View tracker

​Tänk om du kunde känna det jag känner, se det jag ser och höra det jag hör.

Tänk om du kunde förstå mig, se mig och höra mig.

Tänk om du kunde höra på min röst att allt inte är som det ska, tänk om du kunde se mig bakom mitt falska leende, se hur jag verkligen mår, tänk om du kunde känna att allt inte står rätt till, att allt inte är som det ska. Jag vill öppna mig för att få dig till att förstå men jag sluter mig helst och låter livet passera. .

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Man blir så trött och frustrerad när inget kan vara som det ska. När man har barn så ska man ta sitt ansvar, barn är inga jäkla leksaker, barn är inget som är helt jäkla enkelt att ha hand om. Att ha barn är ingen lek som man bara kan lämna över bara sådär. Jag blir så trött på allt, känns som om det bara är jag som tar mitt ansvar som förälder. Känns som om varje jäkla gång sonen ska va hos den andre föräldern så är det klagande och massa gnäll och alltid ska det komma med en massa anledningar hit och dit som att saker och ting inte funkar eller som om allt är alldeles för jobbigt. Det känns som om man bara kan smita undan problemen.

Jag har mina barn dagligen i både bra och dåliga stunder men inte fan kan jag bara lämna över ansvaret på någon annan, hur dåliga dagar jag än kan ha så har jag alltid mina barn, jag tar alltid ansvaret för dom och jag kan inte komma och gnälla till någon hela tiden. Har man barn så är det ett heltidsjobb, det är alltid en massa måsten och allt är inte alltid så lätt. Har man barn så får man ta sitt ansvar hur man än mår eller hur livet än är.

Gnäll om pengar,gnäll om problem, gnäll om allt. Inte kan jag gnälla om allt detta, jag tar problemen som det kommer och jag fortsätter stå upp och kämpa hur jobbigt saker och ting än är. Har man inte mycket pengar så får man tänka innan man slänger iväg pengar, är det verkligen så svårt att behålla pengar när man bara har sig själv att tänka på. Jag har två barn och hundar och ett boende, ska jag med gnälla över pengar och gnälla över att jag inte har råd att ta hand om mina barn. Mår jag jätte dåligt över något så kan inte jag ge bort barnen, jag måste hålla huvudet uppe och ta hand om mina barn, men varför ska bara jag göra det?, jag är väl inte den enda föräldern. Finns det två föräldrar så har båda ansvaret för barnen och man kan inte hålla på med att försöka komma undan en massa grejer hela tiden.

Ta tag i livet och väx upp, bli den vuxne föräldern ett barn behöver och sluta släng över sina problem på barnen. Det är inte barns fel att man är bara tänker på sig själv. Jag tänker inte ge upp, jag kommer stå upp och säga ifrån, det får vara nog med allt gnällande och tyck synd om. Det är inte bara jag som ska ta ansvar över barnen. Ska man illa tvunget tvinga sig in i ett barns liv så kan man inte bara dra sig undan sen, man kan inte komma med problem hit och dit som inte har med barnet att göra och som inte heller är barnets fel eller problem. Det finns papper som ska följas och så är det bara, jag står upp för mina båda barn. Passar sig inte föräldraskapet till 100% hade man lika väl kunnat hålla sig långt bort redan från början och inte krångla till ett barns liv ännu mer...

Likes

Comments

View tracker

​Jag låtsas som om allt är bra, när någon frågar hur det är så låtsas jag att allt är okej. Egentligen har jag en stor klump i bröstet som vägrar släppa. Jag försöker spela hård på utsidan och låtsas som om jag inte bryr mig när saker egentligen tär på mig..

Det är en smärta som aldrig släpper men som jag hindrar ifrån att visas upp, jag försöker vara hård och inte bry mig men jag kan inte lura mig själv så som jag lurar andra...

Likes

Comments

Jag hatar dig mamma...

En gång i tiden stod jag och min mor nära varann, vi hade en nära relation men den läts gå ner mer och mer till botten tills den stannade där. Jag hatar min mor för de val hon gjort, för de gånger som sårat mig. I mina ögon är min mor självisk och allt handlar bara om hennes lycka. Mina bröder flyttar till ett helt annat land, mina bröder som hade sin skola och dagis här som ny försvinner iväg till ett nytt ställe. Mina bröder har sina vänner,klasskompisar,familj och släkt här men nu försvinner dom. Har min mor verkligen frågat mina bröder tillräckligt många gånger om detta är vad de vill eller har man inte brytt sig om vad dom velat?

