Bel
View tracker

Hej! Sitter med en kopp kaffe hos min svärmor och väntar på att få åka hem till lilla Varberg igen. Varit i Helsingborg över helgen och haft det super mysigt. Besökt mina bästa vänner, fikat, ätit massa gott, spelat spel, träffat brodern, sprungit, skrattat så jag nästan dött och mer därtill. Lyckad helg! Nu längtar jag hem. Ska ha riktig myskväll ikväll med god middag (pulled oumph! tacos) och sedan film & godis. Mums.

Jag hade en liten diskussion med min vän angående kroppen & ideal. Ju mer jag tänker på det ju mer provocerad och arg blir jag. Vem säger att något är fint eller fult? Vem bestämmer egentligen det? Hur kan en kropp vara "fel"? Hör ni hur jävla dumt det låter? Jag tror inte att det finns en enda människa som kan se sig själv i spegeln och bara till 100% fullkomligt älska det den ser. Kanske någon enstaka person men är ändå tveksam. Sedan finns det nog rätt många starka personer som kanske inte är helt nöjda men inte bryr sig om det. Väljer att inte lägga ner någon vikt i det och går vidare liksom. Men det är så svårt att inte påverkas av allt vi blir matade med dag ut & dag in. Allting man säger och tänker kring sin egen kropp är ju egentligen åsikter som någon annan (samhället) planterat in i våra hjärnor. Ta en sådan enkel grej som att man tar fram en klänning som hänger på en galge i en affär. Den ser snygg ut & så håller man upp den. Och sen ba "näh, den passar inte min kroppsform". Vadå passar inte min kroppsform? Vad är det för påhitt egentligen? Då innebär det att man ska ha en speciell kroppsform för en viss typ av kläder? Det är knäppt? Eller har jag fel? Jag har tex "dubbla" höfter. Först kommer midjan, sedan går det ut för höften, sedan svänger det inåt igen men sen går det ut en gång till innan det går inåt längs med benet.. kanske konstigt förklarat.. lägger upp en bild istället..

...och då kan jag, enligt mig själv då, inte ha en klänning som är tight kring höfterna för "det passar inte min kroppsform". För man ska vara slät där, rak liksom, även om man har stora höfter som går ut så ska de inte gå ut TVÅ gånger. Men vem har sagt det? Seriöst? Det är urkorkat. Detta är en tanke som man inte ens ifrågasätter. Det bara är så bara för att de flesta andra människor kanske inte ser ut så... Och då ska det inte vara så. MEN NU ÄR JU JAG SÅ! Och det är ju inget fel med det. Inte egentligen.

Det är mycket sådant som man inte tänker på. Många sådana tankar som är liksom inplacerade i ens lilla huvud. Åsikter som man inte ens förstår hur de kom dit från början. Jävligt sneaky alltså. Vem har bestämt allt det här?

Jag har höfter som gå ut två gånger. Jag har tydligt skelett (nyckelben osv som syns mycket), små korta fingrar, födelsemärken överallt, lös hud på magen, bristningar, ett bröst som är lite större än det andra, bröstvårtor som sitter för högt upp så de hoppar ur nästan alla bh:ar, breda & stora "okvinnliga" fötter, celluliter på lår och röva, "ridbyxlår" osv. MEN DET ÄR FAN INGET FEL PÅ MIG! Jag råkar se ut så. Min kropp råkar vara byggd så. Det finns inget rätt eller fel på en kropp. Min kropp fungerar. Mitt hjärta slår, mina lungor andas, mina ben går, min fötter gör att jag kan stå, mina händer kan greppa om saker. Det är viktigt. Hur den ser ut är oviktigt.

Och även om det är oviktigt så är den väldigt fin på sitt sätt. För ingen bestämmer för mig om vad som är fint eller fult, det är bara jag som gör det. Det råkar faktiskt vara så att jag har ensamrätt på mina egna tankar (!!) därför vägrar jag låta någon annan bestämma om min kropp är fin eller ful, rätt eller fel.

Imorgon är det jag som tar på mig den tightaste klänningen i stan.

Likes

Comments

Här kommer recept på en super god tacoburgare. Robert, som inte gillar verken bönor eller tofu speciellt mycket gillade den också. Dock blev det 6 burgare & 3 små biffar av smeten istället för 4 st. Jag ändrade såklart själv i receptet med kryddor osv och sedan hade jag andra saker på burgaren än vad det står men man gör såklart som man själv vill. Hade mangosalsa, tacosås & créme fraiche som sås :). Mums.

