View tracker

Mitt val av att äta lchf kost är inte endast på grund av viktnedgång. När jag nått målvikten är inte tanken att sluta med lchf, jag ser det här som en ny livsstil! Jag älskar maten jag äter och framförallt älskar jag att märka skillnaden rent hälsomässigt. Jag är diagnoserad med Endometrios, PCOS och IBS, och den kombinationen är ju fruktansvärd. Tarmarna har tagit mycket stryk och jag har haft stora problem - men inte nu! Det första jag märkt med lchf är hur magen stabiliseras direkt, jag tappar i vikt, rensar kroppen från vätskan jag lyckats samla på mig, jag blir piggare och drar mig inte lika länge på morgonen. Hela vardagen blir helt enkelt mycket enklare eftersom att jag orkar mer. Jag tror att det första du måste ändra på när du börjar med lchf är din inställning. Jag har märkt att vi människor har en tendens att tänka på allt vi inte har/får/kan. Vi vill alltid ha mer, vi vill alltid ha det vi inte kan få och tänker alltid på vad vi inte kan. Istället för att jag tänker på allt jag INTE får lov att äta så tänker jag på allt gott jag FÅR äta!😊 Alla goda gratänger, kycklingsalladen på lördagen, äggen med majonäs eller vad man nu har för lchf vänlig favorit. Till exempel: Min son närmar sig 1,5 år och har inte börjat gå, vilket folk hakar upp sig på. Det är samma sak där, sluta tänk på det han inte kan och se istället allt han faktiskt kan! Jag har valt att ändra min inställning, jag fokuserar inte på allt jag skulle kunna äta men som jag inte kan, utan jag vill bara se det jag faktiskt kan äta OCH som jag ÄLSKAR! :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Dag 1.
Jag startade med min lchf kost idag. Inte för att andra ville det, inte för att passa in. Passa in är det sista jag gör ändå... Utan för att skona min stackars mage som redan är påverkad som det är, för att jag vill se andra siffror på vågen och för att det är så jäkla gott och spännande haha. Jag utforskar gärna maten och ska definitivt baka en hel del lchf gott!
Men dag ett alltså. Det har varit kaos! Jag slutade tvärt efter en helg med för mycket gott och direkt på den här kvarg, ägg och sallads grejen. Ja det är väl typ det jag ätit idag.

Frukost:
Kokt ägg dränkt i majonäs (om man kan behandlas för majonäs-beroende så är jag en av dom som bör göra det!) och en burk med kvarg och melon bitar i. En kopp kaffe till. Snuskigt gott! Snacka om att smaklökarna fick sig en morgon-snabbis.

Lunch:
Köpte plocksallad från Ica. Innehållande sallad (whaaaaat? sallad som innehåller sallad...!), kyckling, fetaost, melon, tomater... Kanske något oviktigt till också. Det viktigaste var i alla fall att det icke innehöll pasta eller annat dumt!
Min sons plockesallads-låda innehöll dock pasta. Både för att han är barn och inte behöver äta exakt som mamma sin och sedan ska han utredas för gluten intolerans, så får inte sluta ge honom det förens det är klart.

Middag:
KORVGRYTA! Jag älskar korv. I alla former. Stora som små... Hähä. Till korvgrytan åt jag shirika nudlar. När jag skulle säga det första gången och glömde vad dom hette sa jag: Shirikatajtaj nudlar... Så sjukt mer komplicerat än originalet!
Dom innehåller mycket lite kolhydrater och är godkända i lchf världen. Om inget annat är dom välkomna in i min värld. Goda!
Ett glas vatten till detta och jag blev mätt.

Och illamående. Alltså, hallå? Äta hamburgare, pizza, tacos går bra.. Men när hon äter en nyttig måltid mår hon illa?! Haha.
Nej men, omställningsbesvär. Kroppen fick en ordentlig chock av att plötsligt från en onyttig helg behöva äta nästan inga kolhydrater alls. Så jag har frusit under dagen, har huvudvärk och illamående.
Men vad gör man? Fortsätter. Ge inte upp. Jag är faktiskt inte ens i närheten av att ge upp heller, blir bara mer taggad att torteras en vecka innan det lägger sig och jag mår toppen av detta.

Nu ska jag titta på Scrubs och kväva mitt skratt, så inte min son vaknar.

