View tracker

Sista tiden har varit otroligt tuff för mig och inte bara för mig utan för min familj också. Jag går i dagsläget inte på stämnings stabiliserande medicin utan bara testat olika ångestdämpande, men inser nu att jag måste börja med det igen. Problemet är att jag alltid sett psykiska och fysiska sjukdomar som två olika saker, att den psykiska sjukdomen kan styras med hjärnan medan den fysiska är utom ens kontroll och kräver medicin.

När vi beslutade att vi skulle prova aktivt att bli gravida så slutade jag med all medicin jag hade men tog heller inte upp dom igen senare. Jag valde istället att amma för fullt i 2,5 år och satte min egen hälsa åt sidan med inställningen "allt för mitt barn". Jag tänkte att jag skulle gå på KBT och så skulle jag lära mig leva med min bipolär sjukdom utan medicin.

Hur skulle jag kunna styra en sjukdom med hjärnan som sitter i hjärnan? Självklart kommer bakslaget. Och det gjorde det.
Lyckades hålla mig någorlunda stabil under graviditeten men när jag fött William var det som att det bara slog slint i huvudet på mig. Jag märkte det knappt först, men stämningsläget skiftade kraftigt och en vanlig kommentar av sambon var: "Jag hänger inte med i dina svängar. Det svänger så fort, jag hinner inte med". Jag blev förbannad på honom när han sa så.
"Sluta!!" sa jag, så är det inte. Jo så var det.

Bipolär sjukdom.... En jäkla knepig sjukdom det där. Men den kräver medicin, jag SKA ha medicin. Jag MÅSTE ha medicin.

"Mycket tyder på att sjukdomen orsakas av en förändrad funktion av vissa av hjärnans budbärare. Om frisläppningen och återupptagen inte sker som det ska mellan kopplingen mellan två nervceller, kan det leda till antingen för mycket eller för lite signalering mellan dem, vilket leder till maniska och depressiva tillstånd.

Patienter i maniskt tillstånd har reducerad hjärnfunktion i den högra delen av hjärnan och de i depressivt tillstånd har förminskad hjärnaktivitet i den vänstra hjärnhalvan. Patienter i maniskt tillstånd har också visat en hög praktisk förmåga medan patienter i depressivt tillstånd har visat en hög verbal förmåga."

Det var inte förens jag läste mer om vad som händer i hjärnan som jag förstod allvaret och att jag måste ha min medicin. Eftersom att symtomen är så psykiska så kunde jag till och med ibland tro att jag kunde styra allt själv, jag kunde välja att inte ha bipolär sjukdom och hånade psykiatrin som satt och sa att jag var sjuk. Men ack så fel, så förbannat fel så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta... För nu sitter jag här med ett stämningsläge som är bokstavligt talat ett av och på.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

När jag satt på barnmottagningen och hörde vad läkarna sa. Två läkare pratade med mig angående William och hans allergier, så slussades jag bakåt i tiden. Då i början av året när Markus precis börjat jobba i Göteborg och vi precis hade fått veta att William var allergisk mot mjölkprotein.
Hur jag så noggrant letade efter en mjölkfri smoothies till oss. Kollade innehållsförteckning efter alla ord, hade listan med mig... Nej men där finns ingen mjölk i alls, den tar vi!

En droppe i Williams mun, kanske stor som en tesked. Plötsligt kaskadkräks han och börjar väsa i andningen. Paniken greppar mig, varför andas han så?! Han lät rosslig och väste som om han fått ett astma anfall eller nåt. Sliter upp honom och förstår inget alls. Hans kropp, hans lilla kropp, fylls med stora röda utslag. Det går inte ens att förklara, han var röd. Hela kroppen var röd, inte prickig utan bara röd. Som om han bränt sig. Han bara grät.
Det var en fredag och Markus hade hunnit hem tack och lov. Vi ringde inte ens 1177. Vi åkte in direkt på sjukhuset där dom tog emot oss. Aldrig har det gått så fort att få hjälp på barnakuten! Hela vägen till sjukhuset så sa jag till mig själv; "Men det var ju mjölkfritt?!". Jag kände mig så kass, världens sämsta mamma. Jag måste ju ha missat någonting?!
Jag kunde inte gjort annorlunda. Jag visste inte att William inte bara utvecklat en allergi mot mjölkprotein. Han hade också utvecklat en allergi mot nötter.
NÖTTER... Ja såklart. Det var en smoothies med cashewnötter, banan och jordgubbar.

