För fem år sen tyckte jag att folk som älskar sig själva måste vara knäppa. Jag minns att jag frågade min mamma om hon älskade sig själv och när hon sa "ja" valt min värld. För jag fattade inte. Fattade inte hur jag själv skulle komma dit, men insåg att det måste vara möjligt. Hon lyckades ju.

Det är så mycket psykisk ohälsa som bottnar i dålig självkänsla. Är man osäker på sig själv så blir man osäker på allt. Vad tycker han? Vad ser hon? Vad säger hen? Vad menar dom? Vem är jag? Ångest. Depression. Panik.

Tillslut glömmer man bort vad man vill eftersom rädslan står överst som ett jävla monster och gormar och skriker så inget annat hörs eller syns. Vill du följa med på ditten? Vill du pröva datten? Nej. Man svarar att nej, det är nog inget för mig. Låtsas att man inte vill, fast det egentligen bara handlar om att man inte vågar. Har det gått tillräckligt långt så fattar man det inte ens själv. Viljan och rädslan har blandats ihop och man inbillar sig att det är så här jag är. Det bara är så.

Och så kommer drösen med självhjälpsböcker och säger att det är helt okej. Du är bra som du är. Bara ställ dig framför spegeln och säg att du är vacker och bra varje dag så blir livet fint sen. Tryck in det i din skalle. Att du är helt perfekt precis som du är. Skriv en lista på allt som är bra med dig, så behöver du inte ändra på nånting, för "dom som vet" säger ju att du är bra som du är.

Tyvärr är det bullshit. Visst har du säkert många underbara sidor och egenskaper som du borde lära dig att uppskatta, det tvivlar jag inte på. Men hur blir det med all skit? Hur blir det med ilskan du bär på och inte kan kontrollera? Hur blir det med ångesten som kryper dig i nacken om kvällarna? Hur blir det med rädslan, om du bara låtsas att du är heeelt okeeej som du är?

Ingen är perfekt som dom är. Ingen är ens så bra som dom kan bli. Varenda jävla människa kan alltid vara bättre imorgon än hen var igår. Och inte genom att acceptera hur man var igår, inte genom att acceptera allt man är missnöjd med hos sig själv som om man vore totalt gjuten i sten, omöjlig att förändra. Utan genom att stirra sina skitsidor i vitögat och be dom dra åt helvete. Genom att våga inse att nej, jag är fan inte alls bra som jag är, men jävlar så bra jag kan bli.

Det är bs att människor inte kan förändras, och det är livsfarligt bs eftersom folk tror på det. Så länge du inte gräver upp det du är missnöjd med hos dig själv och tar itu med lortet kommer du inte komma nån jävla stans alls.

Det här handlar naturligtvis om insida och inte om utsida, för är du trygg och säker inuti så tänker du bra mycket mindre på utsidan. Så kom inte och säg "men hur ska jag kunna ändra på min stora näsa?" för det är inte vad det här handlar om. Det handlar om den där dåliga sidan hos dig som fokuserar mer på hur stor din näsa är än på hur du är som person. Jobba bort den.

Självinsikt är alltid svaret. Om du vågar lära känna dig själv och erkänna dina brister så är du på väg nånstans. Våga titta under din egen yta och erkänn att du är rädd, att du är arg, att du är vilse, att du inte är nöjd med det du hittar. Och var jävligt noga med att åsikterna om dig själv är dina egna. Ändra på det DU vill ändra på. Bli den DU vill vara.

Jag har varit den där. Den som ser sig själv i andra och går till angrepp eftersom jag inte fattade att det var mig själv jag såg. Eftersom jag inte fattade att jag var avundsjuk, eller bara helt enkelt måste fokusera på andra för att jag inte klarade av att rota i mig själv. För att jag var så skrämmande säker på att jag aldrig skulle kunna förändras. På att jag aldrig skulle kunna bli nån jag såg som en bra människa.

Jag har varit den som inte står ut med min egen spegelbild. Den som dolt min osäkerhet under högljudda skratt och rappa kommentarer men som i efterhand analyserat sönder situationen av rädsla för att jag kanske sagt eller gjort nått helt idiotiskt. Den som trott att mina drömmar och mål är totalt onåbara för nån som mig. Den som trott att alla ser mig, alla lägger märke till mig och alla hatar mig. Och om dom inte gör det så börjar dom snart. Jag har ärr över hela kroppen som bevisar precis hur mycket alla andra betydde för mig, och hur litet värde jag själv hade i mitt eget huvud.

