Paniken slog ner som en blixt från ovan, ångesten ströp mig hårt och tårarna brände bakom ögonen. I flera dagar har jag bara gått på någon energi jag egentligen inte haft, kämpat för att inte bryta ihop. Alla ord och handlingar mot mig som bara blir för mycket, kampen inom mig att fortsätta tänka "jag duger, jag duger, jag duger". Jag duger ändå, trots det där. Fast nej, men JO!

Så stod jag där på fiket. Ångesten fortsatte strypa.. "Hitta en fyrkant! Andas!". Tårarna började komma fram, jag gömde mig och började fokusera på min andning. Satte mig emot instinkten att få panik och springa iväg. Ni med ångest/panikångest, ni vet hur man kommer till toppen och håller på att brista, men när man lyckats få bukt på andningen så märker man tydligt hur det sjunker neråt igen och sedan försvinner. Jag lyckades.

Du frågar aldrig hur jag mår. Du frågar aldrig hur jag hanterar allt, du frågar aldrig någonting, ställer bara krav och så ska det vara bra med det.
Ett litet leende, ett litet hur mår du, EN enda vänlig gest skulle göra så mycket.

Det finns dagar som det jag skrev ovan. Min dag började så, det hände idag. Idag brast det, jag föll men jag reser mig varje gång. Dom flesta dagarna är bra, men så kommer det tillfällen där jag fått slag på slag alldeles för länge och bara måste få bryta ihop lite innan jag tar nya tag. Jag önskar dock min panikångest kunde försvinna, men antar att det är för mycket begärt mitt i en separation.
Först tvekade jag på att lägga upp det här, men sen började jag tänka på varför jag tvekar och om jag lägger upp det - vad vill jag med det?

Så kom jag helt enkelt fram till att det är LIVET som händer. Det finns så otroligt många idag som genomgår separationer och andra grejor, varför måste det alltid vara bra? Det är inte alltid bra, det SUGER att separera. Det suger att den delen försvinner. Det suger att bråka. Det suger att tvivla på sitt eget värde. Det suger att sitta mitt i en tornado storm och bara vänta på vändningen. Det suger att inte få ha sitt barn hos sig varje dag.
Men precis som med allt annat kommer man ta sig genom det. På vägen är det skönt att få skriva av sig.

Det här mina vänner, är också orsaken varför jag inte kan ligga på topp jämt.

Men jag är en ängel ändå. ;)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag verkar ha gått igenom olika stadier här senaste veckorna.
Först var jag otroligt ångestfylld och ledsen fast mer på insidan. Sedan såg jag bara rent ut sagt ut som ett vandrande spöke utan smink med sömnlösa nätter och en dag när jag var ensam, där jag bara grät. Hela dagen. Konstant. Då hade jag inte gråtit på otroligt länge så det blev en himla stor lättnad i bröstkorgen, herregud!
Sorgen gick sedan över i ilska. Jag kunde knappt säga varken bu eller bä till Markus och jag var så förbannat ilsken.
Efter ett vredesutbrott så lugnade jag ner mig. En liten lättnad infann sig i kroppen. Jag var neutral.
Sedan blev jag bara avtrubbad. Kanske var det kroppen som behövde en paus efter alla känslor?

När jag gick igenom allt det här var kroppen otroligt stressad. Magen gjorde svinigt ont, hjärtat slog fort och tillslut fick jag yrsel och svimningskänslor. Illamående, jag började känna att maten inte gick ner.
Var jag själv hemma några timmar så lugnade det sig... Jag insåg ganska fort att vi kan inte leva under samma tak medan vi väntar på flytt. Jag måste göra något. Nu.
Jag höll på att bli fysiskt sjuk av den psykiska stressen allting innebar.

Det är ju inte bara separationen i sig som stressar en människa. Tiden innan separationen har det redan pågått en lång kamp mellan paret. Man slits mellan hopp och förtvivlan. I många separationer finns det olika svek inblandade också, och så ska det hanteras. Ni kan ju tänka er själva...

En lång väg väntar mig framöver. Skillnaden på ett par veckor är dock enorm, förr såg jag bara mörker. Idag ser jag lite ljusglimtar här och där. :)

Likes

Comments

Jag har inte velat prata högt om det här tidigare, men på olika sätt har det ändå blivit tydligare och folk frågar, så nu tänker jag faktiskt besvara frågorna.

Jag och Markus var tillsammans i 6,5 år. För ett tag sedan togs dock beslutet att vi skulle separera. Separera. Ett jäkla ord alltså, en situation jag gjort allt i min makt för att undvika. För länge. Det jag försökt undvika så länge att "utsätta" William för, men som tillslut blev ett faktum.
Jag kommer behålla detaljerna för oss själva givetvis, men det vore skönt att få skriva av sig hur jag känner inför allt.

