View tracker

Jag la ifrån mig mobilen, tårarna rann igen. Hur kan ja gråta så mycket? Det känns som att tårarna borde ha tagit slut efter så mycket som jag har gråtit dessa dagar. Jag kan bara inte förstå, först mina föräldrar och min bror, sen min andra bror och min pojkvän. Jag känner mig så ensam, så ensam. Det är nu jag måste ta mig samman och göra mitt bästa för att få tillbaka de delar jag förlorat i mitt liv. Jag duschade och gick ut, tog ett skrivblock och penna.

 

”Mamma och pappa. Jag vet att ni finns där och kollar ner på mig, det jag gör är bara för er. Jag ska göra er stolta, få tillbaka det liv som en gång var mitt. Förr eller senare ska jag, det jag har kvar av det i alla fall. Utan er och Marcus är jag ingenting. Det är nu jag behöver er här med mig, jag vill inte gå igenom detta så ensam, men det är jag inte. Jag vet att vid varje steg jag tar så står ni där med mig och tar de tillsammans med mig. Det här är för er, vi ses på andra sidan. /Maria.”

Jag la undan blocket i en låda och tog på mig ordentliga kläder, gick ner till Isabelle och hela gänget. De såg så glada ut av att ha mig här.

Isabelle: Nu är hon här, vår älskade Mia.

Vi satt och åt tillsammans, pratade och jag försökte skratta även om det fanns en tomhet inuti mig, ett svart hål. Vad hade jag att förlora nu?

 

JUSTINS PERSPEKTIV

Jag öppnade mina ögon, det var.. morgon? Oj, jag hade verkligen inte märkt att jag hade somnat. Det enda jag minns är att Maria var det enda jag såg framför mig. Jag älskar henne så mycket. Idag är det dags för mig att ta mig samman och försöka tänka framåt. Jag kollade runt i rummet och såg att mamma hade somnat på soffan i väntan på att jag skulle vakna, åh min käraste mamma.

Jag ställde mig upp men det kändes lite snurrigt så satte mig ner igen. Jag hörde röster utanför, beliebers. De sviker dig aldrig. Jag ställde mig upp igen i hopp att det ska gå bättre och det gjorde det. Tog på mig tofflorna och gick fram mot fönstret, drog upp persiennen och öppnade fönstret och tittade ut. Deras skrik blev högre än någonsin. De stod med skyltar där det stod ”Krya på dig” osv. Alltid lika gulliga, alltid lika stöttsamma. Vinkade och ropade: ”Jag älskar er.” Justin?

Jag vände mig om och såg att mamma hade vaknat till.

Justin: Ja mamma?

Pattie: Så skönt att få se dig såhär igen. Hur mår du? Du ser piggare ut.

Justin: Ja mamma, jag mår mycket bättre.

Pattie: Kom hit!

Hon kramade om mig och efter en stund bestämde vi oss för att äntligen lämna sjukhuset och dra oss och äta frukost någonstans tillsammans. När jag kom ut så skrek alla till och ropade mitt namn, jag kollade bara ner och gick förbi, var helt död. Vinkade bara hit och dit. När vi kom fram till hotellet så välkomnade alla mig och sa att de var glada att få se mig bättre igen. Jag tackade och gick därifrån, upp till mitt rum. Det första var att ta en varm och lång dusch.

 

MARIAS PERSPEKTIV

Efter måltiden var det dags att jag skulle få lite info om allt möjligt. Först och främst berättade de om min bror och syster. Det är tydligen så att ”den dåliga sidan” som har fått tag på de, anser sig vara oss, ”den goda sidan” och nu arbetar både Johannes och Rebekah för dem. De berättade även att Rebekah har hotats till att anse sig vara jag så Johannes tror att han är med mig hela tiden. Jag blev så himla arg när jag hörde allting, hur kunde de låta sig luras? Sedan fortsatte Isabelle med att berätta om olika ”vapen” jag kommer att använda och som jag måste bli van vid. Sist men inte minst.

Mitt uppdrag.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Men..jag kan fortfarande inte förstå det. Hur hände detta? Det känns som att…för en sekund sen mådde jag som bäst och hade den jag älskar vid min sida och nu ligger oddsen 50/50 på om hon lever eller inte? Jag måste helt enkelt..jag vet faktiskt inte vad jag måste göra. Hoppet, det enda som håller mig på plats. Never say never. Det är vad jag har intalat i mina beliebers där ute i världen, nu är det dags att de intalar det i mig.

Mamma och de andra hade gått ur rummet för att jag ville vara ifred, jag kollade efter min mobil och såg den på bordet bredvid. Sträckte mig efter den, tog ett djupt andetag och började skriva.

Efter kanske vad som var 2 sekunder kom det, alla kommentarer och retweets. Jag la mobilen ifrån mig och blundade. Det enda som kom fram var hon, med henne och mina beliebers, det är då min värld är full, alla bitar är på plats. Hur blir det med mitt liv nu? Jag kan inte svika de som aldrig har svikit mig. Jag bara låg i någon timme och tänkte, beslutade och kommit fram till vad jag måste göra. Det får inte bli flera inställda konserter, jag ska ge tillbaka till de som gett mig allt. Samtidigt ha hoppet om min älskade Maria, min livsglädje.