Jag hoppas ni ser vad det står, kändes lättare att bara fotografera receptet än att skriva av det. Hur min burgare blev ser ni här under!

Likes

Comments

Hej. Och ja. Vad mer? Alltså herregud vad tråkigt mitt liv är just nu. Här händer inte mycket. Springer lite då & då, äter god mat, får lite utbrott ibland, skrattar, gråter, panikar, skrattar igen. Tittar på film och pussas. Som sagt så har jag kommit in i en dålig period men det är upp och ner hela dagarna. Kan vara riktigt ledsen halva dagen och sedan bli jätte glad och sedan få ett utbrott på kvällen men ändå skratta när jag ska sova. Knäpp med andra ord. En massor av tillfällen att träna på mina läxor i DBT-terapin iaf, hehe.

Igår hade vi "dejtdag" som vi har en gång i veckan. Jag gjorde jätte goda tacoburgare på bönor/tofu ifrån en vegetarisk kokbok jag har. Bästa kokboken! Sedan var vi på filmklubben och såg en film. "Room" hette den och det var en stark och lite tung film. Filmklubben är en klubb som 1 gång i veckan har lite annorlunda filmer på biografen för 50kr. Rätt så kul grej faktiskt, tips om ni bor i Varberg.

Det här med "dejtdag" är något vi nyligen börjat med. Har även börjat med "självkväll" en gång i veckan där vi har en kväll eller dag för oss själva. Vi kan båda vara hemma liksom men vi tar inte hänsyn till varandra utan gör vad vi vill på vårt håll. Detta är något som Robert bett om då han behöver vara ensam ibland, något som jag aldrig behöver. Därför började vi med detta. Vi har ju typ myskväll varje dag och ser film i soffan men på dejdagen ska vi göra något annat liksom. Att se film hemma är inte att umgås enligt mig eftersom man inte ägnar varann någon uppmärksamhet utan bara ser på tvn. Det behöver inte vara värsta sakerna vi ska göra utan det räcker med att tex spela sällskapsspel, lägga puzzel, gå ut och äta, gå på bio/teater/konsert, laga lite lyxigare mat tillsammans, köra go-cart, bowla, spela biljard osv.. tycker faktiskt att detta är en riktigt bra grej vi börjat med.

Lägger upp receptet på tacoburgaren i ett eget inlägg förresten, om ni vill testa. Mycket god!

Jag ska tänka ut lite mer att skriva om. Jag har ju en massor av saker jag vill skriva men det blir aldrig av. Jag måste ta tag i det snart. Såhär trist får inte bloggen bli.

Kram på er. Godnatt!

Likes

Comments

Jag försöker äta lite olika till frukost och det finns ju så mycket gott! Här kommer lite tips om ni bara sitter med samma varje dag. Våga ta ut svängarna, det är värt det!

1. En portion gröt med mjölk & bär. En smörgås med något gott pålägg & juice. Standard.

2. Yoghurt med flingor/müsli & bär. En smörgås med gott pålägg samt juice. Också standard.

3. Varm choklad med 2 smörgåsar/en fralla med gott pålägg & juice.

4. En smoothie och 2 smörgåsar/fralla med gott pålägg.

5. 2 smörgåsar/en fralla med gott pålägg och ett kokt ägg.

6. En skål med yoghurt & bär, 4 st belvita & ett glas juice.

7. 3 st små pannkakor med sirap/bär/sylt och vaniljkvarg/grädde.

Tips att göra med gröten: klipper alltid ner katrinplommon när jag kokar min gröt och ibland russin. Mycket gott. Toppa med hackad mandel/nötter, bär, kokoschips, sylt, jordnötssmör, annan torkad frukt, rivet äpple, stek äppleskivor i kanel och lägg på, häll nyponsoppa/blåbärssoppa på (gör jag varje morgon!), olika frön & linfrö. Gör en egen grötblandning med rågflingor, fiberhavre, havregryn, dinkelflingor, boveteflingor solrosfrön, pumpafrön, hackade nötter, linfrö (osv, vad du vill) och ta 1 dl av blandningen varje gång du ska koka gröt.

Jag byter alltid ut juicen på morgonen mot nyponsoppa/blåbärssoppa. Eller varför inte saft eller olika havredrycker (finns ju med smak av apelsin/mango mfl)? Valen är oändliga.

