Egentligen tänkte jag skriva min historia innan jag började skriva inlägg som det här, men idag är det en sån här dag. Eller har faktiskt varit en sån här dag flera dagar i rad nu... Jag är på väg in i mörkret igen, jag är på väg att tappa greppet om min stabilitet jag byggt upp senaste månaderna. Just nu jobbar jag med att kämpa mig genom varje dag. Jag är glad jag skapat denna blogg för det jag tänkte göra just nu var något helt annat, men så kom jag på att jag börjar med blogga och sen får vi se helt enkelt om det hjälper att skriva av sig. Det kan bli rörigt, detta är ett inlägg direkt från mitt inre, jag skriver det som dyker upp.

För ca 30 minuter sen googlade "gå under jorden", jag vill bara försvinna. Vill inte var här mer, vill inte må som jag gör mer, vill bara få ett stopp på allt, vill få folk om kring mig förstå att jag inte klarar av låtsas vara stabil. Min googling gav inte mycket. När jag valde logga in här istället för göra min nästa googling var det svårt men jag gör det för mina nära och kära. Jag är stark, jag vill må bra och jag vill inte skada dom jag älskar. Men jag tror ingen förstår hur dåligt jag mår, hur mycket jag lider över allt som hände i somras. Tänk om man kunde spola tillbaka tiden. Nu skulle det underlättat om ni visste min historia men nu är jag inte i psykisk-form för skriva en ny del. Vet ni vad jag precis tänkte googla, det beskriver min osyiska-form ganska bra skulle jag säga? Vet inte om jag vågar skriva det egentligen då jag vet två av mina närmsta vänner läser här och vet att det är jag. Skapade dock bloggen för kunna skriva allt så... Min googlesökning som precis skulle ske innan jag loggade in här var "bästa sättet ta sitt liv". Jag vill inte dö, men jag vill sluta känna. Jag går i en dimma, kämpar dag för dag, timme för timme. Jag gör det inte för min skull, utan för alla andras. Jag vet jag är älskad, jag vet jag är duktig, jag vet jag har vänner. Så jag är inte missnöjd med mig själv, men ändå mår jag så förjävligt dåligt rent ut sagt. Men jag leer utåt, igen i min omgivning kan se att jag mår dåligt.

Just nu ser jag på serien "tretton skäl varför" och ser hur omgivningen drabbas av Hannah Bakers självmord. Den serien skulle kunna få mig deppa ihop men ger mig istället ännu en anledning till att kämpa på. Jag skulle aldrig vilja att min familj och vänner ska genomgå något sånt av min handling. Lika gärna som jag inte vill de ska genomgå något sådant, vill jag få andra att genomgå de tankar som personerna på banden gör. Jag vill få vissa personer tänka till och se ur mitt perspektiv. Är jag hemsk som känner så?

Just nu är mina tankar och känslor huller om buller. Vill bara slå huvudet i väggen för det skulle nog göra mindre ont än det gör just nu i mig. Men jag ska inte ge upp idag. Kommer ångra den tanken minst 10 gånger idag och vilja ge upp men skillnaden är på vilja och ge upp. Jag vill men ska inte.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag växte upp i en gul villa på i en fin förort i Stockholm. Vi hade en stor trädgård med lekstuga, sandlåda och en linbana pappa byggt åt oss barn. Jag bodde med en kompis mitt emot som jag kunde leka med varje dag. Jag växte upp med mina två äldre systrar och vi gick på en mysig liten friskola det var kö in på. Mina föräldrar bodde ihop. När vi blev äldre flyttade vi till en lite finare del i samma förort, till ett vit hus. Hade fortfarande kompisar ett stenkast ifrån, en lekplats precis utanför och våran pool. Drömlivet från alla andras ögon. Men ibland döljer sig något bakom ytan. Det är det bakom ytan jag kommer fördjupa mig i, men för ni ska kunna förstå mig tänker jag först börja med min livshistoria. Sen får vi se hur inläggen utvecklas och om jag lyckas håll en röd tråd eller om inläggen blir som min hjärna, en stor gegga.