 

MARIAS PERSPEKTIV

Jag vaknade upp och det var vitt. Satte mig upp i sängen, mitt huvud dunkade. Vad var det här? Jag gned mig i ögonen och tittade rakt in i väggen. Då kom det, allt på en gång. Jag höll och försökte trycka till huvudet, det gick inte. Minnen, smärtan, alla känslor, det gick bara inte. Mina tårar började rinna.

*Knack, knack*

Jag tittade upp samtidigt som mina tårar forsade ner som floder. Det var Isabelle.

Isabelle: Hej, jag såg att du vaknade till. Hur är det?

Mia: Jag vet inte, det är bara för mycket Isabelle. Jag klarar det inte!

Isabelle: Kom hit!

Hon kramade om mig och så satt vi ett tag. Jag försökte lugna ner mig, sluta vara så svag! Intalade jag mig själv. Det räcker, jag måste tänka på det viktigaste. Hitta min bror och tvilling, allt annat är ingenting.

Mia: Jag mår bättre nu tack.

Isabelle: Redo?

Mia: Ja, jag ska bara ta en dusch så kommer jag ner sen.

Isabelle: Gör så kära du!

Det var så avkopplande. Jag tog med mig min nya mobil och kollade Justins twitter, bara för att jag är död för honom betyder det inte att jag slutat bry mig om honom. Ny tweet för bara 10 minuter sedan? Jag kollade omedelbart.

”Jag vill att ni alla ska kolla facebook, det är något jag behöver berätta och få ut till er”

Jag blev rädd och chockad, samtidigt nyfiken så jag kunde inget annat än att gå in på hans facebookprofil.

”Kära Beliebers.

I så många år har flera av er där ute varit med mig, stöttat mig och funnits där vid alla lägen. Det har jag försökt göra tillbaka till er, för ni betyder allt för mig. Många av er undrar vad som hänt med mig eller vad som pågår. Jag har bestämt mig, det är dags att jag är lika öppen mot er som ni alltid är mot mig. Dags att ni får reda på vad som har försiggått, för just nu. Det är just nu jag behöver er som mest. För några månader sedan träffade jag en tjej, hon blev mer än bara vem som helst för mig. Jag blev så himla kär, en känsla jag aldrig haft tidigare. Hon och ni blev och är min värld. Idag..skulle jag besöka henne men det blev inte alls den typ av bemötande jag fick som jag hade förväntat mig. Den här tjejen, Maria Zels är hennes namn. Hennes föräldrar omkom för inte så länge sedan, bara ett tag sedan. Hon har inte varit i direkt stabilt läge sedan dess, när jag kom fram till hennes hus idag var det trafik och allt möjligt. Huset hade rasat ner efter branden..och jag. Vi..ingen vet..om hon var där inne. Jag ligger på sjukhuset just nu, inte i bästa läge heller. Jag ber om ursäkt för alla inställda konserter, det är bara så mycket för mig att ta in. Det enda jag behöver är er, på samma sätt som jag alltid intalat er att never say never, vill jag att ni hjälper och intala det i mig. Jag har hoppet om att Maria, än kan leva. Det är just det jag sagt till er som får mig att stå ut med allt. Never Say Never Beliebers.
 / Justin Bieber.”

Likes

Comments

View tracker

Nu mina vänner! Jag vet att ni tröttnat på att besöka varje dag i hopp om ett nytt inlägg, men jag hade ingen tillgång till dator hela sommaren men nu när jag har det såå....Well I'm Back! 

Vi kör igång igen med full fart! Hoppas ni fortsätter som förr, jag sviker er inte igen. 

 

Likes

Comments

Alla bara kollade på varandra, jag tittade på Isabelle. Hennes min, hon såg förbannad ut. Jag kunde inte låta bli så jag frågade det jag ville till slut och allas blickar föll på mig igen.

Mia: Vem har gjort vad med mig?

Isabelle: Mia, jag skulle uppskatta om du kunde vara tyst. Jag behöver svar utav mina kollegor här.

Jag såg hur de nervöst kollade på varandra och sedan började diskutera och till slut vände en man sig mot mig, jag tittade förundrat på honom.

Tomas: Mia, jag heter Tomas. Trevligt att träffas, men jag har en fråga till dig.

Mia: Visst, fråga på.

Tomas: Har du möjligtvis varit ur säng under natten?

Isabelle kollade på honom med en blick.

Isabelle: Vad är det du har tänkt få ut med den frågan Tomas?

Tomas: Isabelle, med all respekt, jag skulle gärna vilja ta det här med Mia själv.

Isabelle: Okej, vi får se vart det leder dig.

Tomas: Tack! Så, Mia. Skulle du kunna tänka dig svara på min fråga?

Mia: Tomas, det skulle jag gärna göra. Men grejen är, jag vet faktiskt inte. Det är som att jag..jag vet inte, det bara kommer inte fram något oavsett hur mycket jag försöker tänka och komma ihåg. Det är som att mitt hjärta är helt lättat, från en tyngd som tryckt ihop den. Jag kan andas ut, det enda jag kan komma på är allt bra som jag har gjort eller varit med om i mitt liv.

