View tracker

Jag skulle inte kalla denna smoothie nyttig. Det är en skål innehållande nästan 1000 kcal (uträknat genom kostbevakningen.se)! Men behöver ni lite extra så rekommenderar jag den starkt, för den är riktigt god.

Här är min jordnötsbowl!

1,5 dl havremjölk

3 msk jordnötssmör

2 st dadlar

2 msk kakao

1 msk linfrön

1 msk linfröolja

2 msk hampaprotein

2 st bananer (frysta)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Yes, ytterligare några smoothies för de få som eventuellt skulle kunna uppskatta det. Ni andra får bara stå ut och scrolla vidare ;)

Ananas och kokos är inte smaker jag brinner för, men det är gott att variera sig och jag gillar detta recept. (Min bild blev dålig så jag snodde bokens)

1 dl kokosmjölk

1 tsk kokosolja (Har ännu inte hunnit köpa, går bra utan)

2 msk kokosflingor

1 msk chiafrön (hade inga för tillfället, var ätbart även utan ;))

150 g fryst ananas (Jag köper helt enkelt en hel ananas, skär upp och fryser ner i påsar)

1 fryst banan

Och egentligen ska man väl inte hälla choklad på maten, men det är gott, okej?! Särskilt till denna smoothie!


Björnbär och kokos var en förvånansvärt smaklig kombo och denna mix är full av fibrer och nyttigheter!

1 dl kokosmjölk

1 msk pumpafrön

1 msk solrosfrön

2 msk kokosflingor

3 st urkärnade dadlar

150 g frysta björnbär

1 fryst banan

Toppa med valfri musli eller frön och ha en härlig smakupplevelse. Ha en fortsatt god kväll!!!

Likes

Comments

View tracker

Som vanligt är jag urusel på att blogga regelbundet. Har hunnit göra säkert upp mot tio olika smoothies sedan sist, men här är recept på två iallafall. Alla smoothie bowls kan toppas med musli, nötter, frukt och bär efter smak. Och ja, de blir väldigt tjocka i konsistensen och det är meningen. De ska kunna ätas med sked :)

Hallon och grönkål (övre bilden)

1,5 dl nötmjölk (jag använde mandelmjölk)

1 msk macapulver

1 msk hampaprotein

2 msk riven kokos

1 fryst banan

ca 1 dl fryst grönkål el spenat

ca 200 g frysta hallon

En fiberrik och smaskig smoothie med många näringsämnen. Inte särskilt söt, så vill man kan man ha i dadlar eller honung.


Super green smoothie bowl (nedre bilden)

1,5 dl mandelmjölk

1 msk mandelsmör

1/4 avocado (Jag använder fryst, men färsk går super)

1 näve spenat

3 blad grönkål

1 banan

100 g frysta jordgubbar

100 g fryst ananas

Väldigt nyttig, men en aning blek i smaken, anser jag. Jag hade dock fryst banan, ananas, jodgubbar, avocado, grönkål och spenat, så allt blev väldigt isigt! Ett tips är att tex ha vanlig banan (ej fryst).

Likes

Comments

Ja, nu var det ju bara sju månader sedan sist, men vi kör på med ett inlägg XD Denna gång tänker jag inte skriva något långt och filosofisk, istället tänkte jag utnyttja denna blogg för att dela med mig av något jag verkligen brinner för: SMOOTHIES!!!!

Först ut är Körsbärs-smoothie med macapulver

Ingredienser:

1,5 dl mandelmjölk

2 msk hampaprotein

1 msk macapulver

3 st urkärnade dadlar

1/2 tsk vaniljpulver

250 g frysta körsbär

1 fryst banan

Toppat med ekologisk musli och chokladpluppar

Enligt receptet ska man även ha i 2 msk torkade mullbär och 1 msk chiafrön, men det hade jag inte hemma.Gick finfint utan också. Hampaprotein och macapulver är kanske inte jättelätt att få tag på, men jättebra om man vill ha lite mer innehåll i sin smoothie. Vill man bara äta smoothie som efterrätt kan alltså skippa detta, men jag rekommenderar ändå att skaffa in något slags naturligt proteinpulver. Ska egentligen bara vara 200 g körsbär, men jag slängde i en hel förpackning. Blev fantastiskt gott!!!