Familj har alltid varit viktigt för mig, jag har alltid hållit familjen mig kärt. År 2015 var bara ett år fullt av sorg och hat, ett år där allt skulle hända,ett år jag haft som ett rent helvete.

Och nu ska mina bröder försvinna ifrån mig, när ska jag kunna få träffa dom igen när de flyttat sin väg, när ska jag kunna se dom igen, när ska jag kunna hålla om dom igen och visa hur mycket deras syster älskar dom. Jag vill inte att mina bröder försvinner ifrån mig, och jag har aldrig någonsin träffat min yngsta broder, vet du hur mycket det känns i mitt hjärta att veta om att man har en bror till men som man aldrig träffat eller sett i verkligheten.

Jag hatar dig mamma för du verkar bara bry dig om din egen lycka och att din man ska få ha sin son hos sig, men vad gäller detta för mina andra bröder? Dom får släppa på allt dom en gång hade och kände till för att du är självisk i mina ögon. Varför flytta till ett helt annat land när ni kunnat bo i Sverige, varför ?

Det är ingen som vet hur hårt allt tagit på mig, ingen som ser smärtan jag bär på. Alla mina bröder betyder så otroligt mycket för mig, men nu försvinner dom och kvar lämnas jag och min äldre bror. Jag hatar all denna smärta, min familj försvinner långt ifrån mig så när ska jag kunna få se dom igen...

Jag hatar dig mamma, du förstår inte vad du gör och håller på med. Du förstår inte hur mycket lidande det blir av det hela. Hur kan du vara så självisk, hur kan du bara sluta tänka på allt annat runt om dig. Hur kan du bara komma och ta mina bröder ifrån mig, mina bröder som jag älskar, mina bröder som jag vill kunna träffa när som. Det gör så ont i mitt hjärta med tanken av det hela, mitt hjärta är i tusen bitar. Denna tanke följer mig vart jag än går, det är min familj och nu försvinner dom.

Jag trodde aldrig detta skulle ta så hårt på mig som det gjort nu, en gång i tiden miste jag min mor och nu ska jag förlora mina bröder, jag kan inte somna vissa nätter på grund av dessa tankar som irrar runt i huvudet, ibland rinner en tår ner ifrån min kind. Ingen kunde veta hur hårt det tog, ingen kunde veta hur hjärtat mitt brast i tusen bitar. Allt jag en gång i tiden hade finns inte längre kvar, jag kämpar för att ha det lilla av det. Alla man en gång hållit kärt försvinner på olika håll och här lämnas jag kvar medans alla försvinner bort, bort ifrån mig. Jag hatar dig mamma för att du lät vår relation gå ner till botten, det fanns annat som var viktigare för dig.

Jag hatar folket som skriver att de hoppas allt blir bra och att min mamma blir lycklig vid flytten. Men är det någon som faktiskt tänker på mina bröder, är det någon som verkligen tänker på ifall detta är något de verkligen vill eller något bara min mor vill? Man behöver inte flytta till ett helt annat jävla land för att bli lycklig och få det bra, hade ni vuxna inte varit så själviska så hade ni bott i Sverige. Jag hatar er...

År 2015 var för mycket, för mycket som hände, för mycket att plågas över. Jag kämpade för mina barn det året, jag miste relationer, jag fick försvinna bort ifrån mitt hem,min familj, mitt riktiga liv. Jag tvingades bort från allt, jag tvingades kämpa för det jag älskade. Hur mycket mer ska jag orka stå på benen. Man brukar tänka att livet blir bättre, men i mitt liv slutar plågan aldrig komma, smärta efter smärta kommer och aldrig någonsin tar skiten slut. Händelse efter händelse, när ska man få se slutet på det hela och bara leva normalt, när ska den glädjen någonsin komma tillbaks igen, när ska man äntligen ha hittat hem...

Barndomen var inte underbar, det var bara ett helvete men jag släppte taget om det för länge sen, jag gick vidare och gav mig ett nytt liv men nu börjar det igen, jag vill att allt tar slut, vill att denna historia slutar upp och blir istället till något bra, men hur länge orkar man vänta på det speciella slutet...