Idag vet jag. Vet att människor kan förändras. Vet att jag har gjort det. Vet att jag kommit sjukt långt. Vet att jag är en bra person med några mindre bra sidor som för det mesta ger sig till känna under en vecka i månaden 🙄. Vet att jag hade så jävla fel när jag trodde att mitt liv för alltid skulle vara ett skräcktorg fyllt av självhat. Vet att jag hade fel när jag trodde att det enda jag kunde göra var att acceptera att jag alltid skulle vara den där personen. Och jag gillar mig. Jag älskar mig.

Likes

Comments

Idag klarar jag det nästan inte. Det här har legat på lur i några veckor nu, den längsta Conny-perioden jag haft på länge. Och idag står jag knappt ut. Klarar inte tanken på att tio år har gått sen jag såg dig sist. Fattar inte. Fattar liksom fortfarande inte och ger upp under den hopplösa vetskapen om att jag aldrig kommer kunna acceptera eller släppa taget. Hur skulle jag nånsin kunna det?

Du var där. Så långt tillbaka jag överhuvudtaget kan minnas, mitt allra första minne, då var du där. När jag tänker på min barndom var du där. I fjorton jävla år var du precis, exakt där hela tiden. Du var där när vi hoppade på pappas bil och när vi smet upp på garagetaket fast vi inte fick. Du var där när vi vägrade komma in på kvällen och du var där när vi åkte skridskor och när andra barn var dumma mot mig. "Ni ger fan i henne annars spöar jag skiten ur er." Conny Erixon 6 år. Du var nästan exakt ett år äldre än mig och du stod bakom mig genom allting, och när det behövdes stod du framför. Du knuffade mig i sjön när jag var en badkruka och du buttade upp mig på stegen när jag var höjdrädd och jag lärde mig att vara modig, för jag visste att ingenting kunde hända mig när du var med.

Du var där när jag var ledsen, precis varenda gång. Du sa saker som ingen annan nånsin hade kommit på och du fick mig att skratta när ingen annan lyckades. Ingen i världen kände mig som du, och ingen i världen kände dig som jag. Det fanns inget vi inte visste om varann och det fanns ingenstans jag kunde andas som när vi låg i hög allihop och kollade film i din säng.

Det spelade ingen roll vad jag gjorde eller sa för jag kunde inte vara fel i dina ögon. Du stod där med beskyddande armar runt mig och tog emot de slag som försökte komma åt mig. Du kom, från Söderhamn till Särna när jag var 13-14 och slog dig ner när jag var ensammare än jag någonsin varit och du var min. De korridorer i skolan som varit en levande mardröm förvandlades i din närhet när du kastade upp mig på axeln och bar mig skrattande förbi alla dom du visste att hade brutit ner mig. Precis som alltid stod du trygg vid min sida och gav mig modet tillbaka. Jag som varit så liten, tyst och rädd växte med din hand i min inför alla blickar som hatade att du var min, att jag hade dig, att jag inte var ensam längre.

Paniken kommer över mig och hjälplösheten tuggar sönder mitt inre när jag tänker på den sista dagen jag fick med dig, då jag var 15 och du 16. På hur jag satt på din köksbänk och dinglade med benen och skrattade åt hur du drev med våra vänner. Du var kaxig och bitchig fast du brydde dig egentligen, och jag satt där som en åskådare och betraktade dig i ditt kök när du åt rostad skogaholmslimpa och kallade nån för slampa, med det där retsamma leendet jag hoppas att jag aldrig glömmer. Och det var nog då det faktiskt slog mig, för jag sa det högt: "Sånt där säger du aldrig åt mig" och du log, kom emot mig och sa: "Jag har ju varit dum mot dig i 14 år, så jag tycker det är dags att vara snäll nu." Och du menade att du drivit mig till alla galna idiotiska saker vi gjorde när vi var små. Och jag sa inte att jag älskade dig. Jag tillbringade hela din sista dag med dig men jag sa inte att jag älskade dig så jävla mycket.