Olika goda pålägg: Ost, mjukost, jordnötssmör, sylt/marmelad (och ost om man vill), 1/2 avokado ca, kokt ägg, tartex, olika nötsmör, tapenade, hummus, skivad banan, keso (kanel på bananen & keson är heaven), messmör, sån hård norsk ost som är brun, olika sallader (mimosa tex)..

Jag äter ju inte fisk/kött men det finns mängder med pålägg ju för det. Skinka, korv, kalvsylta, kaviar, makrill, ägg&sill, lax, köttbullar osv..

Jag älskar frukost & tycker det är så kul att variera. Detta var lite av mina tips men sedan finns det massor av olika saker. Äggröra, bacon, scones, olika frukter, fruktsallad & turkisk yoghurt osv osv.. Sedan är det ju så att vissa behöver äta mer eller kanske tom mindre. Jag går efter hunger eller om jag ska träna och sånt & då äter jag mer. Ibland lägger jag till ett knäckebröd eller tar 2 mackor istället för en. Våga! Inget farligt händer och det finns inget som heter "för mycket". Finns bara "för lite" !
Ha en fin dag!

Likes

Comments

Hej. Varit lite dålig på att uppdatera det senaste tror jag. Minns inte ens när jag skrev sist så det måste varit några dagar sedan. Det är lite rörigt nu. Eller inte rörigt direkt men jag har mått ganska dåligt på senaste och det har varit jobbigt. Maten har gått bra, tar inte ut det på det längre. Varit på samtal på äs-enheten för första gången sedan Capio. Det gick bra, pratade i 1,5 timmar (men mycket var om annat, det var så längesedan vi sågs hon & jag). Fick med mig lite övningar och utmaningar därifrån. Försökt göra dem men det har varit lite kämpigt just för att jag mått så dåligt annars.

Jag har haft det roligt också. Igår var jag & Robert på mordgåta! Det var riktigt kul faktiskt! Det var en teater som spelade upp en pjäs med ett mord och så får man liksom vara med och gissa på vem som var mördaren, lite cluedo ni vet? Det var trerätters också och helt okej mat. Mysigt. Sedan har jag varit på dejt med Robert i torsdags. Åt på en indisk restaurang här i stan som jag velat prova länge. Mycket gott! Tog doggybag trots att det bara var sås kvar för "jag kan ju faktiskt lägga i lite själv", hahahahaha. Så sniket. En gång i veckan har vi en dejtkväll/dag där vi hittar på saker tillsammans. På tisdag blir det filmklubben :)!

Sedan har jag försökt tänka annorlunda kring kroppen och är aktiv på min instagram för att boosta mig själv. Pratar och skriver så som jag vill tänka och som jag tänker om andra. Jag tänker så själv också många gånger, men såklart inte alltid. Men ju mer jag gör det desto lättare går det. För det spelar faktiskt ingen roll. Kroppen. Vikten. Vad säger det om mig? Ingenting. Alls. Jag är älskad för att jag är rolig, smart, empatisk, kärleksfull, mysig och en massa annat. Inte för att jag väger en speciell siffra. Så dumt egentligen. Kroppen har ju sin funktion ändå, oavsett hur den ser ut så gör den sitt jobb- jag lever. Jag lever & får uppleva massa roligt (även om det mest varit rätt så jobbigt så måste man se alla guldkorn. För det finns alltid några varje dag).

Jag är stolt över min kropp. Det är ett under att den fungerar. Det är ett mirakel att mitt hjärta slår. Jag är tacksam. Så här kommer lite bilder på min fantastiska kropp som hela tiden arbetar och kämpar på så jävla bra!

...och så fick det bli lite gottit ifrån veckan. Godis från lördags, frukost med mina frallor jag bakade, bananpannkaka & den indiska maten! Mums. Älskar mat verkligen. Så gott!

Nu ska jag försöka komma till ro. Godnatt på er. Sov gott!

