Header

Tankar

Den här hjärtskärande historien om ängeln Nova läste jag precis och det ångrar jag att jag gjorde, det är verkligen fruktansvärt och jag kan inte ens föreställa mig hur föräldrarna till lilla Nova känner. Det här är bland det värsta jag har läst och mammahjärtat gör så ont. Jag ville dra på mig kläderna och springa till förskolan för att hämta Celine och hålla om henne och aldrig släppa taget. Tänk om det skulle hända mina barn, jag börjar gråta hejdlöst av tanken. Tänk att popcorn och familjemys kan sluta i en sån tragedi. Denna hjärtskärande historia nedan är skriven av Alexandra Östling, mamma till lilla Nova. Novas mamma hittar ni på instagram under @alebac90

Måndagen den 15 december 2014 vaknade jag och barnen (Lukaz 3 år och Nova 1,5 år) upp som vanligt. Men endå var det en väldigt konstig känsla jag hade i kroppen just den dagen. Jag började dagen med att ringa mitt jobb då Lukaz var dålig i magen. Nova blev hemskickad från förskolan veckan innan då hon blivit magsjuk så jag tänkte att det var lika bra att ha båda barnen hemma så att vi fick ett stopp på dessa magsjukor. Morgonen gick och barnen blev allt mer och mer rastlösa. Efter lunch bestämde jag mig för att vi skulle ha lite mys i soffan tillsammans med film och popcorn. Barnen valde film och vi satt tillsammans i soffan alla tre. Barnen var så glada, dom skrattade och dansade tillsammans. Flera gånger den dagen tänkte jag att tänk om dom två inte haft varandra? Kärleken mellan dessa två var oändlig! Dom hade alltid varandra.

Filmen gick och till sist tog popcornen slut. Sist kvar i skålen ligger dom små kärnorna, så jag tar skålen och går mot köket. Kök och vardagsrum sitter i ett så det handlar om någon liten sekund som jag vänder ryggen till. Jag vänder mig snabbt om igen och ser att Nova står vid bordet och försöker få luft. Hon står helt stilla, gör varken rörelse eller ljud ifrån sig. Jag ser på en gång att nu har något satt sig ordenligt. Hon har fått tag i kärnor som hon förmodligen suttit med i handen. Lyfter upp henne i ren panik, vänder henne och slår henne i ryggen. Allt vad jag orkar och kan. Jag har vid det här laget sån fruktandsvärd panik. Springer med Nova till köket och ringer 112 med en gång. Jag dunka och jag dunkar. Innan killen i andra sidan luren på SOS svarar känner jag hur Nova försvinner i min famn. Hon blir alldeles ledlös. Hon börjar bli blå om läpparna. Jag slår och jag slår. Jag skriker. När jag får prata med killen på SOS skriker jag bara att min dotter dör. Jag hör hur han får panik och jag ännu mer panik. Tillslut får jag fram min adress så att dom fort kan få fram en ambulans. Nova blir mer och mer blå, det kommer nu vitt skum ur munnen.

Nu får jag prata med en kvinnlig sjuksköterska som sa åt mig dunka några gånger till. Tillslut säger hon åt mig att påbörja hjärt och lungräddning. Enda gånger jag övat på HLR var via skolan på högstadiet. Och då på stora dockor. Inte på ett litet barn och definitivt inte på mitt egna! Men endå satt det där någonstans bak i bakhuvudet. Nu var Nova alldeles blå över hela kroppen. Den enda tanken jag hade i huvudet just då var att hon får inte dö, hon får bara inte dö!!!!

