På ett sätt så är vi väl kvitt varandra för det som hände, fast inte på samma plan. Du ljög för mig, fick mig att tro att vi bara var på låtsas medan jag trodde att jag levde i den mest verkliga verkligheten.

Men jag tänker om man ska jämföra vad vi har fått varandra att gå igenom så skulle jag nog påstå att jag har varit snäppet värre, eftersom att mina problem inte försvinner. Absolut, det är inte alls på samma nivå som det var innan. Men jag får fortfarande utbrott, konstanta som alltid alltid alltid går ut över dig. Det spelar ingen roll om det är skolan, "kompisar", hemma eller om det egentligen inte hänt något, men ett hjärnspöke råkade flyga förbi. Min ångest går ut över dig, vårt förhållande för att du ständigt får sitta uppe med mig på nätter när jag inte kan sova för att jag är uppe i varv, för att jag ligger och gråter eller för att tankarna helt enkelt inte går att styra över. Och jag vet, du får säga vad du vill, men jag vet att du ibland kan backa för att säga till mig hur du känner eller om det är något jag gör för att du är rädd för mig. Du är rädd för att jag ska bli arg, slänga ur mig en onödig kommentar och sedan sluta prata med dig för att jag vill vara ifred. Utbrotten är som jag sa, konstanta. Dom värsta är när jag tänker på det förflutna såpass mycket att jag vill göra slut, att jag ber dig dra åt helvete och säger att jag aldrig mer vill se dig. Jag menar, sist var det över en veckas bråk där du gick på nålar hela tiden för att jag sa att jag inte visste om jag älskade dig längre.

Dessutom så får du stå ut med ett slags utanförskap, där jag vet att du känner dig ensam, övergiven och ovälkommen. Trots att jag försöker hur mycket som helst så kan jag inte lösa det och det gör att jag känner mig som en ännu sämre flickvän. För jag vill inte att det ska vara så, det vet du. Jag vill att allt mellan oss ska vara bra, jag vill inte att folk som snackar skit om oss ska tro att dom har rätt för att både du och jag lider av ångest och tar ut det på fel sätt. Över varandra.


Shit vad jag känner att jag får vårt förhållande att framstå som riktigt bullshit nu, haha. Men så är det ju verkligen inte. Inte alls. Finns inte på kartan faktiskt. Det är ju långt ifrån hela tiden vi har det såhär, det händer ju inte mer än vad det gör i andras förhållanden men av någon konstig anledning så är det mer fel att vi bråkar och har svackor i vårt förhållande än i något annat.

Jag vill att folk ska se det du och jag egentligen ser i varandra. Jag vill att folk ska se att du är min räddning. Du vet, det där inlägget jag läste för dig, som jag inte tänker lägga upp? Det vill jag att folk ska se. Hur du kramade mig där nere vid vändplatsen och bara kramade ihop alla trasiga bitar som fanns i min kropp. Jag vill att folk ska förstå att du tar bort så mycket ångest i min kropp och att du får mig på bättre tankar när jag tycker att livet är det värsta som har hänt mig. Jag vill att folk ska kunna förstå att det vi har är äkta och att vi skulle göra allt för varandra, för det skulle vi. För dig skulle jag blocka skotten med kroppen, utan att tveka en sekund. För du är min superhjälte, en räddning på riktigt. Du var det jag saknade i mitt liv för att känna att det var komplett. Inte bara nu det här året som vi har varit på flickvänsnivå utan överlag. Alla 3 år som vi har bakom oss.

Som jag har sagt. 16 Januari är ett datum jag skulle kunna rista in i kroppen. Det är årets höjdpunkt, det datumet jag är mest stolt över. För den dagen så blev allt ljusare. Trots att det var det mest oromantiska jag har varit med om, haha. Att när jag svarade på din ”varför är vi inte tillsammans?”-fråga och jag svarade att jag inte visste, men att jag var galet kär i dig och sedan fick jag ett ”dåså”. Sen att vi fick dubbelkolla med varandra senare på kvällen om vi verkligen var tillsammans för båda två inte riktigt fattade om vi var det.