På bild:
William lyckades ta sönder påsen med majskrokar och tryckte i sig dom innan han skulle bli upptäckt. Trodde han.
Ungefär såhär skulle jag se ut om någon gav mig en skål med pasta nu också. :P

Likes

Comments

View tracker

Så var äntligen frisyren fixad! Jag har så länge varit så förbannad på min hår situation, och det var egentligen inte längesen jag klippte mig sist men jag tyckte inte det blev så bra som jag hoppats på.
Mitt största problem har varit håret där framme som bara legat rakt ner utan någon som helst volym. Har nog testat allt för att få liv i håret igen... Det är gravid och amnings hormoner som orsakat detta. Förr hade jag sådär tjockt och livligt hår.
Anyways. Jag insåg sen att jag nog faktiskt får gå och bli med lugg! Så idag drog jag iväg på en drop in klippning och visade hur jag ville ha det. BAM! Plötsligt var det inte den slitna mamman som satt i frisörstolen.
Det var en snygg mamma där man såg skymtar av Bella. Hej hej!

Bjussar på en "utan smink bild" bara för att visa håret. Jag vet, det röda läppstiftet saknas verkligen här! Ni anar inte hur snyggt det blir när jag kör min sminkning med den här frisyren.

Så. Vad blir nästa grej.. Lila hår? Rosa? Orange? Eller regnbågens färger på en gång? Skämt åsido. Går dock i seriösa tankar på en riktigt häftig hårfärg som får mig att blomma ut ännu mer. Men inte för häftig!

Välkommen tillbaka Bella!

Likes

Comments

Nu har det varit ett par dagar med fullständigt hysteri efter att Katrin uttryckt sig otroligt illa i tv om överviktiga. Hon sa bland annat att hon tyckte övervikt var fult och oattraktivt, att man måste äta 24/7 för att "se ut sådär" och liksom trycka i sig onyttigheter.
Det sorgliga med det uttalandet är att dom flesta verkligen tror att det är så det går till, så är jag en dag på McDonalds så nåde mig som äter sånt varje dag! Fast det gör jag ju inte.
Samtidigt finns det tjocka människor som nu rasar mot Katrin genom att lägga upp provocerande videos hur dom trycker i sig bullar, extrema bilder på hur dom äter och gudvetallt. Jag dömer verkligen ingen men sådana bilder och videos gör mig ledsen, för sen sitter vi andra tjocka som verkligen inte gör så och får ta skiten. Skulle vi äta onyttigt en dag inför folk tror dom att det är precis så vi äter varje dag. Sedan får jag och andra "ofrivilligt tjocka" höra att vi är lata som ser ut som vi gör.

Min historia om vikten är dock faktiskt såhär att när jag var 18 år diagnoserades jag med Endometrios. En väldigt grym kvinnosjukdom som sätter sig i tjejorganen och i mitt fall spridit sig till tarmarna. Detta kan innebära kraftiga smärtor, men särskilt i samband med menstruation. En del kvinnor får också svårt att skaffa barn. Jag är dock en av få som slipper gå den långa vägen, men tyvärr har jag också fått missfall innan vi fick William och det kan ha ett samband.
Jag fick året efter veta att jag har PCOS också och bara med den diagnosen försämras chanserna att gå ner i vikt. Jag kan gå ner men vägen är längre.
När jag sedan började behandlas för Endometrios så fick jag hormoner, dessa hormoner fungerar ungefär som graviditets hormoner och en av dom största biverkningarna var att jag gick upp nära inpå 40 kilo!
OFRIVILLIGT!
Jag var uppsvälld i ansiktet av vätska under behandlings tiden, ungefär som när någon får kortison behandling. Folk tittade på mig tyvärr, och jag vet att minst ett par stycken säkert hånat mig och dömt mig. Det ingen visste mer än dom närmsta var att jag fick en tuff behandling för en kronisk kvinnosjukdom.

När jag avslutade behandlingen och började med LCHF så gick jag ner 20 kilo, sedan blev jag gravid och gick upp allt plus fem kilo till igen. Efter förlossningen rasade jag 15 kilo bara av att föda, sedan resterande tack vare en LCHF kost igen. Totalt har jag nu gått ner 25 kilo!
Och mer ska det bli, helst 15 kilo till. Men inte för att jag ska se ut enligt normen för det kan jag lova er att det kommer jag inte göra ändå.
För det första har höfterna blivit bredare efter att jag faktiskt fött barn, vilket jag är helt okej med. Det är kvinnliga former och jävlar vad man har att ta i.. ;)
Sedan har brösten blivit dubbelt så stora också och det är väl klart att den snabba tillväxten har gjort dom lite slöa i huden så dom är absolut inte två runda klot under hakan, men helt ärligt talat är jag sjukt nöjd med dom ändå.
Putmage kommer jag alltid få ha både för att mina magmuskler tog stryk av graviditeten och hade svårt att återhämta sig sedan har jag aldrig varit helt platt heller. OCH JAG VILL INTE VARA DET! Jag vill inte se ut enligt normen. Jag kommer aldrig att väga 60 kilo och jag behöver inte det heller för att vara lycklig.

