Header

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det här inlägget blir lite halvluddigt iom. att jag skriver så pass sent, men jag hoppas att ni förstår.

På tal om sent.
Vet inte om det bara är av en slump eller om det har med avsaknaden av antidepressiva mediciner att göra, men jag har den sista tiden blivit trött väldigt sent på kvällarna, och det har resulterar i att jag har svårt att somna, vilket i sin tur lett till att jag har börjat sova långt in på dagarna, och vid det här laget känns det som att min dygnsrytm är helt körd ☹️
Har ni reagerat på det sättet när ni har slutat med någon medicin? Hur gjorde ni för att komma tillbaks på "rätt spår" igen? Ni som har problem med sömnen rent allmänt får jättegärna komma med tips också!

I förrgår (fredags) var jag i alla fall och träffade min läkare på Unga Vuxna. Mötet tog inte ens en kvart då hon ansåg att jag verkade vara i väldigt bra form, och att jag gjorde helt rätt som slutade ta Voxran när jag märkte av de biverkningar jag fick. Hon tyckte att jag verkade klara mig bra utan mediciner, och vi ansåg oss vara "klara" med varandra. Det känns lite skrämmande, att inte längre ha en regelbunden kontakt med psykiatrin, men hon önskade mig lycka till och sa att jag självklart fick höra av mig om allt vände och blev pannkaka igen!

Idag var jag hos sjukgymnasten och rätade ut min vänstra höft som var rejält bakåtroterad. Jag har varit ojämn i höften i mååånga år, och mitt vänstra ben har varit centimetern längre än det högra. Nu fixade vi till det, och det känns lite småunderligt att vara rak, haha. Han fixade dessutom spänningarna i mitt bröstben och på lördag ses vi igen så att jag får ett träningsschema för att få ordning på spalten som jag har i ländryggen.
Bye bye ryggontet som har hemsökt mig i hela mitt vuxna liv! Äntligen blir jag av med dig.

  • 9 readers

Likes

Comments

Ber väldigt mycket om ursäkt för att jag inte har skrivit på vad som känns som en halv evighet, men jag har varit totalgolvad av en förkylning, eller kanske rent av influensa.
På lördag är det två veckor sen jag gick hem från jobbet med halsont och feber. På tisdagen var jag på arbetsintervju hos Academic Work, och då hade hostan hunnit kicka in. Joel och jag tog Ninja med oss och åkte till Stockholm då jag skulle på ytterligare en intervju för ett annat företag på torsdagen och vi tänkte att det vore skönt att få "pusta ut" innan det. På kvällen var jag riktigt risig, och på onsdagen hade jag utvecklat en luftvägskatarr med en stooor sårliknande rodnad i svalget. Febern ville inte ge med sig, men jag tvingade ändå mig själv att träffa svärmor på den nya restaurangen Portal på S:t Eriksplan. Blev bjuden på "Love Stew" till förrätt och sen hällstekt kalvinnanlår till varmrätt. Även om det var oerhört trevligt att träffas över en middag och det lilla i smakväg jag kunde känna av maten var alldeles fantastisk så var jag på tok för trött för att orka stanna för dessert, så jag smet hem och tryckte i mig glass för halsens skull istället.

Jag överlevde intervjun på torsdagen. Företaget låg på Östermalm, men lokalerna var tråkiga och arbetsplatsen kändes inte helt rätt för mig. Kom dit uppklädd och fancy as fuck och möttes av helt.. Vardagsgrå människor. Vid små skrivbord. Och med ledsna ögon. Jag nästan hoppas att de inte vill ha mig, haha. Har ni någonsin känt så efter en arbetsintervju?

På fredag morgon klev vi upp okristligt tidigt och satte oss med en skrikande kiss och bajsmaskin på tåget hem till Örebro. Med skrikande menar jag att herr Ninja inte var helt nöjd med att tåget var väldigt ryckigt. Med kiss och bajsmaskin menar jag att han i två omgångar gjorde på sig inom loppet av 30 minuter. Behöver jag säga att katten just då var väääldigt billig?
När vi kom fram till Örebro fick Joel ta Ninja, för klockan 10:00 hade jag en tredje arbetsintervju, och jag hade ingen tid till att lämna av honom hemma innan. Det första jag gjorde när jag klev av tåget var att springa in på Pressbyrån och köpa glass för att kunna bedöva den hemska halsen, vilket faktiskt fungerade.
Intervjun gick strålande, och nu väntar jag spänt på besked. Ni får hålla tummar och tår för mig!

Nu har äntligen förkylningen börjat ge med sig, och jag snorar inte längre ner allt i min närhet.
Idag har jag till och med orkat lämna lägenheten och inhandlat mormor och morfars julklapp samt ett nytt trådlöst tangentbord och mus till mig själv då min förra mus gav upp och jag höll på att få hjärnblödning på att behöva använda en trådmus när man har datorn kopplad till TVn och alltid sitter en halv mil ifrån skärmen. You get what I'm sayin'? Haha.

Nu ska jag göra kvällens te ur min tekalender, titta på julkalendern och sen spela Elder Scrolls Online, Skyrim eller Diablo 3. Har inte bestämt mig vilket som ligger högst upp på abstinenslistan.

