Header

Usch och fy fan för känslor. Hatar alla förjävliga tankar just nu. Varför ska allt jag arbetat för så snabbt skrika tillbaka. Jag må vara frisk men jag är inte glömsk

Igår gjorde jag något fruktansvärt. Jag ställde in mig som tränare i sista sekund. Visst det var på grund av en lärare som såklart gav mig oförberedd läxbomb! Aldrig känt mig så stressad i år som jag gjorde igår. Allt var kaos, jag missade tågen eftersom jag stod i en viktig musikal konversation med en lärare och klumpen växte så tungt att jag mådde illa. Jag åkte hem. Ringde de andra tränarna och åkte hem. Min egen träning var inställd men det spelade ingen roll, jag hade hoppat den ändå och om jag hoppar träning då är jag stressad!
Men det är ingen ursäkt till det dåliga beslut jag tog. Färdig blev jag iallafall..klockan 2 på natten. Visst kändes det bra, men ångesten kändes tydligare.

Jag vet att jag är frisk, och friskskriven och allt. Däremot vet jag också att alla siffror inte kommer försvinna. Alla tankar och påståenden sitter kvar i bakhuvudet och rädslan..ja rädslan. Och rädslan är en av de starkaste känslorna som finns, utan hopp bryter den ner en. Det där lät väldigt deep, men det är sant.
Igår kändes dock allt jobbigt. Stress, press, ångest och rädsla. Slutar med att jag står vid spegeln och försöker undvika att tankarna ska hamna fel.
Det känns så fånigt för jag vet allt nu. Jag vet att jag är frisk, men jag är rädd eftersom den generella gruppen som tillfrisknar, faller tillbaka inom de kommande 5 åren..det har jag läst om i diverse artiklar.

Men det är inget som händer egentligen, för jag är starkare än så. Det vore bara så skönt att få slippa tankarna. Skönt att slippa döma sig själv. Missförstå mig inte nu JAG FALLER INTE! jag enbart skriver av mig. Om jag trillat ner igen skulle jag antagligen inte ens skriva. Ville bara få det sagt.
Jag är rädd att trilla för det är så lätt, bara att falla och sluta bry sig. Igår kändes det så. Kändes lite som f*k life orkar inte, men det som gör mig frisk är att jag kan skilja dessa tankar och ta mig framåt. Låter lite schizofren men ja jag har fler tankar i skallen än andra. Det viktiga är att inte lyssna fel och bli smittad av orden igen.

Likes

Comments

En helt vanlig onsdag kommer in i kalendern nu. Det är dags att hoppa upp och vara alert, för idag börjar mina gymnaster träna igen! Längtar men ändå inte, lite konstigt men orkar inte ta det just nu. Iallafall blev det en simple frulle. Fluffig god proteingröt med hallon och ett ägg. Börjar känna hur kroppen kräver mer energi haha tränar nämligen omkring 6ggr/vecka nu när jag gymmar också. Men nu måste jag lätta för onsdagen är i farten, tjingeling.

Likes

Comments

Min familj har bestämt sig för att alla barn ska ha en egen dag som de lagar middag på och tisdagar blev då min. Så jag tog mig tiden att laga något jag velat göra hela julen, en vegetarisk saffransrisotto med svamp. Den blev SÅ god! Däremot kommer jag nog bara använda champinjoner nästa gång men det är min smaksak. Iallafall här nedan finns receptet

4dl rundkornigt ris
Rapsolja (för stekning)
1 gullök
2dl vitt vin
2 burkar trattkantareller
20 små champinjoner
2 paket saffran (1g)
Salt & peppar
3 dl riven parmesanost (~150g)

Finhacka gullöken och börja fräsa den i en stor kastrull med raps/oliv -olja
Rör sedan ner saffran och ris i kastrullen. Låt det fräsa i några minuter
Häll nu ner vitvinet och blanda runt så inget bränns fast i bottnen
Häll ner alla trattkantareller i kastrullen (TIPS stek kantarellerna först)
Stek Champinjoner i en stekpanna med raps/oliv -olja

Koka upp 1.3 liter vatten (TIPS använd vattenkolare så du alltid har varmt vatten) och häll ner ca 5 dl i kastrullen och smula ner en buljongtärning.
Låt koka i 10 min
Häll ner ytligare 5dl vatten och den andra buljongtärningen. Se till att röra ofta så inget bränns fast.
Låt koka ihop i 10 min
Riv 3 dl parmesanost (~150g)
Häll ner sista 3 dl vatten och rör runt. Låt risotton tjockna till lite innan du häller ner osten (~3 min)
Smaksätt med salt och peppar
Rör tillsist ner all parmesanost och låt stå i ytligare 2 min

Servera med de stekta champinjonerna

Jag kommer nog nästa gång enbart använda champinjoner då jag föredrar dem än trattkantareller, men det är min smaksak

Likes

Comments

Efter gymmet idag blev det lite lördagslyx som postworkout, med LOHILO proteinglass. Denna gång med smaken Double Chocolate, men jag brukar alltid toppa min glass med något och tänkte ge er tips för denna kombination. Choklad, Jordnötssmör och Havssalt! Så gott verkligen, det söta med delt salta blir typ som grädden på moset, eller vad man nu brukar säga. Pröva det är gôgôtt!