Likes

Comments

View tracker

Som rubriken lyder så mår jag lite knäppt just nu. Jag vet inte vad det är med mig och det skrämmer mig. Eller var det såhär det var innan jag blev sjuk i ätstörningen? Är det min borderline som visar sitt fula tryne? Kanske. Eller ja, troligtvis. Jag har ju trott hela tiden att jag varit "återställd" till det normala rent emotionellt efter min vikt blev stabil. Jag menar, när jag var underviktig så kände jag ju inga verkliga känslor, det var antingen zombiemood eller extrem ångest. Då trodde jag att jag var normal, nu kan jag säga att hela jag & stämningsläget var tydligt påverkad av min undervikt och svält. Jag har varit så upptagen med min anorexi de senaste åren och i grund och botten var det ju bara ännu en undanflykt ifrån mitt instabila jag. Så nu är det kanske så att jag är tillbaka, mitt rätta jag.

Detta är en tung insikt. Jag är såhär instabil & knäpp. Hur ska jag hantera det? Det är ju i och för sig det som jag ska lära mig i DBT:n (som jag var första gången på idag och det gick bra).

Nej, nu är det slut på att vara deppig (i alla fall här på bloggen). Min mamma kommer om 1 timme och vi ska äta ihop. Jag ska göra linssoppa och bakade frallor tidigare i eftermiddag. Mums. Ska försöka att inte brista ut i förtvivlan när hon är här (när jag är känslig och ser mamma så bara brister det för mig, som en liten bebis).

När jag mår såhär så måste jag försöka ta hand om mig. Det är svårt att vara stillasittande för mig och jag har inte gjort något direkt vettigt idag (Bella, det är normalt. Det är storm ute, det är okej att vara inne då). Försöker byta stämningsläge. Bakat, dansat, lyssnat på konstig musik, planerat framåt. Ikväll ska jag säga till min man att krama mig hela kvällen och så ska vi bara gotta ner oss i soffan med en go filt och lyssna på ovädret som slår mot rutan. Kanske se en film eller två.

Kram på er!

Likes

Comments

Hej. Har tänkt göra ett inlägg om detta tidigare med det har inte blivit av. Fått en del frågor om vad DBT är för någonting och vad man får hjälp med där.

Först så tänkte jag förklara lite om borderline eller som det numera heter "emotionell instabil personlighetsstörning". Det är svårt att förklara det, precis som med många andra psykiska svårigheter så är det svårt att förstå om man inte själv har det. Men det handlar om en medfödd känslomässig sårbarhet som innebär att jag reagerar starkt på både positiva och negativa känslor. Jag reagerar starkt även på väldigt små saker och det tar lång tid för mig att lugna ner mig igen. Eftersom det är så starka reaktioner så får jag svårt att reglera dem känslorna och ännu svårare- att stå ut i de negativa känslorna.

En del av den här problematiken handlar också om ett dåligt självförtroende & självkänsla. Osäkerhet kring mina egna tankar, känslor, upplevelser och beteenden. Känsla av identitetskris liksom. Jag ser saker i svart/vit, hittar ingen gråskala. Eftersom jag inte kan hantera & reglera mina känslor & kombinerat med svart/vitt tänkande har jag ingen förståelse för att mina negativa känslor kommer gå över (även om de gjort det miljoner gånger innan). Allting har alltid varit såhär, kommer alltid vara såhär osv.

Det är så mycket mer men det kommer ta en evighet att skriva om, hittade en bra beskrivning på nätet som sammanfattar rätt så bra.

Såhär stod det:

"Känslor av förtvivlan, ensamhet, nedstämdhet, irritation och ångest är vanliga hos en person med borderline. Känslorna är också instabila vilket betyder att man i ena stunden kan vara lugn och harmonisk för att i andra stunden känna sig uppjagat och ledsen. Starka känslor, känslor som utlöses lätt och skiftar fort kan vara svåra att handskas med för andra människor. Relationer till personer med borderline blir därför ofta både intensiva och stormiga. En extrem separationsångest förenklar inte heller saken. Vid endast hot om en separation kan känslor av tomhet och övergivenhet utlösas hos den som lider av borderline. Ett annat problem med borderline är att man tenderar att se saker i svart eller vitt istället för i gråskalor. Antingen tycker man att saker är jätte bra eller jätte dåliga. Man idealiserar människor eller nedvärderar dem, det finns inga mellanlägen.

Den som har en förvrängd självbild upplever sig själv på ett annat sätt än personer runt omkring gör. Man är osäker på vem man är och personlighetsdragen man har kan variera kraftigt i olika situationer. Upplevelser av värdelöshet härstammar inte sällan ifrån en både negativ och vacklande självbild. Människor med denna störning är känslomässigt sårbara och beteenden där man med avsikt skadar sin kropp genom exempelvis att skära eller förgifta sig förekommer ofta, vilket även självmordsförsök gör.