När William få
tt sin hjälp så kom vi hem, och därefter tog det tid innan vi kunde starta utredningen. Ny utredning. Vi hade redan gått igenom en mardröm kring Williams magproblem..

Blodproverna visade att William var allergisk mot cashewnötter och pistage. Dom testade dock inte alla nötter, det gjorde dom idag genom pricktest. Det visade tyvärr ytterligare en nöt och det är jordnöt. Sammanfattningsvis är William så allergisk så att han kan få en allergichock. Han är mycket allergisk. Den är dock inte luftburen, men om jag äter nötter får jag inte lov att pussa honom, han ska heller inte ta i nötter och definitivt inte stoppa i munnen även om han spottar ut det igen.

Vi har fått med oss adrenalin sprutor hem, kortison och en annan medicin i tablettform. Dom ska tas i den ordning jag skrev vid en allergisk reaktion. Efter adrenalin sprutan är tagen ska alltid en ambulans tillkallas.
Ingen får någonsin ge honom någon mat jag och Markus inte hunnit kolla innehålls förteckningen på.
Jag hoppas med detta sagt, att vi aldrig någonsin behöver använda medicinerna vi har hemma. Att vi har koll, det har vi. Men jag blir otroligt rädd för att det som är nötfritt inte är det, eller att någon ska göra en miss någon gång.

William fick se instruktionsvideon med mig idag, på hur en adrenalin spruta används. Han greppade provsprutan vi fick testa med, tog sitt lår och högg låret med sprutan. Jag blev så paff, men framför allt ledsen. Ledsen att han ska behöva lära sig sånt, alltid ifrågasätta och aldrig bara kunna äta något utan att kolla en innehållsförteckning. Att han från start måste lära sig att vissa maträtter, godis osv är direkt livsfarligt för honom. Jag tänker på tjejen som blev kysst av sin nya pojkvän som nyss ätit en smörgås med jordnötssmör. Hon dog för att han varken visste om allergin eller hade dessa mediciner nära till hands.
Jag kommer aldrig sluta tjata på William! Jag kommer vara världens jobbigaste mamma som alltid kommer mata in hur viktigt det är att alltid ha medicinen nära till hands och alltid berätta för nya folk!
Hur ska man ens våga släppa honom en dag? Ja men sån är jag. Jag tycker det här är psykiskt jobbigt för just nu ser jag bara fara överallt när jag läser innehållsförteckningar.

Nu ska jag försöka smälta allting och blicka framåt. Otroligt tacksam för all hjälp barnmottagningen ger!

I nästa vecka blir det ett nytt besök på barnmottagningen men den här gången är det dietisten. Just nu hatar jag att Markus jobbar i Göteborg. Det känns som att jag ska ta in information för två pers och sen förmedla vidare allt. Haha..

Likes

Comments

View tracker

Först visste jag inte riktigt om jag ville skriva om det här öppet. Jag vet ju hur många är, och jag har verkligen ledsnat på "hönsmamma" skämt. Men jag känner att jag ändå behöver prata om detta, och kanske kan jag ge någon annan mod när saker inte står rätt till?

Vi har tagit bort William från förskolan. Knappt 2 veckor var han där förens vi fick nog. I kombination med att livet här hemma förändrades väldigt mycket så blev också vistelsen på förskolan fruktansvärt ångestfyllt för William.
Första dagarna var toppen! Vi var med och han förstod inte ens att vi ju skulle försvinna därifrån snart. Men så fort personalen började utmana och gömma undan oss i olika rum medan han lekte blev William orolig, precis som så många andra barn på inskolningen.
Varje gång vi kom tillbaka så började han gråta och vägrade lämna famnen. Tillslut var han inte trygg i sin lek och kunde bara leka i min famn eller bli hispig om jag inte redan satt ner.

