Header

Vad fan är kärlek egentligen?

Det är så lätt att säga: jag älskar dig.
Vet ni vad som är betydligt mycket svårare än så? Att visa att man verkligen gör det.

Hur länge kan man ligga på sträckbänken innan man tillslut går isär? Hur länge kan man hoppas på en förändring, på en framtid där allting kommer att vara annorlunda? Hur långt ska det behöva gå innan man förlorar allt man har runt omkring sig för att man fokuserar på en person? Hur långt ska det behöva gå för att kärleken är blind?

Kärlek är det finaste jag vet. Samtidigt som det är det värsta. Det bringar ut det finaste i människan, samtidigt som det tar fram det absolut giftigaste: beroendet.
Att känna att man älskar någon så pass mycket att det växer fram ett ohälsosamt beroende är rent ut sagt farligt. Att sakta men säkert kvävas tillsammans med den man älskar mest i hela världen. Låter sjukt eller hur? Men det är så lätt att falla dit. Jag tror jag kan säga att mer eller mindre alla har känt någon form av beroende till den man håller kär. Bra som dåligt.

Kärlek tar fram en sån otroligt brinnande känsla hos människan. I alla fall äkta kärlek. Den gör dig blind för saker som du vet är fel. Som du VET inte är okej. Saker som du stått upp för och försökt bibehålla, dig själv till exempel, ställs åt sidan. Den viktigaste personen blir nu helt plötsligt en annan individ. Någon som du valt att ge ditt hjärta till. I en liten röd sidenbox med rosa snörning. Där inne ligger ditt hjärta, tillsammans med en liten notis som lyder: "ta hand om mitt hjärta. Det är ditt att förstöra"

Kanske är det där vi gör fel. Att vi ger bort vårt hjärta utan att tänka en extra gång. Vad händer om han faktiskt förstör det?

Istället är vi blinda. Det som händer bakom kulisserna är att varje gång du blir sviken, eller sviker honom, tas en liten bit bort från ditt lilla hjärta i den där asken med rosa snörning. Varje gång ni bråkar om saker som inte behövs bråka om, varje gång ni sårar varandra eller varje gång ni ligger sömnlösa på nätterna och får slut på tårar att gråta. Varje gång försvinner det en liten bit. Tillslut finns det ju ingenting kvar?

Ska det behöva gå så långt, enbart för att man varit "dum nog" att bli kär? Ska man bli av med sitt hjärta, som blivit omplåstrat och som läkt ut flera gånger innan du nu blev av med det? Du kämpade ju? Kämpade för kärlek? Hur kan det ha blivit såhär?

Samtidigt som allt detta kan hända, så finns det även chans att bli lycklig. Lycklig på riktigt. Det är en chans man är så villig att ta, att man går igenom eld för att komma fram till målet: lyckan.

"Lägg aldrig din lycka i någon annans händer" var det en gång en vis person som sa till mig. En gång trodde jag starkt på att jag aldrig skulle göra det igen.

What a fool.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Detta är svårt för mig att skriva. Men jag känner att jag vill och att jag behöver.

Den här jävla "PERFEKTA VÄRLDEN" som så många runt om mig lever i. Fyfan vad jag hatar den. Den finns inte. Det är en illusion i era huvuden. Att man ska ha en "perfekt instagram", "perfekt snapchat", "perfekt liv" och tammefan perfekt avföring. Nej. NEJ. Världen är inte perfekt. Ingen människa som vandrar på detta jordklot har ett liv som är perfekt. Vissa har bättre förutsättningar än andra, vilket är okej. Det är såklart fantastiskt för dom som har det. MEN. Här kommer detta jävla men. Om du ser ner på människor med sämre förutsättningar och sämre möjligheter till att lyckas, är du ett jävla as. Nej, det räcker inte.

Du är pure fucking evil.

Att se ner på människor som har det svårt i livet, eller att döma människor som gör dåliga eller mindre bra val, är bland det värsta jag vet.
Du med ditt perfekta liv, ser ner på dom som kämpar. Som gråter bakom stängda dörrar. Som skär djupa sår i armen. Som dricker för mycket för att dämpa smärtan i bröstet. Som tar droger för att fly den hemska sanningen. Som tar mediciner för att upprätthålla en fasad av lycka, som spricker vid minsta felberöring.

