Personligt & Tankar

HUR MÅR DU EGENTLIGEN?
DU VERKAR SÅ STRESSAD, TA HAND OM DIG <33
"BECCA TA DET LUGNT!"

okej så det kan vara dags att svara på ett frågetecken som flera har pekat på. Hur mår jag? Jo jag mår okej helt förskräckligt, punkt. Det finns inte mycket mer till det hela. Jag mår inte bra, ja jag säger alltid okej, men vad vill folk av mig egentligen!?

Va positiv, ljug inte, dra inte ner andra, våga berätta för oss

Varför känns allt detta som den fulaste dubbelmoralen någonsin? Jo för att DET ÄR DET! Jag säger numera att jag mår okej. Säger jag bra så ljuger jag men säger jag dåligt kommer folk dras ner på grund av mig. Därav är ordet "okej" min nuvarande status. Ska jag däremot vara helt ärlig sätter jag min status på "fruktansvärt med hintar av lycka". Det är mycket som händer just nu vilket gör en stor påverkan på mig. Några kanske har märkt mina små återkommande stunder av stress och sorgligt nog växer det bara... Ovanpå detta kan man väl tänka att inget mer borde toppa, men så lycklig är man icke för där kommer självhatet. Nedvärderingar, svikande självkänsla och en gammal autopilot drar igång. Jag är trött större delen av min tid, resten av tiden krusar huvudet med diverse listor som ska bockas av. student, musikal, skola, ansökningar, gymparelaterat, tester ovh en stor fet vårshow som ska fixas innan terminen är slut. Sen fins det mer att hämta från my mind, men det är bara FÖR MYCKET! Jag kan knappt tänka eller fokusera på en sak utan att allt annat ska krusa sig i huvudet och förstöra all koncentration..

Men vad ska man göra liksom? Det är så lite kvar, sen är det klart och känslan att få stryka något från listan, fan det är ju bland det mest satisfying feelings ever! Enligt mig. Men jag är en sådan person som älskar utmaningar, är envis och slutför alltid uppgifter. Däremot är jag också den personen som har svårt att säga nej till det jag bryr mig om och vill hjälpa till med. Jag vill inte lämna in något halvdant, men det lämnar mig med 1000 saker som ska alla göras med samma engagemang.

Det som gör allt möjligt går sedan på bikostnaden av nit inre mående

Jag sover inte för jag kan inte sluta tänka på alla listor som behöver göras. Jag har svårt att se det positiva när jag gör något bra eftersom självkänslan numera är så bristande att jag ifrågasätter mig oftare än någonsin. Jag känner av pressen från allt som förväntas i mängder av situationer och det får mig att dra in på det där extra träningspasset, eller den extra långa timmen på kvällen med plugget som ska in dagen därpå. Allt för att inte känna mig misslyckad. För att leva upp till andras förväntningar..men som sagt funkar det inte så bra nu. Jag är så pass pressad att jag tyngs ner och jag orkar inte dra mig upp. Är så nerstämd att jag, tro det eller ej, förlorar aptit och det börjar kännas som minnet tar sina naptimes oftare än jag själv. Jag är i behov av en break men det har jag inte tid med. Dock känner jag igen alla symptomet..utbrändheten är nära nu. Jag har varit utbränd en gång förut, innan sommars faktiskt. Det tog mig hela lovet att finna ro igen. Men vad ska man göra? Inte har jag tid att slå mig till ro. Alltför många deadlines väntar och det känns numera som att mina dygn behöver gå på fler är 24 h för att jag ska lyckas hinna med.

"Men det är inte så viktigt. Ta hand om dig istället. Du mår ju inte bra!"

Nej som sagt jag mår inte bra och detta inlägg börjar slingra sig som en labyrint. Jag vet att många tipsar om hur jag borde ta det lugnt, lämna några saker bakom mig. Som min lärare sa "är det där med gympa så viktigt? Har den verkligen gett dig något positivt?". Jo tack du, bara massa erfarenheter och en plats att fly till när jag mår som värst. Gympan har varit och är min räddare, tyvärr mår jag nu så piss att jag gråter på träningarna när jag gör ett fel. Jag känner mig så pass misslyckad vid varje felsteg att tränarnas blickar känns som laserstrålar av övärdighet. Vad tänker de? Vill de ha mig bort därifrån eller vill de se mig komma tillbaka?
Jag har så många tankar och allt för lite plats att samla dem på..

...Så nej, jag mår inte bra. Ja jag är stressad. Nej jag kan inte ta det lugnt...
Ta hand om mig? Jo det försöker jag var dag, men rädslan över den gamla autopiloten slår hål i hjärtat på mig..ingen vet om detta än egentligen men kortfattat kan jag utveckla autopiloten så här. Det är enklare att låta den styra än att medvetet ta över manuellt . Den manuella delen kräver så mycket mer kunskaper, medan autopiloten tar hand om alla bekymmer. Än så länge str jag själv och det ska jag såklart fortsätta göra! Men rädd är jag..

Dock finns det såklart stunder då jag inte kan sluta le, då skratt väller upp och allt verkar bra. Dessa stunder är verkligen räddaren i min vardag. Stunder jag önskar jag kunde ta del i oftare. Däremot ser det ut att få vänta ett tag till. Jag orkar nämligen inte ta mig tiden längre. Vart vill jag ens komma med detta inlägg? Känner att detta blev mer en blandning av bekännelser med en touch av svar till era kommentarer.

Men helt enkelt: jag mår dåligt, men ibland bra, så därför antar jag att jag mår okej.

Likes

Comments

"All great champions began where you are today, they just never gave up. So why should you?"

Art Instagram@craving_colours