View tracker

sport
 
Morgonar är nog det jobbigaste steget för mig på dagen. Att kliva upp ur sin säng och tänka "nu ska jag till skolan och ta min tid på raster, människor och lärare man inte ens vill slösa sin tid på."
Ja det är klart jag vill stiga upp ur min säng och inte känna stress och ifrågasätta mig själv om det va värt att jag gick upp denna morgonen igen.
Jag är dock inte en människa som lider av skoltrötthet eller skiter i att gå upp på morgonen endå, För här sitter jag ju och skriver vi 6 tiden på morgonen. Jag börjar vid 8 tiden men går upp klockan 6 och jag bor ca 5 minuter från skolan med buss..Men igår kom jag på att mitt busskort hade gått ut så nu ska jag ta mig själv en lång och tråkig promenad om bara..känna hur kallheten är för kall att dra in i lungorna och hur mina tänder skallrar pågrund av kallheten.
Allt blir mycket svårare när jag tänker på att jag har 3 prov som ska utföras denna vecka.
Jag vet att det inte är roligt för er att läsa sånhär skit om skolan, det stämmer ju ner erat humör.
 
Så jag har en fråga till människor som tittat in på min blogg, Tycker ni det är värt att gå upp på morgonen för att göra det ni ska göra?

Är det någon som inte har några problem alls att ta sig upp? 

(skrivet när jag faktiskt gick till skolan och inte till praktik, känner att dehär inlägget va konstigt på riktigt!!)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

sport

Jag nekade alltid till det. Bipolära människor var konstiga och känslosamma människor.

Det började med dessa jäkla depressioner, allt sängliggandes, människor som föreslog psykologer och andra läkarrelaterade människor och hemska tankar. 

Jag trodde väl bara att jag hade en deppig period som typisk tonåring.. men detta kom bara i perioder, många dagar var jag mitt normala jag som var glad och social, den människan tyckte många om. Sen kom det helt plötslig dagar då jag ville springa upp o jogga kanske, direkt när jag kom hem ville jag kanske sortera saker och städa. De där låter helt normalt, men jag blev över-hypad. Kunde hitta på vad som helst, skrika och hoppa runt. Men bara någon dag efter allt detta springande och pigghet kunde jag ligga och inte röra mig ur fläcken, inte äta, bara vilja dö. Allt kändes som ett hinder.. hämta vatten, hälsa på någon, byta kläder. 

Att vara bipolär kan tänkas vara lätt i andras ögon..och helt ärligt kändes det inte så mycket för mig. Jag vägrade medicinering, jag tycke ju att jag va fullt normal. 

Bipolär är en manodepressiv sjukdom,  you can google it. Jag kan idag (efter medicinering och hjälp) förstå hur jag är, hur jag har varit. 

Jag vet hur människor kan skoja om människor som är bipolär eller bara för att en människa är på ett visst sätt ska de kallas bipolär..men tro mig det är större och både de som har manodepressiv och deras nära påverkas. Tror faktiskt inte många vet hur det är att ha manodepressiv sjukdom och hur det är för deras nära. 

Jag vet hur det är att vara hur jäkla glad som helst en dag och sen vilja dö en annan. Det har kanske påverkat mig vissa stunder men påverkat mina nära ännu mer. 

Vi är inte konstiga:) just saying

Likes

Comments

View tracker