Likes

Comments

Det finns två sätt att ta emot en negativ nyhet på.
Ett: låta sig dras ner med det negativa och ge upp
Två: ta sats och trycka ifrån det negativa, använda det som en motivation till att bli bättre och bevisa sig själv!

Igår fick jag ett känslomässigt meddelande och har inte lust att prata om det. Det föll dock tårar mot slutet och  när jag kom hem var jag redo att ge upp, tycka synd om mig själv, stänga in mig själv i en egen bubbla. Jag ville inte tro det som kommer ske, det känns bara overkligt..
Sedan helt plötsligt stod jag rosenröd i ansiktet framför spegeln. Jag skulle just in i duschen, men fastande där ett tag. Såg tårarna som sjunkit in i huden och näsan som blivit röd. Ängslig, rädd och svag kände jag mig men mest av allt kände jag hur oerhört fånigt det här var. Ja det är trist och ledsamt när man får en negativ nyhet och man vill inte mer än att krypa ihop i ett hörn. Fast vad kommer det att ge en i framtiden? Hur skulle det hjälpa en att utvecklas och nå upp till toppen!?

När jag stod där framför spegeln såg jag mig in i ögonen och jag lovade mig själv att inte ge upp. Jag bevisar hellre vad jag går för än att krypa ihop för det är jag trött på! Trött på att känna mig mesig, trött på att känna mig sämre lottad eller levande i en misslyckad dröm.

Success comes from hard work and no one said it would be easy!

Igår gav jag mig ett mål. Detta mål ska bli min motivation och ärligt talat är det ett mål som inte är helt omöjligt, det kan funka och det ska funka! Iallafall ska jag kämpa för det. Blod, svett och tårar lär komma under vägen dit men fan det blir det värt! Nu sätter jag igång!

Likes

Comments

Jag brukar tycka det är oerhört ointressant att sktiva om min vardag då alla dagar är typ desamma. Nu har skolan satt igång också vilket betyder att nedräkningen för studenten har börjat! Men iallafall, lite innan skolstarten denna vecka åkte jag iväg upp i norr för att träffa och fira en mycket speciell person. Min twinnie Bells ♡ och det känner jag är värt att skriva om.

Det var en härlig vistelse i Gävle. Prima äggröra på hotellet och mysiga kvällspromenader med mammis. Jag utnyttjade även lite morgontid i det tomma gymmet där jag bland annat sprang på löpbandet till fullspexad disneymusik. Haha tur att ingen såg mina stylade dansgester medan jag sprang haha.
Hursomhelst var att få träffa och umgås med bästa Bells, det bästa under hela Gävletrippen! På måndagen firade jag nämligen att denna goa partypingla blivit 19 år! 19 hela år och jag är så glad att jag fått ta del i 2 år av dem! Hon är bae denna människa ♡  men hemåt behövde jag åka på tisdag eftermiddag. Tog mig en focaccia lurre inne waynes och sedan bar jag och mammi iväg mot Stockholm igen.

Även om resan var kort fick jag mer glädje än jag haft under de senaste dagarna. Längtar redan till jag träffar min twinnie igen ♡

Likes

Comments

Igår när jag satt och stretchade med gymnasterna i slutet av deras läger, började jag tänka. Jag är en ganska duktig ledare och gör mitt bästa för varje gymnast ska utvecklas, men i varje stund, under varje träning dras jag av bränslet från min egen motivation och gymnastikglöd. Den glöd som brinner mindre ju närmre terminsstarten kommer.

Jag har alltid haft inställningen att om man gör sitt bästa, aldrig ger upp och kämpar, så kommer man nå sina mål. Denna tanke har jag växt upp med och den lägger grunden i mitt ledarskap. Men TRE år har gått..inga mål är uppfyllda. Visst har det varit tre hemska år och jag skulle kunna lägga skuld i dess hinder. Det gör jag dock inte. Det är inte så jag gör, dvs bortförklara mina problem, jag tar itu med dem och hittills har jag alltid tagit mig över, även om det ibland tar tid. Varför jag ens skriver idag är för att jag har nu ett hinder och jag är halvvägs uppe, men genom en spricka i hindret ser jag återkommande hinder som jag måste över. Jag vet bara inte hur länge till jag orkar klättra, speciellt inte på egen hand. Alla andra är redan långt framför mig, både gymnaster och tränare. Ingen väntar, och det förstår jag såklart. Jag är hur glad som helst över deras fantastiska utveckling! Om jag bara ändå kunde ta en del av deras gemenskap. Även om de sitter bredvid mig känns det som de är flera mil bort och jag måste springa ikapp, men trots att jag springer kommer jag inte ifatt för de fortsätter springa framåt, även tränarna.