Den där dagen som jag var själv med honom på förskolan, när det gått nästan två veckor och vi var ett gäng föräldrar kvar med våra barn. Den dagen William mådde som sämst och var mycket orolig, så tyckte personalen att NU ska alla föräldrar lämna sina barn. En efter en lämnade hysteriska barn, ett barn kräktes till och med av den paniken och gråtet som blev. Det knöt sig i min mage..
Dom kommer fram till mig när William äntligen lekte helt själv ute på gården och sprang rundor med en dockvagn glatt. "Du kan gå hem nu, så sköter vi detta". Jaha, men va... Nej? Inte än.
Jo då. Säg bara att du ska jobba så du inte nämner ordet hem. För det första: Nej. Jag tänker inte ljuga för mitt barn.
Men om "hem" kan göra han ännu mer besvärad så tänker jag i alla fall bara säga: "William, nu ska mamma gå iväg en stund. Jag kommer tillbaka sen!". Sagt och gjort.
Han tittade osäkert på mig och sa: "Kokej...".
Jag gick iväg i lagom takt, påväg in genom altan dörren för att gå ut på framsidan. Tar tag i handtaget och William bryter ihop.

"MAAAAAMMAAAA!!!" helt hysteriskt. Man kunde faktiskt tro att han trodde att vi aldrig mer skulle ses. Han kanske faktiskt trodde det? Jag fick inte se mig om i alla fall. Bara gå.
Jag skulle komma tillbaka 2 timmar senare sa dom.

Jag gick hem, förkrossad. Började få panik och kände: "Hur kunde jag lämna honom sådär?! Vad är jag för en mamma?!". Den dagen gick jag emot allt jag står för, mitt nära föräldraskap var långt borta kändes det som. Jag ville att dom skulle bemöta Williams känslor men dom bar bara bort honom. Jag fick inte heller se mig om.
Totalt styrd av personalen. Jag förstår alla föräldrar som bara följer med i strömmen fast det svider i hjärtat.
Men känslan att någon annan styrde över vad jag skulle göra med mitt barn gjorde mig illamående.

När jag kom tillbaka... Så tror ni allt var bra? Nej. När jag öppnar den där förbannade dörren till förskolan, så hör jag ett skrik som drar igång mitt hjärta i 290 och slår det i spillror.
HAR HAN GRÅTIT I 2 TIMMAR?!
William var så utmattad i pedagogens famn så han bara slängde sig slappt i min famn, han hade problem att få luft efter allt gråt och bara skakade. Han ville gråta mer när han såg mig men orkade inte.
Jag pratade med honom... "Såja, mamma är här. Mamma är här William".

Jag fick bära honom hela vägen hem. Jag bar honom upp för trapporna. När vi kom hem var han fortfarande röd av gråt och kippade efter luft ibland. Jag fick fortsätta bära... Sen kunde han gå ner lite, men såg sig om hela tiden. Han var inte trygg. Han var rädd.

Mardrömmar, gråt i sömnen. Förtvivlad William.
Herregud vad har vi gjort? Han är ju inte redo!

Nej. Precis, William var inte redo. Samtidigt ändrade sig en situation här hemma och saker blev uppskjutet, så vi tog beslutet att ta bort honom från förskolan.
Kanske är han redo om ett år. Men inte just nu.
Eftersom att jag faktiskt kan vara hemma med honom så finns det ingen anledning att envisas med detta.

Vad som hänt efter detta:

Vi byggde på anknytningen och förtroendet igen. Tankade obegränsat med närhet och hittade på saker tillsammans.
Jag och Markus gjorde också upp en plan för att han ska få allt han behöver utan förskolan.
- William har börjat i en musikgrupp
- Han kommer att börja på idrott om två veckor
- Vi köper hem pedagogiskt pyssel och lek för hans lärande
- Vi använder oss av öppna förskolan och umgås med folk.

Jag är så otroligt lättad över möjligheten att kunna göra såhär! Jag är otroligt glad över att William får precis det han behöver. <3

Likes

Comments

Idag låg ett brev i brevlådan från Barnsjukhuset. Jag blev genast nervös, mitt i allt som sker med inskolning och flytt så hade jag glömt bort att vi för två veckor sen var iväg på blodprovstagning med William för misstanke om nötallergi efter en incident där han fick i sig en dryck med nötter i och fick andningsproblem plus hemska röda stora utslag på hela kroppen. Det var hemskt!!
Vi har inte gett nötter efter det i förebyggande syfte men nu ville läkarna ta ordentliga prover för att få veta.