​Jag älskar alla mina bröder och jag önskar att jag kunde få ha dom hos mig varje dag, få se dom, få höra dom och bara få hålla om dom. Vill inte missa mina fina bröders uppväxt....</3

Likes

Comments

Det fanns en ung flicka som skulle upptäcka världen som fanns runt om henne, hon hoppades på ett normalt liv utan bekymmer. Det togs ifrån flickan och hennes uppväxt blev väldigt förstörd.

Den unga flickan träffade en pojke som var några år äldre än henne själv, dom umgicks och hon tyckte han verkade trevlig men hon hade fel. Denna pojke var ingen snäll människa, iallafall inte emot flickan och andra människor från förr. Flickan var i pojkens hem och helt plötsligt kom en hemtelefon flygandes rakt in i toalettdörren, flickan blev chockad & orolig, varför kastade han telefonen såhär för? Hon förstod inte varför han var så arg, så hon valde att gå därifrån för att ta bussen hem till sin familj. När flickan suttit & väntat på bussen i några minuter så ringer pojken henne och ber om ursäkt, flickan tar emot ursäkten & möter upp pojken för att följa med tillbaks. Flickan kände att detta som hänt var något hon behövde vara uppmärksam på men tänkte inte mer på det sen.

Tiden gick & flickan fortsatte vara tillsammans med denna pojke men ju mer tiden gick desto mer kom fram och desto mer uppmärksammade hon. Pojken kunde bli på väldigt dåligt humör utan orsak, de som fanns runt om honom var de som fick ta emot hans ilska. Denna pojke började låta saker och ting gå ut över flickan & det blev värre för tiden som gick. Pojken började med att ta ett hårt grepp om flickans arm och skrika på henne när han var arg & han började även smått med att visa en slags makt över flickan. Pojken ville känna att han bestämde och hade kontrollen, något som flickan inte varit med om innan och därför lät sig följas med på denna tur. Pojken kunde bli så arg så att han sparkade flickan i ryggen om nätterna när de tjafsade lite, ibland satte han sig över henne och knöt sin näve emot henne tills han såg rädslan i henne och makten han hade över henne, då kunde han låta henne va ifred.

Pojken bodde mycket av tiden hemma hos flickan, hon tyckte synd om honom. Hon var en flicka som kände sympati för andra och ville gärna hjälpa till. När det blev tjafs emellan dom som par så blev pojken alltid så arg, han slängde in henne i balkongdörren och slog henne i magen, han skrek alltid och kallade alltid henne för saker. Han tryckte ofta ner flickan genom att berätta för henne hur alla andra tjejer såg så mycket bättre ut än henne och hur han hade gärna lämnat henne för någon som såg bättre ut. Pojken klankade alltid ner på flickans utseende och kroppsligt. Till slut kände flickan att allt pojken sa var sant och hon kände inte sig heller värd någonting förutom skam över sitt utseende och hur hon var som person.

Flickans självförtroende trycktes ner mer och mer mot botten av något som kändes som om det aldrig skulle ta slut. Denna unga lilla flicka hatade sig själv, hon hatade sin kropp och utseende och ville aldrig någonsin visa sig för någon. Hon hatade sig själv så mycket att hon gjorde sig illa bara för att slippa känna den lilla smärtan under en kort stund. Flickan ville mer och mer operera sig kroppsligt, hon såg så många vackra människor ute, på internet och tv. Hon ville också vara vacker.

Det var inte bara alla ord som skadade flickan, utan pojken gav sig alltid på henne fysiskt. Pojken tog tag i flickan och slängde in henne i sin egen garderob och låste in henne där, fast att en vän till flickan satt i samma rum, men flickans som kallade "vän" sa inte ett ljud och gav ingen hjälp. "Vännen" var pårökt och helt väck i huvudet. Efter en stund fick flickan komma ut igen men då tog pojken flickans tv och försökte slänga den på henne men missade med en ytterst liten bit, flickan tog upp stora glas man hade ljus i och slängde emot pojken för att han skulle lämna henne och gå därifrån. Till slut lämnade han rummet.

