Header

t w i n g i r l s, u n f i l t e r e d

Godmorgon på er alla fantastiska. Det är lördag & jag och barnen njuter av pappas närvaro. Det är surt att tänka och veta att han åker igen tidig måndag morgon, men om 1 vecka så är han äntligen ledig en hel vecka igen. Jag är väl egentligen van vid att bara få se honom helger i princip, nästan alla förhållanden jag haft innan har ju sett ut på det sättet. Inte för att jag har någon som helst lust att prata om mina ex. Men jag menar bara det, att mönstret oftast sett ut så, men på den tiden lyckades jag alltid fastna för killar som hade med det militära att göra. Det militära i sig var inget jag diggade direkt, utan det var dom som föll in i det spåret efter hand. Done talking about my exes. Kände det behövdes en förklaring bara.

Så ja, under vårat 4 1/2 år tillsammans jag & D, så är jag väl van vid att han är borta mycket från mig. Men när det kommer till flickorna så vill inte jag att dom bara ska få se sin pappa så kort tid. Jag vet vikten av att bara ha en förälder närvarande, då jag är uppvuxen ensam med min mamma och inte riktigt haft en fadersfigur i mitt liv. Min plastpappa har väl alltid funnits där dock. Men han var mer som en ganska mycket äldre storebror som alltid busade & retade gallfeber på mig. Uppfostran är helt & hållet mammas förtjänst. Min biologiska pappa bodde i Norge, och gick bort när jag var 16 år och precis hade börjat lära känna honom.

En helt & hållet oväntad introduktion kring en del av min familj fick ni ju där. Men det bara kom av sig själv. Hope you don't mind. Jag är i alla fall väldigt glad över att mina barn får ha sin pappa närvarande, vilket han kommer bli ännu mer nu när han snart går på pappaledighet i ett par månader med tjejerna.

Likes

Comments

t w i n g i r l s, u n f i l t e r e d

Saker händer så fort. Mina barn växer så fort. Jag har svårt att greppa att dom om bara några dagar blir 10 månader, och snart 1 år. Jag minns ju förlossningen som om den vore igår. Magarna är fortfarande som dom är, men kör vi på med minifom så är det som att magont-delen inte existerar, vilket jag är otroligt tacksam för. Jag har äntligen den där vardagen med mina flickor som jag längtat efter så länge. Denna veckan som varit är första veckan jag någonsin varit ensam med dom 24/7. Morgonen, dagen, kvällen & natten har varit min ensam att ta hand om dom, och det har gått så himlans bra. Visst är jag trött, men det är ingen trötthet likt den jag upplevde längre tillbaka tillsammans med skriken och den uppgivenheten jag kände då.

På en kort stund förra helgen beslutade även jag & D att jag ska börja jobba om 1 månad och han ska påbörja en ny pappaledighet. Det gläder mig så. Risken fanns annars att han skulle missa för mycket av flickorna nu när dom växer och utvecklas så det knakar, och så vill vi inte ha det. Jag ser även fram emot att kunna börja dra mitt strå till stacken när det kommer till inkomsten i familjen. Det har inte varit det roligaste att samla in den lägsta mammapenningen varje månad. Nej usch. Har känt mig så låst. Ska förmodligen enbart jobba 75%, men det räcker gott & väl. Samtidigt får barnen umgås mer med sin pappa vilket är den bästa biten. Att ha honom hemma på semester i 3 veckor var nog det som gjorde det så lätt för honom att känna att det är detta vi vill & måste göra, eftersom förslaget även kom ifrån hans sida. Vi blev riktigt bortskämda med att ha honom hemma hela tiden, och ville absolut uppleva mer sådana tider.

Ps: Tack & lov så hade vi ingen ringorm i familjen. (se föregående inlägg)

Likes

Comments

u n f i l t e r e d

Lånar lite bilder av mig själv från instagram i brist på att inte ha använt systemkameran. Ja mina vänner, vad händer i vårt liv egentligen som gör mig så avståndstagande från bloggen? VI RENOVERAR, såklart. Övervåningen rättare sagt, så att jag & D kan få ha ett eget sovrum, och flickorna sitt egna. Det har varit stressigt, roligt & jobbigt. Speciellt för oss som aldrig rivit eller satt dit en enda tapet innan. Vi har fått mycket hjälp av min svärfar med, annars hade det nog aldrig kunnat gå såhär fort som det ändå gjort. Vi har satt dit nya tapeter nu i alla fall, och inväntar golv som kommer denna veckan. Beräknas kunna bo på övervåningen i slutet på augusti, enligt mina beräkningar! Ska bli jätte kul att få visa upp före & efterbilder på allt arbete.