Blodproverna visade att William är allergisk mot cashewnötter och pistagenötter och ska därmed inte äta nötter överhuvudtaget varken nu eller i framtiden. Vi ska få en ny tid snarast till vår barnläkare för att diskutera medicinering och andra hjälpmedel vi kommer att behöva hemma/med oss inför nödfall där han kanske ändå råkar få i sig något.
Det här visste vi ju till 98% redan ändå blev jag så ledsen när jag läste det. William är redan komjölk allergisk och det kändes bara så typiskt att stackaren skulle få en allergi till.

Sen blev jag också väldigt ledsen över känslan att man vill skydda sitt barn mot precis allt här i världen men inte kan. Jag vill skydda honom mot sånt här men det går inte, det "enda" vi kan skydda han mot är att inte utsätta honom för varken nötter eller komjölk. Såklart! Men då far tankarna ännu längre...
Tänk om förskolan begår ett misstag och han får en allergichock? Fy fan för ett sånt samtal. Det räckte ju med en liten klunk dricka innehållande cashewnötter bland mycket annat för att William skulle väsa och få svårt att andas samt hemska utslag!
Tänk om barnvakten gör en miss? Tänk om vi går i affären och jag inte hinner stoppa honom från nötterna?
Idag passerade vi lösgodis i affären och han lyckades haffa en godisbit i racerfart! Tänk om det är nötter nästa gång?

Ha i åtanke snälla att jag lider av svår ångestsyndrom och har katastroftankar väldigt nära till hands tyvärr. Jag kan inte riktigt hantera sånt här som alla andra, så nu kommer jag känna såhär ett tag innan jag börjar smälta det. Så är det.

Mitt älskade hjärta vad jag önskar du slapp detta! Att redan som så liten behöva lära sig direkt att vara petnoga med vad man får äta och inte äta för att det blir rent av livsfarligt eller som med komjölk förbannat jobbigt och onödigt.

Likes

Comments

Dag 2 på förskolan är över och det går bara bättre nu. William skuttade ur skorna och sprang in direkt utan att en enda gång se sig om efter oss och bara "Buuuuss! Traktor!" haha! Vi satte oss bara i en hörna typ och iakttog, ibland fick vi delta i leken. Eftersom det går så bra för William så satte dock pedagogerna ribban lite högre och William fick gå iväg på olika saker utan oss, vi blev ombedda att sitta på ett annat ställe medan han och några andra barn lekte. Det var riktigt bra och William var bara nöjd hela tiden. Han fick också gå ut på gården idag och leka.

Imorgon utökas det från två till tre timmar plus att han får äta lunch där också. Dock kommer jag inte att vara med resten av veckan. Vi blev ombedda att välja en av oss som får delta resten av tiden och denna veckan blir det Markus eftersom att han är ledig i detta syfte, sen i nästa vecka tar jag resten av inskolningen eftersom att jag är den som är hemma. :)
Nu tror jag dock faktiskt inte vi kommer behöva vara kvar så mycket längre, han kommer bra överens med alla och struntar faktiskt i oss föräldrar haha.

Efter förskolan gick vi hem så William fick sova en stund. Lunchen tog vi på en pizzeria i närheten när han vaknat, sedan lite mer lek på lekplatsen!

Hela familjen är helt slut haha!

Likes

Comments

Så var första dagen i förskolan avklarad för vår lille unge! Vi var där i bara två timmar men så tillräckligt för liten som aldrig någonsin satt sin fot på en förskola innan.
William tog för sig av leksakerna direkt faktiskt, och det var bara ett litet tag han gnällde lite av blyghet och tog min hand. Det var när det var flera pedagoger och barn samlade på ett ställe och han fick mycket uppmärksamhet, då ville han inte vara i centrum.
Så jag satte mig ner på knä och avledde honom med något att leka med sidan om, mest för att han skulle slippa så mycket intryck om det inte kändes okej.

Detta gjorde att han senare i lugn och ro själv tog kontakt med pedagogerna och barnen, i slutet lekte han och ett barn väldigt bra ihop och han berättade för pedagogerna vad det ena och det andra hette. Då var han avslappnad och trygg, gick till och med iväg på egna upptäcktsfärder genom rummen och struntade i var jag och Markus höll hus. Älskade unge!