En gång var pojken och flickan på fest, allt gick bra ända tills pojken bråkade med sin vän och flickan sa till pojken att låta sin vän vara, då blev pojken arg och tog tag hårt i flickan men hon kom väck och sprang in på toaletten tillsammans med sin "vän", de låste dörren om sig och stod tysta därinne tillsammans samtidigt som de hörde pojken vara arg och skrek att dörren skulle öppnas, de hörde även hur han försökte slita upp dörren. Till slut lyckades han och in kom pojken som var så arg och bad flickans "vän" gå därifrån, men hon vägrade först tills flickan själv bad sin "vän" gå. Den unga flickan visste att pojken kunde skada hennes "vän" om hon inte lämnade rummet. Pojken låste dörren när flickans "vän" lämnat, han vände sig om och gick emot flickan som var livrädd, flickan ställde sig med ryggen emot dörren samtidigt som pojken stod framför henne i andra änden. Han stirrade på flickan med en känslokall blick, tills hans sedan höjde en knuten näve, då visste flickan vad som skulle hända. I samma veva pojken siktar iväg sin hand så flyttar flickan sig snabbt med ansiktet och pojkens näve träffar rakt in i toalettdörren precis bredvid flickans ansikte. Hon blev så skräckslagen,öppnade dörren snabbt och tog sina saker för att lämna lägenheten hon var i...

En andra fest pojken och flickan var tillsammans på blev det också ett kaos av. Flickan hade trevligt till en början med vänner tills pojken lämnade festen, flickan följde efter och fick veta att pojken skulle göra något han sagt att han slutat med, flickan försökte tala honom tillrätta men pojken blev i stället arg så flickan gick sin väg tillbaks till festen. Flickan gick direkt in på toaletten för att dricka när hon väl kommit tillbaks till huset, samtidigt kom en vän till henne och försökte prata om vad som hänt, flickan förklarade lite men sedan såg hon pojken komma med rask takt emot henne. Flickans vän lämnade dom ifred, och när flickan skulle gå in till de andra på festen så tog pojken tag i henne och släpade med henne in på toaletten och låste dörren om sig. Väl inne på toaletten så slängde han in flickan i väggarna, rakt över toalettstolen, slet henne hårt i håret så en bit av hennes hår åkte av, sedan slängde han henne i golvet, sparkade på henne och till slut spottade henne i ansiktet. Flickan grät av skräck och ville bara ta sig därifrån, utanför hörde pojken en vän be honom att öppna dörren, vännen behövde gå på toa. Till slut öppnade pojken dörren och slängde ut flickan på golvet men ingen reaktion visade folk runt om. Pojken drog in flickan i ett annat rum och stängde dörren bakom dom. Inne i rummet tog han hårt tag i hennes armar och slängde in henne i väggarna och ner i golvet samtidigt som flickan bad om att få gå hem, hon bad pojken flera gånger. Hon var så rädd och ville bara få komma hem, men pojken ville inte tillåta det. Han knäade henne i magen och slog henne sedan hårt i ansiktet, flickan kände hur hela hennes kind smärtade med en sådan värme, hon hörde mamman till den som hade festen utanför rummet pojken och flickan var i, mamman öppnade dörren och flickan armbågade sig väck ifrån pojken och sprang därifrån. Alla de vänner som satt på festen tittade bara på flickan medans hon sprang men de gav ingen reaktion. Flickan kom ut och tog sin cykel för att cykla hem, några få vänner kom ut för att röka, de såg flickans kind och fråga vad som hänt, hon förklarade men mer var det inte sen...

Fotbollsplanen, var där de  satt ett gäng på läktaren. Det var mörkt och kallt ute, alla pratade och hade det trevligt tills flickan sa till pojken att hon ville gå hem, hon frös och var trött. Pojken blev smått arg så flickan sa att pojken kunde stanna och hon kunde gå hem själv, då blev pojken ännu argare för att flickan inte ville stanna, han grep tag i hennes fingrar och böjde dom hårt bak. Flickan kände en sådan hemsk smärta som om fingrarna skulle brytas när som, hon bad pojken släppa. Efter ett tag släppte pojken så flickan tog sina saker och gick, pojken kom efter sedan skrek han till sina vänner att de var tvungna att gå för flickan var sjuk i huvudet. Flickan visste vad det skulle leda till när han var så arg. På vägen hem höll sig flickan en bit ifrån pojken och helt plötsligt greppade pojken tag om flickans arm och slet den så hårt bakåt att hon till slut inte kunde röra armen efter smärtan, de stod och tjabbade i några minuter och då kommer en vän till de båda, han stannar och frågar hur det är, pojken säger till vännen skarpt att gå därifrån och det gjorde den här vännen med. Pojken och flickan fortsatte att traska vidare hem tills pojken inte längre såg skymten av vännen, då grep han tag i flickan och slängde henne över ett stenjärn in på en annan människas tomt, hon landade på rygg i buskarna, och hon kände en sådan smärta i hela kroppen, pojken böjde sig sedan över, greppa tag i flickans jacka och slet henne upp hastigt. Flickan var så rädd och följde bara sakta bak pojken hem.