Mitt mål är att gå ner minst 15 kilo till, och jag tror att jag kommer att stanna där sen. Men jag gör det bara för att OM jag någonsin skulle hamna i läget där det blir aktuellt med ett till barn så vill jag inte ligga i någon riskgrupp.

Så sluta nu döma alla tjocka. Vi är många som rör på oss ofta och äter bra, även fast vi självklart också kan äta onyttigt ibland, vi lever bara en gång för fasen. Klart jag kan äta godis en lördag - och då ska ingen sitta och döma mig för det!

Ciao!

Wazaaaaa!

Likes

Comments

Jag har minst sagt sovit som en prinsessa inatt! Helt slut efter gårdagen somnade jag bums och har endast vaknat en gång när W ville amma, halv vaknade typ. Haha. Jag kan slänga ut bröstet till honom i sömnen ibland och det var inte långt ifrån inatt.
Sedan slog vi upp ögonen klockan 09 imorse och tittade på Barnkanalen och myste en massa! I skrivande stund ligger vi återigen i sängen och tittar på Barnkanalen medan W ammar och klappar mig på armen. Jag älskar verkligen mammaledigheten!
Får se hur länge till jag ska vara hemma med guldklimpen.

Mammas lille pajas-onge! Lika flummig som jag, haha. Det här är bara milt, ni ska se honom typ... Just nu. Galen. :D

Likes

Comments

Påvägen mot rättvisa och med allting jag går igenom just nu märker jag också verkligen vilka människor som är värda min vänskap, tid och engagemang. Vilka som verkligen helt uppriktigt vill mitt bästa och som finns i alla lägen.
Redan nu har en del visat vem dom verkligen är. Jag har på riktigt fått uppkört i huvudet att jag inte skulle klara dessa testerna, att jag endast gör det för att jag skäms att "vara den jag är" och när resultaten kom och visade dom motsatsen, så fick jag även bryta kontakten med tre stycken som verkligen missunnade mig det här. Tre stycken människor som funnits i flera år men som plötsligt inte gör det längre. Hej då, liksom.
Fast jag är inte ledsen, bara förvånad hur en del verkligen saknar känsla för andra människor. Jag är inte ledsen eftersom att det här faktiskt är det bästa som kan hända! Hur fantastiskt är det inte att faktiskt få veta vem som är värd att lägga ner sin tid på eller inte?!
Jag är en sjuhelvetes bra vän, jag må vara rak och ärlig men jag håller nära och kära om ryggen alltid och finns där. Stöttar, peppar och bara finns. Men jag förväntar mig faktiskt samma tillbaka, inte att en ska stampa på mig medan jag stryker dom om ryggen. Aldrig i livet.
Och sådana människor är inte värda en sekund av ens liv. Det bara är så. Ingen förlust, bara så sjukt mycket vinst!

En går igenom saker i livet, men skulle jag säga att jag ångrar allting? Faktiskt inte. Även mina misstag eller andras misstag som jag har fått lida för har stärkt mig som människa och givit mig en helt ny syn på saker och ting. Jag har gått igenom mer än många andra gjort under en hel livstid men jag står fortfarande stadigt på mina ben. Hur förbannad jag än må varit på att en del saker hänt, så tänker jag inte gräva ner mig. Det här är min chans till att rätta till allting nu, då tänker jag inte sitta och gnälla på sådant jag inte kan ändra på ändå.
Blicka framåt.
Det är klart att jag blivit besviken på sådana som visade sig vara endast ett slöseri på tid, men vad ska jag göra? Det är ju lika bra att jag får veta, så att jag kan gå vidare med mitt liv.
Och det tänker jag verkligen göra!

Jag omfamnar mina få men guld värda sötnosar i livet som bryr sig om mig lika mycket som jag bryr mig om dom! Tack!

En gammal bild från Halloween. 6 år sedan. Lite såhär känner jag mig nu! Så redo. :)

Likes

Comments

Idag firar vi W som blir femton månader men också att vi har ammat i 15 månader. Jag är enormt tacksam att jag har fått möjligheten att amma såhär länge och förstår att inte alla får det.
När jag väntade W hade jag redan då insett hur betydelsefull amningen var och ville så gärna att det skulle fungera. Jag gick på amningskurser som blev anordnat här jag bor, jag köpte boken "Amning i vardagen" för att få en inblick i olika hinder jag skulle kunna stöta på och vad jag då kan göra åt det. När W föddes var jag direkt väldigt självsäker, vilket förvånade mig lite för under graviditeten var jag ganska ängslig och orolig att det skulle gå fel, jag hade ju hört skräckhistorierna.