Men framförallt vill jag tydligt påpeka: Det är inte synd om oss! Det vore synd om vi fortsatte i samma spår. Det här är det bästa beslutet vi kan ta för vår skull och Williams.
Nej, jag tänker inte sitta och ljuga och säga att "allting är bra mellan oss nu, vi är bra vänner".
Det ÄR skit jobbigt att separera, jag har pendlat mellan att gråta som ett litet barn till att vara fruktansvärt arg och inte kunna hålla tillbaka ilskan mot honom, till att vara helt off. Men jag får bra hjälp på vägen och har stort stöd av såväl professionella som min omgivning.

Jag vet att folk gärna vill komma med tips på saker som "funkade för oss" eller säga peppande ord som att "ni hittar säkert tillbaka igen!" men det är ingenting som är aktuellt för oss.

Idag fick William vara lucia på öppna förskolan, något jag hann vara med och delta på innan han skulle till sin pappa. Nu blir det tomt fram till torsdag, men jag antar att det blir lite lättare med tiden.

Likes

Comments

Först visste jag inte riktigt om jag ville skriva om det här öppet. Jag vet ju hur många är, och jag har verkligen ledsnat på "hönsmamma" skämt. Men jag känner att jag ändå behöver prata om detta, och kanske kan jag ge någon annan mod när saker inte står rätt till?

Vi har tagit bort William från förskolan. Knappt 2 veckor var han där förens vi fick nog. I kombination med att livet här hemma förändrades väldigt mycket så blev också vistelsen på förskolan fruktansvärt ångestfyllt för William.
Första dagarna var toppen! Vi var med och han förstod inte ens att vi ju skulle försvinna därifrån snart. Men så fort personalen började utmana och gömma undan oss i olika rum medan han lekte blev William orolig, precis som så många andra barn på inskolningen.
Varje gång vi kom tillbaka så började han gråta och vägrade lämna famnen. Tillslut var han inte trygg i sin lek och kunde bara leka i min famn eller bli hispig om jag inte redan satt ner.

Den där dagen som jag var själv med honom på förskolan, när det gått nästan två veckor och vi var ett gäng föräldrar kvar med våra barn. Den dagen William mådde som sämst och var mycket orolig, så tyckte personalen att NU ska alla föräldrar lämna sina barn. En efter en lämnade hysteriska barn, ett barn kräktes till och med av den paniken och gråtet som blev. Det knöt sig i min mage..
Dom kommer fram till mig när William äntligen lekte helt själv ute på gården och sprang rundor med en dockvagn glatt. "Du kan gå hem nu, så sköter vi detta". Jaha, men va... Nej? Inte än.
Jo då. Säg bara att du ska jobba så du inte nämner ordet hem. För det första: Nej. Jag tänker inte ljuga för mitt barn.
Men om "hem" kan göra han ännu mer besvärad så tänker jag i alla fall bara säga: "William, nu ska mamma gå iväg en stund. Jag kommer tillbaka sen!". Sagt och gjort.
Han tittade osäkert på mig och sa: "Kokej...".
Jag gick iväg i lagom takt, påväg in genom altan dörren för att gå ut på framsidan. Tar tag i handtaget och William bryter ihop.

"MAAAAAMMAAAA!!!" helt hysteriskt. Man kunde faktiskt tro att han trodde att vi aldrig mer skulle ses. Han kanske faktiskt trodde det? Jag fick inte se mig om i alla fall. Bara gå.
Jag skulle komma tillbaka 2 timmar senare sa dom.

Jag gick hem, förkrossad. Började få panik och kände: "Hur kunde jag lämna honom sådär?! Vad är jag för en mamma?!". Den dagen gick jag emot allt jag står för, mitt nära föräldraskap var långt borta kändes det som. Jag ville att dom skulle bemöta Williams känslor men dom bar bara bort honom. Jag fick inte heller se mig om.
Totalt styrd av personalen. Jag förstår alla föräldrar som bara följer med i strömmen fast det svider i hjärtat.
Men känslan att någon annan styrde över vad jag skulle göra med mitt barn gjorde mig illamående.

När jag kom tillbaka... Så tror ni allt var bra? Nej. När jag öppnar den där förbannade dörren till förskolan, så hör jag ett skrik som drar igång mitt hjärta i 290 och slår det i spillror.
HAR HAN GRÅTIT I 2 TIMMAR?!
William var så utmattad i pedagogens famn så han bara slängde sig slappt i min famn, han hade problem att få luft efter allt gråt och bara skakade. Han ville gråta mer när han såg mig men orkade inte.
Jag pratade med honom... "Såja, mamma är här. Mamma är här William".