En dag då flickan var gravid så firade dom en vän som fyllde år nere på stranden. Efter några timmar mot kvällen så började regnet ösa ner. Flickan var genomblöt och ville traska hem, hon var rädd för att något skulle hända barnen om hon blev så illa sjuk. Pojken ville inte hem utan han ville sätta sig vid fotbollsplanen som fanns i närheten av stranden, men flickan ville verkligen hem. Till slut blev pojken arg, han tog spritflaskan han hade och slängde iväg den sedan smällde han sin näve rakt in i ett fönster på planen där toalett och omklädningsrum fanns. Flickan traskade snabbt in på en toalett och efter kom pojken. Han blödde från sina händer, han var arg och han slog in i väggarna på toaletten så alla väggarna fylldes med blod, sedan slog han flickan rakt i magen. Hon fick så ont och satte sig på toaletten av smärta, pojken gick och flickans "vän" kom in, hon förstod inte vad som hänt men såg att flickan började må sämre så till slut fick vännerna som var på plats ringa ambulans, en kort tid därefter åkte flickan iväg med ambulansen och pojken följde tyvärr med fast i framsätet med chauffören. Flickan låg där bak på ambulansen och en utav personalen ville tala med flickan om vad som hänt, men de kunde inte tala. Pojken satt och öppnade en lucka som var in till baksidan av ambulansen för att höra vad flickan sa till personal, flickan och personal kunde höra hur chauffören gång på gång fick stänga luckan och skälla på pojken, säga åt pojken att låta luckan vara. Pojken gav sig inte fören chauffören sa till pojken att han skulle åka ut ifall han inte lät luckan vara stängd. Så pojken gav upp. Väl inne på sjukhuset efter några koll så såg allt bra ut och ingen skada var skedd på barnet...

Det fanns så många situationer flickan var med om under den tid hon var med pojken, så många ord som hade blivit till en bok. Pojken misshandlade flickan dagligen för allt möjligt, även när flickan bar på ett barn i magen så hotade pojken ofta med att slå ihjäl barnet, och flickan fick alltid skydda sin mage, hon ville absolut inte att något skulle hända barnet. Hon gjorde allt för att skydda sin ofödda barn. Pojken slog och sparkade flickan många gånger om i både mage och rygg på flickan, ibland när han blev arg utomhus så jagade han efter henne för att slå henne i magen. Flickan kämpade genom en lång tid med rädsla och smärta. Bulor/blåmärken hon bar på kroppen och ansiktet fick hon dölja så gott det gick med smink, men de fanns de vänner som såg flickan i skolan med en stor bula och blåmärke i ansiktet, många utav flickans vänner fick veta om saker som hände och några utav dom hade även varit med vid händelser. Var gång flickan lämnade pojken så kom han alltid hem till henne för att hota och skada henne tills hon stannade kvar hos honom, var flickan ute med sina vänner så letade pojken alltid upp henne och släpade med henne hem. Pojken gav sig även på några utav de vänner flickan hade, han skallade dom och slog dom för små ting.

Pojken blev aldrig anmäld och flickan fick aldrig bli fri ifrån honom. Hon försökte så många gånger att komma ifrån pojken men han hittade alltid henne. Pojken skadade flickan både psykiskt och fysiskt illa. Flickan var så förstörd av det liv hon levde, hon grät dagligen och ville bara lämna livet hon hade bakom sig. Men hon visste aldrig om hon skulle en dag få ett normalt liv. Flickan var så rädd för pojken, och pojken hade verkligen kontrollen och makten över flickan.

En dag fann flickan sin lycka,hon var räddad och hon var i säkerhet. Hon kunde ta modet och lämna pojken och sedan aldrig mer behöva komma tillbaks till det liv hon levt. Flickan kunde äntligen få leva ett tryggt liv med sitt ofödda barn. När flickan väl blivit av med pojken så efter ett tag gick hon till polisen, hon berättade allt som pojken gjort henne, hon berättade vilket liv hon fått leva. Polisen och socialen lovade att hjälpa flickan.