Vi skrattade och åkte våra jävla mopeder runt på byn i samlad trupp och det sista jag minns av dig var när du skulle låtsas köra på mig med crossen, for förbi och försvann. Jag skrattade och såg dig åka och före klockan 12 dagen därpå var du död. Borta för all framtid.

Och idag klarar jag det knappt. Jag ser dig framför mig i min soffa där du borde vara och torka mina tårar som inte hade runnit om du bara suttit där som du skulle. Jag kan fortfarande se dig så tydligt, precis som du var. Minns dina ögon och ditt leende in i minsta detalj. Minns doften av dig och precis hur du såg ut när du log och hur ditt skratt lät. Jag minns hur varm du alltid var och hur du pratade svengelska och fick mig att skratta tills jag grät. Jag minns dina totalt otippade kommentarer när jag var ledsen och hur ingen nånsin var bra nog för mig. Minns hur vi pratade nätterna igenom och rökte röd Prince i din säng och lyssnade på Eminem och tyckte vi var tuffa. Jag minns när vi åkte skoter och rullade ner för snöhögen, landade i diket och ramlade in genom ytterdörren och din mor frågade vad fan vi gjort. "Det vart en tipp" sa du. Och vi skrattade. Jag minns så många skratt. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag aldrig glömmer, inte en enda liten detalj.

Idag hade jag kunnat ringa dig och prata om allt som stör mig och du hade lyssnat. Imorgon hade du fyllt 27 och vi hade slagit ihop våra födelsedagar. Men så är det inte. Trots att jag fortfarande, efter tio år, ibland är sekunden ifrån att ringa dig innan jag minns att jag inte kan. Trots att jag så ofta är nära att tagga dig i saker på fb fast fb inte ens fanns när du gjorde det. Efter tio år bryter jag fortfarande ihop ibland och jag vet att det alltid kommer vara så, för du skulle vara här. Genom precis allting. Vi skulle sitta, som vi sa, när vi blev gamla och minnas samma saker för att vi levt ett delat liv.

Men istället ligger jag här ensam och glor på ett foto där du har mitt armband och tröjan jag fick av dig. Istället skriver jag hundratals ord i hopp om att folk ska beröras och förstå att ta vara på varann innan det är för sent. Istället går jag genom livet och letar efter dig i varje person jag träffar och håller så jävla hårt i de som har dina drag. Men jag vet att jag aldrig kommer få den där relationen med nån annan. Ingen kommer nånsin komma närmare mig än du gjorde, och ingen kommer nånsin bry sig om det som du gjorde heller.

På ett enda ögonblick kan allt förändras. Jag glömmer aldrig nånsin när min mamma knackade på dörren och sa "Conny är död". Sen dess tar jag ingenting för givet.

Likes

Comments

Det här är en av de mest fantastiska människorna jag känner. En person som jag knappt kände när jag gav henne nyckeln till mitt hjärta och min sorg, och hon klampade in och gick bredvid mig, lyfte mig som om vi varit vänner hela livet. En människa som har följt mig genom några av de svåraste åren i mitt liv och som fick lära känna mig på djupet, på riktigt, och ändå står kvar med en lojalitet som jag aldrig tidigare varit med om. En lojalitet som jag, faktiskt, inte trodde existerade i verkligheten. En kvinna som inte bara hör utan lyssnar, en sån som gråter när hennes vänner gråter och som älskar så förtvivlat och rent, och som faller så hårt som belöning för att hon har ett gott hjärta. Jag antar att det måste vara så, att om man är så empatisk, förstående, lojal och kärleksfull, så känslig och känslosam, så bra kort sagt, så kan man inte leva i den här ibland kalla, mörka verkligheten utan att vissa gånger gå sönder under tyngden. En Alien som hör hemma på en varmare, tryggare och vackrare plats.

Det här är en sån person som kan förändra världen bara genom att vara den hon är. En sån som öppnar ögon och hjärtan med sanning och ärlighet. Där andra kryper ihop i fosterställning och ger upp ställer hon sig framför kameran och gråter för att visa folk att de inte är ensamma, för att hon bryr sig om människor hon aldrig ens träffat. Så jävla inspirerande, ett sånt otroligt hopp bland allt det kalla och sterila i vår värld.