Nu hade det bara gått några få minuter från att hon satte i halsen. Allt gick så fruktandsvärt fort. Jag kämpar med HLR, när jag blåser in luft i hennes mun gör hon ett ljud ifrån sig och en massa blod kommer upp. Jag försöker bara fokusera genom att räkna tillsammans med sköterskan i telefonen varje gång jag trycker på Novas bröstkorg. Men ibland tappar jag fokus, ”När är ambulansen här?!” skriker jag i panik. Som svar får jag bara att dom snart är på plats. Det känns som en evighet! Har aldrig känt mig så liten, ensam och hjälplös. Storebror Lukaz står bredvid. Jag minns inte om han sa något, om han skrek? Om han grät? Jag minns bara att han stod där bredvid och fick se sin syster ligga i en blodpöl på golvet alldeles blå över hela kroppen och sin mamma som skriker och gråter i ren panik.

Nu ÄNTLIGEN hör jag hur dörren öppnas och två män från ambulansen kommer inspringandes. Dom tar genast Nova ifrån mig. När dom ser hur allvarligt det är med henne märker jag på dom hur stressade dom blir. Dom hittar inte rätt utrustning osv. Killen som tog henne ifrån mig hänger henne över sig och dunkar henne i ryggen. Hon är alldeles blå/lila över ryggen efter alla mina dunkar. Det händer inget och han fortsätter med HLR medans den andre letar utrustning. Ambulans 2 samt akutbil inkommer strax där efter. Köket fylls av ambulanspersonal så jag ser inte längre Nova som ligger på golvet. Dom kämpar och kämpar. Jag frågar flera gånger om hon lever. Jag får bara till svar ”vi vet inte”. Ena ambulansföraren frågar om jag vill ringa någon. Jag ringer min man samt min mamma och berättar ”att Nova är död”. Ingen förstår någonting och inte heller jag som är i svår chock. Novas pappa kommer hem på bara några minuter. Vi frågar flera gånger om hon lever och återigen får vi svaret ”vi vet inte” nu hade det kanske gått 15 minuter. Vid det här laget hade nu även ambulanshelikoptern anlänt. En kvinnlig sköterska hjälper mig att få på både mig och Lukaz kläder. Jag springer sedan ut och bara skriker. Då kommer dom ut med Nova på båren. Hon är inte längre blå! Dom hade fått puls på henne igen. ÄNTLIGEN hon lever!!!!! Dom åkte snabbt iväg med henne i helikoptern till Astrid Lindgrenssjukhus. Vi fick inte plats så en av ambulansförarna körde in oss i vår bil bakom en ambulans med blåljus. Det var den längsta bilresan någonsin. Jag var helt tom samtidigt som 1000 tankar for igenom huvudet. Jag ville bara komma fram till min dotter.

När vi kommer in till akuten väntar min mamma redan där. Nova ligger inne i akutrummet. Dom frågar om vi vill träffa henne. Vi går in och där ligger hon, vår vackra flicka med slangar överallt. Rummet var fullt med läkare. Jag bryter ihop totalt! Vi fick inte vara där inne så länge så att läkarna fick jobba vidare med vår flicka. Direkt får vi tala med en läkare som berättar för oss att hennes pupiller inte reagerar på ljus. Vilket är ett dåligt tecken. Dom visste inte om hon skulle överleva. Och där rasade hela livet samman. Jag ville inte lyssna, jag ville inte förstå. Jag ville bara dö! Dom skickade Nova till operation för att operera bort kärnorna som gått ner till lungorna.

Och nu började 8 dagar av rent helvete på barnintensiven på Atrid Lindrens sjukhus.

Medans Nova opererades fick vi sitta i ett hemskt litet rum intill BIVA i bra många timmar. Det enda jag känner är doften från mina händer av Novas blod. Jag minns fortfarande den lukten. Jag ser bara bilden framför mig när hon försvinner i mina armar.

Efter bra många timmar på operation får vi äntligen träffa Nova som nu ligger uppkopplad till respirator inne på BIVA sen är hon djupt nersövd för att hjärnan ska få vila.