Tomas: Tack Mia, det är tillräckligt som svar.

Mia: Hur..? Men okej, det var så lite så.

Tomas: Isabelle, jag tror jag vet vad det är. Jenna, skulle du kunna kolla kamerorna från igår natt? Sätt på de du hittar i huvud-TVn här sedan så vi alla kan se det.

Jenna: Visst, det ska jag göra på en gång.

Efter vad som kändes som 1 år men egentligen var 10 minuter så sattes den stora TV:n på. Vi alla kollade med nyfikna blickar och då fick vi se. Det var ingen annan än jag, som gick där i mörkret. Försökte hitta fram med hjälp av väggar och till slut hur jag kom in i ett rum och tröck på något som såg ut som en lång silvrig penna. Då blixtrade det till och vi såg hur jag snabbt la tillbaka den och gick tillbaka till mitt rum. Jag förstod ingenting, men Isabelle däremot tittade på mig och sedan gick snabbt upp från sin plats och efter en stund så kom hon tillbaka. Med den silvriga ”pennan” i handen. Jag tittade på de andra som tog upp svarta glasögon och satte de på sig, samma sak gjorde hon och när jag tittade på Isabelle så tröck hon och där var det igen. Blixten.

JUSTINS PERSPEKTIV

Pattie: Justin, vad är det du snackar om?

Mina tårar började tränga fram.

Justin: Mamma, snälla. Svara bara på frågan.

Pattie: Gubben, jag…vet inte. De har inte svar på det. De vet inte om någon var hemma eller inte.

Justin: Så det betyder att…Maria kanske lever?

Efter det kunde jag inte säga något, det blev som en klump i halsen och mina tårar började rinna nerför kinderna. 

Likes

Comments

Justin: Mamma snälla, kan du bara säga vad som pågår?

Pattie: Justin du…

Kenny: Pattie snälla, han vaknade precis.

Jag såg att Kenny gav henne en blick som sa ”vi kan ta det senare”. Jag skulle precis säga till men då kom läkaren in.

Dr. Salzman: Mr. Bieber. Jag är Dr. Salzman, kul att se dig i bättre skick.

Justin: Ja, tack. Vad är det som har hänt? Jag menar, hur kom jag hit och vad har ens hänt med mig så jag ligger här?

Dr. Salzman: Innan jag svarar på dina frågor så måste du svara på mina. Är det okej?

Justin: Ja, visst.

Dr. Salzman: Okej, så vad är det sista du minns?

Justin: Jag…jag..minns att jag låg i min säng, R-ryan var där och jag hade en mardröm.

Jag kände alla blickar på mig, de bara kollade på mig som om de tyckte synd om mig.

Dr. Salzman: Minns du vad din dröm handlade om?

Justin: Jag vet inte, det var..jo, jag vaknade upp och kollade på klockan. Det var mitt i natten och sen…sen så..en brand. Ja, det var en brand utanför i något hus och efter det så hörde jag någon ropa på mig och sedan var allt borta.

Jag tittade upp på de andra och de hade fått tårar i ögonen igen och tittade ner och jag såg hur tårarna föll ner på golvet.

Dr. Salzman: Okej, så det är ingenting mer du minns?

Justin: Jo, Ryan kom till mig och sa åt mig att sova. Vi skulle iväg nästa dag till….till.

Jag kunde inte mer, klumpen i halsen var tillbaka. Det var nu allt kom tillbaka och jag mindes vad som hände. Samma klump och samma sak hände, jag kunde inte andas.

Pattie: Dr. Salzman vad är det som händer?! Gör någonting! Justin, gubben, ta det lugnt! Justin!

Dr. Salzman: Jag vill att ni alla går ut härifrån omedelbart.

Han tröck på en knapp och massa sjuksköterskor kom in, de andra gick ut. Jag såg hur de tog med mamma fast hon kämpade för att få sig loss men sedan blev hon längre och längre bort och allt blev suddigare och suddigare.

Jag öppnade mina ögon, det första jag såg var himmelen. Det var blått, inga moln, soligt. Jag hörde någon ropa: ”Justin”. Jag ställde mig upp och vände mig om, det var Maria. Hon sprang in i min famn och vi kramades jättelänge och efter det kysste hon mig.

Maria: Vart har du varit Justin? Jag har saknat dig så mycket.

Justin: Jag… jag har bara haft fullt upp med konserterna. Hur mår du nu?

Maria: Jag mår bra, helt okej. Men du måste gå nu.

Justin: Var ska jag gå? Det är här med dig jag ska vara.

Jag skrattade och kollade ner och sedan när jag tog upp huvudet igen såg jag inte henne där utan nu var jag utanför hennes hus. Det brann, jag fick panik. ”Maria!” ”Maria!” Skrek jag, allt brann och jag hörde sirener längre bort. Hela min kropp var i chocktillstånd, men helt plötsligt så springer jag, in mot dörren och följer ljudet av hennes röst. ”Justin!” ”Justin!”