Jag fick bära honom hela vägen hem. Jag bar honom upp för trapporna. När vi kom hem var han fortfarande röd av gråt och kippade efter luft ibland. Jag fick fortsätta bära... Sen kunde han gå ner lite, men såg sig om hela tiden. Han var inte trygg. Han var rädd.

Mardrömmar, gråt i sömnen. Förtvivlad William.
Herregud vad har vi gjort? Han är ju inte redo!

Nej. Precis, William var inte redo. Samtidigt ändrade sig en situation här hemma och saker blev uppskjutet, så vi tog beslutet att ta bort honom från förskolan.
Kanske är han redo om ett år. Men inte just nu.
Eftersom att jag faktiskt kan vara hemma med honom så finns det ingen anledning att envisas med detta.

Vad som hänt efter detta:

Vi byggde på anknytningen och förtroendet igen. Tankade obegränsat med närhet och hittade på saker tillsammans.
Jag och Markus gjorde också upp en plan för att han ska få allt han behöver utan förskolan.
- William har börjat i en musikgrupp
- Han kommer att börja på idrott om två veckor
- Vi köper hem pedagogiskt pyssel och lek för hans lärande
- Vi använder oss av öppna förskolan och umgås med folk.

Jag är så otroligt lättad över möjligheten att kunna göra såhär! Jag är otroligt glad över att William får precis det han behöver. <3

Likes

Comments

Idag låg ett brev i brevlådan från Barnsjukhuset. Jag blev genast nervös, mitt i allt som sker med inskolning och flytt så hade jag glömt bort att vi för två veckor sen var iväg på blodprovstagning med William för misstanke om nötallergi efter en incident där han fick i sig en dryck med nötter i och fick andningsproblem plus hemska röda stora utslag på hela kroppen. Det var hemskt!!
Vi har inte gett nötter efter det i förebyggande syfte men nu ville läkarna ta ordentliga prover för att få veta.

Blodproverna visade att William är allergisk mot cashewnötter och pistagenötter och ska därmed inte äta nötter överhuvudtaget varken nu eller i framtiden. Vi ska få en ny tid snarast till vår barnläkare för att diskutera medicinering och andra hjälpmedel vi kommer att behöva hemma/med oss inför nödfall där han kanske ändå råkar få i sig något.
Det här visste vi ju till 98% redan ändå blev jag så ledsen när jag läste det. William är redan komjölk allergisk och det kändes bara så typiskt att stackaren skulle få en allergi till.

Sen blev jag också väldigt ledsen över känslan att man vill skydda sitt barn mot precis allt här i världen men inte kan. Jag vill skydda honom mot sånt här men det går inte, det "enda" vi kan skydda han mot är att inte utsätta honom för varken nötter eller komjölk. Såklart! Men då far tankarna ännu längre...
Tänk om förskolan begår ett misstag och han får en allergichock? Fy fan för ett sånt samtal. Det räckte ju med en liten klunk dricka innehållande cashewnötter bland mycket annat för att William skulle väsa och få svårt att andas samt hemska utslag!
Tänk om barnvakten gör en miss? Tänk om vi går i affären och jag inte hinner stoppa honom från nötterna?
Idag passerade vi lösgodis i affären och han lyckades haffa en godisbit i racerfart! Tänk om det är nötter nästa gång?

Ha i åtanke snälla att jag lider av svår ångestsyndrom och har katastroftankar väldigt nära till hands tyvärr. Jag kan inte riktigt hantera sånt här som alla andra, så nu kommer jag känna såhär ett tag innan jag börjar smälta det. Så är det.

Mitt älskade hjärta vad jag önskar du slapp detta! Att redan som så liten behöva lära sig direkt att vara petnoga med vad man får äta och inte äta för att det blir rent av livsfarligt eller som med komjölk förbannat jobbigt och onödigt.

Likes

Comments

Dag 2 på förskolan är över och det går bara bättre nu. William skuttade ur skorna och sprang in direkt utan att en enda gång se sig om efter oss och bara "Buuuuss! Traktor!" haha! Vi satte oss bara i en hörna typ och iakttog, ibland fick vi delta i leken. Eftersom det går så bra för William så satte dock pedagogerna ribban lite högre och William fick gå iväg på olika saker utan oss, vi blev ombedda att sitta på ett annat ställe medan han och några andra barn lekte. Det var riktigt bra och William var bara nöjd hela tiden. Han fick också gå ut på gården idag och leka.