Jag ville bara dö, jag ville bara vakna upp ifrån denna hemska mardröm. Min vackra, glada, underbara flicka som verkligen älskade livet skulle inte ligga där. Den synen med alla slangar och apparater går inte att beskriva. Dagen därpå väntas röntgen av hjärnan. Efter röntgen får vi träffa läkare och neurolog. Vi sitter i det där lilla ångestfyllda rummet intill BIVA som vi satt i kvällen innan. Dom hade nu fått reaktion på Novas pupiller vilket är bra MEN på röntgen såg dom att Nova fått en stor hjärnskada. Dom visste inte om hon skulle överleva återigen. Om hon förmodan skulle göra det skulle hon blivit gravt hjärnskadad. Förmodligen aldrig kunna gå eller prata igen. Hela vår värld krossades återigen. Känslorna och tankarna jag hade just då var bara att jag ville dö, dö, dö! Fanns inga andra alternativ! Jag skrek, jag grät, jag skrek, jag slog. Jag tänker inte begrava mitt barn. Jag tänker inte begrava mitt barn!! I två dagar fick vi samma besked. Nu hade hon dessutom börjat krampa en hel del vilket även det är ett dåligt tecken. Dom gav hennes medicin mot kramperna vilket hon svarade på bra och kramperna avtog.

Nu är vi inne på dygn 3 eller 4. Nu hade dom gjort en magnetrötgen av Novas hjärna där dom kunde se mer detaljerat hur allvarligt skadad hjärnan var. Inför det här samtalet med lärkarna var vi så nervösa. Jag mådde så dåligt. Nu skulle vi få beskedet om vår dotter skulle överleva eller inte. Vi märke på lärkarna att dom verkade så glada. Dom pratade glatt. Jag fick en positiv känsla men vågade inte hoppas på för mycket. Och då fick vi beskedet att Nova kommer att överleva! Röntgen visade på att hon hade en hjärnskada men allt som ska finnas där fanns kvar om jag minns det hela rätt. Dom sa flera gånger att hon kommer absolut inte att dö. I framtiden kommer hon vara hjärnskadad, dom kunde inte säga i vilken grad men det spelade inte oss någon roll. Bara vi fick med vår tjej hem igen. Den lyckan vi kände då går inte att beskriva! Nu kunde vi äntligen få i oss lite mat samt sömn för första gången. Vi skulle få med vår Nova hem igen!

Lyckan varade i två dagar med två lyckade magnetröntgen. Men så… Natten till den 20:e december händer något. Det dagliga mötet den dagen slutade på det värsta tänkbara sätt. Det var vid det samtalet jag samt hennes pappa började förstå att vi inte skulle få med vår tjej hem igen. Läkarna förklarade för oss att dom misstänker att Nova blivit hjärndöd. Bara skriva det ordet får mig att känna precis som då, känslan av bara vilja dö! Vi krossades återigen. Hur kan dom säga att hon ska överleva men nu säger dom att hon ska dö??? Det gick inte att ta in! Innan dom kunde fastställa något var dom tvungna att dra ner på medicineringen för att försäkra sig om att det inte var dom som gjorde påverkan på henne. Tillslut den 22:a december på min födelsedag gjorde dom en magnetröntgen igen som visade att 5 av 6 kanaler där blodet flödar uppe i huvet nu inte flödar längre. Vår Nova är hjärndöd, hennes hjärna orkade inte mer.

Vi fick mitt i allt frågan om vi ville donera hennes organ. Vi hade inte tagit in en att vår dotter inte lever längre och nu ska vi bestämma oss för om vi vill ge bort hennes organ. Fast för vår del var det ett lätt beslut. Skulle någon kunna donera en ny hjärna till Nova så att hon fick överleva hade vi varit evigt tacksamma. Därför ville vi göra det för andra barn och föräldrar.

Efter samtalet fick vi hålla i Nova för första gången. Äntligen fick jag känna hennes kropp i mot min. Minns hur stor hon kändes. Jag ville aldrig släppa taget. Den natten fick vi också sova med henne. Eftersom vi valt donation var det flera tester som var tvungen att göras för att försäkra sig om att hon var hjärndöd… Den 23:e december 2014 22:25 dödförklaras Nova hjärndöd. Jag vill inte ens skriva det. Det känns som att man sitter där igen.