Jag kom till världen 1997. Jag minns det inte, precis som jag inte minns andra stora delar av min barndom. Såklart jag minns vänner, vissa händelser och sådant men när jag sitter med folk som pratar om när dom var små inser jag hur lite jag själv minns. Första gången det gick upp för mig var endast för några år sedan, jag minns hur ledsen jag blev. Jag vill också kunna sitta och säga “ jag kommer ihåg…” eller “jag gjorde…”. Men det är bara acceptera att jag minns inte, och det jag väl minns är inget att vara stolt över. Men jag ska gå tillbaka så långt tillbaka jag kan minnas och ta upp de händelser som svetsat sig fast, händelserna som antagligen gör att jag är där jag är nu.

Jag hade alltså en super uppväxt utåt i många ögon, som ni läste i början. En glad sprallig tjej som älskade hästar. MEN där jag växte upp var inte hästar "inne" utan skulle man vara något så var det fotboll, dans eller gymnastik som gällde. Jag provade allt, men slutade alltid att jag hamnade i stallet ändå. Jag hade kompisar, det ska jag inte säga emot men dom var väl inte så populära heller. Redan innan 5an skolkade jag, jag rymde från skolan och ett tag var pappa tvungen sitta i skolan för jag inte skulle dra där ifrån. Lärarna jagade mig. Jag gick i samma skola till 5an då det sen var dags att byta till en som gick upp till 9an. Jag byte till en större skola som var känd för ha elever med bäst betyg i kommunen, jag som dessutom hatade plugga, hur skulle jag passa in? Det gjorde jag inte. Eller ibland gjorde jag det och ibland inte, var lite dag från dag. Vissa dagar var jag mobbad, andra dagar var jag med dom som mobbade mig och då mobbade jag någon med dom, rörigt och dubbelmoralen behöver vi inte ens ta upp... Minns fortfarande en speciell dag: det skickades runt en lapp om att jag hade sex med hästar. Jag minns klassrum, elever och var jag satt när lappen nådde mig. Jag vet inte hur det påverkat mig men av någon anledning har den händelsen verkligen fått en fast plats i mitt minne. Kanske jag kommer fram till det nu när jag ska sätta ord på allt och blottar mig för er.

Jag hade en granne som jag gick i samma klass med, vi var tighta och höll ihop. En vecka i 7an i januari var jag sjuk, sjuk på riktigt och inte låtsas sjuk som jag var väldigt bra på att vara annars. När det var dags komma tillbaka till skolan var det som jag varit borta ett år. Allt hade ändrats. Min granne hade blivit kompis med dom coola. Jag fanns inte i hennes värld längre. Jag tog mig igenom 7an och sommarlovet kom.

Jag vet inte hur det gick till men mamma och pappa började kolla på gårdar och i slutet av sommaren hittade dom en som vi flyttade till i september. Jag började i skolan ute på landet. Det var egentligen då mitt liv började.

Fortsättning följer...

Likes

Comments

Jag vet inte var jag ska börja, vet inte hur jag ska börja, alla mina tankar bara snurrar i ett . Det är så svårt sätta ord på det som pågår innanför pannbenet men jag har skapat denna blogg för att på bästa sätt få ordning på kaoset i mitt huvudet och för att ni ska förstå vad som sker bakom leendet. Jag vill få ut min historia, skriva av mig. Jag hoppas nå ut till andra som inte mår bra men framför allt nå ut till de som är anhöriga. Jag vill få de som inte mår dåligt att lättare förstå.

Jag kommer vara anonym, det ni får veta om mig är att jag är en tjej i 20-års åldern som bor typ i Stockholm. Jag ler hela tiden, alla undrar om jag alltid är så glad, får ofta höra jag är energisk och positiv och sprider glädje runt mig. Men alla kan vi spela teater, jag har diagnosen depression. Jag försökte den 29 augusti 2017 att ta livet av mig. Jag kommer berätta min historia från början till slut, ur mitt perspektiv, och sen får vi helt enkelt se var det leder. Jag tar gärna emot tankar, funderingar, förslag och frågor.

Likes

Comments