Utöver detta så känner jag mig otroligt nere idag. Det var då blogglöden kickade igång igen antar jag. Att få skriva av sig bedrövelser är något som alltid tröstat mig själv lite. Jag har sen jag föddes haft atopiska eksem, och har nu sen 2 veckor tillbaka haft cirkelformade eksem på min ena arm. Innersidan av överarmen närmre armhålan om jag ska beskriva det så specifikt jag kan. Har googlat & trott att det är nummulär eksem jag har. Men efter ett "läkarbesök" med en KRY doktor så menar dom att det är ringorm jag har. Hela min värld rasade. Ska träffa läkare på torsdag angående mina IBS besvär som ökat kraftigt när jag äter rött kött, så då ska dom ta sig en titt med.

För er som inte är helt insatta i vad detta kommer innebära för mig & min familj. Så kan jag dra det mest relevanta. Ringorm är en svampinfektion som ser myntformade ut, vilket jag troligtvis har fått av någon av våra katter. Jag gissar på Tyson då jag först nu sett några misstänksamma "håravfall" och sår på honom. Ringorm är smittsamt men ingen i min familj eller närstående har ännu märkt av att dom råkat ut för det. Min största oro är ju barnen. Det är inte farligt bortsett från att de kan klia något djävulskt. Men detta innebär ändå att jag måste behandla mig själv med salva i 2 veckor, behandla ALLA våra 4 katter även om bara 1 visat symtom än så länge, och SANERA alla textiler & ytor så gott jag kan här hemma. Det kommer bli så jävla jobbigt rent utsagt. Påbörjat det idag och fått igenom 4 maskiner med lakan, handdukar, kläder. Säkert 3 till av bara våra kläder. Sen ska jag djupdyka ner att klä av hela soffan, både den vi har inne & ute, skrubba & dammsuga det som inte går att ta av. Jag ska slänga våra mattor för jag orkar inte stå och försöka få rent dom. Jag & min svärfar ska dessutom dra loss vår heltäckningsmatta där uppe på övervåningen. (vilken vi ändå inte ska ha kvar)

Visst ringorm smittar, men inte säkert att det smittar alla som kommer i kontakt med det heller. Jag går med långärmat på mig hela tiden och gör så gott jag kan. Men man är ju bara människa. Jag pussas & kramas med mina barn, jag kan inte ta avstånd från dom. Speciellt inte nu när Daniels semester är över & jag går ensam hemma med flickorna igen. Ja usch, allt detta får mitt huvud att snurra. Det är så tungt & jobbigt att tänka på. Jag hoppas verkligen bara att allt arbete lönar sig så att vi får det ur huset.

Likes

Comments

t w i n g i r l s

Idag är dessa två busar hela 9 månader, som jag även nämnde i gårdagens inlägg. Lyckan är enorm & jag njuter av att se dom utvecklas som individer, vara så lika men ändå så olika. Jag kommer uppmuntra dom hela livet att ta vara på varandra men ändå våga gå åt olika håll. Jag vill personligen inte att dom ska bli så beroende av varandra att dom inte vågar testa nya och olika vägar här i livet utan den andra. Den ena får gärna bli scout medan den andra satsar på fotbollen eller liknande. Tänker självklart inte sätta käppar i hjulet för dom om dom faktiskt vill samma sak heller.

Men jag tänker uppmuntra dom till att våga testa på livet. Mitt sätt att göra de på när dom är såhär små är att snart börja ta med bara den ena när jag handlar eller hälsar på mormor/farmor, så får den andra ha en trevlig stund hemma med pappa. Skulle vi även behöva barnvakt över natten någon gång så kan den ena gott & väl sova hos farmor/mormor och den andra plutten hos den andra. Farmor bor ju bara 1km från oss och mormor 5km. Så himla smidigt & bra!