Folk får säga vad dom vill om mig, om dig och om oss. Att dom inte tror på oss, att vi inte är bra för varandra och allt vad det nu än är men det betyder inget. Det som betyder för mig är det vi känner för varandra, att vi tror på varandra och att vi vet att vi är bra för varandra. Vi är bäst för varandra. Du är min framtid. Min framtida sambo, morsa till mina barn och min framtida fru. För jag kom hit till jorden för att bli en Fija Malmström, så är det bara. Det står skrivet i stjärnorna. Oavsett vad folk säger så är det du och jag. Tills döden skiljer oss åt, du vet?

Jag älskar dig, varenda liten cell utav dig. Jag tänker aldrig sluta kämpa för dig, för oss. För jag är så galet kär i dig så det nästan är patetiskt. Pusspuss, din Fija

Likes

Comments

Ni vet den där känslan när man vet att man har hittat rätt men man är för dum för att inse det?
Man vill hålla kvar i det gamla för man inte vill ge det nya en chans?

Just det gjorde jag för 1 år sen. Jag levde i min egna bubbla. Jag levde i förnekelse och tänkte inte på någon runt mig själv, för jag mådde ju bra såhär.. Trodde jag iallafall.
På bara några månader förstörde jag tilliten min alldeles egna flickvän hade till mig. Jag krossade henne totalt och jag var beredd på att förlora henne. För det som hade hänt var mitt fel, ingen annans. Allt försvann på en kväll på grund utav en annan tjej. För jag var för feg för att släppa taget helt, jag mådde bra av att få bekräftelse från två håll. Hur fan tänker man egentligen när man trycker ner en annan för o få ha den kvar i sitt liv? För det var exakt det jag gjorde, jag ville känna att jag var behövd. Ville ha någon som satt där och väntade på att jag skulle höra av mig.

Det finns absolut ingen ursäkt för hur jag har bettet mig, och det finns inget som kan sätta plåster på såren. För det jag har utsatt henne för är oförlåtligt. Jag tänkte bara på mig själv och inte på henne, hur fan kan man göra så?

För hur många gånger har inte hon suttit uppe med mig på nätter då jag inte har orkat mer. Dom gånger jag inte har trott på mig själv så har hon gjort det åt mig. För hon var min räddning men jag bara spottade på ALLT. Dom här 3 åren vi har haft tillsammans kastade jag bara rakt ner i sjön. För att jag var en bekräftelse kåt idiot.

Jag fick henne att se ner på sig själv, inte tro att hon är värd något, jag helt enkelt styrde henne. Jag förstörde henne mer än va hon någonsin har varit förstörd. Jag svek henne och det är inte något jag kan få ogjort.

Men ändå står hon där som en idiot och tar tillbaka mig för allt jag gör mot henne, för alla gånger jag sviker henne och alla lögner. Hon står ut med mig och väljer att fortsätta ha mig i sitt liv för att hon har valt att älska mig. För jag vet att hon inte vill ge upp på det vi har, och jag tackar gud varje kväll för att hon faktiskt stannar. Det är hennes val och jag förstår det inte alltid, för jag vet att hon kan få någon som aldrig skulle utsätta henne för det jag har gjort.

För helt ärligt från min sida, hon är en ängel som har skickats ner för att rädda mig, hjälpa mig fram och visa för andra att jag är bättre än vad jag har varit. Hennes tro på mig är något jag inte skulle klara mig utan.

Denna tjej heter Fija, hon är min räddning, min hjälte, min förebild, min bästa vän och flickvän.
Och hon förtjänar all respekt man kan tänka sig.


Jag vet att hon aldrig skulle kunna hänga ut mig eller skriva det här, så jag gör det åt henne, för jag vet att jag har gjort fel och kan inte ta tillbaka det.



Likes

Comments

Jag vill bara börja med att jag vill inte ha någon självömkan, jag vill bara berätta min sida ur min egna historia.


Om andra skulle beskriva mig skulle dom nog säga: Glad, positiv, ler alltid, ställer alltid upp på dom som förtjänar det, mår alltid tipp topp.
Skulle man fråga dom som verkligen känner mig skulle dom säga: Deprimerad, lever med ständig ångest, kör på en fasad för att alla andra skulle tro att jag var glad, helt enkelt ett vrak.

För om man ska se det från min sida så vet jag inte hur länge jag har haft ångest, eller om man ska säga det från min syn, jag vet inte hur länge ångesten har haft mig i sina klor. För jag har en ganska stor faktor till varför allt började.