Personer med borderline är också mycket impulsiva vilket kan göra dem till en fara för sig själva och andra. Det kan handla om vårdslöshet i trafiken, sexuell äventyrlighet eller drogmissbruk. Impulsiviteten tillsammans med intensiva och snabbt skiftande känslor kan leda till känsloutbrott som omgivningen har svårt för att förstå sig på eller rent av slagsmål med andra personer".


Kriterierna för borderline är:
1. Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer. Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

2. Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.

3. Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla.

4. Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.

5. Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar

6. Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar).

7. Kronisk tomhetskänsla.

8. Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).

9. Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.

Man kan inte få diagnosen innan man är 18 år och du måste uppfylla minst 5 st av ovanstående 9 kriterier. Jag uppfyller alla utom just kriterier nr.9. Man kan ha borderline men ändå ha ett fungerande liv utåt, som jag haft tidigare, med tex ett välskött arbete osv.. De personer som blir mest drabbade av detta är ju jag själv och mina allra närmsta (Robert & mamma). Det är ingenting som märks på en person. Det är ingenting man kan bli frisk ifrån heller då det inte är en sjukdom utan en störning i min personlighet men det kan bli bättre med hjälp av rätt terapi.

DBT- Dialektisk beteendeterapi

DBT är den terapiform som är mest effektiv för personer med borderline. Jag gick detta när jag var ca 14 år men var inte så mottaglig då. Behandlingen är uppbyggd med olika delar. En del är individualterapi. Det innebär att jag går till min terapeut (specialiserad på DBT) en gång i veckan för samtal. Sedan är det "färdighetsträning" (gruppterapi) där man går i en grupp en gång i veckan och går igenom & tränar på olika färdigheter (relationsfärdigheter, stå-ut färdigheter osv) samt mindfulness. Där får vi också läxor och där pratar vi mer allmänt kring saker. På mina individuella samtal kommer jag gå in mer djupgående på färdighetsträningen och vad det innebär för just mig i mitt liv. Mål med färsighetsträningen är att lära sig att förändra beteenden, känslor & tankar som ger upphov till svårigheter och inre lidande.

Specifika mål:
Att arbeta bort/minska:
1. Beteenden som leder till kaos i relationer.
2. Labila känslor/dåligt humör.
3. Impulsivitet.
4. Dåligt grepp om sig själv, bristande kontroll över tankar.

Att arbeta fram/öka:
1. Förmågan att hantera relationer.
2. Förmågan att reglera känslor.
3. Förmågan att stå ut när det är svårt.
4. Förmågan att vara närvarande i nuet.

En sista del i behandlingen är telefonstöd dygnet runt. Jag kan ringa min terapeut dygnet runt (när där är kaos! Inte bara för skojs skull liksom) och be om hjälp att tex använda någon färdighet i en krissituation som jag inte kan hantera själv. Måste då vara beredd att ta emot hjälpen & göra vad hon säger.

Man börjar i olika faser. Först så går man "DBT commitment" som några individuella träffar med sin terapeut där man lär sig om vad DBT är för något, går igenom vad just den patienten kan ha för nytta med att gå behandlingen osv. Sedan skriver man ett kontrakt där man binder upp sig på att fullt ut delta i behandlingen under en viss tid. Den här fasen är precis slut för mig.

Sedan kommer man till Fas 1- uppnå kontroll. Här ligger fokus på att arbeta bort självdestruktivitet/självmordsbeteenden/terapistörande beteenden. Tex att man skär sig.

Fas 2- minska lidande. När man är klar i fas 1 så kommer man hit och då ligger fokus mer på att hantera känslomässig smärta och att försöka minska den. Att träna på icke-destruktiva beteendemönster.

Fas 3- skapa ett liv värt att leva. I fas 3 så ligger fokus på att minska lidande & skapa mer ändamålsenliga beteenden. Att identifiera livsmål och arbeta med att uppnå dem samt att öka självrespekten.

Oj vad mycket det blev! Hahahaha, om ni orkat läsa allt är jag väldigt imponerad.
Idag hade jag mitt riktiga första samtal med min individuella terapeut och det gick bra. Imorgon är första gången jag kommer gå i gruppen så det känns lite nervöst men hoppas på det bästa.