Direkt därefter börjar dom söka mottagare. Vi visste inte hur länge till vi skulle få med vår dotter. Läkarna sa max 12 timmar. Vi fick nu hålla i henne så mycket vi ville. Vi hade gjort fot och handavtryck. Klippt av lockar från hennes hår. Och så fick vi en sista natt tillsammans. Det gick inte att förstå att hon faktiskt inte levde. Hon andades (med respiratorns hjälp), hjärtat slog, hon var varm. Hon låg ju bara och sov? Dom var tvungna att hålla igång hennes kropp och organ inför donationen.

På julaftonsmorgon vid 09.00 säger dom att 10.00 blir det operation. Dom har hittat tre mottagare, tre barn som får överleva med hjälp av Novas organ. 1 timme kvar med vår dotter. Hur säger man hejdå tillräckligt? Det går inte. Jag ville aldrig att den timmen skulle ta slut. Men så kom dom tillslut för att hämta henne. Vi fick följa med ut i korridoren men inte längre. Nu fick vi snabbt säga hej då. JAG VILL INTE!!!!!!!!! Dom körde in henne i snickerboa och det var sista gången vi fick se henne varm och rosig om kinderna.

Operationen tog ca 7-8 timmar. Läkarna ringde oss när dom var klara. Vi gick ner till henne fick se henne och klä henne i sina julkläder som jag hade köpt inför julafton några veckor tidigare . Vi satt med henne länge. Hon var så vacker, så vacker! Jag inbillade mig hela tiden att hennes bröstkorg röde sig. Jag hoppades på att hon skulle slå upp sina blå stora underbara ögon och ropa efter mig.

I fyra dagar fick vi träffa henne i det tysta rummet på karolinska. Dagar som man aldrig ville skulle ta slut. Aldrig….

Sen började efterlivet efter vår dotters död. Jag kunde inte vara själv med storebror Lukaz för tanken satt där hela tiden ”tänk om det händer honom något” jag vill inte vara ensam igen om något händer. Vi bodde inte hemma på 2-3 månader. Så fort jag klev innanför dörren upplevde jag hela händelsen om på nytt. Bilderna, paniken, känslorna kom som ett slag i ansiktet. Men så småningom kunde jag vara hemma allt längre stunder som tillslut blev till nätter. Hade jätte svårt för att träffa folk. Stängde in mig helt från omvärlden och gör även det idag fast inte alls på samma sätt. Jag har mina dagar då jag inte orkar träffa någon medans andra dagar är ”bättre” och jag orkar träffa vänner och bekanta. Idag har det gått 8 månader och 5 dagar sedan vår ängel lämnade oss. Vi bor idag hemma igen. Bilderna efter olyckan kommer allt mer sällan även om dom kommer varje dag så ser jag idag mer bilden av vår levande Nova som springer runt här hemma. Det är fortfarande otroligt jobbigt att gå in i hennes rum. Allt står kvar så som hon lämnade det och kommer så också att få göra framöver. Hennes garderob har jag ännu inte orkat öppna. Hennes kläder hänger kvar i hellen som hon lämnade dom senast. Många tycker att vi borde ta bort sakerna för att komma vidare. Men vi tar det i vår takt. Det har gått 8 månader och jag har fortfarande inte riktigt tagit in att hon faktiskt är borta. Jag har jätte svårt att hantera sorgen och känslorna. Utåt visar jag nästan ingenting vilket kan vara svårt för omgivningen. Jag försöker trycka bort alla känslor för att det gör för ont och det är något jag jobbar med varje dag tillsammans med psykolog. Idag är det vår 4 åriga son och Novas storebror som håller mig vid liv. Vi pratar om Nova varje dag precis som att hon fortfarande finns med oss.