Likes

Comments

t w i n g i r l s, u n f i l t e r e d

Hej kära cyber & IRL vänner. Ni är ju lite gott & blandat folk som trillar in här. Jag får säga att det är extremt skönt att ha kunnat släppa taget om bloggen och lagt den på hyllan lite. Jag tänker absolut inte sluta blogga. Uppdateringen kommer väl inte vara lika frekvent dock. Jag kör mycket mer uppdateringar på Instagram då det är mer tidssparande & jag älskar att dokumentera genom bilder våra dagar. Ni som missat mig där finner mig som vanligt under namnet: Bellefix

Flickorna blir imorgon 9 månader. Det är helt otroligt. Jag skulle kunna skriva att dom varit lika länge utanför som innanför magen men det vore ju en lögn. Dom föddes ju i v37+1, så dom har ju varit utanför ännu längre! Denna månaden ska verkligen hyllas extra mycket, för det är nu, jag med riktigt värme vågar säga att våra flickor kommit ifrån sin koliktid. 2 veckor med lugna kvällar, jag kan inte beskriva känslan. Jag tror inte jag kan göra det utan att man måste förstå vad vi har gått igenom hela familjen först. Det går inte heller att beskriva. Det onda faller så lätt ifrån ens minne & tankar då dessa underbara dagar & kvällar har visat sig för oss. Men jag vill verkligen inte glömma heller. Jag vill minnas vilka brutalt hemska kvällar vi haft. Hur detta satt sig på ens psyke att höra sina barn skrika av smärta i 8 1/2 månad varje kväll. Jag kanske har svårt att minnas alla detaljer, men i min kropp och i mitt huvud känner jag hur trött jag fortfarande är. Det är svårt att återhämta sig ifrån. Tänk om det också bara kunde vända över en kväll precis som flickornas magont.

Tänk dig själv: Du upplever en jobbig kväll. Ditt barn kanske får tänder, är sjukt, har feber, skriker, vill & kan inte sova. Det håller på hela kvällen, minst 3-4 timmar i sträck, du får äntligen somna vid 01 tiden, och du är så otroligt trött. Du tycker synd om ditt barn, du mår dåligt över att du känner dig så hjälplös, du gör allt du kan för att ge trygghet, närhet & kärlek. För det är det enda du kan göra. Men ditt barn blir friskt i alla fall.

Vi har haft det sådär, fast med krångliga magar & magont i 8 1/2 månad. Plötsligt slutar det bara. Lättnaden, lyckan. Du spänner dig något kopiöst dom första dygnen för det kan ju bara vara för bra för att va sant. Det kommer säkert vända igen. Men det gör inte det, det fortsätter. Barnen är lyckliga, du kan sitta stilla i soffan och endast skutta upp för att stoppa i någon napp under den tidiga kvällen. Allt är så avslappnat. Jag får nästan tårar av att tänka och skriva det här. Det är helt sanslöst.

Jag vill verkligen, om ni känner någon som får genomgå kolik, framförallt dom föräldrar som får uppleva det längre än 3-4 månader som det i princip endast talas om, att skicka över dom till mig. Låt dom läsa min blogg, låt dom ställa frågor, söka tröst etc. Jag har känt mig så vilsen dom här månaderna. Det kändes som att ingen förstod oss (bortsett från familjemedlemmar som varit med många kvällar). Vi fick massa empati & sympati. Folk tyckte de va jobbigt för oss. Ja det var det. Men jag kände mig så ensam. Jag backade undan socialt från jätte många, men inte medvetet. Jag har känt mig missförstådd, åter igen, ensam, så så ensam. Ingenstans kunde jag finna information om kolik längre än 4 månader. Ingen tröst, bara gråtandes i min killes famn. Jag har aldrig känt mig så maktlös som person. Men nu är det över, jag måste säga det om & om igen, det är över. Vi är så lyckliga.

Likes

Comments

t w i n g i r l s, u n f i l t e r e d

Jag vågar inte yttra orden, för gör jag det så kanske allting stupar. Att bara tänka tanken gör mig helt gråtfärdig. Men nu har det gått så många dagar och jag känner att jag bara måste få bubbla ur mig det. Gråtfärdigheten ligger inte och vilar på förtvivlan och sorg, nej. Det är ren och skär lycka som forsar runt i mig. Kan ni gissa vad denna lycka handlar om?

Flickorna har inte haft krångliga magar på 9 dagar nu! Vi har max haft 4 bra kvällar förut. Visst, har dom inte bajsat på halva dagen så klart de kan bli lite kinkigt. Men inga skrik-kvällar i alla fall. Jag & Daniel har inte ens pratat om dessa kvällar som varit. Jag tror inte vi vågar. Vi bara njuter av kvällarna och av att få stoppa in napparna 3-4 gånger under den första delen av kvällen. Att stoppa in nappar är något vi gladeligen gör! Dom är även inne på sin 3e kväll utan att äta något nattmål.