Men allting var så självklart när han föddes, och endast minuter gammal så tog han sitt första tag efter att ha sökt helvilt efter bröstet i ren instinkt. Det var så häftigt att se! Här låg en alldeles ny liten människa och visste direkt på instinkt vad han skulle göra. Ett stort bestämt tag om bröstet togs direkt och barnmorskorna blev väldigt imponerade. Det kändes lite märkligt i magen första gången, men annars var det så självklart när han låg där. Som att vi hade ammat hur länge som helst.
Jag hade verkligen läst om allting - hur anknytningen stärktes med hud mot hud, att jag skulle amma så mycket jag kunde och vid hans minsta tecken. Dessa tecken lärde jag mig fort, kopplade och gav bröstet direkt. Efter hans födsel låg han hela tiden vid bröstet och myste, man såg verkligen hur han njöt och var trygg där han låg. Kröp ihop och suttade som att han aldrig hade gjort någonting annat. Så fantastiskt!
Jag var väldigt noga med att inkludera Markus i allting, och ofta låg han bredvid oss och fick ta in lite närhet och titta på vårt underverk.
Men allting var såklart inte helt smärtfritt. Dom första två dygnen hade jag sår på bröstvårtorna, och blev avskräckt från att amma på vänster bröstet och ville gärna bara ha honom på höger sida. Detta var barnmorskorna på BB noga med att få mig att sluta med, så att mjölken kunde rinna till i båda brösten men också såklart så det andra bröstet fick vila.
Så jag bet ihop och tog mig igenom det. Testade någon salva jag fick men det bästa resultatet var när jag smetade in lite bröstmjölk på såren.
Två dagar senare var jag sår och smärtfri och amningen fortsatte problemfritt. Mjölken rann till väldigt tidigt och innan vi ens kom hem från BB såg jag hur han klunka i sig sin mat.

Det första halvåret hade W napp då och då men största tryggheten låg i amningen. Efter halvåret släppte han nappen helt, det skedde helt naturligt och han fortsatte sutta på brösten istället.
Jag har alltid varit noga med att amma fritt och på hans signaler/vilja. Det har varit viktigt för mig att visa att jag hör honom och att han får sin trygghet när det behövs. När han började äta vanlig mat så fortsatte jag amma fritt ändå, och kombinerade detta jätte bra.
Idag är han 15 månader och den enda regeln jag har kring amningen är att jag också har en vilja och jag markerar att det är min kropp. Det fantastiska är att han förstår detta väldigt bra och kan nicka till och fortsätta med något annat när jag säger att "tetta" (= bröst på spanska) måste sova lite. Då klappar han dom lite och fortsätter med sitt.
Detta gör jag endast när han har ammat jätte mycket den dagen och jag känner att jag behöver lite andrum, annars tycker jag själv att amningen är så mysig så det får han gärna.
Jag ammar fortfarande fritt och det kommer det ett annat inlägg om senare! Numera är vi klassade som annorlunda för att jag öppet ammar ett större barn.
Men jag är en kvinna som ger mitt barn inte bara mat utan också hans trygghet, tröst, snutte med mera.
Jag har rätt att bestämma vad jag vill göra med min kropp, och jag har valt att låta mitt barn amma så länge han vill inom vissa gränser. Jag skulle nog inte orka att amma i 6 år. ;)

Jag vill verkligen förtydliga att jag inte vill predika om att alla borde amma och amma länge! Jag lider med alla som vill men inte kan och det är helt fantastiskt att ersättning finns som ett alternativ när det inte går.
Detta inlägget handlar mer om att normalisera amning och långtidsamning. Att visa att det är okej, och att varje kvinna har rätt att bestämma över sin egen kropp vare sig det handlar om att amma eller inte amma.

Likes

Comments

Som läst i tidigare inlägg har jag haft en minst sagt lång dag. En lång vecka också i väntan på resultatet. Nu är väntan över och nu ska jag blicka framåt, jag ser verkligen fram emot allt som kommer att ske och känner mig alldeles ivrig över att få sätta mig i skolbänken igen. Med ett helt nytt självförtroende!