Jag kan ibland fortfarande sitta och vänta på BIVA ska ringa oss och berätta att Nova vaknat. Men inget samtal kommer…

I allt man gör saknas ett barn. Ett barn mindre att klä på, ett barn mindre vid middagsbordet, ett barn mindre att spänna fast i bilen, lämna på dagis. Så många vardagsrutiner som tidigare var så självklara då är idag ett helvete. Allt påminner om att vi har ett barn för lite hos oss. Och det gör så ont, så ont!

Jag har i efterhand tänkt mycket på om jag kunnat gjort någonting ”bättre” när själva olyckan hände. Jag vet att jag gjorde precis allt jag kunnat men tankarna kommer ständigt endå. Något jag också tänkt mycket på är varför man inte får en utbildning i HRL och hur man gör när barn sätter i halsen både hos MVC och BVC. Jag tycker att man fick lära sig så mycket onödigt på dessa kurser men det här som faktiskt kan rädda liv pratades det inte om alls. Sen är det säkert olika i olika kommuner och landsting med jag tycker att det borde erbjudas hos alla, för alla.

Mina älskade barn, för er gör jag allt ♥

Likes

Comments

Tankar, Vardagsglimtar

Kvinnokroppen är helt fantastisk. Nu har det gått exakt en vecka sedan våran älskade mini kom till världen. Livmodern har dragit ihop sig, blödningen börjar avta, jag har inte råkat ut för babyblues, och jag mår verkligen helt fantastiskt. Det är verkligen som alla säger, det finns ingen graviditet eller förlossning som är den andra lik, min erfarenhet av detta är att mina har varit som natt och dag. Med första barnet var förlossningen långdragen och smärtsam, jag mådde verkligen så dåligt efteråt både psykiskt och fysiskt i minst tre månader. Andra förlossningen gick snabbt och hyffsat smärtfritt trots att jag inte hade någon bedövning och jag mår hur bra som helst i både knopp och kropp. Nu ser jag fram emot att kroppen och magmusklerna läker ordentligt så att jag kan börja träna igen! Som jag längtat!

Känslan när jag efter 9 månader kan dra på mig ett par jeans är helt oslagbar!

Likes

Comments

Celine, Tankar, Vardagsglimtar

Celine är verkligen jätte fin mot sin lillebror, hon klappar och pussar på honom och smeker hans kind. Hon ger honom nappen när han blir ledsen och vill gärna hålla flaskan vid matning och klappa på huvudet vid amning. Hon är verkligen hur mysig som helst. Jag tycker att det är viktigt att involvera henne i skötseln med lillebror så att hon känner sig som en riktig storasyster. Men bakom allt detta så är hon en arg och ledsen tjej, hon är ledsen över att hennes älskade mamma har fått en till liten att ta hand om vilket gör att hon inte alltid kan komma i första hand. Igår kväll när jag. Celine och mini låg tätt intill varandra så vaknade vi av att mini gnällde lite och var hungrig, jag tog upp honom och började mata honom och då röt Celine ifrån. Hon gallskrek i en halvtimme samtidigt som hon skrek "mamma, mamma" och slog, rev och sparkade mig. Det spelade verkligen ingen roll vad vi gjorde, hon var otröstbar och helt förstörd. Mammahjärtat gjorde VERKLIGEN ont! Hon stöter bort mig samtidigt som hon vill vara nära mig, hon försöker markera att hon är arg och känner sig "bortvald" jämt och ständigt och det är verkligen påfrestande för mig som mamma när jag försöker ge dem båda allt jag kan. Som tur är, är detta normalt och förhoppningsvis bara tillfälligt, så småningom vänjer hon sig och blir samma glada och nöjda tjej igen. Det är öndå en lättnad att hon tar ut sin ilska på mig och inte på sin lillebror ♥

Likes

Comments

Vardagsglimtar

Idag är det tulpanens dag, jag hade turen stt bli bortskämd med tulpaner när vi kom hem från BB, så dem får nu pryda vardagsrumsbordet. Det känns skönt att slippa åka iväg till affären då jag bara vill passa på och njuta av vår nya tillvaro.
Just nu håller jag på att ta tag i tvätt och storstädning medans Celine leker och mini ligger och tar en tupplur efter maten.
Senare idag har vi tid hos läkaren, de ska kolla så att mini lagt på sig lite mer vikt och i samband med det tänkte jag svänga förbi babyproffsen och köpa syskonadapter till vagnen så att vi kan ta en premiärtur i den friska luften.
Minis navelsträng har fallit av idag så ikväll blir det även premiärbad för lillkillen.