Bon appetit!

Likes

Comments

Hehe, jag var lite osäker på om jag verkligen skulle offentliggöra detta... Men vafan! Vi kör på och bjuder på ett gott skratt!

Jag tog lite bilder tidigare idag för att demonstrera Catmans reaktioner på olika saker. Han är lite speciell nämligen ;-)

Först ut är: Catman när han ser ett spöke. (Som ingen annan kan se.)

Näst ut är: Catman frustar åt spöket. (Jag ser fortfarande inte vad han kollar på.)

Allmänt skeptisk Catman till höger.

Catman ser en bom. (Du är bommen.)

Drogad Catman. (Efter skoning eller tandläkare)

När Catman har jävlats med matte. (Och är stolt över det)

Skyldig min.

När Catman träffar nya hästar och ska visa hur maffig han är.

När Catman träffade Kakan för första gången. (En liten minishettis som är hans största fan)

Fågel.

WTF- minen

Fjäskis minen. (Okej, den kan han mycket bättre själv)

När han möter får eller kor.

När det flyger förbi en plastpåse.

När han blir själv i stallet.

​Ja, min kära Catman är lite speciell... Eller ja... Okej då, hans matte är måttligt störd XD

Likes

Comments

Det ämne jag kommer att ta upp nu har tusentals andra redan diskuterat, men det är ett ämne jag känner mig bekväm i och anser viktigt -Att vara sig själv.

Det kanske är en självklarhet för somliga och det är underbart, men tyvärr är det nog ändå vanligare att man ändrar på sig själv för att passa in och bli uppskattad. Att vilja få komplimanger och bli omtyckt är inte fel, det är mänskligt, men när det sker på bekostnad av ens egna värderingar om sig själv tycker jag att det har gått för långt.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen. Ingenting betyder egentligen någonting om inte DU tycker om dig själv. Det är mycket enklare att få folk att tycka om dig om du uppskattar dig själv, än det motsatta. Beröm kan höja självförtroendet, men hur är det med självkänslan? Om en snäll kommentar får dig att tycka lite bättre om dig själv, så kan en elak kommentar lika gärna sänka dig. Det är DU som ska avgöra ditt värde, ingen annan.

De som lärt känna mig känner mig säkert som en evigt lycklig person som alltid varit säker i mig själv, men det är inte riktigt sant. Jag brukade vara -är- en väldigt känslig person som oroar mig över minsta lilla. Kan du ligga vaken och gräma dig över någonting pinsamt du sagt för flera år sedan? You ande me, honey.

Vi kan ta något så enkelt som gymnasiet som exempel. Vi känner alla till de klassiska grupperna och rangerna: De populära, de knasiga, de tysta, de smarta, de utstötta... Det finns hur många som helst om man vill dela in alla. Egentligen var vi ju alla lika. Ingenting sa att de populära (vad det nu betyder) var mer värda än någon annan.

När jag hamnade i grupp med någon "populär" kände jag mig genast underlägsen på något vis. Jag blev rädd för att säga fel, att framstå som korkad och töntig. Varför? Det var inte de "populära" som nedvärderade mig. De kände sig troligtvis inte märkvärdiga, de var bara vanliga människor med egna tvivel. Nej, det var jag som satte mig i en grupp under dem. Jag sa till mig själv att jag inte var på samma nivå.

Det är först i efterhand som jag insåg hur fånigt det är att vi gör så. Vi borde få vara oss själva närsomhelst, i vilket sällskap vi än hamnar i. Först då har världen en chans att älska det DU borde älska. Om fler insåg det skulle vi inte behöva täcka oss i smink, köpa dyra kläder bara för att de är inne, dricka alkohol för att alla andra gör det eller hänga med folk som man egentligen inte tycker om.