Hamnar man snett, behöver man hjälp och stöttning. Råkar man ILLA UT, ska man som vän och medmänniska BRY SIG. Är det så jävla mycket begärt? Tydligen.
Istället ska det pratas från mun till mun, från person till person om vad personen gjort fel och hur patetiskt det är. Ni skrattar åt någon som redan ligger ner i en dimma av ångest och orättvisa. Hur kan ni leva med er själva?

Hur kan ni leva med er själva, när ni vet om att en person mår psykiskt dåligt, som har olika personlighetsstörningar, som går till psykolog, som kämpar. Hur kan ni leva med att se den personen som mindre värd? Som en börda? Som jobbig och oförstående? LÄS PÅ.
Jag kan nästan lova er, att hade ni gått i den personens skor i EN DAG hade ni spytt på livet. För ni vet inte hur det är att se svart. Att inte se det där förbannade ljuset i tunneln som alla pratar om.

Drömmar och mål är så självklart i detta samhälle. Men hur mycket görs för att människor med speciella behov ska nå dit dom vill? Ytterst lite. Och ytterst få är lyckliga nog att få den hjälp dom behöver.

Jag har vuxit upp med att gå på spikmattor vart jag än valt att gå. Varit alldeles för blåögd och godtrogen. Många tar mig för givet och vet att jag "inte kan bli sur länge". Fuck er som sugit min energi som ett par jävla iglar. Fuck er som tar mig för givet. Fuck er som dömer utan att faktiskt FATTA att det finns något bakom.

Det är egentligen er det är synd om. För ni är små människor. Fattar ni det? Patetiska små människor som lever i en fantasivärld om att allt runt omkring er är perfekt, och att den som är utsatt blir mindre värd. Ni som utnyttjar en persons godtrogenhet, godhet och sympati. Ni kan fara åt fan.

Jag har lärt mig så mycket av att ha fått leva som jag gjort. Blivit en miljon gånger starkare än vad jag var när allting började.
Jag har även fått mer insikt. Insikt om vilka som är mina riktiga vänner och vilka som inte är det. Insett vilka människor som ger mig energi och vilka som tar den ifrån mig. Ni som ger mig energi och som ser mig, jag älskar er. Ni andra. Ja er har jag inte mycket över till.

För er som orkade ända hit. Ni kanske har förstått att jag i skrivandes stund är väldigt känslosam.

Men vet ni? Det är okej. För det är min verklighet, som så många andras, och jag är så jävla trött på att vi alltid trycker undan det som "inte passar in i en perfekt livsstil".

VAKNA!

Likes

Comments

I helgen som var bjöd bagge in till storfest. Jag har inte skrattat så mycket på EVIGHETER och det var helt FANTASTISKT. Jag är så lyckligt lottad som har så fina vänner. ❤️

Kräftsäsongen för mig innebär att man ska fiska kräftorna själv till kräftskivan . Det har jag och min familj på mammas sida alltid gjort tillsammans med vänner. Riktigt mysigt. Tyvärr så missade jag det detta år då jag befann mig i Turkiet med min kärlek. Låg förmodligen vid poolen så jag hade nu helt okej dag ändå 👙🐳

Likes

Comments

Ord om kärlek.

Kärlek kan vara det bästa som livet gett oss, men också det mest smärtsamma om den inte blir besvarad. Eller om personen man ger all kärlek till, som du givit ditt hjärta till, stampar på det.
Att ge bort sitt hjärta är från början enkelt. Du vet inte hur ont det kan göra när någon du litar på faktiskt kastar ditt hjärta i soptunnan. Du tror att du alltid kommer att vara lycklig. Du kommer aldrig ge ditt hjärta till någon annan än den personen som fått det första gången du gav bort det.

JÄVLAR VA ONT DET GÖR när du får ditt hjärta krossat för första gången. Smärtan. Sorgen. Ovissheten. Alla känslor du nu känner är outhärdliga. Nu känns det istället som att dessa känslor aldrig kommer att försvinna. Som att du nu kommer leva resten av ditt liv med sorg. Dagarna känns dubbelt så långa. Nätterna är numera ditt personliga helvete. När mörkret faller och du är ensam, kommer paniken smygandes. Du kan känna den längst din ryggrad sekunden du stänger dörren om dig och tystnaden tar över. Paniken. Ångesten. Alla scenarion du kunde agerat annorlunda spinner som en film över dina näthinnor. Du får inte stop på det. Det finns ingen pausknapp. Det finns ingen snabbspolning. Det du känner nu, det vet du inte att det kommer gå över. För du har aldrig upplevt hjärtekross förut.