Likes

Comments

Vardagsglimtar

Ville bara kika in och säga hej. Rutinerna och allting nytt kring att vara tvåbarnsförälder tar upp ganska mycket tid i vardagen. För övrigt så går allting så himla bra, mini är en nöjd liten kille som sover hela natten lång och Celine börjar sakta men säkert vänja sig vid sin lillebror. Hon är riktigt fin mot honom och väckte honom imorse med en kärleksfull puss på kinden.

Likes

Comments

Vardagsglimtar

Jag har hittills mått oförskämt bra trots att jag genomgått en förlossning men igår mitt på dagen hände det något med mitt bäcken. Jag låg och gosade med mini i någon timme och när jag skulle resa mig upp så kände jag en otrolig smärta och fick jätte svårt att gå, inatt har det eskalerat och jag har inte kunnat röra mig en mm i sängen utan att jag har skrikit och gråtit av smärta. När jag försökte gå upp nu under morgonen slutade det med att jag föll ihop av smärta och fick krypa fram till köket. Jag kan inte stå upprätt och minsta lilla rörelse med benen så känns det som att jag ska svimma av smärta.
Timmie ringde sjukvårdsupplysningen som misstänker att mina muskler kring bäckenet är inflammerade med tanke på att det verkar ha spridit sig. Så nu är vi påväg in till sjukhuset för undersökning.
Mini har samtidigt tid för hörseltest och liknande som jag hoppas kommer gå bra.

Våran fina lilla mini ❤️

Likes

Comments

Graviditeten, Tankar, Vardagsglimtar

Den 10 Januari kl 19.23 kom en perfekt liten pojke till världen. Han vägde 3730 g och var 52 cm lång. Från första sekunden du las på mitt bröst så visste jag att kärleken till dig var och alltid kommer att vara villkorslös. Du har mitt hjärta som virat kring dina små fingrar, din perfekta små fingrar. Mitt liv vändes upp och ned dagen då du kom, tänk att det var du som legat därinne, tänk att det är dig vi gått och väntat på och längtat efter. Trots förberedelser och tankar kring föräldraskapet och mammarollen så går det inte att beskriva hur fantastiskt och övermäktigt det är. Livet blev plötsligt så mycket större, så mycket mer och givande. Från den första morgonen jag fick vakna vid din sida visste jag att jag var precis där jag ville vara. Det är en övermäktig känsla att få vara tvåbarnsmamma, din och Celines mamma.

Vid 11.00 den 10 januari så åkte jag, T och min svärmor in till Nyköping lasarett för att jag skulle bli igångsatt. De gjorde olika undersökningar och konstaterade att de ville göra hål på mina fosterhinnor med hjälp av en elektrod som man kopplar på bebisens huvud, och kort därefter ge mig värkstimulerande dropp.

Under dagen så försökte två olika barnmorskor göra hål på hinnorna utan resultat, dock trodde den andra att hon hade lyckats (jag visste att hon inte hade lyckats) men trots det så envisades hon om att det var gjort och att de "snart" skulle komma igång.
Därefter kopplade de på värkstimulerande dropp som de höjde var tjugonde minut. Jag kände inte alls av mycket, bortsett från några små sammandragningar och jag kände mig så bitter över att dem inte ville lyssna på mig angående fosterhinnorna.
Vid sextiden blev det personalbyte och då kom det in en underbar barnmorska som var inlyssnande och verkligen gjorde sitt jobb perfekt, hon undersökte mig och konstaterade att jag bara var öppen 4 cm och lyckades sedan göra hål på hinnan. Otroligt kort tid därefter (ca 3 min) kom den första ordentliga värken, 35 minuter senare så var våran älskade mini född, en perfekt liten pojke. Hela händelseförloppet gick OTROLIGT fort, så fort att de inte hann ge mig någon bedövning överhuvudtaget. Jag hade tillgång till lustgasen en liten stund men när krystvärkarna kom igång så hjälpte den inte alls. Mini är en frisk liten pojke och jag mår oförskämt bra trots att jag genomgått en förlossning så vi fick åka hem redan igår under dagen. Helt underbart!