Jag hoppas att det inte blev allt för invecklat i alla fall och att ni som undrade fick svar på era frågor.

Kram på er!

Likes

Comments

Recept på en riktigt god & enkel tomatsoppa kommer här! Jag gjorde den som förrätt på nyår & den blev uppskattad! Som förrätt räcker det ju till fler än 4!

4 portioner:
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
Olja att fräsa i
2 x 500 g krossade tomater
2,5 dl matlagningsgrädde
2 msk riven färsk ingefära (eller mer efter smak)
1 grönsaksbuljongtärning
3 dl majs
Paprikapulver, salt & peppar efter smak
(Färsk basilika)


Pepparrotskräm:
2 dl créme fraiche
Riven pepparrot

Bröd till servering

Hacka lök & vitlök och fräs i en kastrull. Häll över krossad tomat, grädde, ingefära, buljongtärning & paprikapulver och låt sjuda några minuter under lock. (Här hade jag i ungefär en halv kruka färsk basilika). Mixa soppan slät och tillsätt eventuellt lite vatten för lösare konsistens. Skölj majsen och häll i soppan, smaka av med salt & peppar. Blanda créme fraiche med riven pepparrot och klicka i soppan före servering. Ät tillsammans med ett gott bröd :)

Likes

Comments

Hej! Tittar in & önskar er en härlig lördag. Vaknade upp till snö idag och det gjorde mig inte på så gott humör. Åt god gröt och råkade hamna framför en dokumentär om en äldre dam med bipolär sjukdom, den var intressant och lite underhållande också. Klockan blev sen förmiddag innan jag & Robert gav oss ut till Apoteket för att hämta ut lite mediciner. Jag har haft så mycket mediciner när jag var yngre, provat väldigt många, speciellt när jag var inlagd på sjukhuset så länge men även på mitt första behandlingshem. När jag blev runt 19 år så satte jag ut allt, ville inte ha något och var medicinfri ända fram till Capio i princip. Började med insomningsmedicin och lugnande några månader innan bara. Hade lite hit & dit på Capio som var tillfälliga och när jag kom hem igen så har jag slutat med Imovane, Propavan, Sobri & Theralen! Jag går kvar på Voxra (som ruinerade mig idag. Så sjukt hur dyr en medicin kan vara!!) och tar multivitaminer & extra folsyra + 2 movicol varje dag för lilla magen. Känns så skönt att ha slutat med de andra! Jag är väldigt anti mediciner. Jag tycker att psykiatrin är alldeles för frikostiga med att skriva ut mediciner, som jag anser bara är en tillfällig lösning. Det är klart att vissa tillstånd & sjukdomar kräver medicinering men långt ifrån så många som har det hade behövt det. Kanske hade det räckt med att någon tog sig tid, lyssnade och fanns där & gav samtalsstöd? Men det finns det verken pengar eller personal till, en skam. Som när min mamma ville börja gå på vuxenpsykiatriska mottagningen för samtal eftersom hon kände sig så deprimerad och ledsen, då vägrade de ta emot henne innan hon hade varit på vårdcentralen, fått ut antidepressiv medicin och provat den utan effekt- ja, då kanske de kunde ta emot henne. Sånt gör mig förbannad!

I alla fall. Var på Intersport och handlade broddar till mina löpskor så jag kunde ge mig ut i halkan & slasket. Rekommenderar de broddarna, Springyard SportGrip! Satt bra på skon och jag fick ett bra grepp för ca 200-lappen. Väldigt värt det. Pölsade i alla fall fram i slasket hela eftermiddagen och det var väldigt härligt. Men tungt var det, som att springa i sand nästan. Efter en kanske lite för lång löprunda i detta vädret så kom jag hem ganska trött, brukar annars vara piggare när jag kommer hem. Lyssnat på kroppen och vilat i några timmar nu. Jag har haft några dagar som varit lite svåra det senaste. Jag vet inte vad som är fel på mitt humör just nu, väldigt instabil och jag kan inte riktigt hantera alla känslor. Blir så lätt ledsen och har gråtit mycket nu en period. Hamnat i en liten svacka. Men gör inget destruktivt av det i alla fall, låter det inte gå ut över maten eller skadar mig på något annat vis. Fortsätter det såhär dock så blir det inte lätt, behöver bryta detta rätt så snart. Får se vad min terapeut säger på tisdag.