Nu var jag inte längre där, jag öppnade mina ögon igen. Det var nu jag insåg att det är här jag ska vara i verkligheten, inte i mina drömmar. ”Justin!” Jag tittade på sidan och det var mamma, inte alls den jag trodde det var som ropade på mig. Men jag visste, visste vad blicken Kenny gav till mamma betydde. Det var om Maria.

Jag sa inget annat utan kollade på mamma med en seriös blick och frågade: Är hon död?

MARIAS PERSPEKTIV

Isabelle: Mia? Dags och vakna nu.

Mia: Va?

Isabelle: Vi måste börja nu, dags och vakna. Frukosten är klar där nere, alla väntar på dig.

Mia: Låt de vänta lite till.

Isabelle: Mia! Upp nu!

Ouch. Jag ramlade ner på golvet, hon drog bort min madrass. Vilken surkärring.

Mia: Så, jag är uppe nu. Nöjd eller?

Isabelle: Gå upp och fixa dig sen kom ner, vi vill gärna börja med frukosten.

Mia: Blablabla, surkärring.

Isabelle: Ursäkta? Vad sa du?

Mia: Va? Nae inget.

Tur att jag viskade, annars skulle hon säkert fått damp på mig eller något. Hoppas inte att alla här är sådana människor. Jag gick in i duschen och när jag var klar tog jag på mig några kläder, sminkade mig och gick ner.

Mia: Nöjda nu?

Det var inte förrän jag riktade min blick uppåt som jag såg alla ansikten kolla på mig. Wow, vad var det här.

Isabelle: Mia? Sätt dig ner tack, vi ska prata om dina föräldrars och brors begravning som äger rum idag.

Mia: Vad snackar du om?

Isabelle: Dina föräldrars begravning Mia. Det har du väl inte glömt.

Mia: Mina föräldrars? Vad pratar du om, du är ju min mamma och du sitter ju här. Planerar vi din begravning idag? Ska du ta självmord?

Jag tittade upp på henne och hon bara blängde på mig. Vad hade jag gjort för fel? Hon tittade på de andra och sa: Vem har gjort det här mot henne? 

  • 1304 readers

Likes

Comments

Jag gick ut från bilen med Ryan tätt i hälarna. Jag försökte se vad det var som hade hänt, men det var så mycket folk och bilar. Nyheterna, brand och polisbilar, ambulanser. Folk grät, hade någon dött? Bara synen av allt är så himla sorgligt så att jag fick tårar, jag kollade bak mot Ryan och han verkade känna samma som mig för han torkade snabbt bort tårarna.

Ryan: Justin? Vart är det Maria bor? Vi måste till henne nu faktiskt, jag klarar inte av det här.

Justin: Aa, jag känner desamma, men hon bor här på samma gata. Kom jag vet en genväg.

Vi gick igenom skogen och kom fram till baksidan utav hennes….det som än nu var kvar utav huset. Det enda jag fick fram var ”nej.” Vad höll på att hända med mig? Jag bara tittade och mina tårar rann som floder. På grund av allt trafik och människor kunde vi inte se ordentligt vart tragedin hade hänt, men nu…jag…att det är Marias hus? Helt plötsligt kände jag en annan känsla, min energi blev 100 gånger mer och så märkte jag att jag hade börjat springa mot huset. Poliser kom fram och stoppade mig, jag skrek och grät och slogs mot dem. Det här kan inte vara sant. Ryan kom också springandes snabbt direkt efter mig när han insåg vad jag gjorde.

Ryan: Justin! Justin! Lugna dig! Justin!

Han grät också, jättemycket, men försökte kontrollera sig själv jämfört med mig. Jag kunde inte. Vad händer nu? Jag kände en klump i halsen, som om de stängde för vägen för luften för i nästa sekund kunde jag inte andas.

Ryan: Justin?! Justin?! Vad gör du Justin andas!!! Nej Justin!

Det var det sista jag hörde innan allt bara blev svart.

MARIAS PERSPEKTIV

Bränna ner mitt hus. Det var vad de hade tänkt göra. Få det och verka som en olycka. Att jag glömde släcka ett ljus innan jag gick och la mig. Fönstret var öppet och det blåste så att ljuset föll och det kom emot mattorna och gardinerna som tog eld. Det spreds i hela huset och även till vardagsrummet där jag hade somnat på soffan. Jag stod där och kollade på när de tände den, en utav männen fick filma och jag fick kolla det live på stora teven som fanns i byggnaden. Det var vad jag hade bett om och fick, innan det började sa jag: Hejdå Maria. För nu var hon borta. Mia, är den jag är nu. Samma sekund som huset började brinna för fullt stack det till i hjärtat, där dog allt. Allt som en gång varit mitt, mitt liv och min barndom. Isabelle avbröt mina tankar.

Isabelle: Hur är det Mia?

Jag kollade på henne som om hon var dum i huvudet. Men sen kom jag på, det är ju jag. Mia.

Mia:  Det är bra. Jag klarar mig.