Det är såhär att när jag växte upp så var det utan min pappa. Jag fick höra att han drog innan jag föddes, men det gjorde inte att jag gav upp hoppet på att han en dag skulle komma tillbaka. Jag minns att jag pratade med min mamma under en av mina svåraste stunder, då hon sa att jag började fråga efter han när jag nästintill började prata. Men vad skulle mamma säga till ett litet barn? Att han älskade mig och inte ville lämna mig? Att han snart skulle komma tillbaka? Eller skulle hon köra på hennes sanning? Att han lämnade mig och inte kom tillbaka o inte har hört av sig sen dess? Hon körde ju självklart på det lättaste för att inte såra sin dotter. Han lämnade för att han inte kunde ta hand om mig just nu o att han älskade mig väldigt mycket. Jag levde i en dröm i flera år, gick o skröt om att min pappa bodde i Göteborg o snart skulle komma o hämta mig. Jag har även 3 syskon på pappas sidan, 3 riktigt bra syskon faktiskt.
Men som ni förmodligen redan har listat ut, dagen då pappa skulle komma o hämta mig kom aldrig, jag fick vänta flera år tills den dagen skulle komma.

Men mamma hade en annan son från ett tidigare förhållande, min storebror då alltså. Han kom hem en dag och sa till mamma att han ska ha en lilla syster, o några månader senare kom jag till. Jag kan inte säga mer än att han är den bästa storebror man kan önska sig. För det spelar ingen roll hur mycket vi än bråkar eller inte är sams om allt, jag vet ändå vart jag har han. Han var 8 år när jag kom till världen, han tog på sig rollen att hjälpa mamma o uppfostra mig, han blev min nya pappa. För jag visste att han var där för att stanna. Han tröstade mig alla nätter då jag låg och grät för att jag ville ha min riktiga pappa. Han var den som lärde mig allt, och alltid ställde upp på mig. Han var min storebror, bästa vän och pappa. Och just exakt så är det även idag, han tog in mig i sitt hem när jag kände att jag låg på botten och verkligen behövde börja om o känna mig älskad.

Ungefär när jag var 6 så började jag förstå mer, jag började förstå att min riktiga pappa inte skulle komma o hämta mig.
Jag hade en bild på han bredvid min säng och bad om att han skulle komma o rädda mig. Jag fortsatte leva i min egen fasad om att jag faktiskt mådde bra. Det är inte såhär en 6 åring ska känna, eller ens växa upp. Att min ångest började så tidigt är bara sjukt om man frågar mig. För att ingen visste om att jag låg o grät mig själv till sömns nästan varje natt för att det var något som fattades i mitt liv.

Jag växte upp med min egna lilla underbara familj, det var bara jag, mamma och min bror. Levde vidare men fick så mycket andra bekymmer. Jag var mobbad ungefär hela låg och mellanstadiet, men när jag började i högstadiet så började jag om på nytt. Jag skaffade mig min fasad som jag hade i flera år då, för jag var inte mobbad längre, för jag umgicks ju med dom som var äldre, jag hade "coola" vänner. Skaffade även min första pojkvän, och där började mitt liv efter att få bekräftelse. Jag började dricka och röka ännu mer än va jag har gjort tidigare, för det va ju de dom coola gjorde. Jag började även att skolka och skita totalt i skolan för jag orkade ju inte med det. Det fanns ju så mycket annat jag kunde göra istället för att va i skolan. Det var även under den här tiden som jag låg på botten och mina dåvarande vänner fick mig att testa droger. 13 åriga jag sa ju självklart ja, för jag hade ju hört att man mådde bra utav det. Det var även där mitt beroende började, och jag kunde inte sluta för det fick mig ju att glömma allt. Så istället för att gå på mina lektioner så satt jag med några vänner en bit bort från skolan o puffade på, för jag ville ju inte vara utanför. Så det blev allt mer fester och i den åldern var det ju coolt att bråka, så varför inte pröva på det också. Jag kände att jag fick en kick av det och fick ur mig all ilska som jag bar på.

Började sedan 8an och det året var väl inte direkt bättre de, festade lika mycket om inte mer, hamna i dispyter i skolan och visste inte vad jag höll på med. Skolkade självklart ännu mer och tappade bort vem jag själv var på vägen. Vi kan väl säga att alla dom 3 åren var nästan exakt likadana förutom att jag skaffade nya vänner under tiden.