Imorgon utökas det från två till tre timmar plus att han får äta lunch där också. Dock kommer jag inte att vara med resten av veckan. Vi blev ombedda att välja en av oss som får delta resten av tiden och denna veckan blir det Markus eftersom att han är ledig i detta syfte, sen i nästa vecka tar jag resten av inskolningen eftersom att jag är den som är hemma. :)
Nu tror jag dock faktiskt inte vi kommer behöva vara kvar så mycket längre, han kommer bra överens med alla och struntar faktiskt i oss föräldrar haha.

Efter förskolan gick vi hem så William fick sova en stund. Lunchen tog vi på en pizzeria i närheten när han vaknat, sedan lite mer lek på lekplatsen!

Hela familjen är helt slut haha!

Likes

Comments

Så var första dagen i förskolan avklarad för vår lille unge! Vi var där i bara två timmar men så tillräckligt för liten som aldrig någonsin satt sin fot på en förskola innan.
William tog för sig av leksakerna direkt faktiskt, och det var bara ett litet tag han gnällde lite av blyghet och tog min hand. Det var när det var flera pedagoger och barn samlade på ett ställe och han fick mycket uppmärksamhet, då ville han inte vara i centrum.
Så jag satte mig ner på knä och avledde honom med något att leka med sidan om, mest för att han skulle slippa så mycket intryck om det inte kändes okej.

Detta gjorde att han senare i lugn och ro själv tog kontakt med pedagogerna och barnen, i slutet lekte han och ett barn väldigt bra ihop och han berättade för pedagogerna vad det ena och det andra hette. Då var han avslappnad och trygg, gick till och med iväg på egna upptäcktsfärder genom rummen och struntade i var jag och Markus höll hus. Älskade unge!

Imorgon är det 2 timmar igen sen blir det en liten utökning och vi stannar över lunchen också. Ska bli intressant att se hur han äter ihop med andra barn, haha. ;)

Likes

Comments

Nu är det nedräkning till förskolan börjar för vår älskade Willebus! Helt overkligt att han blivit så stor nu att det är dags, men jag är glad att han fick vara hemma i 2 år innan det blev dags.
Denna mamman kommer först vara hemma ett tag för att gå på lite möten (W kommer att gå 15h/veckan efter inskolningen) och sedan är det dags att börja jobba. Och vet ni vad? Jag LÄNGTAR! Att få komma ut bland folk igen och att börja jobba sig mot sitt mål i arbetslivet.
Hur underbart det än är med föräldraledighet mår jag bäst i själen när det finns en plan för dagen.

Hur har vi tänkt kring alla praktiska grejor som behövs? Här tipsar jag om fina och prisvärda regnkläder:

Ljuvliga regnkläder från Lindex
Jackorna kostar 299:- och regnbyxor 249:-. Sedan regnhatten som jag personligen tycker är praktisk, kostar 129:-.

Vi fortsätter i det svart/vita mönstret och här finns underbart häftiga gummistövlar att matcha med, även dom är ifrån Lindex och kostar 229:-.

Nu kommer strax sambon hem efter att ha lämnat W hos sin farmor och farfar, då ska vi börja rensa förrådet. Usch! Haha, men om lite mer än 1 månad går flyttlasset!

Likes

Comments

Sommaren dränktes i allt regn men på något vis är jag inte ledsen för det, tvärtom känner jag att jag längtar till höstmörkret och levande ljus. Att vi dessutom kommer att bo i ett helt nytt boende då är extra kul! Jag längtar tills alla slutar förvänta sig så mycket av sommaren och man bara kan dra på sig sina innetofflor och kurra ihop med en kopp the. Låter kanske som något man bara säger att man ska göra, men jag gör det verkligen också! :)
Nog för att värnen är underbar men det är hösten också.

Så hur många har jag gjort deppig nu? Haha.

William lyser upp mörkret med sin gula fina fleecefodrade overall. 😍

Likes

Comments

Som en del av er vet så är det jag som är skaparen bakom "Desiignbyi" på instagram. Jag skapar mina egna accessoarer och är hela tiden under utveckling. Allting jag gör tillverkas med största noggrannhet och jag letar alltid efter dom bästa materialen för mina smycken. Det här är något jag verkligen brinner för :)

Nu inför Mors Dag har jag ett stilrent vackert set som blir en perfekt gåva till sin älskade mamma! Eller varför inte till dig själv?


​Hela setet kostar endast 110:- och jag bjuder alltid på frakten! :)

Ni kan besöka min instagram @desiignbyi eller Facebook: Desiign By I för att se mer av det jag gör.

Jag tillverkar allt efter kundens egna önskemål, så alla bilder är exempel på tidigare beställningar. Har du en personlig önskan kan jag oftast ordna det. Möjligheterna är många!


Vill du snabbt komma i kontakt med mig och lägga din beställning idag kan du maila: desiignbyi@hotmail.com :)

Likes

Comments