Sedan gick jag därifrån och in i mitt rum. Jag hörde hur de andra pratade, orden jag uppfattade lät som: ”Stackars barn, hur kommer hon klara det?”  Jag tittade bak på de, men ingen märkte. Sedan fortsatte jag. Det enda jag hade i tankarna var mitt gamla liv. Kunde man inte ta bort det på något sätt? Få det och försvinna? Somna kunde jag inte heller, så när jag kollade klockan stod den på 3. Vid 6 sa Isabelle att vi skulle börja. 3 timmar kvar alltså, det var mörkt överallt. Jag tog på mig tofflorna och öppnade dörren, ingen verkade synas till. Sedan fortsatte jag ut till hallen med hjälp av väggarna som stöd. Jag råka komma emot en dörrs panel, där man måste lägga fingret för att det ska öppnas, med hjälp utav fingeravtrycket men det jag inte visste var att mitt funkade. Dörren öppnades och alla lampor tändes en efter en. Jag gick in. Det fanns massor av prylar, utrustning var det. Rummet var så stort så att man inte kunde se änden på den. Jag gick fram till det första min blick fastnade på, det var något jag sett tidigare. I mammas och pappas rum i huset. Den var silvrig och lång som en penna, den hade en knapp. Jag tröck och det blixtrade till. Jag la snabbt tillbaka den, var är jag? Just ja, gå och sova måste jag göra. Vem är jag? Jag gick förbi en spegel och kollade på mig själv. Just ja, Mia Zalasar, 15 men 16 snart. Mer än så visste jag inte, vad är det med mig tänkte jag men fortsatte tillbaka till mitt rum och la mig.

 

JUSTINS PERSPEKTIV

Jag hörde röster, de lät oroliga. ”Kommer han att bli okej?” ”Vet du vad som hände?” Sakta men säkert öppnade jag mina ögon försiktigt, det var så himla ljust och suddigt. Jag kunde se former och figurer, men inte vem det var. ”Han har vaknat till” Hörde jag och sedan såg jag 3 huvuden framför mig.  Jag blinkade till några gånger och då kunde jag se, det var mamma, Kenny och Scooter. Efter någon minut ser jag flera huvuden, Alfredo, Ryan och Chaz. Jag kollade mig omkring, var var jag? Det såg ut som ett… sjukhus?

Pattie: Justin? Hör du mig älskling?

Justin: J-j-ja.

Pattie: Åh. Mitt hjärta, hur mår du?

Jag svarade inte utan tittade på de andra, alla såg så nedstämda ut. Det såg ut som att alla grät, jag bara tittade och tittade men fick ingen blick tillbaka utan de kollade bara ner.

Pattie: Justin? Du svarade inte, hur mår du?

Justin: Varför gråter alla?

Jag vände blicken tillbaka mot mamma, då såg jag att hon också tittade ner nu och hennes tårar föll ner på mitt täcke. 

  • 1368 readers

Likes

Comments

Isabelle: Okej, såhär kommer det att gå till….

När hon berättade klart så kollade jag på henne med öppen mun.  Jag kan inte bara…Det går bara inte att…Hur kommer de….Åh, det här kan inte vara sant.

Maria: Jag förstår, men jag vill hämta ett par saker innan.

Isabelle: Det har vi redan gjort. Du har ett nytt hus och alla sakerna ligger där, dina föräldrars saker ligger i en annan lägenhet, allt ni hade. Vi har redan fixat det.

Maria: Åh..Tack. Kan jag bara få gå till huset en sista gång?

Isabelle: Visst.

Sedan åkte vi och när jag väl stod där utanför och kollade på huset så blev jag tårögd. Allt som pågått och hänt här, hela min barndom…allt blir till inget imorgon.

 

JUSTINS PERSPEKTIV

Jag vaknade i mitt rum och allt såg så suddigt ut. Ryan kom in.

Ryan: Här, ta ett glas vatten och tablett.

Justin: Tack, vad hände igår egentligen? Jag minns ingenting.

Ryan: Jag tror inte ens att du vill minnas…

Justin: Ryan..berätta nu.

Han berättade.

Justin: Snälla säg att jag drömmer…

Ryan: Nej det gör du inte. Jag tror bara att det är allt med Maria som fått dig så nere, du älskar henne och det är inte så lätt att bara låta det vara.

Jag fick tårar… för det är precis vad det är. Han har rätt…jag kan inte bara låta det vara. Jag kollade ut, det var mörkt, sen kollade jag på klockan och det var mitt i natten. Imorgon får jag åka till henne igen och prata för att få ut allt jag har att säga. Allt jag känner för henne, så jag får det sagt.

Ryan: Justin, vad tänker du på?

Justin: Imorgon åker jag till henne igen, jag bryr mig inte om någonting annat just nu. Jag måste säga det här i alla fall så jag får det sagt.

Ryan: Okej, då gör vi precis så. Sov nu så väcker jag dig imorgon.

Justin: Tack Ryan. Du är bäst.

Sedan somnade jag igen. Efter någon minut vaknade jag igen. Något kändes i hjärtat, jag kollade klockan igen. Det var inte alls några minuter…klockan var 04:35 och då har det gått 2 timmar sen jag pratade med Ryan. Det gjorde ont i hjärtat, varför? Jag hade en orolig känsla i magen. Aldrig känt såhär tidigare, visst när man någon gång varit nervös men aldrig såhär. Vad var det? Det blixtrade till utanför, jag sprang dit och kollade. Det var eld…någons hus brann upp.