När jag väl började på gymnasiet så sa jag till mig själv att nu ska jag sköta mig och gjorde faktiskt det till en början. Gick på alla lektioner och hade hyfsat bra betyg. Men sen hamna jag i en svacka och allt gick nerför. Jag började dricka ännu mer, och det var inte bara på helger då, utan även mitt i veckorna. Jag vet att det finns tillfällen då jag fortfarande var påverkad när jag kom till skolan, men eftersom att jag nästan alltid var så sprallig så var det ju ingen som märkte det på mig förutom att jag blev lite seg mot slutet av dagen.

Jag glömde även säga det att när jag var ungefär 15 så fick jag kontakt med min riktigt pappa, dock genom min syster som jag själv tog kontakt med. Allt började jätte bra, han ringde mig nästan varje dag och frågade hur det var med mig. Så under den tiden så kändes allt så sjukt underbart. Men efter att tag när han slutade ringa mig, så kände jag mig bortglömd igen och hamnade på botten.

När jag hade gått 1 år på gymnasiet så hoppade jag av skolan och flyttade till stan istället. Kände mig som en fri fågel, jag kunde göra vad jag ville och hade inga bekymmer. Det var inte mycket som kunde få mig att falla just då, åkte in till stan nästan varje dag och umgicks med vänner. Började skolan efter typ ett halvår och det kändes verkligen som att det var en vändpunkt i mitt liv just nu. Att jag verkligen skulle klara det den här gången. Men ack så fel jag hade, men jag lyckades iallafall jobba upp ett betyg. Så det är jag fortfarande inte mån med att skryta om.

Efter ett tag i stan så flyttade jag hem till min moster. Som var min räddning just då, jag mådde så bra där. Fick tillbaka kontakt med gamla vänner och allt verkligen flöt på, jag satt inte bara instängd på mitt rum utan jag var ute o umgicks. Ibland med bra människor men även med dom inte så bra. Jag byggde upp mitt liv så som jag ville ha det, men det var inte så lätt att ta sig ut ur sina rykten man hade haft innan. För jag var ju Skabb Bella, hon som inte hade så många vänner, som ingen tyckte om ändå. Så även den gången rasa hela min värld ner igen, och jag blev ganska trött på att det alltid ska skita sig.

När jag blev runt 19-20 så slutade jag upp med droger helt, jag var helt färdig med det då. För jag kände inte att något annat än jag själv skulle få bestämma över mitt eget liv. Jag började om från början, slutade med droger slutade festa lika mycket och bara fokuserade på det som fick mig att må bra. Jag visste att jag skulle förlora vänner när jag tog tag i mitt liv för då är jag ju inte lika "rolig" längre. Det var exakt som orden jag har fått höra, även nu på senare dagar så är det bara mitt fel att jag har tappat kontakten med en del, för att jag inte festar alls lika mycket längre. Så det är väldigt synd att dom som skulle vara mina vänner inte kan se genom den fasaden jag har byggt, även om jag sagt att jag inte alls mår bra. Den enda hjälp jag fått är att jag ska rycka upp mig och följa med ut o festa för då mår man bra.

Jag säger absolut inte att alla mina vänner är så, för det finns dom som är undantag, och dom vet exakt vilka som är. För dom vet som jag att vi inte behöver prata hela tiden, för jag och dom finns alltid kvar sen när det gäller något. Så jag har riktigt underbara vänner kvar, men självklart tänker man tillbaka till då man var yngre och hade vänner överallt. Man behövde aldrig riktigt känna sig ensam, så som jag gör nu, just idag.

Men nu idag så bor jag hemma hos min mamma med hennes underbara kille, han som hjälp min mamma nu på senare år att nå fram till mig, den enda riktiga mannen jag faktiskt ser upp till, han som jag vet ställer upp i både vått o torrt. Jag har även en underbar flickvän, som ställer upp på mig när som, även om jag inte förtjänar det ibland.

Så det jag vill säga är att det finns alltid en vändpunkt i allt, min kom för snart 1 år sen, då jag kände att jag behövde bli bättre än vad jag har visat. Och det är ett ständigt arbete för mig, men jag kämpar på dagligen.

Och till er som vill döma mig efter den här texten, varsågod jag har slutat upp med att bry mig om vad andra tycker om mig.

Likes

Comments