Celine är jätte fin och försiktig med sin lillebror, men även lite svartsjuk ❤️

Likes

Comments

Inredning

Såfort vi har landat hemma efter förlossningen med Mini så har jag tänkt att ta tag i ett projekt som jag länge velat göra. En sänghimmel! Jag har inte riktigt bestämt mig för vilken typ av sänghimmel vi ska ha men det lutar mest åt något liknande som bilden här nedan.

Det kommer verkligen att göra det där lilla extra som jag saknar i sovrummet. Om platsen finns så vill jag även ha en vit schäslong vid nederdelen av sängen.

Jag älskar vårat sovrum som det är nu, speciellt sänggaveln! Men med dessa detaljer kommer det verkligen att bli perfekt.

Likes

Comments

Graviditeten, Tankar, Vardagsglimtar

Nu är det ca 25 timmar kvar till igångsättningen! Jag har verkligen sovit oroligt inatt och haft den där speciella känslan som man känner i hela kroppen när något stort närmar sig, det är svårt att förklara den känslan eller sätta finger på den. Men jag tror att ni förstår vad jag menar ? Imorgon kan vi titulera oss som tvåbarnsföräldrar, det är vår allra största prestation i livet, känslan är verkligen övermäktig. Imorgon får jag äntligen lägga mini på mitt bröst för första gången, och hålla i den alldeles perfekta lilla handen och snosa bebis. UNDERBART!

Vi har en hel del förberedelser att ta tag i under dagen, det är så mycket att ordna och packa och framförallt tvätta och städa! Jag vill att våran lilla mini ska komma hem till ett alldeles perfekt hem samtidigt som jag vill kunna slappna av ordentligt när vi kommit hem från förlossningen, vilket jag inte kan göra såvida det inte är rent och prydligt här hemma.

Det som ska göras är:

♥ Förbereda matlådor och storhandla så vi slipper springa till affären direkt när vi kommit hem från BB.

♥ Storstäda! Skrubba, dammsuga, skura, dammtorka, tvätta sofföverdrag och andra textiler.

♥ Köpa snittblommor till köket! Det piggar verkligen upp och det finns inget bättre än att komma hem till doften av färska blommor.

♥ Packa om BB väskan till både mig, T och mini. Även ordna Celines övernattningsväska.

♥ Komplettera en sak i förlossningsbrevet.

♥ Bädda om minis vagga och säng.

♥ Vika ned minis kläder i byrån (absolut bästa mentala förberedelsen för mig är att vika små, små bebiskläder)

♥ Ta ett långt varmt bad och ha minispa.


Ikväll ska jag gosa en massa med Celine då jag kommer att vara utan henne på obestämd tid. Min lilla gosetjej som snart blir storasyster ♥

Förhoppningsvis så är nästa bild jag publicerar en bild på Mini utanför magen och inte på en ultraljudsbild, längtan är enorm ♥

Likes

Comments

Graviditeten

Återigen har jag förvärkar som gör otroligt ont! Det absolut bästa då är att ta en alvedon och krypa ned i ett varmt bad. Nu är det två dagar kvar till igångsättningen och jag börjar bli såå nervös. Hur ska jag kunna sova natten till tisdag när jag vet vad som väntar oss ? Tänk att vi äntligen ska få träffa vårat barn. Vårat envisa, älskade lilla barn. Vem du nu är så längtar vi något otroligt efter dig mini!

Likes

Comments