Vi har INTE kört med någon metod som att låta dom skrika halsarna av sig och vänta ut dom. Jag började simpelt tack vare ett fantastiskt men ändå så simpelt tips av fina Claudia som gästbloggade hos mig, att istället för att vänta på att dom vaknar vid vanliga tiden för nattmålet, så matar jag dom i sömnen 1 timma innan. Såhär gjorde jag i 5-7 dagar innan jag lät bli att mata dom helt. Dom har visserligen vaknat till lite framåt midnatt, men dom har nöjt sig med att bli gosade med till sömns igen. Ibland har dom vaknat till lite mer och varit suriga. Men maten har inte behövts alls. Jag har visserligen känt mig frestad av att ta fram flaskan när en av dom kanske inte velat somna om på 1 timma när vi varit som tröttast. Men ack den som ger sig!
Tänker inte falla tillbaka till gamla rutiner.

- Så ni kanske förstår min fullkomliga lycka! Jag kan inte ens beskriva hur jag känner mig. Men, mina flickor mår bra!!

Likes

Comments

u n f i l t e r e d

Idag är det äntligen dags! Vår renovering av övervåningen börjar. Ska bli så tråkigt & kul på samma gång, av den enkla anledningen att jag inte gillar att vänta på saker och önskar att allt kunde gå lika snabbt som att knäppa med fingrarna så kunde det varit klart. Jag är väl mest rädd att man startar igång en massa som man inte ska hinna eller orka göra klart. Det krävs verkligen att jag & D går och sparkar varandra i rumporna dessa veckorna och utnyttjar tiden då flickorna är hos mormor eller farmor vissa dagar. Jag vill verkligen få allt gjort. Golv, tapeter, inredning.

Ska få träffa min fina Klara & Evelina imorgon, samt ta Harry till veterinären på onsdag morgon. Men jag får väl bli ganska strikt med vad man planerar in sen framöver. Vill verkligen lägga massa tid & energi på vårat hus nu. Men jag måste få träffa min goa Tina med, hon har BF datum i Augusti och jag har inte träffat henne sen hon var i v7. Jag förstår verkligen inte vart tiden tar vägen. Jag blir så uppslukad av livet här hemma med dom små. Veckor & månader går utan att jag träffar vissa personer, men det känns inte alltid så. Världen står stilla när jag springer hemma på mammaledighet känns det som. Kan ju förstå varför vissa kan sucka åt att man plötsligt "försvinner" ett tag. Men förstår dom inte nu, så förstår dom nog själva när dom får barn. Detta första året med flickorna har verkligen bara swoschat iväg av bara sjutton!

Längtar även efter att vår Chelle ska komma hit igen. Avskyr att hen bor i Göteborg. Önskar att Chelle vore "The Hen Next Door" eller något. Hade ju gjort vardagen och livet lite lättare emellanåt. Flickorna favoriserar verkligen hen, mer än många andra jag känner som dom ändå också är helt tokförtjusta i.

- Hoppas ni får en fantastisk måndag. Själv kokar jag ägg & packar skötväskan åt flickorna!

Likes

Comments

t w i n g i r l s, u n f i l t e r e d

Solskensdagarna hänger sig kvar mentalt hos oss. Det må vara en riktigt tråkig dag utanför fönstret, men vi mår bra, mina hjärtan, min man & jag. Ser så fram emot dessa 3 veckor som kommer, då min D har semester. Inte nog med att få ha han hemma hos oss utan nu startar även arbetet med att fixa ordning övervåningen så vi kan få leva i hela huset. Med start imorgon ska flickorna va hos sin mormor och vi ska börja städa & rensa i vindsgarderoberna så vi får plats med allt sådant vi inte hunnit packa upp eller organisera efter flytten som tar upp dom andra rummen. Även börja pilla på tapeterna som ska bort! Inte denna veckan som kommer men efter det så ska vi förhoppningsvis få börja tapetsera. Mår lite illa av att tänka på det då varken jag eller D har någon erfarenhet inom det, och jag förväntar mig många svärord när flickorna inte är omkring oss, haha.