Likes

Comments

Inga glammiga bilder här inte! Istället får ni en svettig provrumsbild på skjortan jag köpte idag. Kände mig lite illa tvungen efter att ha lyckats dragit på mig två arbetsintervjuer i nästa vecka! Heja mig 😃
På tisdag ska jag på intervju här i Örebro, och på torsdag far jag till Stockholm. Det ska bli väldigt spännande!

Utöver jobbrelaterade grejer har jag även träffat en sjuksköterska på Unga Vuxna för att följa upp och se hur jag tycker att mitt medicinbyte har gått. Jag vet inte om det beror på väldigt mycket stress på jobbet eller den nya medicinen, men jag har blivit väldigt känslig och mer lättretad den senaste tiden. Vi kom fram till att jag ska sluta med mina antidepressiva under en period för att se hur det känns. Blir det totalt kaos så har jag tid hos min läkare senast den 9e december, och i så fall sätter de väl troligtvis in något annat istället. Värsta tänkbara vore att behöva gå tillbaks till Fluoxetinet i och med alla äckliga biverkningar, men det löser sig säkerligen på bästa sätt 😊 För en gångs skull är jag i goda händer, känns det som.

Nu ska jag speja på julklappar till familjen och pojkvännen! Har bara lyckats bocka av mammas än så länge, och jag vill verkligen inte vara ute i sista minuten. Synd bara att jag har så taskig fantasi 🙄

Likes

Comments

Igår var jag hemma från jobbet med migrän, och när jag piggnade till framåt kvällen fick jag något ryck och bestämde mig för att julpynta. Jag smet upp på vinden och hämtade ner alla julattiraljer som jag gömt i en gammal låda, drog på julmusiken och så var jag i full gång. När allt pynt var på plats drog jag till Ica och inhandlade glögg, julmust, pepparkakor, lussekatter, skumtomtar, clementiner och russin. När Joel kom hem kikade vi på Tomten är far till alla barnen och kalasade på godsakerna 🎅🏻 Behöver jag ens säga att julen är min favorittid på året? Haha.

Vilken är er favorithögtid? 😊

Likes

Comments

Den 8e januari 1992 föddes jag, Alexandra. Jag var inte planerad, men jag kom till ändå.

Min mamma Camilla hade inte varit tillsammans med min pappa Tom särskilt länge, och mamma trodde inte att hon kunde bli gravid då hon i många års tid hade haft problem med cystor på äggstockarna i kombination med endometrios. Vid en operation av en större cysta upptäckte man att hon var gravid, och hon planerade att göra abort då hon tyckte att det var för tidigt i relationen för att skaffa barn. Ändå beslutade hon sig för att behålla mig, och så var det med det. Lite drygt två år senare, den 11e februari 1994 föddes min lillebror, Anthony. Strax efter det lämnade pappa oss och flydde till Norge. Han lämnade mamma med skulder upp över öronen, och mamma gick sönder. Hon började successivt att missbruka de starka mediciner hon hade fått utskrivna genom åren i kombination med alkohol, och så var helvetet igång. Ganska direkt efter att min lillebror föddes och pappa lämnade oss träffade mamma en man som heter Rikard. Rikard blev snabbt som en far för oss, och trots att saker och ting "blev bättre" gick mammas mörka spiral djupare och djupare ner i avgrunden.

Vi växte upp under väldigt osäkra förhållanden, och i perioder bodde vi hos en stödfamilj för att mamma skulle få avlastning. Livet var för mycket och hon åkte in och ut från psyket efter självmordsförsök och allvarliga psykoser.

Under ganska många år var min tillflyktsort stallet, där jag kunde pyssla med hästarna och komma bort från hemmet. Här slapp jag se allt som hände där hemma, och jag kunde göra saker som gjorde mig glad. Jag tränade även friidrott och la mycket tid på skolan. Jag var duktig på allt jag gjorde då jag verkligen snöade in mig på "mina" områden. När jag blev äldre började mitt eget helvete. Allt från uppväxten hade utan att jag visste om det format mig till en lika trasig människa som min mamma, och när jag var i fjortonårsåldern diagnostiserades jag med depression.

Idag är jag 24 år gammal. Jag är numera även diagnostiserad med Asperger syndrom, och utöver detta har jag ett flertal olika tvångssyndrom, så som dermatillomani och dermatophagia.

Jag flyttade som ni säkert förstår hemifrån så fort jag bara kunde, och numera bor jag i Örebro med pojkvännen Joel och katten Ninja. Jag jobbar som timvikarie inom demensvården, ägnar stora delar av min fritid till att läsa kriminalare, titta på film och serier, brodera och sticka, dricka god öl och att träna. Det är just det här i kombination med mitt psykiska mående bloggen kommer att handla om. Om det intresserar er rekommenderar jag att ni följer min blogg, eller att ni tittar in på min Instagram. Den finns länkad till vänster här i profilen, och jag heter Begoodalex även där!

Ett varningens finger dock.
Här kan det dyka upp väldigt mycket knasiga texter och bilder, så följ på egen risk ;)





Likes

Comments

  • Twitter
  • Snapchat
  • Instagram
  • Blogkeen
  • Nouw