View tracker

Det är okej att må dåligt.

Jag vet att det inte är världens smartaste eller bästa grej att skriva ut på sociala medier om detta. Men jag känner att ni borde vet att det är helt okej att må dåligt, och att vem som helst i ens omgivning kan göra det.
Jag tänker inte ta upp en massa statistiker eller någonting sådant om hur många det är som tar livet av sig eller som har självskadebeteenden. Utan jag tänker skriv ut om mitt självskadebettende, om mina ''erfarenheter'' och vad som fick mig att sluta.

Jag har ett självskadebettende och ett självskadebettende är inte bara att skära sig, utan att överhuvudtaget skada sig själv. Till och med att trycka ner sig själv är ett självskadebettende. Men iaf, jag tänkte ta upp min tid i detta och jag kan lova er att det jag gjorde mot mig själv är någonting jag verkligen ångrar av hela mitt hjärta, men jag lär mig att leva med det. Mina ärr är en del av mig och dom kommer alltid att finnas där.

Jag var mobbad ifrån 1:an till 6:an och det tog hårt på mig. Jag ville verkligen inte vara där och ingen gjorde någonting åt saken. Min pappa försökte men det gjorde ingenting bättre. Jag började skära mig själv, inte mycket dock. För jag trodde aldrig att det skulle gå så otroligt långt som det faktiskt gjorde. I 6:an började några se vad jag höll på med och det var då jag fick en diagnos på psykisk depression. Jag började 7:an och hoppades på att allting skulle bli mycket bättre, men jag hade fel. Jag klarade inte av skolan och var nästan aldrig där, jag var nästan aldrig hemma heller. Jag bodde mestadels hos mina vänner och försökte fly ifrån mina problem istället för att ta tag i dom. Mitt självskadebeteende blev bara värre och värre, varje gång som jag var hemma så slutade det med att jag låste in mig på mitt rum med en kniv och försökte få ut den psykiska smärtan till en fysisk smärta istället. Jag kände mig så otroligt tom och allt som fick mig att påminnas om att jag existerade och att jag levde var att se mitt blod rinna ner över mina armar. Att se min säng fyllas med blod efter varje gång jag drog kniven mot mina handleder. I 8:an åkte jag in på KSS för ett försök till självmord och jag var verkligen på botten. Min vändning ifrån självskadebeteendet var då jag blev våldtagen. Kanske en otrolig konstig sak som får än att sluta med självskadebeteende, men det var först då jag började få hjälp. Några veckor senare flyttade jag till min storasyster och efter det har mitt liv gått lite upp och ner emellanåt, men jag vet att det kommer bli bra någon dag. Och jag har varit från ifrån självskadebettendet i 2 år nu. Men det var aldrig bara tack vare mig, utan för alla underbara personer i min omgivning som stöttar mig och finns där för mig. Nu har jag inte ens tanken på att skära mig och jag har lärt mig att accepter det som har hänt och leva med mina ärr, för det är en del av mig. En del av mitt förflutna och jag vet att det bara kan bli bättre. Jag tror på mig själv.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Okej nu har det gått över en månad sen jag skrev senast. Men jag kommer börja skriva mer igen. Med tanke på att jag vill att mina vänner ska kunna ta del av mitt nya liv om 3 veckor. Jag kommer sakna er alla något så otroligt mycket. Men alla minnen kommer alltid finnas kvar.

Likes

Comments

View tracker

Hemma efter skolan och vi fick sluta tidigare pga att vi var i Stockholm igår. Alltså våran klass och 3 klasser till, för att gå på Kistamässan. Men nu ska ja städa och sen göra alla läxor jag har, så får vi se vad som händer ikväll och resten av helgen. Ska försöka uppdatera oftare, det finns massor av anledningar till att jag inte har bloggat på ett väldigt bra tag. Fast dom anledningarna känner jag inte direkt för att ta upp här och nu. Men för att se min vardag/mitt liv mer så kan ni lägga till mig på snapchat - Bella_Olsson

Och för er som inte visste så går ja igenom en process där ja avfärgar mitt hår. Så för tillfället är det orange haha

Likes

Comments

Jag blir mörkrädd av allt hat som finns

Hur fan kan man ens va så känslokall och äcklig att göra en sån sak? Och alla ni som stöttar att dom brände ner pride flaggor. Homosexuella är precis lika mycket människor som ni. Och att ni killar tycker det är sexigt med två tjejer som håller på är helt okej? Men två killar får er att äcklas. Hur fan tänker ni? Så otroligt omoget och vidrigt att inte kunna acceptera andra människor för vilka dom är. Alla vi som står för pride spottar på homofober som er. Tänk om någon i eran familj/släkt hade varit homosexuell, hade ni fortfarande hatat som ni gör nu? Hade ni stöttat att någon annan hatar de? Hade ni höjt upp personerna i filmen som ni gör nu? Tack vare dom i videon så kommer världen bli en värre plats än vad den redan är. Jag skäms som fan över att vara människa pga folk som er.