Under tiden jag var iväg idag så var William hos sin farmor och farfar. Efter mötet blev även jag bjuden på en riktigt god nybakad äppelpaj med vaniljsås. Minst sagt välförtjänt efter endast ett kokt ägg till frukost och massor av nervositet.
William blev erbjuden äppelpaj, men vad valde han? Skalade äppelbitar, haha. Det nyttiga alternativet alltså, många föräldrars dröm? ;)
Vad gäller maten till William är jag väldigt avslappnad, han har fått testa bakelser/tårta/kakor någon gång ibland, men jag totalvägrar att ge honom godis/läsk än på några år. Det är liksom inte ens lönt att diskutera saken med mig.
Men äppelbitar ville han alltså ha idag, haha. Älskade unge!

Likes

Comments

När jag sitter där och väntar. Väntar på att han ska öppna dörren och hämta in mig, känner jag hur hjärtat slår fort, en aning svårt att andas av nervositet men också en viss förväntan över vad som kommer härnäst. En trygghetskänsla över att det är just han som gör detta, han har jag ju skapat en trygghet med och stor tillit under dessa två åren som passerat i raketfart.
Jag har träffat många i hans yrke genom åren, han är dock den yngste men bäste jag fått prata med. Någonsin.
Så nu sitter jag här. Väntar. På vadå? På resultaten.
När han sedan hämtar in mig i vanlig ordning växer nervositeten. Shit, snart får jag veta om det är det jag har misstänkt i flera år.
Vi drar ut på tiden då det behövde kompletteras med några saker. Snälla, låt mig få veta nu. Men jag förstår honom, allting måste vara komplett. Tålamod Isabella. Snart!
Tillslut kom beskedet, och en våg av känslor vällde över mig. Herregud, det var precis som jag trott.

Då för ca 8 år sedan så valde skolan att utföra psykolog tester på mig för att dom ansåg att jag inte riktigt följde med i skolan. Givetvis gjorde jag inte det, jag var utsatt för grov mobbning och misshandel. Hela tonåren präglades av hemska ord; Din jävla hora. Fitta. Glasögonorm. Tjockis. Du är så ful. Äcklig. Efterbliven. Du har ingen framtid. Du kommer bara att städa på den här skolan, din värdelösa skit.
Hårda slag. Ben som fällde mig. Hot.
Där satt lärarna och rektorn och kliade sig på huvudet, trots möten med skolan + mina föräldrar. Jag försökte få dom att förstå. Ville inte gå till skolan.
Men givetvis var det inte problemet, nej. Problemet var ju mig. Tyckte dom.
Det var enklare att släppa mobbningen, slänga över allt på mig, ställa en diagnos och byta skola. Hej då.
Så blev det. Fast det var ju inte riktigt så det var.
Så fort det lugnade sig så kom gamla Isabella fram igen. Hon som ville lära, hon som hördes och som faktiskt kunde massor mer än vad hon fick visa.
Men då var det försent. Jag var redan satt i särskolan och blev begränsad direkt.
Åtta jävla år sedan. Vad har jag gjort under dessa 8 år? Ja, jag tog studenten. Men betygen är ingenting jag kan använda mig av för att studera vidare! Särskole stämpeln finns tyvärr där.
Så nu, 23 år och småbarnsförälder, ska jag börja om igen. Grundskolebetyg, gymnasiebetyg och den utbildning jag vill göra sedan.
Tänk om skolan bara hjälpt mig då för 8 år sedan. Hjälpt mig skapa en trygghet på något vis, engagerat sig i mina studier om det så hade varit hemundervisning eller undervisning på en annan plats eller vad det nu är. Självklart kunde jag inte säga det själv då. Jag var ett trasigt barn som behövde vägledning.
Vad gjorde alla när jag behövde dom?
Jag hade kunnat gå på IV efter grundskolan, men istället stämplade dom mig och satte mig i särskolan. Grattis, verkligen. Skit bra jobbat.
Fast nu avskrivs diagnosen.
Jag hade rätt. Ren lycka blandat med många andra känslor.
Självkänslan gick från botten och rätt upp direkt. Nu jävlar!

En liten del av mig känner sig bitter, men jag kan inte ändra på det som varit. Och jag har verkligen lärt mig massor om mig själv och andra på den här långa vägen! Nu blickar jag framåt och jag ser fram emot att snart få göra det jag brinner för!

William.
Jag gör allting för dig, för oss. Min älskade son, jag vill att du ska se att det går bara man vill, att ingen kan berätta för dig vad du klarar/inte klarar av. Jag kommer aldrig att tvivla på dig, för allting går så länge viljan finns.
Folk sa till mig - Nej, du kommer aldrig att klara det där.
Men jo! Jag vill och då kan jag. Punkt.
Det kanske tar lite längre tid men jag kan.

Jag älskar dig upp till himlen och tillbaka flera miljoner gånger om. Det bästa som hände mig var du.
Du ger mig styrkan, viljan och orken att fortsätta kämpa!

Likes

Comments