Vi oroar oss så mycket för hur andra ser på oss, vare sig det handlar om hur vi ser ut eller hur vi agerar, men låt mig då ställa en fråga: Är tjock och klumpig verkligen det värsta en människa kan vara? Eller kort och naiv? Om någon stammar, är det värre än att de förolämpar flytande? Jag föredrar ärlighet framför inbilskhet och hat alla dagar i veckan.

Det finns många haters, men så länge DU inte tar åt dig och fortsätter att älska den du är, kommer du efter att tag att inse att deras hat inte är riktat mot dig, utan dem själva. Ingen lycklig människa hatar någon annan.

Så ställ dig framför spegeln. Vad ser du? Jag vill att du ska se en otrolig människa. Du ska inte behöva ha smink eller smycken på dig. Du ska kunna vakna upp på morgonen, helt orörd, och älska personen i spegelbilden, för det är du. Är det lätt? Absolut inte! Men det är värt att kämpa för. Kalla det brainwashing om du vill, men upprepa varje morgon tills du lyckas, för du är helt fucking perfect! Tro mig! Sluta försöka vara någon annan!

På bilderna nedan visar jag skillnaden mellan när jag är sminkad och inte, bara för att det är lätt att relatera till. (Mitt inlägg handlar dock inte bara om utseende!) Den första bilden tog jag säkert om minst 20 gånger eftersom jag aldrig blev nöjd. Det var alltid någonting som störde mig med mitt utseende. Sedan tog jag en bild där jag bara var jag, helt osminkad, och det är bilden ni ser under. Ett klick, helt perfekt. Jag tror att leendet gör allt.

Ni får gärna följa mitt exempel och visa hur mycket vackrare ni är utan smink och pynt. Go for it! (Och dela gärna.)

Peace out!


Likes

Comments

​Tja! 

Tänkte bara göra ett snabbt inlägg för att förklara för alla som säkert kommer att undra annars när jag kommer haltande till skolan på torsdag. I söndags tog nämligen dagen en annorlunda väg än jag hade trott när min fina häst, som jag hyllade så mycket i mitt förra inlägg, kastade sig åt sidan och släpade mig 20 meter. Närå, vi hästmänniskor vet ju bättre än att skylla på hästen och jag får skylla mig själv för att jag själv är så hetlevrad och envist ska galoppera när hästen är stirrig.

Med risk för att det här inlägget kan bli längre än jag tänkt, som det alltid blir, säger jag det viktigaste nu. Om du ramlar av hästen i full galopp: Släpp tyglarna! Jag kan lova att jag hade kunnat gå ordentligt om jag hade gjort det, istället höll jag fast i tyglarna som en envis åsna medan Catman bara sprang fortare och fortare. Så tänk på er själva först! 

Vi vet ju alla själv att den första tanken man har efter att man ramlat av och hästen rusar iväg in i skogen, är inte: "Lever jag? Borde jag ringa ambulans?" utan "OMG! Hästen springer iväg! Han kommer att bli påkörd! Åhh, han är ju inte skodd bak, vad ska han hitta på?" Horse people will get it.

Oftast visar det sig att hästen mår alldeles utmärkt, som i det här fallet. När jag fått skjuts av min snälla stallchef Kattis hittade vi honom igen i en liten sjukhage vid ett stall i närheten och förutom att han såg ganska skamsen ut mådde han förträffligt bra. En i det stallet hade sett honom vanka av och an i närheten och verkade vilsen. (Tro sjutton det! Du slängde av hon med kartan!) 

Frågan var sedan om vi skulle hämta transport eller om jag skulle rida, men jag lyckades kravla mig upp och vi skrittade långsamt hemåt. Det var en plågsam stund med ridning och sedan fixning i stallet, men jag fick skjuts hem och igår fick jag vila upp mig hela dagen. Diagnosen jag ställt på mig själv är en rejält stukad vrist, en gigantisk lårkaka och en skrapad haka. Jag orkar inte föra över några bilder från mobilen nu så ni får helt enkelt tro mig när jag säger att låten "Black and Yellow" skulle dyka upp i era huvuden om ni såg mig.

Ni får ha det fortsatt gött allihopa! :-D

Likes

Comments

Dags för ett nytt blogginlägg! (Ja, det var väl på tiden... Jag har inte fattat det här med kontinuerligt bloggande.)