Vittnen började tas fram, men flickan kände sig så besviken och lämnad. De hon en gång trodde var hennes "vänner" ville hon inte längre ha med att göra. Hennes "vänner" sa att de inget mindes utav vissa saker, och de som sett när flickan blivit illa skadad ville inte ställa upp som vittne. De lämnade flickan i skiten för sig själv, de övergav henne och lät henne plågas resten av sitt liv genom att behöva leva med att pojken skulle få gå fri och kunna en dag göra henne illa igen eller någon annan. Flickan slutade tala med de som visat sig inte vara hennes vänner, utan de var mera pojkens vänner i slut ändan. Flickan flyttade och lämnade allt bakom sig. Men smärtan hon bar på försvann aldrig och hon skulle få stå ut med dessa hemska mardrömmar,minnen och smärtan hon bar inom sig för alltid, i resten av sitt liv. Hon kände en sådan stor falskhet bland människor. Flickan skulle aldrig mer klara av när en man höjde näven emot henne, flickan skulle alltid ha någon rädsla för män i sitt liv.

Livet gick vidare för flickan, men hon skulle aldrig få slippa pojken helt och hon skulle alltid få bära med sig sin tunga smärta..

Likes

Comments

​Djurplågeri!

Jag förstår inte hur man som människa kan plåga ett djur, jag förstår inte hur man inte kan ha medkänsla med ett stackars oskyldigt djur. Djur är ett av det finaste som finns, de är något som gör oss glada och som alltid finns där för oss. Djur är något vi ska ta vara på, vi ska ta vara på deras kärlek till oss människor. De känner när du är ledsen och behöver en trygghet eller tröst, de finns alltid där för dig. Hur kan man göra ett oskyldigt djurs liv illa, hur kan du ens plocka bort känslorna och göra något sådant hemskt. Jag förstår inte och kommer aldrig förstå mig på sådana svin som existerar i denna värld. Jag kan bara hoppas att de som kallar sig människor och göra sådana hemska saker, att de ska få lida livet ut och en dag bli plågade så pass mycket att de önskar de vore döda. Jag har ingen medkänsla för sådana djävulsk födda demoner.

Mobbning!

Det existerar så mycket mobbning i denna värld så det är helt sjukt. Man trycker verkligen ner andra till botten och förstör deras liv totalt. En annan människa ser till så att någon annan mår så dåligt att livet tas ifrån en. Det blir bara fler och fler som skadar sig själva eller tar sitt liv på grund utav hur människor behandlar varann. Varför ska man ge sig på en annan människa, varför måste man förstöra någon annans liv? . Det är hemskt att se och läsa överallt hur fler och fler blir illa behandlade. Vad är det för fel på denna värld och dessa människor som föds i den. Njuter man av att skada någon oskyldig och hjälplös person, njuter man av att trycka ner någon annan så hårt ner till botten att personen väljer att stänga in sig själv eller ta sitt liv. Jag själv kanske inte var så trevlig när jag var yngre, jag kanske har sårat andra också men jag vågar stå upp och erkänna att jag kan ha varit ett svin och jag vågar stå upp och be om ursäkt & förlåtelse, jag kanske var sådan för att jag själv inte hade det så bra men det är ingen ursäkt till att behandla någon annan illa. Det är så sjukt att barn som inte ens hunnit leva sitt fulla liv ut tar livet av sig i så ung ålder för att andra tryckte ner denne till botten utan orsak, för att det var en kul grej att behandla någon annan illa. Och de människor som står och tittar på medans en annan blir slagen eller mobbad. hur fan kan man egentligen. Du ska inte bara stå där och glo eller filma med din jävla kamera, du ska sätta ner foten och hjälpa den utsatta. Är du så jävla feg och ett ynkrygg som inte kan hjälpa någon annan?. Jag kan inte förstå detta beteende men jag kommer inte acceptera hur man behandlar någon annan och hur man skadar någon annan på detta sätt. Jag vill vara den som är stark nog till att stå upp emot svin, den som inte står och tittar på utan istället stoppar det hela och skyddar den utsatta hur mycket skit jag själv än får ta så bryr jag mig inte, för jag vågade iallafall stå upp...

Likes

Comments

Panikångest & Depression

Det här med livet kan vara kämpigt och rent av svårt, det är inte alla som lever i ett bra liv. Det finns så många människor där ute som lever med psykiska besvär som så många andra inte förstår sig på.