 ”Justin” hörde jag gång på gång.  Helt plötsligt öppnades mina ögon och jag låg i min säng. Det var Ryan som ropade på mig, jag kollade mot fönstret… Det var ljust. Jag tittade på mig själv, jag svettades.

Ryan: Är du okej? Du hade en mardröm.

Justin: Åh, ja. Jag mår bra. Jag klär på mig och vi åker till Marias hus direkt.

När vi båda va klara så tog vi planet mot San Fransisco.

 

SENARE

Vi var framme nu, vi tog en bil mot hennes hus. Det var trafik där framme, det stod polisbilar, brandbilar och massor annat. Vad hade hänt här? 

Likes

Comments

Hejsan! Vet att det var jättelänge sen jag uppdaterade och jag är verkligen såååååå ledsen för det. Men anledningen är att det var sista veckorna och jag går i nian så det har varit för mycket att göra och nu så har vi även lämnat in våra datorer så har ingen data och skriva direkt. Jag ska försöka ändå men jag kan säga att det inte kommer än utan kanske nästa vecka! Stay tuned. Älskar er som kommer in varje dag för att se om det har kommit något nytt, jag ska inte svika er. Kram! 

Likes

Comments

Vi började med att gå in i makeup rummet, hela jag skulle bli omgjord. De målade mina ögonbryn ljusbruna, mitt hår blont och jag fick blåa linser. De sminkade mig rejält och hela min stil ändrades. De ändrade min stil från den söta och gulliga tjejen till den snygga. När de var klara så fick jag kolla mig i spegeln...jag kände inte igen mig. Det var som om någon annan person stod framför mig, inte att jag var där. Det var sjukt hur de bara kunde ändra allt. Jag var tvungen att göra ett samtal till innan jag var redo för det nästa. Jag ringde. 

 

I - Hallå?”

M - Ida! Hej.”

I - Åh, Maria! Äntligen. Jag har saknat dig så mycket och jag har varit så himla orolig för dig. Var har du varit de senaste dagarna?”

M - Jag saknar dig också, men det är en sak jag måste berätta för dig.” 

”I - Ja? Vad? Bäst för dig att det är något du och jag ska göra för det har känts som om vi har varit borta ifrån varandra i flera år.”

M - Snälla Ida, gör det inte svårt för mig. Låt mig bara säga vad det är.”

I - Visst. Berätta.”

M - Det är så att jag ska flytta ner till hemlandet ett tag, till Bulgarien och bo där hos min släkt. I några månader, sen är jag kanske tillbaka igen. Du vet, vi har ingen som kan ta hand om oss här.”

I - VA?! Vad menar du?! Nej Maria! Menar du att du kommer lämna mig...nej du kan inte! Du får inte. Hur ska jag klara mig utan dig? Det är vårt sista år, vi skulle gå ut nian tillsammans och sedan börja gymnasiet ihop. Vart försvann allt det..Maria nej. Åh.”

M - Ida, du måste vara stark. Det med mina föräldrar och bror...det tog all energi från mig. Jag och Johannes behöver någon vuxen som kan finnas där för oss.”

I - Men när åker du?! Måste ju hinna säga hejdå!”

M - Jag åker redan ikväll. Vi hinner inte. Men glöm inte, du är min bästavän, min syster för alltid. Jag älskar dig och kommer aldrig att glömma dig.” 

I - Varför pratar du som om du kommer att lämna mig föralltid?”

M - Ja...älskar dig Ida.”

 

Sedan la jag på för jag kunde inte mer. Det var så svårt, så svårt att bara säga hejdå i endast några minuter till något som har tagit hela livet. Jag vet inte om jag klarar det. Mina tårar rann men efter någon minut insåg jag hur dum jag såg ut. Jag får inte glömma att jag gör det här för deras säkerhet, för att hitta min bror och min tvilling. Ta reda på vem och vilka som är i min biologiska familj. Jag har så mycket att göra. Jag kan inte ge upp utan att ha börjat. 

 



 





 

JUSTINS PERSPEKTIV

 

Imorgon skulle den andra konserten i New York vara, även den sista på hela min tour. Efter det skulle jag ha en hel månad ledigt, det behövs verkligen. Det känns som om jag inte kommer klara av konserten imorgon bara. Grejen är, hela min värld känns upp och ner. Hur skulle jag kunna veta att en tjej kunde ha så mycket inflytelse på mig? Jag hade inte ens en sån här känsla med Selena. Just det. Jag hade helt glömt. Vem var ”S” egentligen? Jag hade helt glömt bort den privata detektiven jag hade skickat ut, men det var bara för att den som var ”S” inte hade skickat något mer på sistone. Jag tog upp mobilen och genom allt gråt och allt så tog jag och ringde honom. 

 

PD - Hallå?”

J - Hej det är Justin här.”

PD - Justin! Det var ett tag sen. Vad får dig att ringa nu?”

J - Jo, jag hoppas att du fortsatt att spionera på Selena. Hur går det?”