Veckorna går och du börjar må bättre. Kanske har du nu hittat en ny pojke som får dig att tänka på honom istället för honom. Det känns äntligen lättare att andas. Du börjar förstå att du kommer bli lycklig igen. Du börjar helt enkelt gå vidare.

Men sen då? Så är denna pojke inte vad du hoppades på. Återigen får du ditt hjärta krossat. Återigen ska du sitta på golvet skrikandes av smärta i ditt 15-åriga bröst. Nu känns det så där igen. Så som det gjorde innan du lärde dig att du kan gå vidare. Ska det alltid vara såhär? Kommer jag aldrig bli lycklig på riktigt?

Hjärtekross är olidligt. Det sägs att om du blir lämnad av någon du älskar, så är det samma smärta som om någon skulle gå bort. En tomhet som inte går att fylla. Hur du än försöker. Sex, alkohol, fest eller droger. Ingenting hjälper förrän du hittar dig själv igen. Man måste göra misstag för att komma framåt. Man måste lära sig att älska sig själv. Men det allra viktigaste du måste lära dig, är detta:

Smärtan kräver att du känner den. Den kommer inte försvinna. Du kanske tror det. Att du har vunnit över smärtan. Du kan tro det länge. Tills den dagen kommer. DEN dagen. När all smärta kommer tillbaka. Som en jävla käftsmäll. Och jag lovar, då är den tio gånger starkare.

Den där jävla smärtan.








Likes

Comments

Hej mina vänner! i och med att jag endast har en lånetel samt att jag börjat jobba igen så kommer bloggen ligga lite vilande. uppdaterar när jag känner att jag har tid att skriva ett bra inlägg eller lägga upp fina bilder.

är mest aktiv på Instagram (bellastrommer)  och snapchat just nu 🙂❤ hoppas ni fortsätter att läsa min blogg när jag väl uppdaterar 😊🥑🍒

ha en underbar tisdag!

Likes

Comments

Hade helt glömt bort denna SILVRIGA PANGVÄSKA!! Blev sjukt glad när jag hittade den i mitt flyttlass hemma hos mamma. Passade på att matcha med min ribbade långkjol, T-shirt från Marcus förra lag, dark passage, snodd i sammet och självklart NIKES.

Mamma agerade fotograf på Gränbyparkeringen, inte den mest smickrande bakgrunden direkt.

Har i alla fall fixat en lånetelefon! En samsung..... Haha asså har så svårt för den. Men om någon vecka har jag ÄNTLIGEN min iPhone igen. De är fan på tiden.

Likes

Comments

NI SER JU! Hur häftigt är inte detta? Man får en helt annan känsla när man vandrar på dessa platser in real life dock. ÄLSKAR alla smågator, med franska balkonger och otrolig arkitektur!! Det fina i det hela är att grafittin bryter av, så man får en mer ball känsla av staden. Kontraster. Helt fantastiskt!

Till och med i naturen såg vi grafitti. Jag diggar verkligen det!

Likes

Comments

Alla har bröst. Gamla som unga. Tjejer som killar. Män som kvinnor. Oavsett hudfärg, ålder eller kön så har du bröst.

VARFÖR är det då okej för män att visa sina nipples i tischor, men inte för kvinnor? Det är ju helt sjukt när man tänker på det ur detta perspektiv. Varför ska vi med mer vävnad på brösten behöva dölja det? Varför kan det inte, år 2017, vara mer accepterat för en kvinna att bära en tröja utan bh? Varför är det inte mer accepterar för kvinnor att sola på stranden utan bh? Vad är egentligen den stora skillnaden?!?!

Jag läste en urbra artikel om bröst i VeckoRevyn, där dom hade bilder på ett 10-tal bröst, helt ocensurerat!! Då blev jag fan lite glad alltså. Mer av normaliseringen av just kvinnobröst, tack!

Liksom, jag går utan så ofta jag kan. Men vid vissa tillfällen känner jag mig tvingad till att bära bh. Det är oftast jävligt oskönt, och det första jag gör när jag kommer innanför dörren är att panikartat slänga den åt helvete. U feel me??

Låt brösten vara fria! Stora som små, i alla möjliga former, så är bröst fina! Det är en del av dig. Oavsett vad man gör för ingrepp, så tycker jag att man ska vara stolt över sin kropp. Och är det någon som tycker att detta inlägg är stötande, så ber jag inte om ursäkt! Free the nipples, it's 2017!

LOVE

Likes

Comments