Imorgon är det 2 timmar igen sen blir det en liten utökning och vi stannar över lunchen också. Ska bli intressant att se hur han äter ihop med andra barn, haha. ;)

Likes

Comments

Nu är det nedräkning till förskolan börjar för vår älskade Willebus! Helt overkligt att han blivit så stor nu att det är dags, men jag är glad att han fick vara hemma i 2 år innan det blev dags.
Denna mamman kommer först vara hemma ett tag för att gå på lite möten (W kommer att gå 15h/veckan efter inskolningen) och sedan är det dags att börja jobba. Och vet ni vad? Jag LÄNGTAR! Att få komma ut bland folk igen och att börja jobba sig mot sitt mål i arbetslivet.
Hur underbart det än är med föräldraledighet mår jag bäst i själen när det finns en plan för dagen.

Hur har vi tänkt kring alla praktiska grejor som behövs? Här tipsar jag om fina och prisvärda regnkläder:

Ljuvliga regnkläder från Lindex
Jackorna kostar 299:- och regnbyxor 249:-. Sedan regnhatten som jag personligen tycker är praktisk, kostar 129:-.

Vi fortsätter i det svart/vita mönstret och här finns underbart häftiga gummistövlar att matcha med, även dom är ifrån Lindex och kostar 229:-.

Nu kommer strax sambon hem efter att ha lämnat W hos sin farmor och farfar, då ska vi börja rensa förrådet. Usch! Haha, men om lite mer än 1 månad går flyttlasset!

Likes

Comments

Sommaren dränktes i allt regn men på något vis är jag inte ledsen för det, tvärtom känner jag att jag längtar till höstmörkret och levande ljus. Att vi dessutom kommer att bo i ett helt nytt boende då är extra kul! Jag längtar tills alla slutar förvänta sig så mycket av sommaren och man bara kan dra på sig sina innetofflor och kurra ihop med en kopp the. Låter kanske som något man bara säger att man ska göra, men jag gör det verkligen också! :)
Nog för att värnen är underbar men det är hösten också.

Så hur många har jag gjort deppig nu? Haha.

William lyser upp mörkret med sin gula fina fleecefodrade overall. 😍

Likes

Comments

Som en del av er vet så är det jag som är skaparen bakom "Desiignbyi" på instagram. Jag skapar mina egna accessoarer och är hela tiden under utveckling. Allting jag gör tillverkas med största noggrannhet och jag letar alltid efter dom bästa materialen för mina smycken. Det här är något jag verkligen brinner för :)

Nu inför Mors Dag har jag ett stilrent vackert set som blir en perfekt gåva till sin älskade mamma! Eller varför inte till dig själv?


​Hela setet kostar endast 110:- och jag bjuder alltid på frakten! :)

Ni kan besöka min instagram @desiignbyi eller Facebook: Desiign By I för att se mer av det jag gör.

Jag tillverkar allt efter kundens egna önskemål, så alla bilder är exempel på tidigare beställningar. Har du en personlig önskan kan jag oftast ordna det. Möjligheterna är många!


Vill du snabbt komma i kontakt med mig och lägga din beställning idag kan du maila: desiignbyi@hotmail.com :)

Likes

Comments

Det känns helt otroligt skönt idag och jag har verkligen fått en ljuvlig start på veckan trots att jag var lite nedstämd igårkväll! Imorse ställde jag mig på vågen som visade -1 kilo till vilket betyder att jag på tre månader har gått ner 17 kilo! Alltså den lyckan... Och det fortsatte när vi skulle ut på en promenad, jag av en slump ser min gamla underbara jacka jag fick för ett par år sedan av Markus.. För någon vecka sedan var jag fortfarande långt ifrån att kunna knäppa jackan och jag började tro att hur mycket jag än skulle gå ner så skulle den aldrig passa igen. Idag hände det! Jag kunde knäppa jackan och jag hade den på mig under promenaden... Vilken känsla! Jag älskar allting som händer med vikten och det faktum att jag hittat en bra livsstil, inte diet.

Vädret är sämre den här veckan än förra, men det regnar inte i alla fall och jag har inget emot att ha den jackan på mig haha. :)

Här är min fina William i häftigaste tröjan från H&M och hatten från Zara.


Likes

Comments