De människor som finns runt om mig förstår inte vad jag ibland kan gå igenom eller hur jag egentligen mår inombords. Många kommer med kommentarer som att "varför ser du så sur ut?", " varför är du så arg?" eller så tror dom att jag är blyg av mig men det är inte på det sättet, jag får panik när jag behöver träffa folk jag inte direkt känner eller pratat med innan, jag får panik bland folksamlingar och i affären. Överallt dör det finns antingen mycket folk eller människor som jag inte känner tillräckligt så drabbas jag av panik och det har förstört så mycket av mitt liv och vardag. Jag var alltid tillbakadragen som liten men ju äldre jag blev desto värre blev det hela. Jag har svårt för att prata, svårt för att få fram ord, jag blir kallsvettig och jätte skakig. Jag blir så skakig att jag inte klarar av att hålla i grejer eller ta i grejer för då kan jag ofta tappa det.

Jag har så svårt för att gå och handla, jag får en sådan panik och vill bara springa ut, föräldramöten eller vad som helt med folk på är så psykiskt jobbigt för mig. Det har blivit så jobbigt att jag hellre står över allt som jag kan och jag är så beroende utav andra människor, som familj eller vänner. Ska jag handla så måste jag ha med mig någon för att kunna känna mig lite mindre panikslagen. Jag blir yr och känner ett illamående vid vissa tillfällen. Folk har så svårt för att förstå hur det verkligen är att leva såhär. När jag måste vara bland människor så vill jag bara att dom håller sig borta ifrån mig och jag hoppas ofta på att slippa prata med dom. Jag vill bara hålla mig undan och sitta tyst i en liten hörna bara jag får slippa det här sociala och närheten utav människor. Det har drabbat mig så hårt och jag plågas var gång jag blir illa tvunget till något. Jag vill så gärna vara normal och leva ett normalt liv där kan jag kan få vara en levande människa, jag känner mig som en instängd zombie men en kropp som jag inte kan hantera.

I många år har jag lidit av någon slags depression, många i min närhet har sett och förstått lite men inte alla tyvärr. De förstår inte tillräckligt hur jag egentligen mår, det är inget jag kan hjälpa eller bestämmer över, det är bara så mitt liv är. Jag har mina dagar där ett skatt eller leende kan komma fram men för den mesta av tiden känner man bara sorg. Jag kan känna mig så ensam fast att jag har nära & kära runt om mig, det kommer ibland bara sådär. Jag behöver inte alltid ha en anledning till att vara så nere utan det kommer ibland av sig själv och bara drar ner mig i djupet. Man känner att en sorgsen demon lever inuti en och det tär på en. Jag bär på mycket bagage och det gör inte de hela lättare, jag vill så gärna vara en pigg och glad person men istället känner jag mig ständigt trött, ingen energi till något och ingen glädje.

Jag kämpar för att vara en så bra mamma som möjligt åt mina barn men ibland känner jag mig så värdelös när energin tar slut. Jag känner ofta hur mycket jag hatar mig själv för att jag är sådan här, jag trycker bara ner mig själv ännu mer till botten när jag känner mig så här värdelös och hjälplös. Jag vill så gärna vara en toppen mamma som kan göra allt för sina barn, jag kämpar så hårt för att vara tillräcklig men ändå känner jag mig inte tillräckligt bra. Mina barn är för små för att förstå vad som är fel på deras mamma, varför deras mamma inte alltid har energi till allt. Min kropp och huvud är så trött och slut så jag hade kunnat ligga och sova i flera timmar, jag hade kunnat sova bort en hel dag för jag orkar inte saker, jag är så ständigt trött och det gör mig så förbannad och ledsen.

Hur trött jag än är så måste jag kämpa, jag kan inte gå och lägga mig när jag har barnen och hundarna att ta hand om och det är bara så det är, det är något jag får stå ut med och leva med. Jag önskar verkligen att jag vore frisk och så jag fick känna mig lite normal. Slippa alla dessa problem som gör mitt liv till kaos. Det är inte bara mig själv jag förstör för, jag förstör för så många runt omkring mig. Jag gör inte saker med mening men ändå blir så många sårade eller arga. Jag lider inombords och det gör så ont. Jag önskar att folk kunde förstå mig, jag önskar att dom kunde få känna denna tunga känsla jag bär med mig i livet.

Jag känner att jag inte har någon kontroll över mig, först kommer besvikelsen, sorgen,frustrationen och sedan blir jag så arg, jag blir så arg så att jag bara vill länga något eller ta i sönder grejer för att lätta på trycket. Men det blir alltid jag som blir lidandes av det. Jag vill känna glädje, jag vill ställe mig ute och bara titta ut emot allt, känna hur vackert och underbart saker och ting är. Jag är glad att jag får ha någon glädje i livet, den glädje barnen och hundarna ger mig betyder så mycket för mig.