Mina chanser att ta mig till SM börjar sakta sjunka från 10%. Nu kanske jag låter extremt pessimistisk i era öron, fast för mig låter jag lite väl optimistisk. Jag vill nämligen helst säga att jag har noll chans att ens komma tillbaka till den plats jag en gång haft i laget. Mycket enklare så. Ändå ska min hjärna fortsätta dunka i mig hopp om en ny termin med nya tag och en ny chans att utvecklats! Då jag redan vet att mina chanser är använda och jag har inga fler kvar.
Kanske det är dags att sluta, men vad gör jag då? Vem är jag då!? Jag har vuxit upp i gympahallen, det är mitt andra hem. Ska jag nu efter nästan 16 år i gympavärlden bara försvinna som snön när sommarn kommer? Vad händer sen, vart ska jag hitta en ny motivation i livet och inspiration? Gympan har lärt mig allt jag kan, styrka, disciplin, hopp, att utmana sig själv, gemenskap, glädje, trygghet, tro, att klara det omöjliga och att sträcka sig mot stjärnorna i sina drömmar.
Mitt liv är uppbyggt av gymnastik, om den försvinner vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Däremot orkar jag snart inte mer. Jag känner mig som en reservbricka, om ens det. Tränarna fokuserar på alla andra och jag svävar bara omkring där som en irriterande fågel de inte vill döda men som de vill få ut. Så känns det iallafall för mig.
Det känns som mina felsteg är allt för många jämfört med mina framsteg och det får dem att tappa hopp om mig. De behöver inte mig, de har gymnaster, nya unga fräscha och starka erfarna. Varför ska de ta sig tid att bygga upp mig igen? Lära en gammal hund sitta då de kan öva upp nya.
Som tränare försöker jag få alla gymnaster att fortsätta utvecklas och jag är inte rädd att tala om för dem att jag ser dem. Jag vill att de ska känna sig synliga för det är bränslet till deras utveckling. Utan tränare och förtroende är ens chanser minimala.
Men utan gympa vet jag inte heller hur länge till jag orkar vara tränare. Hur ska jag någonsin kunna se mina gymnaster i ögonen igen, säga till dem att om de kämpar kommer de klara sina mål, om jag själv gav upp trots mitt kämpande efter alla mina drömmar och mål (som jobbigt nog fortfarande försöker väcka hopp i mig).
Om jag slutar, lämnar gympabubblan, kommer det inte bara bli min egen träning som försvinner, utan även min roll som ledare.
Jag kommer inte orka bära de mål jag aldrig uppfyllt men fortsätta fylla mina gymnasters huvuden med mål och drömmar. Det kommer bli för tungt att alltid komma ihåg det hinder jag aldrig lyckats ta mig över. Att sluta innan man känner sig nöjd med sin prestation är något jag faktiskt aldrig riktigt upplevt och inget jag heller vill göra!.. men det ser just nu ut som det kan sluta så..

Jag önskar mina tränare skulle kunna ge mig en chans till, och att de faktiskt noterade min existens. Såklart vet de stt jag finns det är under träningarna jag menar. Mitt lag är oerhört fantastiskt som peppar mig, men inte för att vara sån men jag skulle verkligen behöva höra "du behövs, jag vill att du utvecklas, ge inte upp!" Bara av en av mina tränare, vilken som helst men nån av dem! Känner mig för krävande när jag tänker så..det är bara det att jag vill och behöver verkligen bli motiverad om jag ska tillbaka igen, men jag vågar inte fråga om motivation för då känner jag mig för jobbig till mina tränare, typ som om det inte är min plats att fråga efter det.

Jag vill såklart komma tillbaka, köra de volter jag en gång drömt om. Vara modig och pröva nytt. Återigen bli den gymnast som alltid ställde upp vid demo, som alltid fortsatte kämpa utan att kliva av vid utmaningar. Jag vill bli henne igen, men jag vet inte hur.
Allt är bara suddigt och jag vet inte längre.

Likes

Comments

Ikväll tog jag mig tiden att experimentera med en egen hemmagjord sallad och det blev verkligen SÅ GOTT! Lite fräsch men ändå matig. Ska nog lägga till lite bröd nästa gång så blir det tiptop!

H A L L O U M I S A L L A D

• R E C E P T •

1 portion:

1 dl couscous
1 dl vatten (till couscous)
ca 100-125 g hallummi

Mango&Chili salsa
bladspenat
5 cm gurka
1 st morot
2 tomater
1 dl ärtor

Börja med att skala och sedan riva moroten
Skiva därefter gurkan med en potatisskalare (valfritt, men jag tycker gurkan blir fräschare så)
Dela tomaterna på mitten och värm ärtorna (lägg i dem i en tekopp med vatten och in i micron i ca 3 min så går det fortare)
Dela hallumin och stek i rapsolja med lite peppar i
Koka upp couscous (se förpackning) under tiden som hallumin tillagas (Tips, koka upp tevatten att använda till så går det fortare

Sedan är det valfritt men jag hällde först all couscous i en skål, sedan på med lite salsa, lite ärtor, en bit hallumi, sedan varvade jag med gurka och morot, lite mer salsa ärtor och tillslut toppa med resten av hallumin.

Hoppas det smakar bra!

(tips, servera med bröd)

Likes

Comments

instagram/@beccspo

"All great champions began where you are today, they just never gave up. So why should you?"