PD - Hon verkar inte alls misstänkt du vet, hon har sina konserter, sen festar och träffar vänner osv. som vanligt. Inget misstänkt har setts till.” 

J - Okej, men om det är något så skicka en signal.”

PD - Visst vi hörs. Hejdå.”

J - Hejdå.” 

 

Jag antog att han tröck på avstängningsknappen så jag gjorde det inte. Vad var det som hördes som viskningar? Jag kollade på mobilen igen, vad fan? Det hade inte stängts av, han hade inte stängt av. Men det verkade som om han trodde att han hade det för jag hörde hur han snackade med någon. 

 

PD - Han gick på det lätt som en plätt, ge mig pengarna nu.”

 

Sen var det något som chockerade mig, det var en tjej röst..någon jag kände igen väl..Sel.

 

S - Jo, här har du och inget ord om det här till någon okej?”

PD - Visst.”

 

Hur kunde han? Jag som hade betalat honom, men det betyder bara att Selena fick honom och erkänna med sin charm och säkert betalat dubbelt eller trippelt. Det är hennes tricks. Jag kan inte ha någon okänd, jag måste ha någon jag litar på men ändå Sel känner igen min crew. 

 

Efter ett tag kom jag tillbaka till nuet, vad som pågår just nu..Maria. Jag bestämde mig för att dra ut och festa det var enda sättet att glömma bort det som händer. Så jag tog på mig lite snabbt och drog till en nattklubb. Jag gick snabbt in och fram till baren, bad om det starkaste de hade. Bartendern som såg riktigt snygg ut gav mig det och sedan började det med en till två till tre osv. Jag bara kollade på henne, hon skålade med mig och tog ett femte, jag kände mig så borta, så yr, så inte mig själv. Hon böjde sig fram och kysste mig, det enda jag såg när jag kollade upp på henne var Maria. Jag kysste då tillbaka och sedan gick vi in i ett rum.. 

 

Ryan: JUSTIN VAD HÅLLER DU PÅ MED?!

Justin: Va? 

Ryan: Kom hit, inser du vad du gör? 

Justin: Jag är här med Maria, låt oss vara. 

Ryan: Justin var är du? Det där är inte Maria. Tack Gode Gud att jag såg er gå in här för vad som skulle ha hänt annars. 

Justin: Men Maria, det är ju Maria. 

Ryan: Kom vi måste hem. Du är ju helt borta. 

 

MARIAS PERSPEKTIV

 

Jag gick in och träffade Isabelle och alla de andra. De välkomnade mig och även beklagade sorgen. Imorgon skulle de anordna begravning för mamma, pappa och Marcus. Det kändes bra att de brydde sig så mycket om mina föräldrar. 

 

Isabelle: WOW! Du ser helt ut som inte dig själv.

Maria: Ja..Visst gör jag. 

Isabelle: Kom med, du ska få de utrustning du behöver just nu.

Maria: Okej. 

 

Vi gick in i ett stort rum, det var kanske över hundra andra personer som jobbade där. Det var de som tillverkade allt, som kom på nya idéer osv. Det var sjukt coolt. 

 

Isabelle: Här. Detta är sakerna du ska ha på dig varje dag, utan att vara på ett uppdrag. 

Maria: Okej, vad är det för saker? 

Isabelle: Här har du din nya mobil. Det är inte endast en mobil, genom att trycka en knapp så kontaktar du oss direkt, den styrs bara av dig för det är ditt fingeravtryck som låser upp den. Du har allt möjligt i den så håll den nära dig hela tiden. 

Maria: Wow. Coolt.

Isabelle: Här har du ditt smink, som du kanske märkte med läppstiftet i dina föräldrars rum så är det inte vanligt smink. 

Maria: Mhm!

 

Hon gav mig allt möjligt, jag trodde aldrig att detta var möjligt utan sådant såg man bara på filmer. Det här var nu min verklighet. 

 

Isabelle: Kom nu, vi ska förklara och visa dig hur Marias död kommer att ske. Från och med inatt kommer du att vara Mia för oss okej? 

Maria: Ja..okej. 

Isabelle: Kom då. 

  • 2300 readers

Likes

Comments

Personen: Justin? Är du där?

 

Det var inte vem som helst utan det var...

 

Justin: Maria? Maria är det du?!

Maria: Ja, jag mås..

Justin: Maria! Lyssna på mig. Var är du? Du måste berätta för mig, hur är det med dig? Vad har hänt? 

Maria: Justin, ta det lugnt. Jag mår bra. Det var bara ett par vänner som överraskade mig men jag såg inte de så därför skrek jag till, du behöver inte oroa dig om det. 

Justin: Vad menar du med att inte oroa mig? Klart jag oroar mig! Och, Johannes? Hur är det med honom är han också där?!

Maria: Ja, han är här också. Justin du måste lyssna på mig nu. 

Justin: Men.. Maria. Det är en sak jag inte har berättat för dig. 

Maria: Du menar om min tvilling? Jo jag vet om det redan. 

Justin: Men ... hur?