Jag var live på periscope och en person bad mig söka på Nordfront.se där jag hittade denna videon och jag blev helt kall inombords. Att människor ens kan göra en sådan sak är så otroligt vidrigt. Dom skriver att världen kommer bli en bättre plats pga att dom finns. NEJ! Världen kommer gå under pga folk som dom. Folk som inte kan acceptera andra, som hatar och speciellt dom som spottar på andra personer. Homosexuella är lika mycket värda som alla andra.

Likes

Comments

Jag vet inte om jag ska kalla det en depression eller något annat. Men känslan av att ha förlorat sin livskraft är obeskrivlig. Att känna sig hela död inombords och istället för att vara ute så låser man in sig på sitt rum. Man orkar verkligen ingenting och man tror att man aldrig kan bli glad igen. Inte ens antidepressiva hjälper än att känna sig levande igen. Man vet att ens livskraft har det bättre än den hade i livet, h*n slipper lida. Men man känner sig ändå helt död. Även fast man vill göra så otroligt mycket, fast man vill vara glad och kunna skratta, så går det inte. Man vill prata men det känns som det inte finns någonting att säga. Man vet att man har personer runt sig som bryr sig, men man känner sig helt ensam. All ork tar bara slut, det ända man vill är att sova så man slipper känna sig helt död. Att förlora sin livskraft går inte att beskriva med ord, man vill känna sig levande. Men oavsett hur mycket man kämpar så går det inte. Det spelar ingen roll vem man pratar med, eller lägger ner tid på. Känslan man har inom sig försvinner inte. Jag antar att man bara måste lära sig leva med det, leva med att h*n inte längre finns mer. Men h*n kommer alltid finnas kvar i ens hjärta. Och min livskraft kommer alltid finnas hos mig, även fast han inte längre finns med mig.

Vila i frid min älskade lilla grisen👼🏼

Likes

Comments

Okay I can do this.
Första dagen på jobbet, måste hinna fixa allting på 3 timmar och jag ligger fortfarande kvar i sängen. Ska möta Denis kl 12 och sen möta resten 12.30 innan vi börjar. Och jag får äntligen träffa Naat efter över 1 månad, att man kan sakna en person så otroligt mycket! Men vi kommer förhoppningsvis träffas varje helg nu när vi ska jobba.
Wish me good luck out there.

Likes

Comments

Jag har varit sämst på att uppdatera, det blev så mycket det senaste. Men jag har varit med min favorit kille så mycket jag kunnat. Sen så åkte jag till Skövde i måndags för ett jobbmöte, kollade på lokalen och fixade lite saker inför lördag. Var inne i Mstad igår och köpte en ny tung piercing, choklad och lösögonfransar. För självklart så tappade jag bort min original tung piercing haha, så bra som jag är.

Ps. För er mellan 13-17år, kolla mitt inlägg om en smink kurs nu i sommar som är i 5 helger.

Likes

Comments

Idag är de en sån dag som jag bara vill ligga kvar i sängen, inte behöva göra någonting och slippa visa sig för någon. Att bara kunna gömma sig under täcket hela dagen, men tyvärr så kan jag inte det. Så måste tvinga mig själv upp för att duscha och sen vänta på Leo som ska komma sen någon gång. Och den här dagen blir ju ännu bättre när min hund avlivades idag efter kl 10 och jag var inte där med honom.. Vila i frid min lilla grisen 💞 20160709

Likes

Comments

Leo min vapis, krigare, kämpe, bättre hälft och storebror.

I måndags var en av dom bästa dagarna, BK dejt, bussluffande och att få träffa flera stycken jag inte har sett på månader. Alla bilder vi alltid tar och lyckan att få krama dig. Jag trodde aldrig att någon kunde få mig att le på bilder, men det kan du. Du ger mig styrka som ingen annan, du står alltid vid min sida. Och jag vet att oavsett vad så kommer du aldrig svika mig, du kommer alltid finnas där på något sätt. Snart så ses vi igen, då ska vi ha minst lika kul som vi alltid har. Våra deeptalk, dåliga skämt, sarkasm och kärleken. Allting vi delar tillsammans. Oavsett hur tajt det är med jobb och tid till gymmet och allt annat i livet, så lyckas vi alltid hitta någon gång då vi iaf hinner ses i några min. Även om det bara är max 10 min så vet jag att vi alltid ses igen. Och att vi alltid tar vara på den tiden vi får med varandra. 
Sen att väldigt många alltid frågar om du och jag är tillsammans för att vi skriver ut saker som ''världens finaste, min favorit, världens bästa, loveu'' och kärleksfulla saker, det är alltid lika kul att skratta åt. Ja han är världens finaste kille, men vi har den starkaste syskonrelationen som finns. När folk frågar mig vem du är och frågar varför vi umgås nästan hela tiden, så skrattar jag alltid lika mycket. För att vi ser varandra som syskon, vi är syskon och inget kan ändra på det. Att kunna ha en kille i sitt liv som inte är attraherad av mig, som inte vill ha mig på det sättet är något av det bästa som finns. För Leo är min bror, han är killen som alltid kommer stå närmast mitt hjärta. Och till alla er som fortfarande kommer tro nu att jag och Leo är tillsammans eller liknande, jag har bara en sak att säga er. 

Tjejer ska kunna ha killkompisar och killar ska kunna ha tjejkompisar. 

Likes

Comments