Jag hade tänkt blogga om hur underbart livet kan vara och varför man måste ta vara på glädjen, men så kom jag på varför jag faktiskt är en så lycklig person så jag skriver om det istället. Förutom min familj och mina vänner finns det nämligen ett namn som betyder allt i världen för mig: Catman.

Snart var det tre år sedan jag lyckligt kunde kalla Catman för min häst och jag ser fortfarande på honom med samma förundran i blicken som när jag var liten flicka och han var en ung hingst på ridskolan.Jag minns så tydligt att jag kallade honom för "mulis" eftersom han brukade sticka ut sin oerhört mjuka mule genom gallret så att man fick klappa honom. Ibland... Bara ibland, vågade jag fantisera om att faktiskt... Ja, under den tiden kändes tanken så overklig att jag knappt vågade drömma om det, men jag drömde om att någon gång i mitt liv få sitta på den vackra hästen.

Nu är det min vardag att få äran att sitta upp på världens vackraste häst, men tro inte för en sekund att jag ser det som en självklarhet. Varje gång, jag lovar, som jag sätter foten i stigbygeln och sätter mig i sadeln inser jag att jag sitter på en dröm. Jag inser att jag måste vara bland de lyckligaste människorna i livet, som får älska den hästen. Vissa dagar kommer känslan emot mig som en stor tsunami av glädje.

Första gången jag red Catman var jag överlycklig och han var minst lika underbar att rida som jag hade trott, förutom att hans steg gjorde att jag inte kunde trava, men det är väl en smärre detalj. Jag fick börja rida honom på helger, sedan fick jag rida honom varje dag och slutligen fick jag beskedet att min älskade mamma köpt honom åt mig. Jag tror ännu inte att jag faktiskt insett vad som hände där. Jag går nog fortfarande i någon slags chock.

Jag fick höra och var själv orolig över att det skulle bli för mycket jobb. Jag skulle ju börja sista året i gymnasiet och jag visste att jag behövde högsta betyg, sedan visste jag ju att jag med största sannolikhet skulle flytta för att börja plugga på universitet. Skulle jag ens orka vara i stallet varje dag? Tänk om jag tröttande! Och om jag skaffade pojkvän, hur skulle jag hinna med allt? Catman är en svår häst som kräver mycket jobb, han har problem med tänderna vilket kostar med veterinär och han lider av shivering, vilket innebär att han måste sederas inför varje skoning. Inte helt okomplicerad.

Mitt studiemedel går till största del till Catman, jag har suttit på buss minst 1,5 h varje dag i ett och ett halvt år, nu cyklar jag oavsett väder. Han går före mig i alla lägen, men vet ni vad? Han är värt allt besvär tusen gånger om. Utan honom hade jag kanske inte ens kommit in på veterinärprogrammet. Folk trodde att han skulle hindra mig, men han gör allt möjligt.

Sedan skadar det inte att få höra alla fina ord om honom. Bara senaste veckan har jag hört otaliga gånger vad vacker folk tycker att han är och hur fint steg han har. Jag blir nästan odrägligt stolt.

Och vilken utveckling vi har genomgått... Många gamla vänner känner igen Catman som den tokiga hingsten som var läskig att leda och som kunde vara halvt hysterisk ibland. Idag beskrivs han av nya bekanta som en riktig mysfarbror. Folk tror att han är världens coolaste häst!

Det här skulle ju inte bli ett så långt inlägg... Jag får nästan göra part 2 av "Avguda Catman!"

Tack mamma, för att du gav mig den största lyckan i världen! Tack Jan Erik, för att du födde upp detta underverk!

Tack Catman, för att du finns!

Tyvärr är det dåligt väder så jag har inga fina nya bilder på honom. Ni får se några bilder på mig istället, för jag inser att jag inte tagit några nya kort på mig själv på år och dag.

Likes

Comments

Vilket ämne... Så många tankar, så många åsikter... I vanliga fall tar jag mig aldrig an så politiska och allvarliga ämnen, jag är mer av en glad filosof, men nu på den internationella kvinnodagen passar det ändå ganska bra att slänga in mina tankar om ämnet.