Maria: Som sagt, det var några vänner som bara samlade ihop oss alla för att vi skulle få lära känna varandra inget mer än så. Ta det lugnt. Men nu måste du lyssna på mig. 

Justin: Jag är så ledsen för att jag inte berättade och M...

Maria: Det är lugnt okej? Du måste lyssna på mig nu. 

Justin: Jag är bara så glad över att ni alla mår bra. 

Maria: Tack älskling men lyssna noga nu. Jag måste bara säga att..

Justin: Ja hjärtat? 

Maria: Du och jag..vi kan inte, du vet ha något längre. 

Justin: V-v-va menar du?

Maria: Jag ska åka till min släkt i hemlandet för några månader och du vet jag får ju inte ha förhållande eller så annars och med de så är det absolut förbjudet och jag känner inte något speciellt för dig just nu. 

Justin: Mar....

Maria: Nej Justin. Låt mig prata klart. Det är över, men tro inte att jag är glad över att ha fått chansen att få vara med dig, det har varit de bästa dagarna i mitt liv. Du har funnits där hela tiden och gjort allt man kan göra för att få en tjej glad, just nu, det här med mina föräldrar och bror, jag klarar bara inte av allt och att jag ska åka iväg härifrån gör det ännu värre. 

Justin: Menar du att det är slut? 

Maria: Ja. Säg inget mer Justin snälla, jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig, det kommer jag alltid att göra. 

 

Sedan la hon bara på. Jag stod och var helt chockad. Mina tårar bara rann ner och det kändes som om jag grät floder. 

 

Mamma: Älskling? Vad hände, vad sa hon? Är de okej? 

Kenny: Justin?

Scooter: Är du okej? Vad är det? 

 

Det var som om alla andra var i en helt annan värld, i en annan planet. Jag kan inte få in det i skallen, var det allt? Allt jag och Maria gått igenom och bara sådär tog det slut? Nej, det får inte. Jag älskar ju henne så, vad är jag utan henne? Jag kan inte göra någonting när jag vet att hon inte står vid min sida längre, att jag har henne och åka till så fort jag är ledig från allt. Det här kan inte vara sant. Jag kände en hand på min axel, det var mamma. 

 

Mamma: Men åh, du gråter ju. Vad var det hon sa? 

Justin: Det är slut...Det är över...Bara sådär. 

Mamma: Vad menar du?

Justin: Hon...sa...precis...Det är slut.

Mamma: Nej men Justin, det är inte sant. Bara sådär?

Justin: Bara sådär. 

Mamma: Kom hit hjärtat, åh min dyrbara skatt.

 

Hon kramade mig i evigheter och jag bara grät. Vad hade jag nu? Inget annat betydde lika mycket som hon betyder för mig. 

 

MARIAS PERSPEKTIV

 

Jag som trodde att det inte kunde bli värre, att min värld inte kunde bli värre men jag hade fel. När jag la på så var det som att jag inte hade någon mer längre. Känslan att tänka på hur jag just sårat killen jag älskar med djupet av mitt hjärta. 

 

Isabelle: Det där var riktigt bra gjort. Jag vet att det är jobbigt, men vi måste få han att inte lägga sig i. 

 

Jag kunde inte prata, jag hade en så stor klump i magen och halsen att jag trodde att jag skulle kvävas. Nu har jag ingen, varken mamma, pappa, Marcus, Johannes, Justin eller min tvilling som tydligen heter Rebekah. Nu är det jag mot världen. För att kunna få tillbaka det mesta så var jag tvungen att göra denna uppoffring. Isabelle berättade att man måste lämna allt i det gamla livet för att ta steget in i världen mina föräldrar levde i. Jag skulle tränas och lära mig allt man behövde inom detta arbete. Det här är en topphemlig organisation, ingen vet att det existerar. Min bror Johannes och den de trodde var jag, min tvilling Rebekah har blivit tagna utav den andra sidan, maffian. De har tagits som gisslan. De andra agenterna här planerar och bestämmer för att göra allt som krävs för att få tillbaka dem. Jag ska hjälpa de. Från och med idag, är Maria Zels död för mig och för alla andra jag känner är hon död imorgon. De ska fejka min död. Så alla ska tro att jag inte finns längre, jag kan knappt stå ut av tanken hur Justin kommer att må. Men det här är vad jag måste göra. Min bror är bara försvunnen enligt alla, de ska trycka ut bilder osv. bara för att visa att staten bryr sig. Polisen letar efter honom och alla andra, ingen vet om att de är påväg mot ett annat land. Det här är mitt nya liv som en agent, jag ska uppfylla det mina föräldrar misslyckades med. Det här kommer vara bra för mig, ett sätt att få ut all hat och ilska jag känner. Nu är det dags, att säga adjö till det gamla livet och ta steget mot det nya som inte Maria Zels utan som Mia Zalasar. Bara för att ha kvar mina initialer som ett tecken på att det fortfarande är jag bakom det nya skalet. Isabelle hade gått ut och nu kom hon igen.

 

Isabelle: Är du redo?

 

Jag torkade bort mina tårar, ställde mig upp med rak rygg och huvudet högt upp. 

 

Maria: Jag är redo. 

  • 2431 readers

Likes

Comments