Nu blir det tacos och sedan har jag köpt en jävla massa choklad till filmmys ikväll. Mums. När man är ledsen då ska man äta choklad för då blir det bättre. Det säger alla iaf. Kanske inte stämmer in på någon med en ätstörning men det skadar ju inte att prova, hehe.

Kram!

Likes

Comments

Hej. Sitter här nerkrupen under filten och fryser. Var kommer den här kylan ifrån? Brrr. Nej, tack till vinter. Jag vill ha sommar alltid.

Anyway. Igår anmälde jag mig till Göteborgsvarvet. Jag satt framför datorn med hög puls och oro i kroppen men tryckte ändå på "anmäl". För jag vill våga. Anledningen till att jag inte gjort det tidigare är att jag haft så mycket hindrande tankar. Först när tanken på att springa loppet dök upp så kändes det bara löjligt, vilken idiotisk idé! Det där kan inte jag, jag kommer aldrig att klara det. Jag skrattade bara bort det men någonstans i bakhuvudet har tankarna på det ändå varit kvar. Kanske kan jag? Nej, det kan jag ju inte! Eller? Det är ingen mening att ens tänka på det eftersom jag är så dålig på allting och jag kommer ändå att misslyckas...fast tänk om jag kan? Tänk vad kul det skulle vara! ..men nej.

Men igår så kände jag bara "fuck it". Klart jag kan! ..och kan jag inte så har jag ju försökt och haft kul under tiden. Om jag behöver avbryta loppet så gör det ingenting, det är säkert många som gör det! Och om jag inte springer hela utan går några km, vad gör det? Om jag springer hela så är det ju jätte kul!! Men inget måste. Och nu ser jag fram emot det! Vad roligt det ska bli!

För såhär har det varit hela mitt liv. Jag har aldrig gett mig på utmaningar eftersom jag tänkt så negativt om mig själv. Så länge jag kan minnas har jag varit rädd. Rädd för mina känslor, rädd för att inte vara älskad, rädd för att inte bli omtyckt, rädd för att misslyckas, rädd för att leva, rädd för att andra ska upptäcka att jag är värdelös. (Men Bella, du är inte värdelös. Du är så bra som bara du kan vara).

Jag har spelat en del sporter men alltid varit rädd. "Passa inte mig, jag kommer bara göra bort mig och skämma ut laget". Jag hade underkänt i många ämnen i grundskolan. "Jag skiter i läxor & uppgifter för det kommer ändå inte bli bra och alla kommer förstå hur dålig jag är". Jag hade annorlunda klädstil och betedde mig annorlunda. "Jag klär mig & gör tvärtemot alla andra för det är bättre att medvetet vara konstig än att försöka men inte passa in". Jag har aldrig vågat utan gett upp redan innan eftersom man inte kan misslyckas om man inte ens försöker.

Men nu tänker jag försöka mer. Kanske inte med att passa in & sånt, haha. Den fasen är förbi. Nu vill jag inte passa in och jag är hellre mig själv och blir omtyckt för det (även om det bara är av en handfull personer. Jag behöver inte fler)! Jag har varit så rädd för livet i sig liksom, försökt fly med olika destruktiva medel. Varit så rädd för min borderlineproblematik och mina känslor, velat sopa allting under mattan istället för att försöka ta tag i det eller så har jag velat att någon annan ska göra det åt mig. "Ta bort mina känslor! Hjälp mig!". Men det går ju inte. Det ligger ju på mig själv! Men då måste jag våga.

Och det gäller ju också ätstörningen. Våga släppa taget. Satsa. Utmana. Vad händer om jag provar? Vad är det värsta som kan hända och hur farligt är det egentligen? Tänk i ett stort perspektiv (typ 10 år)... Vad är det bästa som kan hända? Tänk vad underbart om det blir så istället! Och många gånger är det faktiskt just så det hat blivit- det bästa har hänt. Och om det värsta hände så var det inte så farligt ju. Inte egentligen. Om 10 år så spelar det ingen roll.

Men för varje gång jag vågar satsa, för varje gång jag vågar utmana, för varje gång jag vägrat lyssna på mina negativa tankar så har jag också vuxit som person, så har självkänsla och självförtroende tagit ett skutt uppåt. Och det hade aldrig hänt om jag gett upp från början, det hade aldrig hänt om jag inte försökt. Men jag kan ju faktiskt massor av saker! Och det vet jag nu, för jag vågade ta reda på det.

Likes

Comments