Har även fullt upp med att kolla efter nya bilbarnstolar till tjejerna. Det är ju det här som svider lite med att ha tvillingar. Vi ska inte ha 1 stol utan 2 stycken. För mig så är det ganska viktigt att det är nytt med dessa stolarna då jag vill ha full kontroll på deras säkerhet. Just nu lutar det åt en Britax Maxway, men har även ögonen öppna för Minikid. Vi får se helt enkelt! Ska nog besöka Beginners i Borås där man kan få låna med sig stolarna ut och testa dom i bilen först. Vill ju så gärna få plats med en stol bakom passagerarsätet samt en i mitten så jag & D kan få sitta framme båda två. Just nu är det omöjligt eftersom han är hela 194cm lång och inte får plats med att köra om han har en bakom sig. Så det ska inte påverka förarsätet.

Likes

Comments

u n c a t e g o r i z e d

Tänkte bjuda på en fotobomb på våran fantastiska självgående trädgård. Den är så ljuvlig utan att man måste lägga ner extra möda på den. Kanske rensa lite bland rabatterna 1-2 gånger, men det där vildvuxna, det är charmen med alltihopa.

Från vår till höst så har den olika etapper med sina utblomningar. Våren är verkligen fantastisk. Påskliljor & tulpaner växer överallt verkligen, tillsammans med snödroppar & krokus. Hela trädgården skriker vår i samband med att allt det gröna kommer, men till och med innan det gröna får vi njuta av alla fina vårtecken. Dom går inte att missa. I övergång mot sommaren så försvinner dessa mer eller mindre och andra blommor tar sitt tillfälle i akt att blomma ut. Både i rabatter och i trädgården. Jag är särskilt förtjust i våra ormbunkar vid garaget som finns där hela tiden. Så vackra!

Nu i mitten av Juli börjar blommorna avta lite. Men istället så är det bärens tur att komma. Vi har både svarta vinbär, röda vinbär samt krusbär. Att vi dessutom har vita smultron tog mig med storm. Jag blev så fascinerad, och dom är ju så goda. Vid garagets port med, vid sidan om vid stenmuren växer många buskar med hallon. Blev stormförtjust över detta fyndet. Får ju inte glömma våra fantastiska rabarber som ville visa sig tidigt också!

Sakta men säkert börjar frukten komma med, jag tittar till dom varje dag och ser hur dom växer till sig. Äpple är en självklarhet, men nu har jag även börjat ana troligtvis päron utanför köksfönstret med, och att det blir plommon vid husets knut kan jag nästan med säkerhet säga också. Längtar så otroligt efter det!

Det är inte bara min njutning av trädgården som gör mig så glad. Tänk att våra barn ska få växa upp här och få ta del av alla dessa smaker. Jag är så glad att dom får uppleva landet även om det många gånger kommer att kännas dött & avlägset. Men vi har våra familjer nära, och när dom blir stora får dom fritt välja vad dom vill göra sen. Jag själv valde ju att återvända dit jag kände mig som mest hemma av alla ställen vi flyttade till. Och det var här, i Eriksberg & Mjäldrunga. Sommaren är magisk!

Likes

Comments

u n f i l t e r e d

Jag har gett upp på att säga att jag är trött till folk. Det liksom ingår i mitt svar "Jo tack, jag mår bra!". Istället för "Bra, men trött!" Måste ju vara väldigt tråkigt för folk att höra MEN hela tiden i sina svar. Helst vill man ju bara höra att personen mår bra när man ses och ställer första frågan "Hur är läget med dig då?" Skulle frågan "Hur mår du?" dyka upp mitt inne i en diskussion eller senare i mötet så är det ju mer sannolikt att en person faktiskt bryr sig. När folk frågar hur jag mår så ställer jag sällan frågan tillbaka. Det känns inte som jag att fråga något sådant så vidare jag inte har brist på annat att säga. Kanske är ohövligt egentligen. Men när jag frågar hur någon mår så vill jag ha ett riktigt svar. Så då är det bättre att droppa frågan senare.

Jag tycker ändå att det är en fråga som borde ställas oftare idag i meningsfullt syfte och som även kräver mer ärliga svar. Misstänker att många av er har det inprogrammerat att svara "Tack bra, själv?" på en gång när ni får frågan ställd till er. Det är ju ändå en möjlighet som ges till en att kunna säga hur det faktiskt är. Det är ju mycket svårare att börja i ett samtal att klämma ur sig annars om det är något som gnager en. Jag försöker att endast ställa frågan om jag är beredd på att kunna hantera svaret.

- Vad har ni för tankar och åsikter kring denna simpla grej som "Hur mår du?"

Likes

Comments