Men var i hela friden ska jag börja?


Feminismen har blivit en enda stor röra av blandade åsikter, begrepp och syner på livet. Ordet feminism har blivit fruktansvärt befläckat av kvinnor som förstör hela betydelsen. Varje dag läser jag om bitchiga tjejer som blir sura över att killar håller upp dörrar för dem och blir otrevliga när det antas på restaurang att killen ska betala. Jag har till och med läst texter från kvinnor som påstår sig vara äkta feminister, men som uppenbarligen drar mot manshat.

Jag har länge sett mig själv som en feminist, men när jag läser och hör om allt hat och all otrevlighet som följer med ordet, börjar man ju undra. För ett litet tag sedan var jag nära på att sluta kalla mig för feminist, för om hat mot män är innebörden, så vill jag faktiskt inte vara med längre. Dessutom tycker jag inte om att man alltid ska dela in i grupper och namnge dem. Varför kan inte alla bara ha sina egna åsikter, utan att behöva hamna inom en viss ram?

Det handlar dock inte alls om vad jag som ensam person tycker. Jag har insett att vi behöver ett namn, en grupp, för tillsammans är vi starka. En grupp som står för allas lika rätt och jämställdhet. Från franska revolutionens tankar om människors lika rätt uppstod feminismen och långt innan dess har det dokumenterats texter med samma filosofi. Ingenstans står det att feminismen står för manshat, kvinnostyre eller någonting i den stilen. Feminismen handlar om alla människors lika rätt, och i detta fall gäller det mer specifikt lika rätter mellan kvinnor och män. Svårare än så är det verkligen inte.

Varför kallar vi det då för feminism då och inte equialism? Jo, visst kan vi byta namn på ett flera hundra år gammalt begrepp bara såhär för att alla ska känna sig trygga, men faktum är först och främst att kvinnor över hela världen är i underläge. Sedan ser jag det inte som att feminism kämpar bara för kvinnor, utan även för män. På samma sätt som kvinnor ska få vara starka, maskulina, självständiga och fria, anser jag att män ska få vara känsliga, kunna gråta, ha "feminina" hobbyer och jobb, kunna klä sig hur de vill och älska vem de än älskar. Feminisering av män ska inte behöva vara något negativt, vare sig de är homosexuella, bi, straight, ljusa, mörka, muskulösa, klena... Alla ska helt enkelt få vara de de vill vara utan att könsroller ska stoppa dem. (Ville bara förtydliga min definition av feminism eftersom vissa nötter på internetforum verkar ha svårt för ordet.)

Jag vägrar låta feminazis ta över feminismen. Det finns verkliga problem som måste tas itu med med hjälp av feminism, så ni som gnäller över att män håller upp dörrar för er: Har ni tänkt på att de bara vill vara artiga? Om ni tror att de ser ner på er eller vill under era trosor så kanske ni behöver varva ner tankeverksamheten en aning. Jag håller uppe dörrar för män, äldre människor, barn och jämnåriga, det hör till artigheten. Självklart tycker jag att det ska vara lika med betalningen när man går på restaurang, men det finns alltid ett bättre sätt att möta situationen än att vara otrevlig.

Det är så löjligt att jag ens behöver dra upp dessa exempel, men tyvärr är det ofta sådana saker man hör feminazis klaga på. Blicka mot de stora problemen istället för att leta upp saker att klaga på, för tro mig, det finns orättvisor nog för alla att ta upp. Själv blev jag faktiskt chockad när jag för inte så länge sedan insåg hur stor skillnad det är på löner mellan män och kvinnor. Jag kanske är naiv, men är det inte en självklarhet att samma jobb ska ge samma lön oavsett vad vi har mellan benen? Det är dessutom ett smärre problem i jämförelse med våldet som drabbar kvinnor världen runt. Ja, till och med här i Sverige. Våldtäkt och misshandel är vardag för somliga kvinnor och lagen står fortfarande på männens sida. Det finns så många historier från kvinnor som berättar om sina ofattbart förfärliga liv, men jag mår så dåligt att jag inte ens orkar dra upp några exempel. Jag länkar istället en video här:

http://www.bbncommunity.com/stop-sharing-every-per...