Jag tittar på den här videon och gråter av sorg för att hon mår dåligt, men samtidigt av lycka för att hon är min vän. Titta på den ni också, och inse att världen inte bara är det ni ser på ytan. Inse att varje liten människa kan beröra och göra skillnad, bara genom några ord, ett leende eller ett vattenfall av tårar. Inse att du är viktig, och att du alltid kan vara en bättre version av dig själv idag än du var igår. Lite mer förstående. Lite mer empatisk. Lite mindre fördomsfull. Lite mer Jeniffer.

Likes

Comments

Naturligtvis är det mitt problem att du är homosexuell. Vems skulle det annars vara? Knappast ​ditt eget, väl? Det är ju mig du kommer tafsa på. För är du lesbisk och jag är kvinna så säger det sig självt att det är ​mig ​du vill ha. Eller möjligen alla kvinnor som finns, för man har inga skrupler om man är homosexuell. Då ska man bara ha och ha och ha, och det är därför jag är så rädd när jag umgås med homosexuella människor. Rädd för att Hanna plötsligt ska kasta sig över mig och köra ner tungan i min hals, bara för att jag är kvinna. Rädd för att hon ska finna min trångsynthet och alla mina fördomar så attraktiva att hon aldrig kommer lämna mig ifred.

Jag brukar fråga homofober vad de hade gjort om deras dotter, son, bror eller mamma visade sig vara homosexuell. Det är när svaret lyder: "Jag hade aldrig pratat med hen igen" som jag blir riktigt mörkrädd. Hur kan man, på riktigt, anse sig själv vara bättre än ​någon ​annan om man ber folk som älskar en dra åt helvete, bara för att de råkar bli kär i någon av samma kön? Hur kan man titta på sin son och säga att man hellre ser att han är olycklig hela livet, än ser honom med en pojkvän? Och framför allt, hur kan man inte se vilken äcklig människa man blivit om man hellre ser sina familjemedlemmar och vänner försvinna, än man ser dem lyckliga med en partner oavsett kön?

"Men det är onaturligt!" kanske homofoben menar. Vet du vad mer som är onaturligt? Att vi bor i betongblock tjugo meter upp i luften. Att vi kör bilar och flyger flygplan och äter socker tills vi spyr. Du bryr dig inte om ifall Greger och Olov är onaturliga eller inte, det är inte däri det sitter, så låtsas inte det.

"God made Adam and Eve, not Adam and Steve" är också ett populärt uttryck. Det förutsätter naturligtvis att man är religiös, vilket många som använder uttrycket absolut inte är. Då är det lite som att säga: "Om du går åt vänster så går du åt höger." Ett totalt meningslöst argument, med andra ord. Om du dock ​är ​religiös, så frågar jag dig om Gud skapade sjukdomar och död också? För det var väl inte hans plan från början, om jag minns min bibel korrekt? Kanske vi således kan säga att ingenting ser ut som din herre från början tänkte, och så faller även det argumentet hur religiös du än är.

"Men det är äckligt!" Där först kommer de flestas sanning. De tycker att det är äckligt. De kan sällan svara på varför, och inser så gott som aldrig att de knappast behöver sitta vid Greger och Olovs sängkant och bevittna deras sexliv. De inser inte att homosexuella inte automatiskt blir sexförbrytare som kommer ta dig på ballen så fort de får chansen. De inser inte att de möter flertalet homosexuella varje dag som de inte alls blir äcklade av, eftersom de inte har en aning om deras sexuella läggning. Så hur, exakt, blir en person vidrig på ett enda ögonblick bara för att du får reda på att hen är homosexuell?

"Men barn till homosexuella föräldrar blir mobbade i skolan!" Av vem, undrar jag? Av dig och/eller dina barn, troligen. Av människor som delar dina åsikter. Du är mobbaren, och du kan sluta mobba. Du kan lära dina barn att kärlek är kärlek, istället för att trycka i dem att homosexualitet är äckligt och fel. Således tas en mobbare ur leken tack vare dig. Fint va?

Jag hoppas att du förstår nu, käre homofob, att det är du som har problem och inte de homosexuella.

Likes

Comments