täcka över, och dölja den känsla som ligger djupt i mitt inre. Det är så här som jag visar mina känslor och delar med mig av det jag känner. Folk får uppfatta tavlorna hur de vill och alla skapar sig sin egna uppfattning eller får ett minne. Men jag vill bara att människor ska känna någonting när de lägger tiden på att studera den konst jag målat i min ensamhet.

Den här stormiga tavlan beskriver den förtvivlan och sorg jag bär på.. Ni vet när något plötsligt inträffar utan förvarningar, som en mäktig storm. Och man påverkas så kraftigt av det, att det inte finns någon annan plats i ens tanke att tänka på någonting annat? Man kan endast fokusera på hur vågorna förändras och hur vinden får träden att kasta sig i en hastig rörelse. Det går inte att lägga märke på hur morgondagen ska se ut, eller hur veckorna framöver ska se ut. Man bara går och tänker, hoppas på att stormen ska lägga sig och bilda en vacker och klar syn.

Likes

Comments


Det var något helt magiskt med skogen idag. Luften var så där härligt varm och mossan var uppvärmd av solens starka strålar. Bar endast en klänning utan skor och kände friheten i den miljö jag befann mig på. Jag kände den mjuka mossan under mina fötter, trotts barr och grenar kändes det ingenting, det kändes bara trivsamt och lugnt, skogen ville ingen skada utan bara gott och det märktes på något vis. Jag sprang omkring och fotograferade och njöt av att sommaren snart är här. Det var som en lycka i atmosfären, en lycka som gör att jag öppnade mina sinnen. Plötsligt blev doften av regn tydligare, ljudet av de gamla tallarna, och varje liten detalj av skuggor och liv förstärktes en aning. Jag kände mig mer levande än någonsin.

Likes

Comments


Det första som dök upp i mitt huvud var "är jag verkligen normal, är det här normalt?" Där låg jag i en glänta djupt in i skogen och studerade ljuset som trängde in mellan granarna. Jag är så tankspridd att jag behövde en tid att bara vara i naturens dova ljud och starka dofter av fukt och växter. Jag bara låg där. Tog alla mina tankar och samlade dem för att ta itu med det jag burit på. Djupa konversationer, som jag själv endast kunde svara på, är det bara jag eller kan fler människor uppfatta sig själva som ett mysterium. Det kändes som om jorden bara slutade snurra, och verkligheten kom ifatt mig. Jag skapade mig mitt egna universum på den fridfulla plats jag befann mig på. Medan jag låg där tänkte jag på de människor som inte får uppleva en sån här miljö. På dem som alltid befinner sig i stress och lever vid asfalterade vägar. Vad gör de för att finna sitt inre lugn? Det är så viktigt att hantera det man bär på, jag gör det nog bäst själv då jag är en ensamvarg. Vi är alla olika.

Jag fick den känslan av att jag inte ville ta mig därifrån, kroppen sa ifrån och jag kunde inte lämna skogens ljus. Folk som läser detta kanske upplever mig som en annorlunda och lustig person, men vad gör det? För dem som känner igen sig i mig, kan få en klarhet i att vara udda, är inget konstigt. Det är bra att vara den man är, att stå för det och visa det är en styrka.


Likes

Comments


En ledig fredag väntande mig när jag vaknat från en djup sömn. Det finns en självklarhet för mig att ta en kopp kaffe och sätta mig ute på trappen. Njuta av den friska morgon luften och höra fåglarnas ljuva sång. Det skapar ett slags lugn, att bara sitta där ute i vårsolen. Drog sedan fram penslar och färg från mitt dammiga skrivbord. Känns som om det var evigheter sen jag lät min kreativitet flöda. Så viktigt att man tar lite tid till sina intressen och inte låter vardagen ta all sin energi, för då blir man bara nedstämd tycker jag.

Hade en klar bild i huvudet på det landskap och de färger jag ville fylla tavlan med. Mitt rum däremot har knappt något utrymme till något annat än de tavlor jag målar. Men jag trivs på något vis. Det är ändå konst, och konst gör mig glad på alla sätt. Älskar att bara stirra på detaljer och lära mig av varje målning, för att sedan förbättra mitt brinnande intresse.

Likes

Comments


Jag är en person som ofta tänker "tänk om." Okej, så vart ska man börja i ett sådant stort ämne som jag bär på varje dag. Ger er bara en liten inblick på det. Att vara tankspridd har sina fördelar, och nackdelar då folk i min omgivning kan tro jag är "tappad bakom en vagn" när jag är upprymd och framstår som ett frågetecken. Eller att jag bara är överdrivet fundersam om allt som pågår runt omkring mig. Men dessa tankar håller jag oftast (inte alltid) inom mig, för att inte folk ska börja undra om det sitter en skruv löst. Jag skäms inte över vem jag är, jag står för det. Men man kan inte dela med sig av allt till alla.

Brukar lägga märke på oss människor, så lustiga och intressanta vi är ändå. I allt vi gör, i det vi förmedlar och lär oss. Våra kunskapar och ord som vi sprider vidare varje dag. Jag kan sitta på spårvagnen för mig själv och diskret lägga märke på folket. Inte sådär stört på något sätt, bara titta runt och samla mina tankar. Den stora frågan jag bär på är "Hur kommer vi människor utvecklas och se ut/ göra i framtiden?" Kommer vi alla ända hudton till en mörkare och mer anpassad efter klimatets varmare temperatur? Kommer vi bli kortare på grund av att fler och fler bara sitter ner med böjda ryggar på arbetet, eller kommer vi bli längre och skapa en hälsosam revolution? Jaa, det går jag och funderar på. Tror någonstans att vi kommer bli i genomsnitt över 2 meter långa, om man ser människans utveckling tillbaka i tiden.

Det ytliga kommer till en högre grad, att vara vacker och hälsosam kommer säkert stå i form att man opererat sig och ändrat sitt naturliga. Med tanke på att dessa ingrepp folk gjort under åren, och all denna nya teknik så kommer vi säkert glömma vad en "naturlig skönhet" är. Vi mänskor kommer skapa sådana extrema ideal att det skrämmer mig. Men det är bara vad jag tror, när jag sitter där på spåret och iakttar våra framtida "generationer." Se barn med smink och lockat hår, vad kommer de lära sina barn och barnbarn? Att skönhet sitter i sminket och märket på deras kläder? Kanske att de inte duger som de är, och måste genomgå en operation eller fler för att passa in i det plastiga, framtida samhället.

En dag kommer vår äldre generation dö ut, och vad väntar oss då? Jo vi, vi unga som lever nu. Jag ber till Gud att fler än jag tänker på framtiden, det samhälle som väntar oss i våra äldre dagar. Vill vi sitta på spåret om femtio år och undra vart det mänskliga hamnat? Undra varför ingen längre bryr sig om insidan utan endast går på klass och det yttre.

Likes

Comments