Likes

Comments

Idag har det varit som vanligt, uppe tidigt med barnen och lämnat den äldsta på förskola sedan har det bara varit jag och minstingen min hemma under dagen. Musik har spelats, lillen har busat och jag har tagit mig en kopp kaffe för att vakna till liv. Senare under dagen kommer den äldsta grabben min fira lucia så då blir det att jag, min mormor och moster drar sig iväg för att titta och få i oss lite fika. Känns ändå som om dagen kommer bli trevligt fast att det inte började så bra på dagen.

Likes

Comments

16-17 år

Jag var 16 år första gången jag blev gravid. Det hade gått ett tag innan jag förstod att något inte stämde med min kropp så jag tog ett graviditets test och såklart hade min känsla rätt. Jag var gravid och chockad, visste inte alls vad jag skulle göra. När jag såg testet så satte jag mig på golvet vid min balkong dörr och bara tittade ut med tårar som föll ner från mina kinder. Jag var både glad men samtidigt ledsen. Jag ville inte få ett barn med den mannen, livet skulle bli så mycket svårare då och mitt barn skulle inte heller få det lätt. Jag gick ofta och tänkte på allt om dagarna, jag var så förtvivlad över att inte veta vad för val jag skulle ta men kärleken för mitt barn fanns där sedan första dagen jag fick veta om det. Jag satt ofta och tog mig själv på magen och sa till mitt barn hur mycket jag älskade den. Mitt beslut blev att behålla, jag kunde inte göra så emot mitt barn, jag kunde inte ta någon annans liv. Det fanns ett litet liv i min kropp, ett liv som var oskyldigt och förtjänade att leva sitt liv. Jag fortsatte i skolan tills den beräknade dagen och jag sommarjobbade för att köpa kläder och andra viktiga grejer till mitt barn. Jag ville kunna fixa saker själv och jag ville visa för alla att jag kunde klara detta. Jag kämpade hårt i skolan, ingen skulle få anledning till att se ner på mig.

Jag hann fylla 17 år innan födseln. Den 17 November föddes en liten gosse som fick heta Liam, den dag han kom ut och jag fick se honom så rann tårarna ner från mina kinder. Jag var så glad och det föll så många glädje tårar. Jag och sonen min fick stanna på sjukhuset i en vecka. Förlossningen gick bra och väldigt lätt det enda problemet var att Liam var lite liten och vägde för lite men det kom ifatt väldigt snabbt efter ett par dagar. Till slut fick vi komma hem och då bodde vi hemma hos mina föräldrar i huset. Allt var toppen men det var jobbigt på samma gång. Jag var inte van att behöva vakna och gå upp så många gånger om nätterna men till slut blev det en vana. När min son låg och sov om nätterna i sin spjälsäng så var jag ofta orolig, jag var ofta tvungen att gå upp och titta till honom, se så att han andades och så att han levde. Jag var väldigt orolig och rädd för att mista honom.

Tiden gick väldigt snabbt när han var liten och han växte bara mer och mer. Jag hade en annan man i mitt liv som jag träffade 3 månader innan Liam föddes. Han var den som fanns med när Liam föddes, han var den som gav stöttning och hjälpte mig att ta hand om mitt barn. Han var som en pappa för Liam och det kändes så bra för mig att Liam hade någon extra i sitt liv, någon som kunde visa och ta hand om honom precis som sitt eget barn. Liam fick en fadersgestalt som han kunde se upp till.

Jag var 17 år när jag och Liam flyttade till ett eget ställe med min nuvarande sambo. Det var en fin och mysig lägenhet bort från min uppväxt och födelseort. Jag ville lämna allt bakom mig och skapa mig ett nytt liv på en annan plats där jag kunde känna mig tryggare med familjen. Vi levde där som en liten familj tillsammans med våra hundar. Men jag åkte ofta tillbaks till det ställe jag en gång bott på för att hälsa på min familj/släkt eftersom att de betydde så mycket för mig.


Idag är min son 4 år och han har även en lillebror som är 1 år. Dom myser,busar och leker. Det känns så fint att se fast att de har sina strider också ibland. Vi flyttade tillbaks till det ställe jag bodde i från början efter 2 år.

Likes

Comments