Nu börjar mitt inlägg bli alldeles för långt som vanligt och jag visste att det skulle bli såhär. Jag hoppas att några av er orkar läsa hela texten, för här kommer min stora poäng:

Det har blivit en vanlig missuppfattning att feminismen kämpar mot mitten, mot medelpunkten mellan kvinnostyre och kvinnoförtryck. Eller ja... Det kanske faktiskt är så, men då finns alltid risken att man går över gränsen eller att den motstående kraften pressar tillbaka. Det är väldigt svårt att hitta balansen, så jag har ett annat förslag. Istället för att kämpa emot varandra, kan vi inte jobba framåt mot ett gemensamt mål? Ett mål dit både män och kvinnor vill nå? För jag tror och hoppas att de allra flesta människor vill samma sak. Med inte så skillade kunskaper i paint har jag försökt att illustrera vad jag menar :-P

Det är en enkel tanke, säkert vad de allra flesta tänker dagligen men inte sätter ord på. Ja, jag är naiv. Jag tror på godhet och kärlek. Det är säkert inte så enkelt, men tänkt om det kunde vara det! Tänk om kärlek är allt vi behöver...

Hursomhelst... Jag är feminist.

Likes

Comments

Nu ä det snart tenta och jag borde kanske plugga, men först måste jag bara få dela några tankar. Det är nämligen någonting som stör mig. Sverige är ett underbart land. Det råder låg fattigdom, skolorna är fina och vi får till och med bidrag för att plugga vidare, samt en massa andra fördelar gentemot andra länder.

Men! Hur kommer det sig att det inte accepteras att man öppet tycker om sig själv? Jantelagen följs strikt här i norden, kanske även i andra länder också. Man ska inte tro att man är något. Häromdagen såg jag mig själv i spegeln när jag sprang förbi och Damn! I look hot! Men det kan jag ju såklart inte säga för gud vilken hemsk person jag skulle vara då. Det händer faktiskt många gånger att jag fastnar vid spegeln och bara avgudar det jag ser.

Jag vet hur självgott det här låter och det är bara ett bevis på hur snett samhället är. Är det alltså bättre att lägga ut en bild på sig själv, sminkad och vacker, men med en osäker text, i hopp om att få uppmärksamhet? Än att lägga upp en bild på ditt stora leende med en text som säger: Idag känner jag mig strålande! (Inte hela tiden bara, ingen gillar selfies varje dag i veckan)

Ingen gillar gillar en skrytmåns, man ska alltid lyssna på andra också och agera på ett sätt som inte sårar någon. Däremot om jag berömmer mig själv över något en enstaka gång och du känner dig trampad på tårna så kaaanske det är ditt problem snarare än mitt. Jag sa aldrig att du var dålig bara för att jag är bra! Berätta om något du är stolt över, jag lyssnar!

Istället för att höra klagomål, vore det inte härligt om vi alla kunde glädjas över andras lycka och dela saker vi tycker om hos oss själva och andra? Känns det svårt att berätta något du gillar med dig själv? Ge komplimanger! Säg något bra om någon annan så kan du snart berömma dig själv också. Och säg för guds skull inte emot de komplimanger du får tillbaka!

Alla borde se sig själva i spegeln och älska vad de ser. Tyvärr är inte världen så perfekt. Jag kan inte säga åt alla att de ska tycka om sig själva och sen vips!, så är det så. Det ingår i allas liv att hitta sig själva, sin lycka och sin skönhet. Många dagar, för en del gäller det de flesta dagar, så kommer allt att kännas jobbigt och du känner dig ful och värdelös. Men jag slår vad om att alla åtminstone någon gång emellanåt har något de känner sig stolta över. Var inte rädda att visa det!

Nu borde jag ju lägga upp en bild på mitt underbara jag, men jag ligger i sängen med rufsigt hår och trötta ögon så jag sparar det till en annan dag ;-) Men släng gärna upp en bild på era underbara leenden!

Likes

Comments